≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Försvarsmakten har viktiga resurser som kan sättas in vid en storbrand eller annan katastrof. Foto: Jimmy Croona / Combat Camera / Försvarsmakten

Försvarsmakten har viktiga resurser som kan sättas in vid en storbrand eller annan katastrof. Foto: Jimmy Croona / Combat Camera / Försvarsmakten

av Christoffer Wedebrand

Efter en omfattande utredning av den så kallade Salabranden har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i rapporten Ansvar, samverkan, handling nyligen lämnat över förslag på åtgärder i syfte att stärka samhällets krisberedskap. Bland annat föreslår MSB att de principer som i dagsläget vägleder den samlade krisberedskapen byts ut. Både närhets- och likhetsprinciperna föreslås utgå, för att istället ersättas av de nya samverkans- och handlingsprinciperna.

Det är såklart alltid viktigt att i ljuset av gjorda erfarenheter ändra bristfälliga system. Särskilt så inom området samhällets säkerhet. Men en kritisk fråga i sammanhanget är vilka erfarenheter Sverige egentligen gjort genom branden – och därmed vilka förändringar av krisberedskapssystemet som verkligen är motiverade. Problematiken kan uttryckas på följande sätt: Vilka insikter om orsak-verkan har branden faktiskt gett oss?

En sådan insikt om orsak-verkan är att vårt nuvarande system för krisberedskap inte förmår hantera mycket storskaliga kriser. Lite filosofiskt uttryckt kan vi säga att rådande system vid storskaliga kriser orsakar en verkan i form av misslyckad krishantering. Men har några fler insikter egentligen gjorts? Jag vill nog säga att jag förhåller mig tveksam till det.

För det första kan vi konstatera att MSB föreslår allomfattande reformer. Man vill med andra ord inte bara förändra krisberedskapssystemets principer vid storskaliga kriser, utan byta ut principerna för all krishantering inom Sverige. Men insikten om att vi behöver förändra systemet för att kunna hantera stora kriser innebär inte att vi också med nödvändighet behöver förändra det för att hantera mer normala sådana. Tvärtom kan sådana reformer leda till en försämrad hantering av normala kriser. Det vi vet är med andra ord att närhets- och likhetsprinciperna fungerade dåligt under Salabranden, inte att handlings- och samverkansprinciperna kommer att fungera bra vid vardagliga kriser. Vi vet inte hur exempelvis handlingsprincipen, som innebär att inblandade aktörer ”bör ha mod att agera proaktivt och göra det som situationen kräver även när det råder osäkerhet eller brist på information”, kommer att yttra sig i dessa mer normala sammanhang. Den kan tänkas medföra nya och oanade problem, exempelvis brådstörtade och illa genomtänkta beslut eller bufflighet och okänslighet för andra aktörers ansvarsområden, med mera. Att bli bättre på att hantera det ena innebär alltså inte att man också blir bättre på att hantera det andra. Det är två skilda saker.

För det andra – och detta är något mer invecklat – vet vi faktiskt bara att nuvarande principer för krisberedskapen fungerar dåligt under storskaliga kriser, inte att de föreslagna nya principerna fungerar bra under liknande storskaliga kriser. Enkelt uttryckt vet vi att det vi har fungerar dåligt, inte att det vi kommer få fungerar bättre. Om MSB:s föreslagna förändringar implementeras kan nämligen – som ovan – andra egenskaper hos det reformerade systemet tänkas komma att medföra nya och oförutsedda problem också vid kriser såsom Salabranden. Kort sagt vet vi alltså att de rådande principerna inte fungerade i Västmanland, men vi vet inte hur väl de nya skulle ha fungerat. Det senare är en annan sak än det förra.

Sammantaget kan det anses något märkligt att föreslå allomfattande reformer på grundval av i huvudsak ett enda fall av misslyckad krishantering. Salabranden visade oss med all önskvärd tydlighet att det svenska krisberedskapssystemet behöver reformeras. Men visade branden även vilka åtgärder som närmare bestämt behöver vidtas? Jag förhåller mig något tveksam. För det krävs nog mer underlag.

 
Författaren studerar masterprogrammet i krishantering och fredsbyggande vid Umeå universitet.

Comments on this entry are closed.