≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Ingolf Kiesow

I USA skall en nyvald president träda till makten. Hans uppfattning om världen stämmer varken med uppfattningen hos majoriteten av den egna befolkningen eller uppfattningen hos människorna i Europa, Japan och Sydkorea, med andra ord i det som kallas för ”Väst.”

En Trump-doktrin?

Donald Trump tänker bygga en mur mot invandringen från Mexico, minska USA:s engagemang i NATO, men höja försvarsutgifterna kraftigt, inställa förhandlingarna om ett frihandelsområde kring Stilla havet, frånträda det nordamerikanska frihandelsavtalet, sluta delta i klimatförhandlingarna och återgå till användning av fossila bränslen, införa höga skyddstullar mot import från Kina, hota med att erkänna Taiwan för att stoppa Kinas expansion i Sydkinesiska havet och tvinga Kina att spela efter regler, ”fair play”, i handelsfrågor.

Allt detta kan verka som en oansvarig brist på ordnade tankar. Presidenthustrun Michele Obama har också uttryckt oro för Amerikas framtid med en person vid rodret, som har en tonårings temperament. Å andra sidan höjs redan röster om en ny utrikespolitisk ”Trump-doktrin”. CNN hade häromdagen en TV-konferens med fyra kommentatorer, varav tre hade republikansk anknytning. Tillsammans gav de en bild, där sammanhang hade skapats, ett utkast till en handlingsplan, och flera gånger talades det om ”Trump-doktrinen”. Den lät inte övertygande, eftersom Trump själv aldrig har presenterat sina säkerhetspolitiska idéer på ett sammanhängande sätt.

Deltagarna menade att han först kommer att gripa sig an relationerna med Ryssland. Putin kommer att erbjudas att få behålla Krim-halvön och att Väst accepterar att rebellerna fortsätter att kontrollera östra Ukraina och att USA låter de europeiska länderna stå för sitt eget försvar och själv drar tillbaka de vapen i Europa som mest oroar Ryssland. Sanktionerna mot Ryssland skall upphöra. I gengäld skall Ryssland dra sig tillbaka från Mellanöstern, sluta stödja Iran och inte uppmuntra separatistiska eller ryssvänliga element i östra Europa. ISIL skall elimineras med gemensamma insatser. När fred och ordning sålunda har etablerats i Europa och Mellanöstern ska man ta sig an det kinesiska problemet. Erkännande av Taiwan skall användas som förhandlingskort för att få Kina att uppträda som en handelsnation i WTO:s anda, upphöra med statsstöd till de egna företagen och att försvåra utländska företags konkurrens med de statsägda företagen på den kinesiska hemmamarknaden. Stöld av tekniska hemligheter och cyberspionage skall också upphöra, liksom Kinas expansion i det Sydkinesiska havet.

Efter allt detta skall USA:s ställning som supermakt ha återupprättats och USA skall leda världen.

Pax Americana; en pipdröm

Det första problem som faller i ögonen i denna vision om fred under amerikansk ledning är att den ryska nationalismen har byggts upp systematiskt av Putins propagandamaskineri och dessutom alltid funnits där. Det är inte realistiskt att tro att Ryssland skall ge upp sina vunna positioner i Mellanöstern och Europa.

Fred lär inte heller uppstå bara för att stormakterna vill det. Irans ledare drivs av religiös fanatism och kommer inte att upphöra med sitt stöd till shiitiska styrkor i Syrien och Jemen eller till militanta shiitiska element i Irak, Bahrain och Dahran-provinsen i Saudiarabien. De etniska motsättningarna i Libanon och mellan stammar i Libyen, Sudan, Nigeria, Tschad och Somalia, som också har religiösa inslag, lär inte upphöra för att USA och Ryssland kommer överens, inte heller de som pågår mellan shiiter och sunniter i Pakistan och Bangladesh eller muslimer och buddhister i Myanmar eller muslimer och kristna i Indonesien eller muslimer och hinduer i Indien eller mellan Indien och Pakistan i Kashmir.

I alla dessa sammanhang kan utomstående stormakter visserligen försöka bidra till att utjämna motsättningarna, men det är osannolikt att Ryssland och Kina kommer att göra det under amerikansk ledning och bortse från sina egna intressen i konflikterna. Saudiarabien och Gulfstaterna är helt beroende av sina oljeinkomster och har grundläggande intressen som strider mot den oljepolitik som Trump avser driva. Däremot har de gemensamma intressen med Ryssland om prispolitiken för olja. USA:s inflytande i arabvärlden skadas redan före Trumps tillträde eftersom han har valt en judisk affärsman, som är känd för sina sionistiska åsikter, till ambassadör i Israel och tänker flytta ambassaden till Jerusalem. USA:s ”mjuka makt” tilltar inte med Trumps USA-centrerade attityd till omvärlden, det avtar. De olika åtgärderna motverkar varandras syfte.

Handelskrig med Kina

Den största illusionen är att Kina skulle acceptera amerikansk utpressning med hot om att erkänna Taiwan och falla till föga i handelspolitiken och om Sydkinesiska havet. Om nationalismen kan sägas vara stark i Ryssland bör den beskrivas som mycket stark i Kina Där har demokrati bara funnits i några få år i början av förre seklet. Landet har utsatts för västerländskt förtryck under opiumkrigen på 1800-talet och ständiga förödmjukelser av Japan och västvärlden under det andra världskriget och efter kommunismens seger i Kina. Kommunistpartiet är nu i färd med att genomföra den femte av Deng Xiaopings berömda moderniseringar, den som handlar om militär styrka. Ekonomin har förbättrats så att man har råd med modernisering och upprustning. Det gör Kina till en militärmakt, som i den inhemska propagandan ofta beskrivs som oövervinnlig. Ambitionen är att mota bort USA från västra Stilla havet, kontrollera ett band från sydkinesiska havet genom Centralasien till Europa i ett ”eurasiskt” samarbete under kinesisk ledning. Nationalstoltheten tar sig nya uttrycksformer. Taiwan anses som en del av Kina. Varje försök att ändra på dess status skulle väcka en indignation hos befolkningen som skulle bli svår att kontrollera, även om ledarna i Beijing skulle kunna övertygas om fördelarna med en sådan uppgörelse. Visserligen är Kina dubbelt så beroende av sin utrikeshandel som USA och skulle därför teoretiskt hamna i underläge i ett handelskrig, men ett försök att använda förhandlingskortet Taiwan i tron att detta skulle räcka för att få Kina på knä skulle få svåröverskådliga konsekvenser.

Relativ ekonomisk svaghet och militär styrka

Trumps politik verkar också komma att bygga på tron att en omfattande militär upprustning skall kunna backa upp USA:s position gentemot den övriga världen. Obamas politik byggde på insikten om att USA:s dominerande position hade undergrävts av att man inte haft råd att öka sin militära styrka i samma takt som man tog ansvar för allt flera engagemang, som krävde militära resurser eller ens i samma takt som medtävlaren Kina om rollen som supermakt, vilket växte i ekonomisk och militär styrka. Trump verkar sakna denna insikt om sambandet mellan ekonomisk förmåga och militär styrka och att ”det mjuka inflytandet” avtar i styrka, när hot om användning av militära medel framstår som mindre trovärdiga..

Idoelogins återkomst

Å andra sidan höjs det redan i USA röster, som tror på möjligheten av en allians mellan Väst och Ryssland för att hejda den kinesiska expansionen. Detta är en orealistisk tanke. Ryssland under Putin är en i växande grad auktoritär och nationalistisk stat i bristfällig demokratisk förklädnad. Den ryska propagandan har börjat svärta ned den västerländska formen av demokrati som något dåligt och fientligt. Kina är en mera konsekvent auktoritär stat, som är ännu mera nationalistisk och som har börjat propagera mot västerländsk demokrati på ett sätt som påminner om det kalla kriget. Ideologin har på några få år kommit att spela en roll, som ingen hade kunnat ana, när Kina hade anslutit sig till WTO och börjat öppna sina gränser, och Ryssland hade övergivit kommunismen. Det är visserligen sant att som nationalstater konkurrerar Ryssland och Kina om inflytandet i Centralasien och att de även på andra sätt har intressen, som är svåra att förena med varandra, men det gäller i ännu högre grad för deras relationer med Väst. Ryssland vill expandera i Europa och Mellanöstern och Kina i Stilla havet och Centralasien, och Väst står i vägen för allt detta. Motsättningarna mot Västs intressen förenar Ryssland och Kina. Att på några år – som Trump säger sig vilja göra – genom förhandlingar uppnå en annorlunda världsordning strider både mot utvecklingen på det ideologiska planet och mot de nationalistiska och expansionistiska tendenserna i Ryssland och Kina. Sådana utvecklingstendenser kan man knappast vända på kort tid genom förhandlingar.

Europas utmaning

Europa ges inte något självständigt utrymme i ”Trump-doktrinen”. VI förmodas liksom Japan och Sydkorea följa USA:s politik som en tax följer sin husse. Ändå blir det Europa, som får ta hand om konsekvenserna av fortsatt oreda i Mellanöstern. USA drabbas inte av flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan. Europa har ekonomiska intressen av handel med Kina, men inga egna geopolitiska intressen i Östasien. Vad som har bundit samman USA och Europa samt Japan och Sydkorea till att kallas för ”Väst” har visserligen dels varit säkerhetspolitiska intressen, men dels och främst också gemensamma värderingar om demokrati och en stark ställning för individen mot staten. Trumps politik utgår från hans egen uppfattning om snävt definierade amerikanska intressen och många andra värderingar, som strider mot europeiska, japanska och sydkoreanska värderingar i exempelvis klimatfrågan.

”Trump-doktrinen” är en utmaning för USA:s vänner. Vi tvingas att plötsligt begrunda och definiera våra vitala intressen och grundläggande värderingar. Sverige blir mera utsatt, när USA drar tillbaka resurser från Europa och minskar sitt engagemang i NATO. ”Trump-doktrinen” medför krav på ett långsiktigt tänkande, som inte alltid kännetecknar politikernas agerande bland de 28 medlemmarna i EU, när de skall enas om en gemensam politik. När denna politik dessutom skall anpassas efter USA:s politik ställs de nu inför helt nya krav på långsiktigt tänkande och tänkande i globala och inte uteslutande europeiska termer. Det gäller då att komma ihåg att Trumps valseger egentligen inte var någon seger men att en majoritet av USA:s väljare – med en övervikt av 2,8 miljoner av 137,7 miljoner väljare – röstade på Hillary Clinton. Det var bara egendomligheter i det amerikanska valsystemet, som gjorde det möjligt för Trump att få makten att skapa oreda i världspolitiken. Det gäller att under de närmaste fyra åren varken följa USA så att det skapar nya långsiktiga problem för Europa eller att fjärma Europa så långt från USA:s politik att man måste sluta tala om ”Väst” som ett sammanhållet begrepp.

Majoriteten av befolkningen i USA har mera gemensamt med oss än med Ryssland och Kina. Vi har vissa gemensamma värderingar, som står sig i längden jämfört med auktoritära regimer, som sätter statens intressen över individens i alla sammanhang. Detta kommer att bli svårt att alltid minnas, men väldigt viktigt att inte glömma bort, när USA:s president intar positioner som upprör oss. Det blir en kryssning mellan Skylla och Karybdis.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Comments on this entry are closed.