≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Av Helge Löfstedt
Författaren föreslår ett större hemvärn med utökade uppgifter. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Författaren föreslår ett större hemvärn med utökade uppgifter. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Akademiens projekt KV21 utgör ett ambitiöst arbete som bör bli av stor nytta både för Försvarsmakten och Försvarsberedningen och deras arbeten inför nästa försvarsbe­slut. Böcker, delrapporteringar och senast symposiet 18 oktober ger också akademiens ledamöter flera möjligheter att delta i processen. Här följer några synpunkter närmast avseende sy­nen på hybridkrigföring med förslag på motåtgärder som bör vara angelägna mot några varianter av terroraktioner.

Hybridkrigföring utgör ett nytt inslag i det militära försvarets uppgifter. Begreppet har varit föremål för analys men resultaten har enligt min åsikt mera bestått i abstraktioner och mindre om tydlig innebörd för Försvarsmaktens verksamhet och organisation. Här vill jag fästa upp­märksamheten vid ett scenario som består i att det bryter ut en våg av sabotage och terror i stor skala utan att det tydligt det kan konstateras att militärt angrepp föreligger. Mycket snabbt uppstår då ett stort behov av bevakning och skydd av infrastruktur, militär såväl som civil. Polisen, som rimligen har huvudansvaret, kom­mer då mycket snabbt att behöva förstärkning.

Den resurs som i ett scenario av ovanstående karaktär ligger närmast till hands att utnyttja utgörs av hemvärn. Ett problem är att det svenska hemvärnet sedan något decennium är jäm­förelsevis fåtaligt. Det är inte självklart att de kvalitativa förbättringar som gjorts inom hem­värnet fullt ut kan kompensera de svårigheter som konstitueras av det ringa antalet personer som finns tillgängliga. I våra grannländer har man också betydligt större styrkor av territoriell karaktär som kan ta sig an motsvarande uppgifter. Danmark och Norge har hemvärn som om­fattar ca 36 000 respektive 45 000 soldater, i båda fallen uppdelat på flera delar varav några mer aktiva och andra mer reservbetonade. I Finland finns lokala och territoriella styrkor som omfattar nära 100 000 soldater. I en jämförelse skall då också beaktas att alla de tre grann­länderna har mindre eller väsentligt mindre yta där känslig civil och militär infrastruktur med behov av skydd återfinns. I alla tre länderna finns också ett inslag av plikt för att rekrytera eller stärka rekrytringen av personal till verksamheten.

Hemvärnsstyrkorna i Danmark och Norge har till del uppgifter som motsvarar de som civilförsvaret tidigare hade i Sverige. Detta som påminnelse att hemvärnets användbarhet vid kriser och påfrestningar av olika slag bör beaktas, således även sådana som inte primärt ställer anspråk på ordinarie militära resurser.

Värnpliktigt hemvärn

Förslaget här är att så snabbt det går förstärka det svenska försvaret med en viss volym av hemvärn som rekryteras med hjälp av värnpliktslagen. Troligen kommer de praktiska svårig­heterna att utbilda och organisera personal att bli gränssättande för den tillväxt i antal som kan bli aktuell under en femårig försvarsbeslutsperiod. Här föreslås ökning med ca 25 000 det vill säga en fördubbling av hemvärnets personalstyrka. Detta medför behov att utbilda motsvarande antal personer. Det innebär 5 000 per år vilket med en utbildningstid på ca 4 månader och två om­gångar per år medför att ca 2 500 utbildningsplatser behöver skapas. I nedanstående tabell visas detta i ett organisatoriskt sammanhang.

Uppgifter Grundnivå (enligt delrapport sommaren 2017) Nivå 2025 enligt mitt förslag

(utökad värnplikt)

Bevakning o skydd av militär och civil infrastruktur 40 frivilligt rekryterade hemvärns­­bataljoner

Omfattar ca 25 000 soldater frivilligt rekryterade

40 frivilligt och värnplikts­rekryterade hemvärns­bataljoner

Omfattar ca 25 000 frivilligt rekryterat hemvärn samt ca 25 000 soldater som rekryteras genom värnplikt

Terror­bekämpning med god aktiv förmåga Ca 8 bataljoner (lätta skytte-, säkerhets-, liv-,jägar- och amfibie­bataljon/er/ samt flygbasjägare) Ca 8 bataljoner (lätta skytte-, säkerhets-, liv-,jägar- och amfibie­bataljon/er/ samt flygbasjägare)

10 värnplikts­rekryterade regionala hemvärns­bataljoner omfattande totalt ca 6-7 000 soldater

Terror­bekämpning med viss aktiv förmåga 2 Mekaniserade brigader 3 Mekaniserade brigader (efter omvandling av P 7 i Skåne till brigad­garnision)
Helikoptrar för transport av terrorist­jägare 3 skvadroner Som i grundnivån
Egenbevak­ning o egenskydd Återstoden av Försvars­makten Som i grundnivån
Tabell: Resurser för att möta omfattande sabotage- och terroristaktioner

Regionala terroristjägare i hemvärnet

Förstärkning vad avser förmåga till bevakning och skydd utgör dock bara en del. Ett viktigt inslag i den hybridkrigföring som vi kan ställas inför utgörs av militära jägarförband (Spetz­nas?) som förberett baser på vårt territorium och därifrån utför upprepade insatser som suc­cessivt genomför den förstörelse av känslig infrastruktur som scenariot innehåller. Förstärk­ningsförslaget utgår från antagandet att det i Sverige på politisk nivå, liksom i många andra länder, finnas en stor tvekan att eskalera situationen och att man därför i det längsta väntar med att deklarera krigstillstånd. Denna tvekan får man förutsätta att en analyserande motstån­dare känner till och att han därför lägger stor vikt vid att lägga agerandet på en nivå så att det länge inte framstår som militärt angrepp. Detta ökar sannolikheten för att en angripare använder sig av militära terrorförband på det dolda sätt som här skisseras.

Uppträdandet liknar gerillakrigföring. Erfarenheter därifrån är att för effektiv motverkan efterfrågas förmåga att aktivt spåra och jaga sådana gerillauppträdande enheter. Detta åligger då främst de basjägarenheter som finns i dagens organisation. Deras antal är dock mycket lågt och det är angeläget att väsentligt öka deras volym. Här föreslås att tio bataljoner med liknande förmåga tillförs.

Man kan naturligtvis diskutera var de enheter som tillförs organisatoriskt skall placeras. I KKrVA symposium 18 oktober nämndes ett antal lokalförsvarsbataljoner som rimligen skulle ha uppgifter som närmar sig det som här föreslås. Här förordas dock att de hänförs till hem­värnet. Motivet att då liknande det som redovisades för det första förslaget, det vill säga att det beredskapsmässigt är lättare att utnyttja hemvärn än övriga delar av det militära försvaret. Den organisation som hemvärnet utvecklat under de senaste decennierna utgör också en god grund som bör underlätta den utveckling som här föreslås.

De tio bataljonerna kan rimligen också ses som ett sätt att ge de nyorganiserade militärregi­onerna resurser som svarar mot uppgifter som de redan ålagts. Fördelningen skulle kunna bli två bataljoner i varje militärregion och med en extra bataljon på Gotland och en i norra regi­onen. Utifrån grundantagandet att enheterna utgör regionala resurser kan säkerligen ovanstå­ende kompletteras med en mera utförlig behovsanalys än vad som här presenterats.

Även för dessa bataljoner blir det under den närmaste försvarsbeslutsperioden närmast en frå­ga om hur mycket personal som det blir möjligt att utbilda och organisera. Tio bataljoner in­nebär en volym på ca 6-7 000 personer och den årliga utbildningen behöver då komma upp till närmare 2 000 personer under försvarsbeslutsperioden.

Tillsammans med utbildningen till det utökade lokala hemvärnet blir behovet ca 4-5 000 nya årliga utbildningsplatser under försvarsbeslutsperioden. Detta utöver den värnpliktsutbild­ning som behövs för att driva den organisation som Försvarsmakten redan har. I Danmark har tankar förts fram på att öka värnpliktsutbildningen till den nivå som här skisseras.

Förslagen om utökat hemvärn avser vad som bedöms angeläget och möjligt att åstadkomma  under en försvarsbeslutsperiod på fem år. Om denna förstärkning är tillräckligt eller om ytter­ligare förstärkning behövs är något som får tas upp i ett fortsatt arbetet och då för att ingå i nästföljande försvarsbeslut omkring år 2025.

Till sist: samtidigt bör även möjligheterna analyseras att få ut större operativ förmåga genom att utnyttja modern teknik. Bakom mitt förslag ligger dock övertygelsen att det även behövs förstärkning av de personella tillgångarna.

En bonus för ovanstående förslag är att tillskottet i militär verksamhet ökar Försvarsmaktens synlighet i samhället och även dess demokratiska förankring.

 
Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från FOI och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.