Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Om man följt de säkerhetspolitiska frågorna i det stundande amerikanska presidentvalet har man lätt kunnat missa det faktum att landets väpnade styrkor alltjämt har 60 000 personer på plats i Afghanistan. Tystnaden från presidentkandidaterna – och från andra ISAF-länder – är förståelig. De nyheter som kommit från landet under den hösten har sällan varit positiva.
I takt med att återtåget närmar sig blir de praktiska och logistiska aspekterna mer uppmärksammade än de strategiska. Logistiken i det afghanska kriget har aldrig varit okomplicerad, och NATO-truppernas uttåg innebär än större utmaningar. En omfattande rapport från ett amerikanskt revisionsorgan som offentliggjordes under den gångna veckan visade att den afghanska regeringen inte kommer att kunna vidmakthålla nuvarande nivå på säkerhetsstyrkorna efter 2014. En av de största utmaningarna bedöms vara just logistiken – vilket delvis är en följd av att ISAF medvetet har prioriterat ned detta till förmån för mer omedelbara operativa behov inom den afghanska armén (som då blivit beroende av logistiskt stöd från ISAF).
En oroande faktor för både de afghanska säkerhetsstyrkorna och för ISAF är att motståndet inte tycks minska, och att det möjligen också tar sig nya uttryck. Attacker har under de senaste veckorna ägt rum i provinser som brukar anses höra till de lugnare: Bamiyan, i centrala delen av landet, och Faryab i norr, där Norge länge haft truppnärvaro. Än mer oroande är om detta skulle vara ett tecken på ett nytt slags konfliktmönster, där religiös och etnisk tillhörighet får större betydelse, och civila blir mer uttalade mål för attacker – på det sätt som varit vanligt i Pakistan och Irak, men hittills i mindre utsträckning i Afghanistan. På ett bredare plan aktualiserar detta den bristande logiken bakom de senaste årens truppförstärkning. Incitamenten för motståndsgrupperna att vänta ut de internationella trupperna, och förbereda sig för den rent interna afghanska konflikten, var tydliga – medan incitamenten för förhandling och fredsavtal var oklara.
Det ska påpekas att alla nyheter från Afghanistan inte är dåliga. I slutet av oktober kom rapporter från Pakistan om ett eventuellt närmande mellan landets regering och icke-pashtunska grupper i norra Afghanistan. Hur detta kan komma att utvecklas i praktiken är givetvis osäkert, men om något slags hållbar uppgörelse skulle nås mellan dessa två parter skulle det vara en mycket betydelsefull faktor i en afghansk försoningsprocess.
Afghanistan har också aktualiserats i Sverige, då Folk och Försvar genomförde ett seminarium med närvaro av bland andra ambassadör Henrik Landerholm, hög civil representant för Sveriges insatser i Afghanistan. Den allmänna lägesbild han presenterade var relativt pessimistisk, om än något mer positiv vad gäller landets norra delar. Den centrala lärdom som samtliga talare lyfte fram var vikten av tid och uthållighet, samt att de snabba kasten i mål, strategi och faktisk verksamhet – vad gäller både militära och civila insatser – har utgjort ett avgörande problem.
Om vi lyfter blicken från Afghanistans utveckling, och försöker dra fram mer generella lärdomar, så utgör skärningspunkten mellan säkerhet och utveckling som alltid ett intressant område. Idén om ett land som samverkar civilt och militärt med ansvar för ett specifikt geografiskt område i ett annat land – som ett svenskt Provincial Reconstruction Team i Afghanistan – beskrevs av ambassadör Landerholm som något av en historisk parentes. Normen har varit och kommer att vara samordning på betydligt högre politisk nivå.
Detta påpekande riktar ljuset mot det kanske mest centrala problemet i det internationella engagemanget i Afghanistan. Samtidigt som man har varit relativt framgångsrik i att bekämpa motståndet på taktisk nivå, och fått en hel del tydliga biståndsresultat, så har man inte förmått hantera den i grunden politiska konflikten. En preliminär lärdom för svensk del skulle alltså kunna vara att inte bara se internationella insatser som neutral leverans av säkerhet och/eller utveckling, utan som aktiva ingripanden i politiska processer och konflikter.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet