Norsk utenrikspolitikks historie - en kritikk

Sammanfattning av Iver B Neumanns artikel i KKrVAHT nr 5 1999.

En rad norska forskare och skribenter har gått samman och sammanställt ett standardverk för Norges utrikespolitiska historia. Bokverket heter Norsk utenrikspolitikks historie och består av sex band, vilka i denna artikel recenseras av Iver B Neumann. Artikeln är skriven på norska och består av två delar, publicerade i KKrVAHT nr 5 och 6 1999. Den första delen handlar om de fyra första banden:

Första bandet [1] behandlar perioden före 1905. Neumann kritiserar att bara ett enda band ägnas åt en så lång period, d v s från vikingatiden fram till den svensk-norska unionen och det nationella uppvaknandet. Detta motiveras dock med att bokverket skall fokusera på Norges moderna historia och att band I visar förhistorien ända tills självständigheten 1905. Neumann skriver: "Norges forhold til omverdenne gjennom et drøyt tusenår - ikke å vise hvorledes forskjeller i tid og rom gjør en slik sammenhengende fremstilling umulig."

Andra bandet [2] skildrar perioden 1905-1920, d v s konsolideringen av Norge som en suverän stat och utformningen av en neutral utrikespolitik, där ingåendet av integritetstraktater med stormakter stod centralt, samt om Norges roll som "the neutral ally" under första världskriget. Det berättas också om den norska expansionismen i polarområdena och om inlemmandet av Spetsbergen. Neumann kritiserar författaren för att fokusera alltför mycket på den politik Norge förde, utan att snegla på andra länder. Resultatet blir att Norge ges en "betydning som går utover alle rimelige proporsjoner". Dock uppfyller detta band gott och väl projektets målsättning, nämligen att belysa Norges plats och roll i internationell politik.

Tredje bandet [3] handlar om mellankrigstiden (1920-1940). Perioden präglas generellt av en spänning mellan idealistiska och realistiska perspektiv på internationell politik. Denna spänning gör sig ständigt påmind i boken, som handlar bl a om sjögränspolitiken, polarpolitiken, handelspolitiken och poltiken i Nationernas Förbund samt i Norden. Avslutningsvis kommenteras upptakten till ockupationen 1940. Orsaken till att författaren lyckas så bara med framställningen är att han närmar sig ämnet med explicit teoretisk grepp, dock utan att plåga läsaren med påklistrade reflektioner.

I Norge kommer det att dröja länge innan "kriget" betyder något annat än andra världskriget. Fjärde bandet [4] behandlar perioden 1940-1949, det mest turbulenta årtiondet i moden norsk utrikespolitik. Vidkun Quislings statskupp, den tyska ockupationen av Norge 1940, exilregeringen i London m m skildras ingående. Efter kriget sökte sig Norge utrikespolitiskt samarbete. Valet stod mellan Sverige och atlantmakterna och den tilltagande spänningen mellan öst och väst skyndade på beslutet. Norge närmade sig USA och beslutade att ansluta sig till NATO.

Fortsättningen på denna artikel publicerades i KKrVAHT nr 6 1999.