Opinionsbildning, etik och folkrätt

Sammanfattning av Ove Brings, Bengt Wadensjös och Björn Körlofs artikel i KKrVAHT nr 5 2000.

Årsberättelsen i avd V 2000 bestod av tre delar, författade av generaldirektör Björn Körlof, biskop Bengt Wadensjö och professor Ove Bring.

Björn Körlofs avsnitt hade rubriken "Fri opinionsbildning - en förutsättning för demokrati och frihet" och behandlar - mot bakgrund av en kort skildring av medieutvecklingen under 1900-talet - frågor om mediernas tekniska och ekonomiska förutsättningar att verka i den nationella och internationella miljön liksom de förändrade förutsättningarna för kunskapsspridning och opinionsbildning under inverkan av modern IT och dess många tillämpningar. Vidare diskuteras traditionella krav på mediernas informationsgivning samt konkurrens och teknik. Kraven på myndigheternas informatinsgivning under krig och kris kommer att öka på grund av det snabba, komplexa och multipla informationsförloppet. Medborgarnas möjligheter att följa förlopp och ta ställning till olika frågor kommer att försvåras om inte myndigheter och medier finner former för en demokratiskt förankrad informationsgivning och bevara förtroende för sina respektive verksamheter.

Under internationella operationer ställs dessa komplexa frågor på sin spets och det blir nödvändigt att överse utbildning och regler för informtionshantering till allmänhet och medier när de deltagande internationella styrkorna verkar i en starkt propragandistisk eller desinformativ mediemiljö.

Avslutningsvis ges en kort problemorienterad beskrivning av s k "perception management" inom ramen för psykologisk krigföring via Internet som är en del av den moderna arsenalen i informationsoperationer.

Bengt Wadensjös avsnitt handlar om "Global etik i en tid av förändring". Tilliten till institutionerna avtar, man brukar tala om "institutionernas kris". Av de traditionella samhällsinstitutionerna har kungahuset hållit ställningarna i fråga om trovärdighet hos en bred allmänhet, men en enda institution har ökat sin trovärdighet, nämligen militären.

Slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, då det enda etiskt försvarbara för en ung man var att vägra värnplikt, ligger värderingsmässigt ljusår tillbaka. Militärens ökade förtroende hänger samman med att den har fått en ny roll. Det militära har blivit mänskligare. Det handlar inte längre bara om att vara en polismakt för att upprätthålla ordningen vid den svenska gränsen. Uppgiften har blivit att på en global arena våga livet för demokrati, alla människors lika värde och en framtid i fred.

Ove Brings avsnitt behandlar "Folkrätten under 1990-talet" och beskriver hur en folkrättslig förändringsprocess ägt rum, mycket till följd av det kalla krigets slut, de icke-statliga organisationernas roll och den massmediala CNN-effekten. Det rör sig om attitydförändringar som påverkat staters praxis. Tonvikten har förskjutits från hårda frågor om nedrustning och staters säkerhet till mjuka frågor som mänskliga rättigheter och individers säkerhet. FN har inlett fredsoperationer i interna konflikter under en flexiblare tolkning av FN-stadgan. (Jfr artikel av Rolf H Lindholm.) Även i övrigt har en ökad internventionism utmanat den nationella suveräniteten. Statspraxis ger exempel på humanitär intervention (norra Irak, Kosovo), demokratisk intervention (Haiti) och moralisk intervention (Österrike). "Mer moral och mindre suveränitet" är en fras som väl sammanfattar vad som kan bli en ny rättsuppfattning.

Årsberättelsen föredrogs i Akademien den 10 oktober 2000.