Det framtida kriget

Sammanfattning av Helge Gards artikel i KKrVAHT nr 3 1999.

Utvecklingen av nya vapen har en avgörande betydelse för det framtida krigets karaktär. De vapen som nu finns i organisationen eller håller på att införas bestämmer förutsättningarna för krigföringen inom den närmaste tioårsperioden. Under åren närmast därefter tillkommer vapen, som nu är i ett tidigt utvecklingsskede eller i studiefas. Efter år 2015 är vapenutvecklingen svårare att överblicka. Tekniska genombrott kan då inträffa, som kan få stor inverkan på krigföringen.

Man spekulerar också i att framtida krig blir intensiva men korta och att behovet av trupp blir litet - "massarméernas tid är ute". Tankarna är inte nya. De har dykt upp efter varje period, som inneburit en större vapenteknisk förnyelse och efter varje större krig då krigströttheten tagit ut sin rätt.

I Gulfkriget och nu senast i NATO:s krig mot Restjugoslavien har vi kunnat observera början på ett nytt mönster. Vi har sett fjärrkriget, som syftar till att med precisionsvapen från stort avstånd slå ut motståndarens ledning, luftförsvar, kommunikationer och andra stationära militära mål samt för motståndet viktig civil infrastruktur. Förutsättningarna för detta är dels utvecklingen av spaningsmedel, som i realtid kan avspana stora områden, dels utvecklingen av precisionsvapen med stor räckvidd. För närvarande har USA/NATO monopol på fjärrkrig. Dessa vapen har i Serbien visat sig vara effektiva mot alla fasta och lätt utspanade mål - men haft ringa verkan (vilket kunde förutses) mot rörliga markstridskrafter, som kan grupperas utspritt eller dolt.

Det väpnade angreppet kommer ej som en blixt från klar himmel såvida inte försvararen har försummat att se om sitt hus. Ett försvar som skall kunna stå emot en framtida aggression måste innehålla tre komponenter. Dessa är

  • förmåga att hävda och täcka territoriet,
  • fjärrslagsförmåga och
  • förmåga att rusta upp inför ett växande hot.