≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

Igår lämnade Försvarsmakten in sitt svar till regeringen enligt Regeringsuppdrag 5. Uppgiften har varit att redovisa hur myndigheten kan spara 500 miljoner i lönekostnader jämfört med BU 14. Först ut att kommentera var Skipper, vars genomgripande genomgång du kan läsa här.

Om vi backar några steg bakåt, så började problemen med Försvarsmaktens personalförsörjning i underlagsarbetet under 2008. Den militära ledningen lämnade så småningom in ett underfinansierat förslag till regeringen den 30/1 2009. På den tiden hade två nivåer, den militärstrategiska och den operativa nivån, lagts på samma befattning – C INS. Det innebar att avvägningarna på kort och lång sikt gjordes av samma person. Denna ordning har den nuvarande Försvarsmaktsledningen tagit bort, och ansvaret för den militärstrategiska nivån ligger nu hos chefen för Ledningsstaben.

En fråga som 2008 ramlade mellan stolarna mellan insatschefen och produktionschefen var frågan om var bevakningsstyrkorna genererades. Högkvarteret arbetade länge innan frågan avgjordes. Insatschefen räknade med att basorganisationen (som tidigare hette grundorganisationen) skulle svara för detta, medan produktionschefen räknade med att dessa styrkor organiserades efter hand ur insatsorganisationen. Antalet befattningar/pengar avgjorde, vilket innebar att C INS drog det kortaste strået. Underfinansieringen blev mindre än annars, men det innebar också att fler uppgifter lades på personalen.

Under förra året gjordes ett omfattande arbete inom Försvarsmakten för att inta Försvarsmaktsorganisation 13, vilket resulterade i en ökad obalans mellan uppgifter och personal. Knappt har alltså den röken lagt sig förrän det nu blir dags att reducera ytterligare personal.

Just personalförsörjningsfrågan är den del av sitt värv som försvarsminister Karin Enström har haft det svårast med så här långt. Helt snett trampade statsrådet när hon den 28/2 2013 skrev en debattartikel i Dagens Industri och underkände Försvarsmaktens svar som hon skulle formellt ta emot senare samma dag. I stort hade dock försvarsministern rätt i att organisationen ökat i omfång.

Nu har försvarsministern en riktig utmaning framför sig, eftersom den operativa påverkan inte är oansenlig om Försvarsmaktens måste genomföra sitt förslag.

Det kan ju i och för sig tänkas att Karin Enström samlar underlag för att ge sig i kast med Finansdepartementet. Om hon inte tar den striden, så gör Riksdagen klokast i att göra det jag föreslog i somras – avveckla Insatsorganisation 2014 som före gårdagens förslag hade prognosen 2023.

Det finns möjligen en utväg, och det är att ta regeringen på orden. I de avgörande besluten (se s. 2) har det förekommit en särskild formulering om insatsorganisationens (vår krigföringsförmåga) utveckling :

”i den takt som ekonomin medger”

Ja, statsrådet har också själv i den refererade debattartikeln ovan använt denna formulering.

Vi har den senaste tiden alla kunnat ta del av finansministerns resonerande om att det finns ett reformutrymme i ekonomin. Nu är det upp till bevis – målet är beslutat av riksdagen och ekonomin tycks medge nödvändigt utrymme.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.

  • Pffft

    Systemkollapsen har redan skett. Utgiftsområdet har så länge besparats och effektiviserats att det nu är obsolet i förhållande till ett alternativ med förmåga bortom statsceremoniella syften. Volymen har blivit så liten att overheadens relativa storlek i förhållande till kärnverksamheten skenar. Då ska den minskas, men utan hänsyn till myndighetens bredd, uppgifter och komplexitet. Den kritiska massan för att överhuvudtaget kunna bedriva en kostadseffektiv och produktiv verksamhet i förhållande till målen är sedan länge underskriden. Det finns ett enormt förmågeglapp på alla nivåer.

    Inte ens den minsta uppgiften för dagens planerade organisation, att med mycket små förbandsvolymer stå till förfogande för internationella operationer, tror man att man kommer klara. Istället måste man prioritera högvakt, inre tjänst och sådant som krävs bara för att hålla motorn på tomgång. Men bilen har stannat och tar sig ingenstans. Den står bara och slukar bensin med en hostande motor som spyr rök.

    Alla prognoser tyder redan på att situationen kommer att fortsätta försämras. Inga varningssignaler tas på allvar, trots att försvarsbloggarnas själva uppkomst var ett oerhört tydligt rop på hjälp, alldeles för sent, om man känner till militär kultur och värderingar. Trots att budskapen knappast kan vara mer i klartext eller tydligare.

    Sedan början av 00-talet har personalförsörjningsfrågor haft högsta prioritet för FM ledning. Det är tragiskt att det fortfarande är det hetaste ämnet och den största utmaningen.

    Försvarsreformen, den som kräver en minimal militär förmåga i en omvärld utan militära hot i närområdet, initierades 1996 och bedöms nu möjligen inte ens kunna vara klar till 2023 utan en kraftfull omvärdering och satsning inom försvarspolitiken. Vi talar om 20-30 år från ax till limpa. Trots att fundamentet och målet är en flexibelt anpassningsbar förmåga i en ständigt föränderlig omvärld. Det är ett tydligt underkännande av statens förmåga att kunna anpassa sig till en ständigt föränderlig omvärld och ständigt föränderlig säkerhetspolitisk situation. Inte ens den skenbart enklaste uppgiften, att reducera och vässa, går att lösa enligt politikens visioner. Hur skulle man kunna växa fort?. Vi står med brallorna nere och saknar fullständigt förmåga att kunna dra upp dem om någon oväntat dyker upp.

    Slutsatsen blir att försvar (inkl. militärt) för statens yttre säkerhet och oberoende inte kan vara flexibelt anpassningsbart och skalbart över tiden i takt med kortsiktiga hotbedömningar. Det måste över tiden ha en förmåga att möta den långsiktiga bedömningen av ”worst case”.

    Vi kan inte ha en försvarsmaktsledning som i decennier ägnar huvuddelen av sina möten till att diskutera personalförsörjning. Någon gång måste också försvarsförmågan, omvärlden och FM roll och utveckling som instrument för politiken kunna diskuteras.

  • Tungt. Allvarligt. Mycket allvarligt.

  • Sven Hugosson

    Försvarsdebatten handlar överhuvudtaget mycket lite om förmågan att försvara Svcerige. Vi har ingen försvarsförmåga. Vi kan skjuta tillbaka i begränsad omfattning om någon anfaller, men uthålligheten är noll. Så definieras inte försvar av territoriet. Jag tror inte att det händer någonting i Riksdagen eller inom regeringen förrän valda delar av försvarsledningen säger. Vi lägger av, detta går inte. Alla politiska partier delar på ansvaret för förfallet sedan 1996.

  • gnnnghh

    Regeringen och statsministern, och kanske hela svenska folket, vill vänta tills ett hot blir ”sannolikt” innan man vill satsa något. Just nu är ett väpnat angrepp osannolikt. Jag håller med. Sannolikt blir det nog sannolikt först när det är ett faktum.

    Eftersom det efter ett beslut tar 20-30 år innan satsningen bär frukt, så får man hoppas att a) regeringen har en mycket bra spåkula b) motståndaren har mindre bråttom än vad man har haft i moderna krig.

    Kriget i Georgien gick från osannolikt (oväntat?) till avslutat på dagar – veckor. De politiska målen nådda.

    Ett och ett halvt år efter 9/11 och starten för ”kriget mot terrorismen” så anfölls Irak. Drygt en månad senare var invasionen klar, regeringen störtad och landet ockuperat. Därefter följde många års arbete för att vinna freden med stora civila förluster efterlämnande ett samhälle i kaos. På mindre än två år från att ett anfall blev mer troligt, kanske tom sannolikt, så var landet under ny politisk kontroll.

    En månad efter 9/11, som också var osannolikt innan det hände, så började bombningarna i Afghanistan. 2004 valdes en ny regim som samarbetade med ”ockupationsmakten”. Många års gerillakrigföring med stora förluster, civilt lidande, inre stridigheter och med ett instabilt och osäkert samhälle som resultat, innebär att ockupanterna inte orkar eller har råd längre. Från 2014-2015 börjar de lämna landet. Den gamla regimen kan snart komma tillbaka. Ett långt och utröttande krig, men ändå mindre än 20 år efter att konflikten blir sannolik.

    Med svensk (o)förmåga att till och med nedrusta snabbt så är det osannolikt att man ska kunna rusta tillräckligt snabbt efter att ett hot bedöms sannolikt. Vi vägrar att säkerställa, ens diskutera, militär allierad förmåga innan ett hot blir sannolikt, dvs. i praktiken utlöst. Förmågan hinner inte bli klar och avhållande, eller militärt relevant för att ta upp striden, förrän långt efter att kriget är över.

    Vet regeringen verkligen att väpnade angrepp är osannolika de närmaste 20-30 åren? Beslut och satsningar idag ger morgondagens förmågor om tidigast 10 år. I praktiken, i Sverige, om 20-30 år. Kanske. Om vi skär bort, snarare än vi rustar.

    Visste Europa redan vid första världskrigets slut att Tyskland skulle starta krig igen 20 år senare eller bedömde man inte det som högst osannolikt just då? Bedömde Vietnam eller USA 4 år före andra världskriget att det var sannolikt att man 20 år senare skulle bli inblandade i ett mångårigt och blodigt inbördeskrig i Vietnam? Var det sannolikt 1969, mitt under det kalla kriget med styrkemätningar i bl.a. Vietnam, att 20 år senare skulle Sovjetunionen implodera?

    Med den kunskapen, så kan man fråga sig varför vi överhuvudtaget har ett militärt försvar med mer än statsceremoniella förmågor. Vi kan inte rusta i tid. Vi har ingen glädje av att visa solidaritet med potentiella allierade i mulinationella säkerhetsoperationer, för de kommer ändå inte att hinna hjälpa oss i tid. Även om de vill. Förberedelserna för att säkerställa militärt stöd tar också längre tid än vad som finns när ett behov blir sannolikt. Högvakt och en musikkår kan inte behöva kosta 36 miljarder per år. Det finns en ofantlig besparingspotential kvar.

    Eller, så förstår man att förmågan måste vara bred och dimensionerad för en worst-case långsiktig bedömning. Då täcker den många möjliga händelseutfall, inkl. sådana som endast utnyttjar en del av den totala förmågan. Det kostar såklart.