Genmäle som bekräftar
Ledamoten
förre ÖB Bengt Gustafsson påstår i sitt genmäle (nr 1/ 2002)
att vi anklagat honom för ekonomiskt lättsinne i vår debattartikel
”Försvarsbesluten 1992 och 1996- produkter av strategisk felsyn och ekonomiskt
lättsinne” (nr 6/2001). Vi har inte menat att han ensam bär ansvaret för det
underfinansierade försvarsbeslutet 1992. Men när han lägger hela ansvaret för
de ”svarta hålen” på politikerna så är inte heller det
hela sanningen.
Den
ekonomiska ramen för FB 92 var i dåvarande prisläge 32 miljarder kronor per år.
Inom denna ekonomi föreslog ÖB (kompletterande underlag 29/11 1991) en
krigsorganisation om 16 brigader, 12 ubåtar och 15 flygdivisioner mm. Kallade
ledamoten Gullow
Gjeseth Norge förutspådde i sitt inträdesanförande i akademien
mot bakgrund av tillgänglig ekonomi stora nedskärningar av den svenska
krigsorganisationen (nr 4/1995). I maj 1995 kom ett mått på underskottets
storlek. Bengt Gustafssons efterträdare Owe Wiktorin anmälde till
Försvarsberedningen att det fattades 12 miljarder kronor per år för att klara
ambitionen i FB 92. Avrustningen startade redan 1996. Det stora dråpslaget kom
år 2000 och avvecklingen av värnkraften synes fortsätta under innevarande
decennium.
Man
kan givetvis finna ett antal förklaringar till underfinansieringen av FB 92. Vi
har i vår artikel nämnt bl a ”kronkrisen” med åtföljande sänkning av anslagets
realvärde, regeländringar för anskaffning av materiel och drift av anläggningar
samt de ständiga omorganisationerna av försvarets ledning. Kvar står dock att
det allt dominerande skälet till det gigantiska underskottet i FB 92 var att de
ansvariga för beslutet valde en både orimligt dyr och ur strategiska och tekniska
synpunkter otidsenlig struktur på försvaret. Man behöll det ”kalla krigets”
strategi och struktur med tyngdpunkt på vapenplattformar från 1980- talet trots att
erfarenheterna från bl a Gulfkriget antydde på genomgripande förändringar i
krigföringen. Men man band den framtida handlingsfriheten främst genom
beställningen av delserie 2 av JAS-39.
FB92
innebar att Sverige inte nyttjade tillfället att omstrukturera försvaret i
harmoni med säkerhetspolitisk, strategisk och teknisk utveckling. Ett sådant
alternativ fanns. Dåvarande försvarsministern Roine Carlsson föreslog (DN
Debatt 14/6 1991) ett ”kärnförsvar” bestående av ett mindre antal förband, som
kunde lösa uppgifterna i gynnsamma säkerhetspolitiska lägen men som också kunde växa i volym och värnkraft inför kärvare lägen.
Givetvis hade denna inriktning krävt att regering och riksdag hade fått bryta
våra industripolitiska bindningar och istället satsa på forskning och
utveckling av framtidens vapen och metoder.
Bengt Gustafsson har genom sitt genmäle bekräftat att en strategisk analys av genomgripande förändringar inte fanns inför FB 92. Vi kan konstatera att den fortfarande saknas.