Foto: Försvarsmakten

En av utmaningarna i försvaret av Sverige är anpassningen till en föränderlig värld, där information, data och beslutscykler förekommer i överflöd och blir allt kortare. Detta påverkar verksamhet från taktisk till operativ nivå och kräver ett kritiskt och utvecklande förhållningssätt, för vilket förutsättningar finns men inte tillämpas fullt ut. Därmed finns det en samtida taktisk och operativ utmaning i försvaret av Sverige, men det handlar inte om någon specifik teknik eller teknologi. Istället handlar utmaningen om att använda befintliga resurser för att vidareutveckla befintlig organisation och därigenom skapa adaption och anpassning inför framtiden. Ett sätt att göra detta är att nyttja akademiseringen av officersyrket.

En vanligt förekommande åsikt från såväl kadetter som HOP-studerande är inställningen att genomföra kurser med betyget ”G som genomfört”. Det handlar således främst om att studera för att därigenom överkomma de hinder som krävs för att erhålla en högre befattning. Denna typ av inställning visar att individer enbart ser de akademiska studierna som något som måste passeras för att avancera, vilket reducerar den effekt som professionen skulle kunna uppnå. Utöver denna inställning hos en del studerande existerar ytterligare hinder i form av synsättet hos fakulteten som ansvarar för utbildningen av officerare. Avsikten som förmedlas till kadetter, särskilt vid skrivandet av det självständiga arbetet, är att välja det område, ämne eller metod som möjliggör störst sannolikhet att bli godkänd. Således är det inte professionen eller viljan att utveckla som premieras, utan enbart antalet godkända officerare. Redan här riskerar förmågan till kritiskt tänkande och dess förhållningssätt att begränsas, vilket praktiskt innebär att antalet officerare eller befattningen denne eftersträvar är viktigare än arbetsmetoden. Exempelvis i form av stabsarbete eller ledningsmetoder, vilket Ola Palmqvist nyligen debatterade kring i artikeln Uppdragstaktik; En svensk papperstiger? (Kungliga krigsvetenskapsakademiens blogg, 2020). Att sätta ljus på tidigare invanda definitioner eller tillvägagångssätt är en av styrkorna med akademiseringen, vilket ger möjlighet att öka och utveckla flexibiliteten och därmed öka Sveriges försvarsförmåga.

En ytterligare utmaning rörande taktiska problem är den trygghet som existerar i att genomföra det som är beprövat. Utifrån nedanstående exempel, taget från den verksamhetsförlagda utbildningen, beskrivs en ofta förekommande situation hämtad från en av Försvarsmaktens funktionsskolor och dess utbildning avseende taktik gällande landstigningar och taktiska tillvägagångssätt kring dessa. Frågan ställdes varför taktiska procedurer sker enligt detta förfarande samt vart ifrån taktiken kommer, något som är en grundbult inom det kritiska förhållningssättet och något som bör eftersträvas. Den utbildande officeraren svarade att det alltid genomförts såhär och taktiken troligen utvecklats av någon som var kunnig inom ämnet, varvid kunskapen har förts vidare från reglemente till reglemente och från individ till individ. Efterföljande tystnad och insikt kring vad vi bygger våra tillvägagångssätt på talar sitt tydliga språk om en existerande brist, men som samtidigt visar hur akademiseringen skulle kunna bidra till att kritiskt granska, utveckla och förbättra dessa typer av områden. Förståeligt nog existerar en trygghet i att agera kring det som tidigare är känt och utifrån den kunskap vi besitter. Verkligheten och krigets skiftande natur kan skapa ödesdigra konsekvenser för den försvarsmakt som inte kan möta nya sorters hot. Samtida taktiska och operativa utmaningar i försvaret av Sverige kan till det närmaste tolkas som behovet av att effektivisera nuvarande organisation och utveckla befintlig materiel och därigenom skapa större operativ slagkraft.

De taktiska och operativa konsekvenserna rörande ovannämnda exempel för amfibiestridskrafterna är de eftersatta taktiska procedurer som härstammar från en tid och reglementen som inte är möjliga att applicera i dagens Försvarsmakt. Förutom att vara ålderstigna riskerar de dessutom att vara ineffektiva. Om vi inte kan försvara eller förklara varför vi genomför eller tillämpar våra egna taktiska procedurer återfinns ett behov av revidering eller översyn. En sådan revidering/översyn skulle bidra till en mer effektiv användning av resurserna och säkerställa att enheter och materiel används på ett sätt som maximerar dess kapacitet samtidigt som dess nuvarande potential utnyttjas. Denna effektivisering innebär på taktisk nivå en möjlighet till att ytterligare uppnå målet med uppgiften och detta genom att förändra användningen, vilket leder till en större handlingsfrihet och därigenom lokal överlägsenhet. Förmågorna som erhålls genom akademiseringen i form av att analysera, ifrågasätta och förbättra skall premieras och användas.

Arbeten på grundnivå kan därmed göra skillnad och påverka svensk taktik, operationskonst och professionell utveckling, vilket innebär att arbeten på högre nivåer kan bidra än mer. Detta genom att förändra synsättet och använda akademiseringen och dess metoder för att exempelvis utveckla ovannämnda landstigningsmetod och detta genom att jämföra länder sinsemellan gentemot rådande teorier. Detta bidrar till att utveckla den taktiska och samtida utmaningen i försvaret av Sverige genom att utgå ifrån redan existerande förutsättningar och effektivisera dessa. Denna möjlighet uppstår genom akademiseringen och möjliggöras utifrån ett analytiskt och kritiskt förhållningssätt. Taktik- och doktrinrevidering förblir inte så effektiv eftersom vi inte befunnit oss i krig på över 200 år. Därmed utgör kritiskt tänkande och forskning vårt näst bästa vapen för att möta framtiden.

Ett förändrat synsätt hos såväl studerande som skola skulle medföra en ökad effekt över tid. Där begreppet effekt innebär de förändringar och resultat individen producerar till följd av att denne inte eftersträvar nästa befattning mer än vad denne eftersträvar att utveckla professionen. Likväl skall utbildning innebära möjlighet till utveckling av professionen och inte utgöra ett nödvändigt hinder för att avancera. Tid innebär en acceptans för att förändringar tar tid, där den initiala effekten avseende akademiseringen har börjat verka, men behöver nu kompletteras och utvecklas med efterföljande åtgärder för att uppnå ovan beskrivna effekt. Självfallet är frågan mer komplicerad än att initiera förändringarna och många faktorer påverkar processen. Ytterligare taktiska och operativa svårigheter är rådande personalläge och bristen på officerare, vilket måste vägas gentemot den förmodade taktiska och operativa förlusten långsiktigt. Frågan som bör lyftas är huruvida vi inte gör oss en otjänst rörande personalen genom att välja den enkla vägen i form av kvantitet istället för kvalitet. Den effekt vi då går miste om är utvecklingen av taktiska metoder och nyanserade synsätt på dessa problem.

Bristen som belysas orsakas inte avsiktligen av organisationen eller individens, utan lever kvar från den Försvarsmakt som tidigare existerat och tillåts påverkas utifrån den debatt och stigmatiseringen som delar av organisationen uttrycker gentemot akademiseringen. Landstigningar och liknande taktiska procedurer förblir grundbulten inom verksamheten avseende taktisk nivå och tillsammans med tekniska lösningar är detta en väsentlig del för att uppnå framgång i krig. Verkligheten är sådan att den försvarsmakt som bäst tillämpar anpassning innehar störst möjlighet att erhålla seger (Barry, B. 2012. Adapting in War. Survival, 54(6), s. 171, 176). Sverige med dess begränsade resurser behöver tillämpa anpassning i större utsträckning än andra större försvarsmakter. Bra materiel tar oss en bit pås väg, men kombinationen av materiel, taktik och kontinuerligt utvecklat tillämpande tar oss längre. Genom akademiseringen kan dessa tre parametrar förstås och framföras i en helhet och är av större vikt än enbart tekniskt avancerade system eller förlegade taktiska metoder.

Således förblir motsatsen en eftersatt förmåga inom samma parametrar, till följd av att officerare inte besitter förmågan att anpassa verksamhetens metoder till den föränderliga värld vi befinner oss i. Följaktligen kan det vara fördelaktigt att tillämpa de resurser Försvarsmakten besitter innan ny teknik eller teknologi införskaffas, vilket även medför att denne sedermera kan nyttjas på ett ännu mer effektivt sätt. Den efterfrågade förändringen och inledande lösning handlar om förståelse och insikt kring vilka resurser som finns samt hur dessa bäst kan nyttjas. För Försvarsmaktens innebär detta ett bättre tillämpande av den resurs som nytillkomna officerare medför och inte tillåta tiden vara den styrande faktor för i vilken takt förändring sker. Aktiva åtgärder och ställningstagande, likt den reformering vi sett under senare år gällande ansvarskultur och jämlikhet, skulle medföra att ”G som i genomfört” byts ut mot ”G som i growing”. Där studerande kan kombinera den akademiska utbildningen med en vilja utveckla sig själv såväl som professionen. Fakulteten måste samtidigt utmana studenter i studierna och ta blicken bortom enbart lärandemålen och bistå dem i deras arbete, vilket skulle utveckla krigsvetenskapen som disciplin samt Försvarsmakten som organisation. Förståelsen måste gemensamt skapas genom utökad kommunikation mellan Försvarshögskolan och Försvarsmakten, där bådas intressen, utbildning och genomförande är i symbios med varandra för att uppnå effekt över tid. Den akademiska officeren är möjligtvis inte den bästa krigsplutonschefen, men vederbörande 45,har möjligheten att utveckla sig själv, sina underställda och verksamheten över lång tid och i en föränderlig värld och således bidra till taktiska såväl som operativa utmaningar för att skapa flexibilitet inför framtiden.

Författaren är fänrik i Amfibiekåren.

Mer av samma författare