Minnesteckningar över bortgångna ledamöter 2000-2001

av andre styresmannen, riksarkivarie Erik Norberg

Avdelningen för lantkrigsvetenskap

General Carl Eric Almgren avled i Täby den 20 maj 2001. Närmast anhöriga är sönerna Bo och Åke.

Carl Eric Almgren föddes i Domkyrkoförsamlingen i Linköping den 4 mars 1913 som son till kaptenen Carl Almgren och dennes hustru Esther, född Tell. Fadern Carl, som härstammade från en lantbrukarfamilj, var underofficer vid Livgrenadjärregementet, där han tillhörde de mer framträdande företrädarna för sin kår och hade åtskilliga förtroendeuppdrag både vid regementet och i staden Linköping.

Carl Eric Almgren tog studenten med ovanligt höga betyg vid Linköpings högre allmänna läroverk den 4 juni 1931. En vecka senare stod han som officersaspirant utanför kasernerna vid Livgrenadjärregementet, året efter det att hans far hade begärt avsked. Han blev i april 1934 officer vid Jönköpings-Kalmar regemente, löjtnant 1936 och genomgick sedan infanteriofficersskolan. Vintern 1938-1939 tillbringade han med studier i ryska språket i Tallinn, och i oktober 1939 förordnades han till biträdande militärattaché i de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Med placering i Tallinn följde han på nära håll det allt mer oroande världsläget, ända tills den sovjetiska inmarschen 1940 satte punkt för hans befattning. De första sovjetiska stridsvagnarnas inryckning över den estniska gränsen följde han på nära håll uppkrupen i en trädkrona.

Under krigsåren tjänstgjorde han bland annat vid beredskapsorganiserade armékårs- och fördelningsstaber, gick genom Krigshögskolan, blev kapten 1942, aspirant vid Generalstabskåren och kapten vid densamma 1945. Under de närmaste efterkrigsåren var han placerad vid Arméinspektionens centralavdelning och Arméstabens organisationsavdelning, samtidigt som han undervisade vid Krigshögskolan i taktik och stabstjänst och en kortare tid även vid Flygkrigsskolan. 1949 utnämndes han till kapten vid Västernorrlands regemente, 1951 till major och 1955 överstelöjtnant i Generalstabskåren. Vid den tiden undervisade han samtidigt vid kurser för högre försvarsstudier och vid den nyligen inrättade Försvarshögskolan, där han kom i nära kontakt med företrädare för näringsliv och samhälle utanför försvaret. Han var placerad vid Försvarsstaben och därefter som chef för Arméstabens taktikavdelning. Under åren 1953-1957 innehade han som chef för Försvarsstabens arméavdelning en central post med inflytande över operativ planering och samarbetet mellan de centrala staberna.

1957 återvände Carl Eric Almgren för en tid till trupptjänst som överstelöjtnant och utbildningsofficer vid Hälsinge regemente, innan han 1960 utnämndes till överste och chef för Jämtlands fältjägarregemente. Hit kom han som en officer i karriären men visade sig i högsta grad hemmastadd med soldatlivet. Han var en utmärkt trupputbildare och ledde själv övningar trots att han var regementschef. Men tiden i Östersund blev kort. Redan påföljande år tillträdde han posten som försvarsstabschef och utnämndes samtidigt till generalmajor. 1966 avancerade han till generallöjtnant, och 1967 tillträdde han tjänsten som militärbefälhavare i Östra militärområdet och därmed även som överkommendant i Stockholm. När Curt Göransson 1969 lämnade posten som arméchef, föll det på Almgrens lott att efterträda honom.

Carl Eric Almgren var arméchef i sex år. När han tillträdde hade just 1968 års försvarsbeslut trätt i kraft. Med detta försvann den dittillsvarande politiska enigheten mellan socialdemokrater och borgerliga partier, och det var uppenbart att ÖB:s militärpolitiska bedömningar tillmättes mindre vikt. Anslagsramen krympte, det fasta pålägget för teknisk utveckling försvann, och det noggrant uträknade priskompensationssystem som tidigare gällt ersattes av ett mindre fördelaktigt nettoprisindex.

Vid förbanden präglades stämningen av tidens ungdomsrevolt. Den nye arméchefen hade under åren samlat en ansenlig erfarenhet av utbildning, trupptjänst och högre stabsbefattningar. Han grep sig an uppgifterna med beslutsamhet och energi. Utbildningsmetoderna vidareutvecklades, och han strävade efter större förståelse för arméns och värnpliktens roll i samhället. Han drev igenom en sammanslagning av regementen och försvarsområdesstaber, och gav därmed landskapsregementena det ansvar för både lokalt och nationellt övergripande försvar, som de hade när de ursprungligen grundades. Den auktoritet som fadern en gång hade haft som framstående underofficer vid Livgrenadjärregementet, kom nu sonen till del i betydande utsträckning men på högre nivåer. Vid avgången 1976 utnämndes han till general.

Carl Eric Almgren hade en viljestyrka och arbetskapacitet som gick utöver det vanliga. Han besatt också ett aldrig sviktande sinne för sakfrågor av större eller mindre beskaffenhet. Ett vittnesmål om detta är den kolossala samling anteckningar och pressklipp som han successivt byggde upp i hyllmeter efter hyllmeter till en samling som slutligen omfattade närmare 300 pärmar, vilka han under senare år ägnade stort intresse och försökte lämna efter sig i bästa skick. Han hade gått ut Krigshögskolan som överlägsen etta. Hans allmänbildning var av ovanlig art, och de utomordentliga språkkunskaperna utgick från ryska som han hade börjat studera i Tallinn och franska från Krigshögskolan. Hans beläsenhet byggde inte på slump utan på en målmedveten strävan att förkovra sig; ända intill senare år förde han bok över alla böcker som han läste. När han utnämndes till generalmajor var han endast 48 år gammal, enastående för tiden och ett tecken på utomordentlig begåvning och stort engagemang.

Han var krävande mot sig själv och kollegerna. Inför medarbetarna och särskilt underlydande var han emellertid alltid uppmärksam, artig och omtänksam. Att sända ett telegram till en kapten på hans 50-årsdag var för honom lika naturligt som att ägna en stund av arbetsdagen till att skriva ett medkännande brev till en nybliven änka. Inför officerare på jämförbar nivå kunde han inge en tung respekt, oavsett om det gällde svenska regementschefer eller utländska kolleger. Till detta bidrog de kunskaper inom vida områden som han var för uppriktig för att hålla för sig. Han var en utpräglat handlingsinriktad ledargestalt, en verkställande person, och knappast av grubblande natur. I botten låg en uppfattning att beslut skulle grundas på den sakbedömning som för honom var naturlig. Med en sådan inställning kunde det någon gång bli svårt att sätta sig in i alla de villkor som påverkade politiken och de yttersta ramarna för hans egen verksamhet.

Vid sidan av den traditionella karriären hade hans tjänster tagits i anspråk i åtskilliga utredningar och särskilda uppdrag. Han var sekreterare i arméns officersutbildningskommitté 1944-1946, ledamot av 1948 års luftvärnskommitté, expert i kommittén för frivilligt försvarsarbete 1949, expert i ÖB-utredningarna 1947, 1954, 1957, 1962 och 1965, expert i 1962 års försvarskommitté och 1965 års försvarsutredning, ledamot av styrelsen för Sveriges civilförsvarsförbund 1956-1957, Totalförsvarets chefsnämnd, Totalförsvarets upplysningsnämnd, Statens signalskyddsnämnd och presidiet för Centralförbundet Folk och försvar.

Som militär medarbetare i Stockholms-Tidningen i två perioder 1943-1946 och 1952-1954 samt med artiklar även i andra organ visade han framstående egenskaper som skribent och debattör. Han gav ut skrifterna De moderne våben og deres indflytelse på strategien (Köpenhamn 1956), tillsammans med Yngve Lorentz Atlantpakten under tio år (1959) och var medarbetare bland annat i verken Andra världskrigets historia (1947-1949), Kungl Jämtlands fältjägarregementes historia (1966), Kampen om Skåne (1983), Lottorna i försvarets tjänst (1984), Officerskursen 1932-1934 (1984) och Fortifikationen 350 år (1986).

Historieintresset utvecklades när han under arméchefstiden 1969-1976 även var styrelseordförande i Armémuseum. Han lade ned stort arbete i Föreningen Fältjägare i Stockholm, bevistade inte sällan sammanträdena i Svenska militärhistoriska kommissionen och kunde då och då finna förströelse i de kulturella aftnarna med Sällskapet Idun. På Krigsskolan hade Carl Eric Almgren haft rollen som slottspoet. Vid ett otal middagar kunde han senare förnöja med för tillfället anpassade verser, inte sällan på konstrik och regelbunden alexandrin.

Hustruns bortgång drabbade honom djupt. Under senare år kom Frälsningsarmén att höra till hans särskilda intresse, men engagemanget var egentligen av gammal art. Som truppofficer hade han uppmärksammat den goda anda som spreds av värnpliktiga frälsningssoldater. Han kände sig hemma i rörelsens organisation och samhällsengagemang men drogs särskilt till de musikaliska inslagen. 1983 trädde han in i Frälsningsarméns råd och arbetade aktivt för att planera aktiviteterna i krissituationer. I början av 1990-talet följde han nära strävan att bygga upp organisationen i de baltiska staterna.

Carl Eric Almgren tillhörde pliktmänniskorna, och det var sent om aftonen när han sin sista arbetsdag lämnade Grå huset. Inför sin avgång hade han bevistat ett antal armémöten. Han avslutade genomgångarna med de djupt personliga orden: ”Jag tackar Gud, för att jag har blivit brukad.”

Med sina meriter och personliga egenskaper måste Carl Eric Almgren räknas till de mest framstående representanterna för försvaret under 1900-talet. Han var hedersledamot av Kungl Örlogsmannasällskapet och blev ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien vid 39 års ålder 1952. Han var ordförande i avd I 1970-1975 och Akademiens styresman 1969-1971.

Avdelningen för sjökrigsvetenskap

Överste 1. gr Jean-Carlos Danckwardt avled i Ystad den 31 januari 2001. Närmast anhöriga är hustrun Ann-Marie samt barnen Tina, Johan och Louise.

Jean-Carlos Danckwardt föddes den 1 december 1922 i Stockholm, där hans far var kapten och gymnasielärare. Han tog studenten i Östra Real 1941, sökte sig liksom fadern till den militära banan, blev fänrik vid Vaxholms kustartilleriregemente 1944 och löjtnant 1946. På detta följde tjänstgöring vid Sjökrigsskolan och därpå kurser vid Sjökrigshögskolan 1951-1953. Med sin kunnighet och förmåga att uttrycka sig i tal och skrift framstod han här för yngre generationers kustartillerister som ledargestalt och föredöme. Han kommenderades sedan till Försvarsstaben, blev kapten och undervisade under fyra år vid Militärhögskolan, vilken han lämnade 1964, samma år som han befordrades till överstelöjtnant.

Från mitten av 1960-talet kom han att varva högre stabsbefattningar med förbandstjänst. 1966 kom han till Försvarsstabens operationsledning, 1969 som överste till posten som chef för sektion 2 vid Marinstaben. 1971 utnämndes han till chef för Gotlands kustartilleriförsvar, 1973 som överste 1. gr till souschef vid Östra militärområdet i Strängnäs och 1977 till slutposten som chef för Blekinge kustartilleriförsvar. Från 1980 till pensioneringen 1983 var han tillika garnisonschef i Karlskrona. Däremellan hade han avlagt Försvarshögskolans allmänna kurs och chefskurs.

På sina högre chefsbefattningar hade Jean-Carlos Danckwardt förmågan att dra ned på tiden för stabsarbetet för att i stället tillgodose de operativa intressena. Han var ett utpräglat generalsämne och var inte rädd för att stå i centrum för uppmärksamheten. Den tid som inte åtgick till tjänsten eller till den representation som han med framgång utövade tillsammans med sin hustru, tillbringade han gärna med skrifter i militära eller militärhistoriska ämnen. Han var sekreterare i 1965 års försvarsutredning, som avvisade tanken på svenska kärnvapen men förespråkade ett bibehållande av det odelade värnpliktssystemet och ambitionen att försvara hela landet mot angrepp.

Han var också under lång tid ett namn i den försvarspolitiska debatten. Tidigt hade han bidragit till att ge impulser till det som skulle bli de rörliga kustjägarna och betydligt senare amfibiestyrkorna. Han var en varm förespråkare för det kustartilleri som han själv hade bidragit till att bygga upp och hade svårt att godta den nedrustning av det fasta försvaret som blev följden under 1990-talet. I den vackra Skånelänga, som var hans hem efter pensioneringen, fortsatte han att följa utvecklingen. Det hindrade inte, att han också var en ledande person i staden Ystads ordensliv, där han vänligt överseende och med sin stundtals magnifika framtoning kom till sin fulla rätt.

Till de skrifter han publicerade hör Morgondagens marin (1959), Svensk säkerhetspolitik (1966) och Ställningstagande i försvarsfrågan (1968), båda tillsammans med Sven Hellman, ÖB svarar Försvarsutredningen (1967), Chefsansvar, disciplin, medinflytande, skriven under de ofta besvärande disciplinförhållanden som vid den tiden rådde på förband runt om i landet (1971), Kungsholmens historia (1990) samt Kustartilleriet i Sverige under andra världskriget (1992). Han lade under 1980-talet ned stor kraft på sin kustartillerihistorik. Genom att sekretessen lyftes successivt under hans arbete, kunde allmänheten genom detta verk för första gången komma i kontakt med mer detaljerad kunskap om kustartillerianläggningarna.

När den sovjetiska ubåten U 137 en höstnatt 1981 gick på grund i Gåsöfjärden utanför Karlskrona, förde Jean-Carlos Danckwardt i egenskap av kustartillerichef befälet över bevakningsstyrkorna. Han tog emot pressen på ett sätt som inte lämnade tvivel om att han var beredd på yttersta allvar, och i det längsta drev han en bestämd linje som gick ut på att den sovjetiska besättningen skulle föras i land och förhöras på svenskt territorium. Politiska bedömningar på andra nivåer ledde till ett annat resultat. Till denna fråga återkom han sedan i ett antal artiklar i Tidskrift i Sjöväsendet.

Jean-Carlos Danckwardt var ledamot av Kungl Örlogsmannasällskapet och valdes in i Kungl Krigsvetenskapsakademien 1965.

* * *

Generallöjtnant Henrik Lange avled i Lidingö den 5 november 2000. Hans närmaste är hustrun Birgitta, dottern Märtha och sonen Carl-Henrik.

Henrik Lange föddes i Nacka utanför Stockholm den 27 maj 1908 och tog studentexamen vid Nya Elementarskolan 1926. Hans far var revisor och modern banktjänsteman; själv sökte han sig omedelbart efter studenten till Sjökrigsskolan, där han avlade officersexamen 1930. Ännu inte helt säker på yrkesvalet genomgick han, Gymnastiska centralinstitutet (GCI) 1933-1934 men påbörjade kort därpå studier vid Sjökrigshögskolan, där han avlade den allmänna kursen 1936 och den tvååriga stabskursen 1939. Under de första krigsåren tjänstgjorde han som adjutant hos Chefen för Kustartilleriet, och 1942 blev han chef för ett 15 cm kanonbatteri i Karlskrona.

Under den oroliga och kalla vintern 1942 deltog han med ett rörligt 15 cm batteri i de jämtländska fälttjänstövningar som leddes av Helge Jung. Batteriet hade transporterats på järnväg till Härnösand och därefter under motormarsch. Batteriet grupperades med skjutriktning mot norska gränsen, men ordern löd att det inte skulle maskeras. Det rörde sig i första hand om en styrkedemonstration. Den till den jämtländska fjällvärlden förflyttade truppen tillhörde den sista generationens kustartillerister som var klädda i marinens blåkragar; samma år infördes de grå uniformerna. Senare tjänstgjorde Henrik Lange även som bataljonschef för en 21 cm bildragen kanondivision vid Göteborgs kustartilleriregemente (KA 4) och ledde därmed det grövsta motoriserade kanonartilleri som funnits i Sverige. Han gjorde sig känd som en skicklig artillerist.

Kriget hade fört med sig en stark teknisk utveckling. 1946 genomgick Henrik Lange utbildning i radartjänst hos Royal Marines på olika orter i England, och 1948 medverkade han i Marinförvaltningens radaranskaffning i samma land. Under perioden 1950-1954 var han chef för Kustartilleriets skjutskola, genomgick Försvarshögskolans högre kurs och verkade efter utnämning till överste som chef för sektion I vid Marinstaben 1954-1957. Året därpå kommenderades han till ledningen för den nya sammanslagna organisationen för försvarsområden på Västkusten och Göteborgs kustartilleriförsvar, och 1961 befordrades han till generalmajor och inspektör för Kustartilleriet. Han utnämndes 1964 till chef för Marinstaben och 1968 till militärbefälhavare i Västra militärområdet med säte i Skövde, där han stannade till dess att han 1972 avgick med generallöjtnants titel.

Henrik Lange drev energiskt på utvecklingen av det rörliga och motoriserade kustartilleriet och kom att tillhöra de ledande gestalterna inom det moderna kustförsvaret. Under tiden som chef för Kustartilleriets skjutskola gjorde han sig känd som en ganska hårdför chef. Han hade förmågan att klart kunna artikulera sin uppfattning, en egenskap som han också utövade under en tid som ledamot av stadsfullmäktige i Lidingö. Han hade lika lätt att umgås med underordnade som civila, även om tonen någon gång kunde bli skarp. Tillsammans med sin hustru idkade han ett rikt umgängesliv, vilket inte minst på de högre stabsbefattningarna var en stor tillgång. Från tiden för sitt första yrkesval hade han ett dokumenterat idrottsintresse. Han var ledamot av överstyrelsen för Sveriges militära idrottsförbund 1947-1950, sekreterare 1955-1957 och ordförande i förbundsstyrelsen 1967-1972. Han var ledamot av styrelsen för Svenska fäktförbundet och vice ordförande i Centralförbundet för befälsutbildning 1964-1970.

Henrik Lange tillhörde dem som ihärdigt förespråkade ett starkt försvar på Västkusten. Han har bidragit med artiklar i Tidskrift i Sjöväsendet och Tidskrift för Kustartilleriet, var ledamot av Kungl Örlogsmannasällskapet och valdes 1954 in i Kungl Krigsvetenskapsakademien, där han ofta deltog i sammankomsterna och 1965-1968 var ordförande i avdelning II.

Avdelningen för luftkrigsvetenskap

Överste 1. gr Göran Persson avled i Lund den 5 mars 2001. Närmast anhöriga är barnen Per, Bodil och Bengt.

Göran Persson härstammade från en skånsk bondefamilj och föddes i Lund den 25 oktober 1921. Han blev 1944 fänrik vid Skånska luftvärnskåren (Lv4) i Malmö, genomgick Krigshögskolans högre tekniska kurs 1952-1954 och utnämndes till kapten i Generalstabskåren 1956. Han tjänstgjorde under ett antal år vid Försvarsstaben, sedan Arméstaben, där han under perioden 1963-1968 var chef för studieavdelningen. Han bidrog i hög grad till att fastställa kriterier för val mellan vapensystem och lade fast grunderna för en studieteknik som ytterst ledde till beslutet att luftvärnet skulle ersätta automatkanonerna med luftvärnsrobotar. Med sinne för logik och noggrannhet och en stark känsla för den trygghet som ligger i god planering försökte han motverka den ryckighet i förutsättningarna som så ofta drabbar anskaffningen av komplicerade och resurskrävande system. Med orden ”Det är alltid svårt att spå ...” inledde han också sitt bidrag Luftvärnet inför framtiden i verket Luftvärnets historia (1980).

Efter studieavdelningen kommenderades han till Luleå luftvärnskår (Lv7) och blev efter ett år som lärare vid Luftvärnsskjutskolan befordrad till överste och chef för sitt gamla förband, nu kallat Skånska luftvärnsregementet. Under den tiden kom han också att medverka i 1967 års luftförsvarsutredning. I Malmö skulle han stanna ända till 1975, då han som överste 1. gr utnämndes till inspektör för Luftvärnet och för ett antal år fick flytta till Stockholm. Med honom inleddes också en ny epok, genom att han var den förste luftvärnsinspektör som hade börjat sin karriär inom luftvärnet. Alla hans sex företrädare hade inlett sin bana som artillerister. På den nya befattningen stannade han till pensioneringen 1982. Under denna tid verkställdes ombeväpningen med robot 70. Detta blev också temat i den årsberättelse som han 1977 avgav i Akademien, ”Robotsystem 70 - från idé till krigsförband”.

Göran Persson ledde verksamheten med en ambition och tävlingsinstinkt som gjorde sig gällande lika mycket i samarbetet med flygvapenförband och andra krigsförband ur armén, som när han spelade bridge med kollegerna på Krigsskolan eller idkade favoritsporten orientering. Han granskade i detalj villkoren för tävlan mellan utbildningskompanierna och bidrog till att göra vandringspriset för årets bästa luftvärnskompani till något hett eftersträvat.

Kort tid efter pensioneringen drabbades Göran Persson av Alzheimers sjukdom som i grunden kom att påverka hans tillvaro. Han valdes in i Kungl Krigsvetenskapsakademien 1973.

Avdelningen för militärteknisk vetenskap

F forskningschefen, docenten Torleiv Orhaug bodde vid sin bortgång den 10 februari 2001 på Grubbehagen i Höviksnäs på Tjörn men avled under en tjänsteresa i Stockholm. Närmast anhöriga är sönerna Jan, Ulf och Arne.

Torleiv Orhaug föddes den 29 mars 1929 i Lebesby vid Laksefjord i nordligaste Norge. Han kom tidigt till Sverige, sökte sig efter studentexamen till Chalmers Tekniska Högskola, där han 1954 blev civilingenjör, fortsatte med en licentiatexamen och tjänst som universitetslektor. Han forskade i radioastronomi vid Chalmers och Råö-observatoriet och disputerade 1965 på avhandlingen On the scintillation of discrete radio sources and thermal noise radiation from the atmosphere. Som nybliven docent anställdes han året därpå som laborator vid Försvarets forskningsanstalt (FOA). 1969 utnämndes han till forskningschef, en befattning som han skulle behålla till sin pensionering 1994. Under 1970-talet hade han dessutom en tjänst som adjungerad professor vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.

Hans stora insats ligger inom området radioastronomi och digital bildbehandling. Inspirerad av sin nyfikenhet på det nya området startade han vid FOA verksamheten inom holografi och bildade kort därpå en forskningsgrupp, som 1968 började att digitalisera bilder. När satellitbilder blev tillgängliga civilt bidrog han till att inleda den svenska analysverksamheten. Han kom sålunda att tillhöra dem som byggde upp forskningsområdet och därmed gjorde FOA till en ledande institution i landet inom detta område. I ett stort antal publikationer samt svenska och internationella tidskrifter har han utrett frågor rörande atmosfäriska radiosignaler. Kontakterna med det internationella forskarsamhället och det internationella organet International Association for Pattern Recognition (IAPR) fick honom att ta initiativ till den inhemska intresseföreningen Svenska Sällskapet för Automatiserad Bildanalys (SSAB), där han själv på ett naturligt sätt ingick som ordförande.

Särskilt under senare år gav sig Torleiv Orhaug in i tillämpningar av olika slag som skogsinventering från satellit, bildbehandling, satellitövervakning och verifieringsfrågor, bland annat i Förenta Nationernas regi. Han medverkade i ett flertal offentliga utredningar. En avgörande insats gjorde han som ledamot av den svenska förhandlingsdelegationen vid förhandlingarna om Open Skies i Wien 1991-1992. Det har omvittnats hur Torleiv Orhaug lågmält men med överlägsna kunskaper i optik löste en besvärande låsning mellan stormaktsblocken, som i mycket hade orsakats av missförstånd och språkförbistring. Han tillhörde de ledande personerna i Sverige inom sitt forskningsområde och upprätthöll kontakterna på ett sätt som av de närmaste uppfattades som vänskapligt, rejält och inte sällan humoristiskt. När ett antal forskargrupper i landet för några år sedan gick samman i det av Stiftelsen för strategisk forskning stödda VISIT-programmet, nominerades utan längre diskussion den nyblivne pensionären Torleiv Orhaug till styrelseordförande.

1982 tilldelades han silvermedalj av Svenska Sällskapet för automatiserad bildanalys, och 1991 fick han belöning av Krigsvetenskapsakademien och Albergers fond för forskning och studier i fjärranalys, bildbehandling och satellitanvändning. Torleiv Orhaug valdes in i Kungl Krigsvetenskapsakademien 1996.

* * *

F generaldirektören Martin Fehrm avled i Stockholm den 6 augusti 2001. Hans närmaste är sönerna Anders och Magnus.

Martin Fehrm föddes i Vansbro i Dalarna den 8 mars 1910. Han växte upp i en boksynt familj, där fadern var bokhandlare. Själv tog han studenten i Falun och inledde studier vid KTH, där han blev civilingenjör på elektrotekniska linjen 1932. Med ett stort intresse för radioteknik fick han året därpå anställning vid Arméförvaltningen. 1940 kom han som flygingenjör av 3 graden till Flygförvaltningen, där han skulle stanna kriget ut. Under krigsåren utvecklades han till expert på ekoradio och medverkade aktivt i den särskilda arbetsgrupp som hade skapats för området inom Statens uppfinnarnämnd. Hans sakkunskap togs också i anspråk för undersökning av avancerad krigsmateriel, som hamnade i landet med störtade flygplan eller på annat sätt.

1945 skapades Försvarets forskningsanstalt för att driva målinriktad natur- och teknikvetenskaplig grundforskning inom områden som var av betydelse för landets försvar. Martin Fehrm blev nu chef för den teletekniska avdelningen inom verket och från 1957 myndighetens generaldirektör. Inom Försvarsdepartementet ansågs valet självklart, och Fehrm var också både överbefälhavaren Nils Swedlunds och företrädaren Hugo Larssons kandidat till posten. När sedan Styrelsen för teknisk utveckling inrättades 1968 flyttade han dit för att som institutionens första chef bygga upp verksamheten från grunden.

Han avgick redan 1971 för att gå över till egen konsultverksamhet men stod ändå sannerligen inte utan uppgifter inom den offentliga forskningsadministrationen. Han var 1965-1977 ordförande i Naturvetenskapliga forskningsrådet och 1966-1985 i Stamnätsnämnden. 1962-1978 var han ledamot av Forskningsberedningen, 1968-1977 av Miljövårdsberedningen, 1971-1982 av Transportforskningsdelegationen samt 1974-1977 styrelseledamot i AB Atomenergi. 1972-1973 var han dessutom ordförande i Svenska teknologföreningen och 1974-1977 förste vice ordförande i det på basis av teknologföreningen nybildade Svenska civilingenjörsförbundet.

Genom Martin Fehrm fick radarforskningen en framträdande position inom FOA, men forskningsverksamheten styrdes också in mot nya områden av brett samhällsintresse som mikrovågsteknik, radionavigering och vågutbredning. Han framträdde med en ledargestalt som var väl anpassad för forskningsmiljön och hävdade uppfattningen att FOA inte enbart skulle inrikta sin verksamhet på att stödja försvarets materielanskaffning. Till intresset hörde också säkerhetspolitiken. När man hade lyckats skapa opinion för att bredda Utrikespolitiska institutets forskningsverksamhet, avgjorde Martin Fehrm den svårlösliga resursfrågan genom att avdela medel från FOA:s budget. Han visade medarbetarna förtroende och gav dem ordentligt svängrum, vilket resulterade i en öppen och riskvillig anda. Utan prestigekänsla men med ett betydande mått av akademisk nyfikenhet gav han sig tid att gå omkring och lyssna på medarbetarnas synpunkter. Samtidigt som FOA utvecklades till en tung forskningsinstitution, tillmättes myndigheten allt högre prestige inom forskningsvärlden.

Den militära tekniken blev särskilt genom kärnvapendebatten en tung politisk fråga, och Martin Fehrm kom att få en framträdande plats bland dem som uttolkade utvecklingen. Han var en stor personlighet med självklar auktoritet, som grundades på saklighet och kunskap och inte minst ett balanserat omdöme, som slog an hos både politiker och militärer. I militärledningens sammanträden fick chefen för FOA en given plats. Själv arbetade han inte med egen grundforskning, men genom sin överblick över pågående forskning och dess roll i samhällsutvecklingen fick han en ovanlig ställning som rådgivare på högsta politiska nivå. Med de uppdrag som på olika sätt samlades hos honom utgjorde han en viktig länk mellan den vetenskapliga forskningen och den statliga forskningsadministrationen.

Med tiden gav han också uttryck för uppfattningen att teknik kunde skada. Detta ledde till ett engagemang i rörelser mot kärnvapenspridning som Pugwash-rörelsen och Ingenjörer mot kärnvapen. Men hans eget engagemang var nog i första hand inriktat på att länka in en idealistisk opinion i rationella banor. På basis av en rekommendation från FN:s generalförsamling 1966 tillsatte generalsekreteraren U Thant en internationell expertgrupp för att studera följderna av kärnvapenanskaffning eller kärnvapenkrig. Till gruppen knöts Martin Fehrm. Hans förord till den svenska upplagan av rapporten (1968) präglas av en balanserad syn som innefattade globala orosmoment som kärnvapen, biologiska och kemiska stridsmedel samt befolkningsexplosion, men även och inte minst den konstruktiva övertygelsen att man kunde finna vägar att lösa problemen.

När läget för svenskt näringsliv under slutet av 1970-talet blev allt besvärligare, uppmärksammades behovet av nya initiativ för att ta tillvara innovationer och affärsidéer. Trygghetsrådet inledde 1981 en stipendieverksamhet för uppfinnare, och Martin Fehrm anförtroddes fram till 1988 uppgiften att leda arbetet i stipendienämnden. Varje år valdes tio stipendiater ut bland 400-800 sökande. Han lade ned betydande tid och kraft på uppgiften, och det är uppenbart att det för honom inte bara var en fråga om att finna goda affärsidéer, utan lika mycket en ansträngning att hjälpa landet ur en ekonomisk knipa. Genom att följa stipendiaterna på nära håll åtog han sig ofta mentorskap. I detta fall var han en brygga mellan det offentliga Sverige och den lille entreprenören.

Martin Fehrm har medverkat i ett antal skrifter, särskilt rörande försvarsforskningens villkor. Han har betydligt oftare, och utan att anges som medarbetare, bidragit med underlag i andra utredningar, men har inte heller lämnats utan erkänsla för sina insatser. Han valdes in i Ingenjörsvetenskapsakademien 1958 och blev 1963 teknologie hedersdoktor vid Chalmers. 1977 tilldelades han av regeringen Illis Quorum i den ovanliga 12. storleken. Han valdes in i Kungl Krigsvetenskapsakademien 1949, liksom Carl Eric Almgren endast 39 år gammal. Vid Akademiens 200-årsjubileum 1996 tilldelades han den nyinstiftade stora belöningsmedaljen i guld för sina banbrytande insatser inom den svenska försvarsforskningen.

* * *

Ett tack lämnas till alla de vänner och kolleger till de bortgångna som har lämnat bidrag till minnesteckningarna.