Summary
In recent weeks, there has been a discussion that Russia could possibly win its war of aggression against Ukraine. ISW (Institute for the Study of War) has tried to clarify for Western decision-makers what the consequences would be by posting map images with, among other things, missile ranges (The High Price of Losing Ukraine). Below I present my view regarding the consequences in three specific areas: should Russia succeed in defeating Ukraine, Russian self-image and warfare potential, and military operational consequences. The conclusion is more than clear; it is incomprehensible, bordering on suicidal behavior, that Western politicians can consider, or for party tactical reasons end up in, a policy that could lead to Russia being given even hypothetical opportunities to succeed in its attack on Ukraine.
Inledning
De senaste veckorna har det pågått en diskussion om att Ryssland eventuellt skulle kunna vinna sitt angreppskrig mot Ukraina. ISW (Institute for the Study of War) har genom att lägga upp kartbilder med bland annat roboträckvidder (The High Price of Losing Ukraine) försökt klargöra för västliga beslutsfattare vilka följderna skulle bli. Nedan redovisar jag min syn rörande konsekvenserna inom tre specifika områden, i det fall Ryssland skulle lyckas besegra Ukraina: rysk självbild och krigföringspotential samt militära operativa konsekvenser. Slutsatsen är mer än tydlig; det är obegripligt, gränsande till självmordsbeteende, att västliga politiker kan överväga, eller av partitaktiska skäl hamna i, en politik som skulle kunna leda till att Ryssland ges ens hypotetiska möjligheter att lyckas med sitt anfall mot Ukraina.
Begreppet ”väst” som används i texten ska ses som ett grovt samlingsbegrepp för den europeiska och nordamerikanska kultursfären och de värderingar som präglar dess politiska system.
Rysk självbild och synen på väst
Ur rysk synvinkel, både hos den politiska eliten som hos stora delar av befolkningen, skulle ett vunnet krig sannolikt styrka uppfattningen att militärt våld fungerar som ett medel för att ta tillbaka landområden som man anser sig orättvist ha förlorat. Krig är därmed ett berättigat och användbart instrument för att återställa Rysslands rättmätiga gränser, vilka de nu är: Sovjetunionens, Tsarrysslands eller något annat, beroende på den för ögonblicket styrande regimens tolkning. Detta skulle innebära skrämmande perspektiv för de baltiska staterna, Belarus och Moldavien, men också för länder som Georgien och Armenien i Kaukasus. Även Finland skulle ha goda skäl att överväga hur långt Rysslands ambitioner kan tänkas sträcka sig. Länderna i Centralasien skulle hamna i ett besvärligt dilemma i valet mellan att eventuellt försöka hantera ryska imperieambitioner på egen hand eller närma sig Kina.
Den i ganska breda kretsar i Ryssland rådande uppfattningen att väst är degenererat och styrs av konflikträdda politiker vilka inte kommer stå upp mot Ryssland kommer att befästas.
Sammantaget, risken för en än mer aggressiv rysk utrikes- och säkerhetspolitik, där militära maktmedel är en avgörande komponent, kommer att öka.
Det är heller inte omöjligt att ryska framgångar i Ukraina, kopplat till ett lamt västligt agerande, kan leda till att även Kina uppfattar sig ha fått ökad handlingsfrihet, till exempel rörande Taiwan och för att med vapenmakt hävda sina intressen i Sydkinesiska sjön. Dessutom, vad innebär det för västs image och trovärdighet som samarbetspartner i resten av världen i en tid när såväl ekonomiskt som militärt samarbete spelar en allt större roll?
Rysk militär potential
Ett ockuperat Ukraina, om än med en till stor del mot Ryssland fientligt stämd befolkning, kommer leda till att rysk militär potential kommer att öka rejält. Att få tillgång till ytterligare cirka 35 miljoner (innevånare i Ukraina 2024) människor innebär potentiellt cirka två miljoner fler ”ryska” soldater. Med ryska metoder för utskrivning, inriktad mot ”icke ryssar”, och genomförd med brutala medel, så kommer det vara många ukrainare som kommer tvingas att slåss för Ryssland i ett framtida krig.
Ukraina är relativt industrialiserat, fabrikerna kommer inte att försvinna vid en ockupation. Kompetensen att producera krigsmateriel är tämligen hög. Arvet från tidigare när det gäller att tillverka flygmotorer, flygplan, robotar finns till del kvar, men även nya viktiga sektorer har tillkommit, bland annat produktion av drönare. Kapaciteten för att producera ammunition har på senare tid också ökat drastiskt. I händelse av en ockupation kommer fabrikerna övergå till att producera materiel för den ryska krigsmakten. Det är verklighetsfrämmande att tro att produktionen skulle upphöra på grund av strejker eller sabotage. Det är bara fromma förhoppningar av sådana som inte själva riskerar, eller har upplevt, hänsynslös repression. Erfarenheterna från andra världskriget är tydliga. Industrin i ockuperade länder fortsatte att producera sådana produkter som Nazityskland behövde. Människorna behövde en utkomst av något slag. Andra tvingades att arbeta under hot, mot dem själva eller deras familjer. Det kommer inte vara annorlunda här.
Militära konsekvenser
I det fall Ukraina skulle inkorporeras i Ryssland så kommer det ryska behovet av att ha en stark gard i söder att försvinna vid ett angrepp mot exempelvis Baltikum och eller Finland. Mer resurser kommer att kunna avdelas i den riktning man väljer att agera. Ryssland kommer dessutom totalt sett också disponera större resurser än vad väst hittills har haft skäl att planera för.
Nato kommer behöva höja garden i de flesta riktningar: Svarta havsområdet, Östersjön, Baltikum, Nordkalotten, Östeuropa generellt, Sverige och Finland. Om det inte genomförs en mycket kraftig upprustning kommer alliansen, relativt sett, vara svagare på varje plats där man kan komma behöva möta ett ryskt angrepp.
Förutom att styrkeförhållandena generellt kommer påverkas till Natos nackdel så kommer även de ryska praktiska krigföringsmöjligheterna att förbättras. Logistikorganisationen kommer att bli robustare genom att antalet användbara järnvägslinjer och landsvägar i öst-västlig riktning blir fler. Antalet flygfält som kan disponeras, både för transporter och för spridning av stridsflygplan kommer att öka. Systemet med flodkanaler i Ukraina kommer att kunna utnyttjas för att öka redundansen i det ryska transportsystemet. Möjligheterna att ”sälja terräng” i en riktning för att kunna kraftsamla i en annan kommer att förbättras. Luftförsvarszonen över södra Ryssland och i Svarta havet kommer bli djupare och luftförsvaret därmed mera effektivt. Antalet garnisoner i södra Ryssland kommer kunna minskas och resurserna i stället koncentreras till andra mer prioriterade riktningar. Något som ökar möjligheterna att påbörja angrepp överraskande på dessa platser. Behovet av att inför ett anfall genomföra omfattande och avslöjande truppförflyttningar kommer att minska.
I den mån den estniska underrättelsechefens, överste Margo Grosbergs, hypotes från september i år stämmer så kommer det ta tre till fem år för Ryssland att återupprusta efter det att kriget i Ukraina är avslutat. Att det kan ske så snabbt beror bland annat på att den ryska industrin redan till stor del ställt om till krigsproduktion, till skillnad från västliga producenter av krigsmateriel.
Om medlemsländerna i Nato önskar parera en sådan utveckling, speciellt då om Rysslands militära potential skulle öka med resurser från ett ockuperat Ukraina, talar vi om mångåriga satsningar på kanske 5 % av BNP, sannolikt mer. Polen är redan på väg mot den nivån, medan länder som Tyskland, Holland, Danmark, Sverige med flera, ännu inte nått 2 %. När Sverige försökte rusta i kapp, för att möta händelseutvecklingen i början av andra världskriget satsades drygt 10 % av BNP på försvarsändamål. Det tog ändå mer än fem år att genomföra många av de åtgärder som beslutades 1941 och 1942. Sveriges och andras utgångsläge idag är inte bättre, snarare sämre. Den övervägande delen av Natos europeiska medlemmar saknar idag förmågan att föra krig i större skala. Antalet förband är för litet, förbanden och ledningsfunktionerna är dåligt övade för storskalig strid, tillgången på ammunition och andra förnödenheter är otillräcklig. Tidningen Der Spiegel angav i somras att tillgången på artilleriammunition i Tyskland skulle räcka för endast några dagars strid. De upprustningsplaner som finns i olika Natoländer är i de flesta fall inriktade mot att avhjälpa de allvarligaste bristerna till år 2030, eller senare. De baltiska länderna och Polen har högre ambitioner när det gäller att i närtid stärka sina försvarsmakter. Sannolikt är det inte av en tillfällighet. Det är också de länder som i förhållande till sina ekonomiska resurser ger mest stöd till Ukraina.
Den motståndare väst kommer ha att möta kommer vara en annan än den som legat till grund för nuvarande planering och rustningsåtgärder. Ryska förband, främst deras chefer, kommer ha en omfattande krigserfarenhet. Metoder kommer ha utvecklats för att möta moderna västliga system. Existerande materiel och egna metoder kommer ha förbättrats. Nya teknologier kommer att ha introducerats. Exempelvis har den ryska förmågan att störa en motståndares drönare och precisionsstyrda ammunition utvecklats drastiskt bara under det senaste året. Den ryska krigsmakten kommer helt enkelt ha blivit större och farligare.
Slutsatser
De potentiella följderna av en rysk seger i Ukraina skulle innebära att hoten mot länder som tidigare var delar av de tsarryska och sovjetiska imperierna skulle öka drastiskt. Något som skulle framtvinga, med dagens ögon sett, extrema rustningsbehov för att balansera det ökade ryska hotet. Det skulle gälla såväl de direkt hotade staterna som länder vilka på grund av sin geografiska belägenhet riskerar att bli indragna i en konflikt. Sverige är där ett tydligt exempel.
Sannolikt skulle även den globala stabiliteten påverkas genom att väst låtit en demokrati gå under i ett krig mot en auktoritär maktspelare. Framtida deklarationer om att väst står för, och är berett att försvara, en lag- och fördragsbunden internationell rättsordning, skulle klinga ihåliga.
Att säkerställa att Ukraina inte förlorar kriget är en mycket billig investering jämfört med de risker och kostnader som ett uteblivet stöd skulle leda till.
