≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av Herman Fältström

Utgångspunkter

Det känns som om vi har förflyttat oss 30 tillbaka i tiden. Situationen är likartad men skiljer sig i vissa avseenden. Då hade vi bara ubåtsjakthelikoptrar (sedan jagarna avvecklats) som kunde bedriva ubåtsjakt. I dag har vi korvetter, bevakningsbåtar, minröjningsfartyg m.fl. som tillsammans kan bedriva ubåtsjakt men vi saknar ubåtsjakthelikoptrar. Då redovisades som grund för ÖB:s inriktning ”CM funktionsplan ubåtsskydd (1984)” och senare ”Beredskap, bevakning, ubåtsjakt och utveckling inom ubåtsskyddet 1988 (BUS 88)”. Denna senare låg till grund för ÖB, på regeringens uppdrag, redovisning av ubåtsskyddets kapacitet 1988, dess planerade utveckling och möjlig förstärkning Dessa förslag uppgick (dåvarande prisläge) till 2 190 Mkr för investeringar och 400 Mkr/år för driften.

Satsningar på soldaters (arméns) utrustning och på ytterligare JAS ger ingen ökning av svensk förmåga att i dag ”vara herrar i eget hus”. För FV gäller det att ha tillräckligt antal piloter till de JAS som nu finns så att FV kan hålla 12 JAS = 6 rotar taktiskt insatsberedda vid varje flottilj och ökad flygtid. För marinens del är ökad tid till sjöss, ”ubåt ny”, ”ubåtsjakthelikoptrar” samt ”fler fartyg med besättningar” nödvändiga.

Naturen och geografin är den samma som under 1980-talet. Därmed är de generella slutsatser m.m. som dessa studier redovisar fortfarande giltiga. Vi behöver inte uppfinna detta på nytt. Genom granskning av de resurser som nu står till buds och genom en analys av dessa kan vi komma fram till de sammansatta förband som kan sättas in för att hävda svensk integritet. Samtidigt som detta görs kommer vi otvetydigt finna områden som uppvisar brister. Dessa är (grov skattning) personal, tid till sjöss, antalet besättningar och fartyg, ubåtsjakthelikoptrar samt vapen.

Utveckling

Jag har samma uppfattning som när jag började arbeta med CM funktionsplan ubåtsskydd och sedan BUS 88. Vi ska utnyttja de skrov som finns

  1. rusta, göra översyn och ”modernisera” de fartyg/skrov som finns men i princip acceptera den utrustning som finns på dem,
  2. rekrytera besättningar till samtliga (på sikt 1,5 besättningar),
  3. planera för omsättning av fartygen under 2020-talet samt
  4. utgå från brister i det taktiska systemet (t.ex. som jag gjorde med ubåtsjaktstyrkor) och se till att kunna bilda sammansatta förband, inte minst vad gäller ubåtsjakthelikoptrar och vapen.

I grunden handlar det om ”en återställare”! Jag har många gånger frågat mig vems ärende de gick som skrotade den ubåtsjaktkapacitet som mödosamt byggdes upp under 1980-talet. Jag har många gånger funderat över vems ärenden de går som hela tiden ifrågasätter verkligheten. Som det är nu är Sveriges kapacitet att vara ”herre i eget hus” på men framför allt under havsytan praktisk taget försumbar. Situationen kan liknas med att stänga av alla luftspaningsradar. Då kan vi inte heller upptäcka några kränkningar i luften. Tänk vad bra … eller?

Om intresse finns så kan ni söka på länken http://faltstromska-garden.se/2015/02/09/ubatsjaktkapacitet-for-20e-arhundradet

 

Författaren är kommendör och ledamot av  Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.

  • Per Tengblad

    Utmärkt!
    Att skapa en fungerade initial ubåtsjakt-kapacitet verkar ligga inom rimlig kostnads- och tids-ram, bortsett från helikoptrar. Vad gäller helikoptrar så är de, som jag ser det, också nödvändiga och mitt förslag har varit att vinna tid genom att anskaffa 4-8 SeaHawks, detta då de är relativt lika Blackhawks, som vi har operativa.
    Att låna till denna anskaffning, utanför FM budget, bör vara ganska lätt och billigt.

    Mitt engagemang i frågan är helt baserad på våra folkrättsliga förpliktelser och de krav 6-generationens krigföring ställer. Vi kan inte ge agressorn möjlighet att förklara, varken nu eller framöver, att vi inte klarar att hävda vårt territorium utan ”hjälp” från honom.

    Det innebär ett orimligt geopolitiskt risktagande att lämna sådana öppningar som världen ser ut just nu. Vår långa strategi att behålla vår frihet hänger på våra taktiska möjligheter att klara strategiens delmål. Delmål som att kontrollera och hävda svenskt inre vatten.
    Per Tengblad

  • Man måste ha rätt konstellationer av vapensystem. Ofta så är det bästa motmedlet inte av samma typ som det man ska bekämpa. Ibland så använder man olika medel än vad fienden använder, när man med olika system bekämpar varandra från två skilda arenor, eller från samma arena. Man kan t.ex. använda granatgevär mot stridsfordon, torpeder och sjunkbomber mot ubåtar, på en fartygsplattform eller en helikopterplattform. Det jag ville få sagt är att man försöker få den bästa lösningen på motverkanssystem på det bästa sättet, typ Rb 57 NLAW mot stridsfordon. Man behöver fortfarande Stridsvagnar, men för vissa situationer så vill man ha det billigaste och bästa man kan få som motverkansmedel. Det ställer helt olika krav på tekniken och förhoppningsvis innebär det för oss att det blir både billigare och mindre komplicerat men ändå effektivt. Om vi tar exemplet med ubåtsbekämpning så blir det mycket billigare och mindre riskabelt med ubåtsbekämpande helikoptrar än med ubåtsbekämpande korvetter som plattformar för sensor- och vapensystemen. Men om vi ersätter korvetterna med mindre skrov så kan det finnas mer att vinna på det än på helikoptrar, men då måste skroven ha Syntetisk Apertur Sonar (SAS), vilket driver upp priset. Å andra sidan så är helikoptern mera rörlig och kan använda aktiv sonar utan risk för att bli bekämpad. Allt detta är i högsta grad en bedömningsfråga. Självklart så måste man ha en hög nivå på tekniken. Men jag ser inget absolut motsatsförhållande mellan god kvalitet och enkel (smart) konstruktion, så länge som man inte gör avkall på funktion.

  • Göran Frisk

    Roger , kan du berätta vad Syntetisk Apertur Sonar är. Varje förslag behandlas seriöst av dagens ubåtsjägare. — Hittills har vår uppfattning varit att kunna jaga ubåtar såväl inomskärs som utomskärs. Med utomskärs kan också avses stora fjärdar eller och stora inlopp. För utomskärsubåtsjakt har vi hittills använt ubåtar och korvetter och så småningom helikoptrar. Vi har ett antal taktiska metoder för denna jakt som vi bedömer som framgångsrika. — Inomskärs anser vi att minjaktfartyg , sonarbojfartyg , röjdykarfartyg och bevakningsbåtar är en bra sammansättning av stridsgrupper inklusive hkp 15 som kan fälla sonarbojar och länka till analysenheter.
    Den enkla regeln har varit, passiv uthållig spaning, aktiv lokalisering tätt följd av vapeninsats. Du är mycket välkommen med förslag avseende teknik, taktik etc !

    • Jag kan inte hålla mig kort. Men låt mig bara säga att jag är ingen expert på SAS eller något annat system. Jag vet dock att SAS används för minröjning med AUV i det svenska försvaret. Apertur betyder ‘öppning’. Det finns Syntetisk Apertur Radar, Syntetisk Apertur Laser och så förstås SAS. Principerna är dem samma.

      Så här skriver jag i min bok:

      Lite kort om SAR: Syntetisk Apertur Radar (SAR) är en radar som istället för att förlita sig på en bred konkav emittor, i.e. ett gap (apertur betyder just öppning), så utnyttjar radarn sin egen banrörelse för att skapa syntetiska antenner som är flera kilometer långa. Genom signalbehandling av de mottagna signalerna får man en hög upplösning. Upplösningen i asimutled är mycket bättre för SAR än för vanlig radar. Asimut betyder i sidled. SAR är sidstrålande eller sidtittande och fångar därför upp endast ’backscatter’ i.e. reflektioner från ojämna ytor. Graden av backscatter beror på flera faktorer, e.g. belysningsförhållanden, materialets reflektionsegenskaper, strålningens polarisation samt våglängd. Spaning med SAR-system är oberoende av ljusförhållandena. SAR-satelliter emitterar själv radarstrålning och fångar upp den, och om det är ett bistatiskt/multistatiskt system så fångar en UAV/Aerostat upp radarstrålningen från satelliten alt. tvärtom.

      Så här beskriver CJ Holm Syntetisk Apertur Sonar:

      ”En syntetisk apertursonar är en bildalstrande sonar med hög upplösning i hela sökområdet. Detta åstadkoms genom att fördelarna med en sektorsonar kombineras med en side scan sonar. Principen med en syntetisk apertursonar är att skapa en konstgjord antenn, syntetisk apertur, genom att sonaren tittar vinkelrätt i förhållande till känd färdriktning och samlar på sig pulser (ekon)
      Mine Counter Measures Exclusive Planning, Evaluation, Risk, assessment Tool
      som senare bearbetas. Detta genom en koherent summering av ljudvågorna
      som sker så länge målet befinner sig i mottagarloben. Detta innebär att en bred
      mottagarlob är fördelaktigt för en syntetisk apertursonar.

      Den teoretiska räckvidden för en SAS beräknas genom att halva tiden för
      pulsen har att förflytta sig från sändaren ut till maxavståndet och tillbaka
      multiplicerats med ljudhastigheten i vatten. Räckvidden påverkas av antalet pulser per sekund eftersom plattformen är i rörelse. Det innebär att en längre fysisk mottagarantenn möjliggör att sonaren kan röra sig fortare utan att räckvidden försämras. Med en lång konstgjord antenn (array) kan frekvensen sänkas vilket också innebär en bättre räckvidd. En SAS har mycket hög upplösning i förhållande till andra undervattenssensorer för minsökning. Detta uppnås vertikalt genom att använda en smal lob. Medan horisontel upplösning styrs av den fysiska längden på de element som bygger upp antennen.”

      Så här beskriver Wikipedia SAS:

      ”Syntetisk apertur-sonar (SAS) er en avbildende sideseende sonar med tilhørende signalbehandling som kombinerer etterfølgende sonarpulser (ping) for å øke oppløsningen langs bevegelsesretningen. Metoden kan tolkes som om flere sonarer plasseres etter hverandre gjennom etterprosessering i programvaren og dermed bygger opp en langt lengre sonar, noe som gir en tilsvarende økning i oppløsning.

      SAS har potensial for å produsere høyoppløste sonarbilder med centimeter oppløsning over flere hundre meters rekkevidde. En viktig egenskap er at for et gitt system vil oppløsningen langs kjøreretningen være uavhengig av avstand (og frekvens). Bildekvaliteten vil likevel avta noe med avstand da signalet blir svakere.

      SAS som teknikk er nært knyttet til syntetisk apertur-radar, med en hovedforskjell i at sonar benytter trykkbølger i vann mens radar benytter elektromagnetiske bølger i luft eller vakuum. To viktige konsekvenser er knyttet til navigasjon og forplantningshastighet i vannvolumet. Siden nøyaktig (global) navigasjon som GPS ikke er tilgjengelig under vann er de høye kravene ping-til-ping navigasjon en hovedutfordring som må løses for suksessfull SAS-avbildning. Siden forplantningshastigheten er rundt 1.500 m/s i vann mot 300.000.000 m/s i luft får man også helt andre krav til maksimal forflytninghastighet for enkeltelement sonarsystem. Som en konsekvens er alle praktiske SAS-systemer i dag multielement sonarsystem.”

      Jag tror inte att SAS finns för ubåtsjakt idag, systemet är kanske för känsligt för undervattensexplosioner. Jag vet att under vk2 så var sonaroperatörerna tvungna att dra upp sonarerna innan de satte in sjunkbomber eller Hedgehog. Det innebar att i början av kriget så hann ubåten så gott som alltid undan, tills man införde att det skulle vara minst två ubåtsjagare/korvetter som samverkade sin ubåtsjakt. Det där känner du till bättre än jag. Men vem skulle utveckla SAS för ubåtsjakt förutom vi?

      Taktik inomskärs:

      Jag föreslår att man har två små men snabba skrov med SAS längs med sidorna av skrovet. Eftersom SAS har en förmåga till att se så pass långt som 300 m så medför det att två skrov, som ska köra i motsatt riktning mot varandra inomskärs, befinner sig på uppemot 600 m eller en halv kilometer från varandra. En ubåtsjakthelikopter bör hovra mitt emellan de två relativt snabbkörande skroven och ta emot data från dem. Allt som befinner sig inom denna sökkvadrant kan räkna med att möta döden från den ubåtsjagande helikoptern.

      Men vad vet jag, jag är bara en glad amatör. Du borde tala om för mig hur man ska taktisera, som gammal ubåtsjägare. Håller du oss informerade om ifall detta taktikförslag är möjligt?

      Med vänlig hälsning Roger Klang

      • Lite förbättringar:

        Lite kort om SAS: Syntetisk Apertur Sonar (SAS) fungerar enligt samma aperturprincip som SAR. En bred mottagarlob är fördelaktigt för en syntetisk apertursonar. Jag tror inte att SAS finns för ubåtsjakt idag, däremot finns det för minröjning. Norrmännen leder utvecklingen i Skandinavien. Men vem skulle utveckla SAS för ubåtsjakt förutom sådana länder som har känsliga skärgårdar, i.e. Sverige?

        Ubåtsjaktstaktik inomskärs: Jag föreslår att man har två små men långa och snabba skrov med en bred mottagarlob längs med sidorna av skrovet. Eftersom SAS har en förmåga till att se så pass långt som 300 m så medför det att två skrov, som ska köra i motsatt riktning visavi varandra inomskärs, befinner sig på uppemot 600 m eller en halv kilometer från varandra. En ubåtsjakthelikopter bör hovra mitt emellan de två relativt snabbkörande skroven och ta emot data från dem. Allt som befinner sig inom denna sökkvadrant kan räkna med att möta döden från den ubåtsjagande helikoptern med e.g. torpeder. I den bästa av världar. Det kan hända att ett av våra skrov tvingas gira och manövrera sig till ett bättre läge, för att upprätthålla kontakt och behörigt avstånd efter att ubåten detekterats.

    • Sumatra
  • Jag tror nog att bästa Ubåtsjaktsmedlet och Ubåtsjaktskapaciteten är och har,
    EGNA MODERNA UBÅTAR !.

    Arne Strand.

  • Sven Hugosson

    I det svenska försvaret har alltför ofta ”det bästa blivit det godas fiende”. Då minskar mängden (uthålligheten) av materiel, och ett fåtal enheter med ”superprestanda” (låg uthållighet) blir kvar. Ubåtsjakt såväl som luftförsvar fordrar hög tillgänglighert på flera ställen samtidigt – det behövs många arbetande enheter. Rusta upp det som finns användbart.