≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Jan Leijonhielm

Det stundande VM i fotboll, som äger rum i ett antal ryska städer, kommer som ett välkommet PR-jippo för Moskva och Putin. Många miljarder har satsats i projektet, vilka kunde ha använts på betydligt bättre sätt i ett land som har ca 30 miljoner fattiga och urusel infrastruktur, såväl vad gäller transportsystem som sjukvård och välfärd.

Besöken av västledare – och då kanske jag inte i första hand tänker på Margot Wallströms besök i Moskva – tillsammans med allt starkare statliga röster för ett upphävande av sanktionerna i Italien, Ungern, Slovakien m fl länder ger i dag anledning till en oro för att EU’s sammanhållning är på väg att spricka. Att högerpopulistiska partier och grupper vill upphäva sanktionerna är uppenbart, liksom deras stöd för Putin. Donald Trumps utspel om ett förnyat medlemskap för Ryssland i G 7 hör också till orosbilden, medan hans finansdepartement faktiskt utökar sanktionerna mot personer i Putins inre krets. Detta är troligen också den bästa vägen till ett snabbare resultat, sanktionerna borde utökas. I skrivande stund nås jag av beskedet att EU lyckats förnya sanktionerna ytterligare ett år – ett bra och nödvändigt beslut.

Att upphäva sanktionerna vore nämligen ett allvarligt misstag av flera skäl. För det första skulle det ge helt fel signaler – aggression, militära angrepp och annektering lönar sig i längden. För den som bevistade mötet med den amerikanske chefsförhandlaren i dessa sammanhang Kurt Volker i Stockholm nyligen stod det klart att Ryssland bedriver ett lågintensivt, men kontinuerligt krig i östra Ukraina. Tillförsel av tung utrustning och militär personal sker regelbundet, och vad gäller utrustning förnekar Moskva inte ens längre påståendet. Runt 11 000 har dödats, bland dem många civila. Att under sådana förhållanden upphäva sanktionerna skulle snarast te sig absurt och ge klartecken för ny aggression mot länder i den ryska omgivningen.

Det finns de som hävdar att sanktioner historiskt sett ändå aldrig lönat sig. Det finns ett visst fog för påståendet, i den bemärkelsen att de sällan tvingat det utsatta landet att radikalt förändra sin politik eller av ekonomiska skäl gjort avbön. Detta är dock en starkt förenklad bild, sanktioner kan sällan jämföras, faktorer som geografi, ekonomi, typ av sanktioner, regimens styrka, befolkningens redundans osv gör detta mycket svårt.

I det ryska fallet finns det emellertid belägg för att sanktionerna biter. Framför allt gäller detta minskad tillgång till billiga krediter och ohämmad användning av de internationella finansmarknaderna. Ryssland är i stort behov av krediter och utländska investeringar, främst för att skapa uthålliga medelstora tekniskt avancerade företag inom ett flertal sektorer. Likaså är importstoppet för flera viktiga tekniska produkter kännbart, framför allt inom energisektorn och där främst inom oljeindustrin. Den som vill fördjupa sig i tänkbara effekter på rysk ekonomi rekommenderas Susanne Oxenstiernas uttömmande FOI-rapport för några år sedan (Economic Sanctions Against Russia), slutsatserna håller fortfarande. Det finns också en politisk effekt – de som skapat stora förmögenheter med hjälp av Putin inser att han inte längre kan skydda dessa om de befinner sig utomlands i en eller annan form, vilket de ofta gör. Detta undergräver Putins auktoritet och skapar ett missnöje, som möjligen kan leda till ett större hot mot hans maktställning. Däremot kan man naturligtvis inte förvänta sig att en fullfjädrad demokrat blir hans efterträdare, men det kan knappast bli mycket värre och Ryssland är i starkt behov av maktskifte.

Det finns också anledning att inte upprepa misstaget efter Georgienkriget, där Ryssland bjöds in till bordet igen efter endast sex månader – den Clintonska ”resetknappen” framstår i dag som mer än lovligt naiv. Man bör inte glömma, som ofta görs, att Moskva året innan utsatt Estland för ett massivt cyberangrepp. Nu säger kanske någon att Georgien får skylla sig själv som startade kriget. Onekligen inledde Saakasjvili stridigheterna, triggad av olyckliga omständigheter. Det spelade nu mindre roll, Ryssland hade under ett halvår byggt upp betydande anfalls- och ockupationsstyrkor vid gränsen. Samtliga västliga underrättelsetjänster hade förutsett angreppet, t o m vilken dag det skulle ske tack vare de tydliga förberedelserna på rysk sida.

Dessutom skulle ett upphävande skada den modiga ryska minoritet som, trots stämplad som landsförrädare, fortsätter att protestera mot annektering och krigföringen i Ukraina, samtidigt som den statliga propagandaapparaten skulle utmåla det som en triumf för en rysk hårdför nationalism.

Slutligen finns, som Masja Gessen nyligen skrev, en moralisk skyldighet att bibehålla sanktionerna, omvärlden måste reagera på det ryska agerandet. Det hjälper inte med fördömande eller ”uppriktig dialog”, Ryssland befinner sig under Putins ledning på ett sluttande plan mot en allt tydligare totalitär stat, som alienerar landet och dess befolkning från ett demokratiskt samhälle, vilket skapar oro och nödvändig militär upprustning i omvärlden.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA

Comments on this entry are closed.