En officer är alltid underställd. Detta är officerens roll. Han är statsledningens tjänare. Det är hans mycket klara begränsning, också när han är en framgångsrik härförare. Men det finns också en begränsning av statens rätt att kräva hans lojalitet. Det är samvetet.

Det fanns ett starkt medvetande om detta bland de tyska officerare, som låg bakom 20 juli-attentatet mot Hitler 1944. Det var en lång väg, innan de tog detta yttersta steg. Det kostade dem livet. Många av dem har blivit kända och hedrade i efterhand, främst översten, greve Claus Schenck von Stauffenberg. Kring honom fanns en krets av män med stark integritet. En av de mer okända är general Erich Hoepner.

Hoepner var redan 1933 motståndare till nazismen. Han dolde det inte. Under Frankrike-fälttåget kom han i konflikt med Waffen SS, som höll ett brohuvud vid la Basse-kanalen. Förbandschefen från SS sade till Hoepner: ”SS kommer att hålla brohuvudet. Människor spelar här ingen roll.” Hoepner var tyst ett ögonblick, sedan sade han, först nästan viskande, sedan med full kraft: ”Människor spelar alltså ingen roll i ert SS?  Då kan jag tala om för er, att för våra soldater finns det inget mer värdefullt än människor, men vad vet ni och era gelikar om krigets lagar? Ni är en slaktare och ingen officer! En militär framgång har endast då ett värde, när den har vunnits med minsta möjliga förlust av människoliv. Annars kunde man göra vilken dilettant som helst till militär chef.” Hoepners ord rapporterades uppåt, och SS-enheten underställdes en annan chef.

Vid operation Barbarossa var Hoepner chef för 4. pansararmén. I början av december 1941 hade den trängt fram till Moskvas närhet. Förbanden var starkt decimerade, utmattade, med bristande underhåll, utan personalersättning och utan utrustning för den ryska vintern, där temperaturen nu kunde gå ner till -40. Hoepner förutsåg att fronten skulle bryta samman vid ett ryskt motanfall. Reträtt var den enda möjligheten att rädda armén. Redan i november hade Hoepner insett det kommande läget och på eget initiativ påbörjat en befästningslinje bakom fronten, Hoepner-linjen. Hitler däremot förbjöd 16 december varje tillbakadragande.

De första dagarna i januari inledde ryssarna det av Hoepner förutsedda motanfallet och krisen blev akut för tyskarna. På flera punkter bröt ryska styrkor igenom. I det läget gav Hoepner 7 januari order om reträtt till den förberedda befästningslinjen. Två timmar efter hans order blev han på Hitlers befallning avsatt. Hoepners avskedsord blev berömda:

– Jag har blivit avsatt från min post som befälhavare för 4. pansararmén, därför att jag inte följt Führerns befallning. Från ungdomen hör jag samman med den tyska armén och har därmed skyldigheter mot den tyske soldaten. Jag fattade mitt beslut i medvetande om mitt ansvar inför den Högste. Jag skulle i varje läge handlat på samma sätt. Jag vet att detta innebär slutet på min militära bana, men jag avgår i medvetande om att jag har fyllt min plikt mot min armé och mitt folk. Måtte var och en av er vid slutet av sin bana kunna säga detsamma.

På Hitlers order berövades Hoepner sin grad och utstöttes ur armén ”på grund av feghet”. Men Hoepner-linjen räddade de tyska arméerna, och hans anseende som en förnämlig officer kunde ingen beröva honom. När 20 juli-attentatet genomförts och Operation Valkürie satts i verket blev han chef för reservarmén i hemlandet, där Stauffenberg var stabschef. Hoepner dömdes till döden efter en skandalös rättegång, ledd av den beryktade Roland Freisler, och avrättades 8 augusti 1944. Han hade själv en gång sagt:

”Det är inte framgångens glans utan avsiktens renhet, som avgör ett människolivs värde.”

Författaren är präst i svenska kyrkan och docent.