Kalla kriget som militärhistoria

Sammanfattning av Olof Santessons recension i KKrVAHT nr 3 2001.

Datorn knäckte Sovjet! Det är amerikanen Norman Friedmans slutsats i boken The Fifty-Year War (Chatham Publishing, London 2000). Ronald Reagan kom till makten i precis rätt ögonblick, då den mognade västteknik som han kunde ta i anspråk gav USA fördelar långt utöver behovet av nya investeringar. Möjligheternas fönster hade öppnats för väst.

Det innebar inte, så som Friedman beskriver saken, att sovjetsystemets undergång var ett självklart utfall av det kalla kriget. Bara några år tidigare skulle visserligen motsvarande militärpolitiska satsningar ha gett USA ett bättre försvar, men de hade förmodligen inte räckt för att hantera det hot som Sovjetunionen ansågs representera. Ett årtionde senare, inemot seklets slut, skulle sovjetledarna ha kunnat köpa ny teknik från demoraliserat Västeuropa och därmed undvikit behovet av reformer för att möta utmaningen från väst.

Kritiker har uttalat sig starkt berömmande om Friedmans arbete såsom en övergripande studie av det kalla kriget. Han tillhör inte den revisionistiska skolan, enligt vilken väst inte tog nödvändig hänsyn till legitima sovjetiska säkerhetskrav. Men han kritiserar sitt eget land för att inte ha insett vad det var för en motpart man hade att göra med.

I Friedmans militärhistoriska perspektiv är det kalla kriget ingen osäker fred, framtvingad av terrorbalansen, utan det är frågan om Det tredje världskriget. Och för att ge ett exempel på författarens tankeväckande frågor: Om väst inte förstod Sovjetunionens mål och bevekelsegrunder, hur ska man då kunna begripa mer främmande utmanare som muslimska fundamentalister?