≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Redaktörens kommentar

av Tommy Jeppsson

Idag publiceras tre repliker och en slutreplik till ett tidigare inlägg på akademiens blogg av ledamoten David Bergman.

Med anledning av påståenden i ett par av dessa repliker finns det skäl till några tydliggöranden.

Akademien bygger på ledamöternas mångfald avseende kompetens och erfarenheter vilket utgör fundamentet för verksamheten, såväl inom akademien som i ledamöternas deltagande i den offentliga debatten. Akademien har inte och ska inte ha en ensad uppfattning utan bygger tvärtom på ledamöternas olika uppfattningar. Detta stimulerar en sakligt underbyggd debatt, vilken uppmuntras.

Kungl Krigsvetenskapsakademien välkomnar därför även de som inte är ledamöter som skribenter på vår blogg och i akademiens Handlingar & Tidskrift. Detta innefattar även individer som replikerar på, eller har annan uppfattning än författaren till en artikel eller ett inlägg. I detta ligger en inriktning i att vara så öppen som möjligt. Givetvis med ambitionen rörande bibehållen kvalitet på de enskilda inläggen samt på debatten i stort. Därför har vi i detta fall valt att ta in en replik, till trots för att denna uttrycker negativa åsikter om akademien som helhet samt rörande ledamöter, där skrivningen rörande de senare förutom att direkt vara felaktiga utgör direkta personangrepp. Sammantaget ovärdig journalistik.

Dock finns som alltid inriktningen kvar att hålla en hög kvalitet på våra inlägg, och jag  understryker därför, på ovan förekommen anledning, vikten av att oaktat andemening uttrycka sig respektfullt och sakligt och utan att angripa person eller institution.

Jag vill också understryka att allmänheten välkomnas extra att ta del av föredrag och diskussioner på de öppna delarna av våra akademisammankomster samt att ta del av akademiens tryckta material.

Med den slutreplik som här följer avslutas också denna debatt.

 
Författaren är överstelöjtnant, ledamot av KKrVA och redaktör för dess Handlingar och Tidskrift.


Replik till David Bergman

av Mattias Göransson

I ett inlägg publicerat på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg behandlar major David Bergman, tillika doktorand i psykologi, min bevakning av ubåtsfrågan. Sammanfattningsvis skriver han 1) att han uppmärksammats på bevakningen, 2) twitterledes har invänt mot den, 3) uppfattat sig bemött ”med taggarna utåt”, samt 4) önskar att den upphör. Därutöver redogör han 5) för Försvarsmaktens generella arbete för att förhindra feltolkningar av sinnesförnimmelser, samt 6) påpekar riskerna med att av ”enskilda indikatorer” dra slutsatser om helheten, då som invändning mot mitt påpekande att alla i dag kända fakta om påstådda undervattenskränkningar 1980–1994 talar för att det rörde sig om en masshysteri.

David Bergmans inlägg är dessvärre lika vilseledande som felaktigt.

Bergmans aktion föranleddes av en publicering i Filters april/majnummer som redovisar att bottenspåren i Hårsfjärden i själva verket var spår efter ankringen av marinens egna fartyg (de viktigaste spåren, i Danziger Gatt, genererades av HMS Belos den 14 oktober 1982 samt HMS Skuld den 4 december 1982). Processen fram till denna upptäckt redovisas i en 70 000 tecken lång artikel som på webben kompletteras med en 30 000 tecken lång notförteckning samt ett avsevärt antal avhemligade militära urkunder som låter läsaren själv kontrollera fakta. Stora delar av detta material har jag själv samlat på mig under de fyra år jag studerat ubåtsfrågan, men fullständigt avgörande var de rådata överstelöjtnant Sune Thomsson kunde bidra med: dykarnas originalskisser från Hårsfjärden, marinens eget filmmaterial samt loggböckerna för de involverade fartygen.

Utöver att redogöra för Thomssons forskargärning berättar artikeln om överstelöjtnantens personliga resa från ubåtstroende – eftersom han antog att kollegorna inom Marina analysgruppen redovisade fakta korrekt – till sanningssägare; när han själv undersökte sakförhållandena fann han att kollegorna spridit missledande, förvanskade och felaktiga påståenden. Därutöver förklaras varför bottenspåren fortfarande är centrala: efter att alla andra bärande ”tekniska bevis” fallit bort (kavitationsljudet avfärdades som minkar 1994; signalspaningen som handelsfartyg och sonogrammen som tekniskt undermåliga 1995; typljudet som sillar 1999; 3.47-bandet som svensk motorseglare 2008) var de vad som återstod.

När David Bergman reste invändningar mot denna rapportering, utan att själv ha tagit del av den, svarade Filter vid upprepade tillfällen att han först borde läsa artikeln och studera underlaget (tillgängligt på vår hemsida vid tillfället). Detta är inte att ha ”taggarna utåt”, det är att efterlysa stringens. Major Bergman är för övrigt statstjänsteman och som sådan juridiskt ålagd att uppträda opartiskt och sakligt.

Av den orsaken är hans inlägg på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg desto mer anmärkningsvärd, även bortsett från det udda i att en representant för försvarsmakten i en demokrati uttrycker önskemål om att kritisk bevakning ska upphöra. Bergman nämner inga detaljer i sakfrågan, kan inte peka på något faktafel, utan levererar ett svepande och emotionellt budskap. Vad värre är: de försök han gör att anknyta till ubåtsfrågan visar att han saknar elementära kunskaper om ämnet.

Att Försvarsmaktens insatser för att motverka ”vaktposteffekten” och så kallat mönsterseende hade viss effekt är uppenbart: annars hade antalet observationer 1980–1994 varit oräkneliga, i bokstavlig mening (med tanke på tidsrymd, antalet inblandade personer och antalet skärgårdsobjekt). Saken gäller alltså de 6 367 som uppfattades som främmande undervattensverksamhet, och hur de analyserades och bedömdes.

De allra flesta gavs en låg klassificering även av marinen, men 411 respektive 118 bokfördes som ”sannolika” respektive ”säkra” observationer av främmande undervattensverksamhet. Den som detaljstuderar dessa rapporter – jag har personligen gått igenom runt 600 som jag funnit särskilt intressanta – upptäcker dock att underlaget brister i både metod och redovisning, samt att bedömningen varit godtycklig. Juridikprofessor Anna Christensson kom fram till samma sak när hon som medlem av 1995 års Ubåtskommission studerade varenda observation.

Inte minst av dessa anledningar var den ”tekniska bevisningen” så central: den utgjorde orsaken till att också mindre säkra observationer kunde ges en hög klassning, samt att även lågt klassade observationer inom Försvarsmakten – och bland allmänheten – betraktades som relevanta. Vad David Bergman tror är ”enskilda indikatorer” som visat sig felaktiga är alltså ubåtsfrågans själva fundament.

Att det är så är inget som jag har hittat på, det är ett historiskt faktum. De som mest ihärdigt framhävde betydelsen av de sedermera avförda ”tekniska bevisen”, samt att det var dessa som skänkte trovärdighet åt övriga observationer, var inga mindre än Marina analysgruppens chef Emil Svensson, hans kollega Nils-Ove Jansson, deras hantlangare Per Andersson, landets ÖB Bengt Gustafsson samt moderatledaren Carl Bildt.

Att dessa justerat sin argumentation i takt med att bevisningen fallit är en välkänd försvarsmekanism hos människor som investerat personlig prestige och trovärdighet i en fråga, i vardagligt tal kallad förnekelse. Varför Bergman uppvisar en liknande inställning vet bara han själv, men sannolikt är han påverkad av att Emil Svensson, Nils-Ove Jansson, Bengt Gustafsson och Carl Bildt tillhör hans egen akademi. Dessa medlemmars upprepade tjänstefel är en skamfläck för Kungl Krigsvetenskapsakademien, vilket Akademien har hanterat genom att enträget agera stödtrupp åt dem samt Per Andersson: man publicerar deras inlagor, finansierar deras bokutgivning och sprider deras hypoteser.

Denna kollegialitet är missriktad. För det är ju precis som överstelöjtnant Sune Thomsson kom fram till: de första att luras av Marina analysgruppens bedrägliga presentationer och slutsatser var kollegorna inom Försvarsmakten.

Envar har naturligtvis rätt till sin egen uppfattning om att ha jagat eller skådat en undervattensfarkost. Men utöver att den tekniska bevisningen har fallit vet vi numera A) att dåtidens sovjetiska farkoster saknade kapacitet att genomföra de av marinen beskrivna operationerna, B) att miniubåtar med larvband enbart förekom i Marina analysgruppens fantasi, samt C) att snart 40 års efterforskningar inte har resulterat i en enda trovärdig och med faktaunderlag säkerställd bekräftelse från en sovjetisk eller rysk källa.

Att konstatera dessa faktum är inte ”antydansjournalistik”.

 
Författaren är chefredaktör och ansvarig utgivare för Magasinet Filter.


Ilska, skam och tro i ubåtsdebatten

Av Sune Thomsson

Under rubriken ”Filtrera bort ubåtarna Filter” skriver majoren och doktoranden i psykologi David Bergman (DB) på försvarsbloggen den 13 april där jag figurerar:

Och ju fler reportage om påstådda militära misstag man publicerar desto fler ”visselblåsare” som upplever förklaringsmodellen som lämplig för att lätta sin egen frustration kommer också att lockas fram.

Eftersom DB vill diskutera utifrån psykologens perspektiv försöker jag minnas min reaktion på händelserna i Danziger gatt i oktober 1982. Alltså de händelser där ljudinspel och bottenspår blev tekniska bevis för protestnoten till Sovjet 1983. Jag var faktiskt på plats bara någon vecka efter att allt hände.

Till att börja med kände jag nog ilska och frustration över att ryssen var i det basområde som jag och några tio tusen andra skulle försvara. Vi hade räknat med förvarning och mobilisering och så kommer dom i fredstid. Dessutom under ytan när hela vårt försvar utgick från att de skulle komma ovan ytan. Vi var lurade, kändes det som.

Sedan kom de spännande ubåtsjaktåren som kändes mer meningsfulla än ”tröskandet på kaserngården”. Nu var det homo sapiens djupt förankrade jaktinstinkt som gällde. Men också tvivel. För varför fick de med sin höga företagsfrekvens aldrig haverier och hur kommunicerade man? FRA registrerade aldrig någonting under alla år. På fronten var det få som visste om att tiotals typljudsobservationer bedömdes vara från avancerade moderubåtar. Något som först år 2000 fick en annan förklaring.

Att i marinen öppet tvivla var mycket sällsynt, nästan skamfullt. Först efter några glas kunde någon enstaka visa tveksamhet.

Jag hade under årens lopp noterat att händelserna i Danziger gatt 82 hade drivit fram en officersrevolt och tre statliga utredningar. Och äntligen kom en annan av sapiens egenskaper i dagen: nyfikenhet.

Efter pensionering 1997 började jag därför läsa dom där utredningarna och blev efterhand skeptiker. Varför? Jo, jag kom fram till att de tekniska bevisen tvärt emot vad ubåtsutredningarna skrev inte håller. Alltså bottenspår och ljudinspel i Danziger gatt. Samma indikationer ger enligt Ubåtskommissionen 1995 trovärdighet till de många optiska observationerna. Resonemanget övertygade inte, min tro vacklade.

Mina analyser av ljud och bottenspår kommer att finnas på Riksarkivet men den intresserade kan redan nu kika i Magasin Filter.

Efter denna exploration i psykologens soffa går jag över till regeringens protestnot 1983.

Nyckelmeningen löd:

Den svenska regeringen har icke några uppgifter som motsäger kommissionens slutsats härvidlag. Den drar slutsatsen att det varit fråga om sovjetiska ubåtar.

Formuleringen speglar Olof Palmes tveksamhet. Han tog upp de märkliga bottenspåren med Boris Pankin som givetvis förnekade alltsammans. Även i Carl Bildts värld fanns tvivel. I varje fall togs saken inte upp vid Moskvasamtalen 1992-94.

De tekniska bevisen för protestnoten kan nu avfärdas efter avslöjandena i Filter. Därmed även teorin om medvetet utsläpp av ubåtar. Således viktiga klarlägganden för många intresserade, möjligen med DB som undantag.

Inte minst borde händelserna ha ett intresse vid analys av den gråzonsproblematik som försvarsberedningen flaggar för.

Skulle förresten vara intressant att höra DB reaktion när Insatsledningen 2015, visserligen efter viss fördröjning, blev visselblåsare och avslöjade att ytgående ubåt på väg mot Stockholms slott var en vit plastbåt.

 
Författaren är f d överstelöjtnant i Kustartilleriet.


Gärna debatt men grundad på fakta och inte på invektiv

av Emil Svensson

Ledamoten Per Blomqvist har i ett inlägg lovordat de ”insatser” som Mattias Göransson och Sune Thomsson gjort om ubåtsfrågan i tidskriften Filter. Den direkta orsaken till Blomqvists agerande förefaller vara att han är missnöjd med doktoranden David Bergmans mer insiktsfulla beskrivning av Filters aktiviteter i samma fråga.

Rent principiellt får naturligtvis Göransson och Thomsson tycka vad de vill.  Problem uppstår bara om de genom sitt agerande skapar och sprider en falsk bild av en säkerhetspolitisk utmaning som har skärskådats av tre statliga kommissioner.  Dessa har slagit fast att främmande undervattensverksamhet genomförts mot Sverige.

Jag har naturligtvis ingen förhoppning om att övertyga Göransson och Thomson om att de har fel. De är fast i sin egen retorik.  Jag hoppas att nedanstående två exempel i alla fall hindrar att fler akademiledamöter eller läsare av denna blogg hamnar i samma grop som Per Blomqvist.

Mitt första exempel rör den sovjetiska ubåten S363 (U137) som enligt Filter hamnade i Karlskrona skärgård genom navigationsmisstag. Man påstår också att sovjetiska ubåtsjaktflygplan letade efter sin försvunna ubåt öster om Bornholm.

Enligt den företagsorder som gavs till ubåten så har den som ”huvuduppgift att söka och skugga främmande ubåtar i” två områden som tillsammans bildar ett V kring delar av Bornholm.( Enligt sovjetiska ubåtschefer kallades området skämtsamt för ”byxorna” ). För laddning av batterierna anges ett särskilt område öster om Bornholm. Företaget skulle genomföras i två identiska etapper med mellanliggande vila i Swinoujscie.  Den andra etappen påbörjas den 17/10 1981 och avslutades på ett grund i Gåsefjärden.

I samma uppgift ingår både enstaka ytfartyg och ubåtsjaktflygplan och särskilda direktiv för samband med sådana enheter finns i företagsordern.  Det är alltså en ganska normal sovjetisk spaningsoperation mot ubåtar som genomförs och där senare den egna ubåten temporärt dras ur för ett specialuppdrag i Karlskronaområdet.  Specialuppdrag var inte heller ovanligt enligt sovjetiska ubåtschefer.

Eftersom Göransson m fl tydligen har mycket begränsade kunskaper om navigering så finns det anledning att översiktligt beskriva vilka navigeringshjälpmedel som fanns på U 137. Förutom kompass och logg så fanns utrustning för att navigera efter Deccakedjan. Man kunde också pejla alla de radiofyrar som finns i området. Därutöver hade man också signalspaningsutrustning för att pejla all radarsändning.  Till detta hade också en särskild signalspaningsgrupp kommenderats ombord.  All utrustning fungerade enligt ryska källor perfekt. Radiopejlen kontrollerades dessutom av en svensk inspektionsgrupp ombord på den grundstötta ubåten.

Hela navigeringen har studerats i detalj av marin expertis, sjöbefälsskolan i Kalmar och FOA. I Ubåtsskyddskommissionens rapport 1995 står det tydligt att de bedömde att U 137 inträngning var avsiktlig. Skulle man fråga en fritidsskeppare om det är möjligt att med endast kompass och kikare navigera fel med mer än halva Östersjöns bredd i detta område, så skulle svaret bli ett absolut nej.

Kvarstår då påståendet att sovjetiska ubåtsjaktflygplan skulle ha letat efter U137 öster om Bornholm.  Eftersom ubåtsjaktflygplan ingick i den sovjetiska företagsordern så är det inget märkligt att de fanns på plats öster om Bornholm. Målet för deras verksamhet var alltså främmande ubåtar.  Eftersom U 137, så snart som de var säkra på att de inte kunde ta sig från grundet, själva rapporterade sitt rätta läge så fanns det heller inget sökbehov.  Den sovjetiska ledningen visste alltså att det stod en ubåt på grund inne i Karlskrona skärgård innan de svenska myndigheterna fick samma information.  Det enda behov man hade av flygplan i förhållande till U 137 var möjligen som reläfunktion för radiotrafik mellan ubåten och dess bas.

Ovanstående fakta kommer i sin huvudsak från ryska dokument och officiella källor.

Jag övergår därmed till frågan om bottenspåren som framför allt Thomsson tydligen tycker är felaktigt hanterad.

För att läsarna ska förstå hur det går till vid undersökning av bottenspår görs nedan en beskrivning över hur Marinen hanterade bottenspårsrapporter under 80-talet.

För att öka kunskapsnivån om de olika typer av spår på botten som kunde förekomma gjorde Marinen systematiska prov med att dokumentera hur spår som skapats av legal mänsklig påverkan såg ut. Marinen gjorde därför fullskaliga prov med olika typer av ankare, kättingar, m m. Det finns ett stort sortiment av ankare som oftast är anpassade efter båtens/fartygets storlek och nyttjande. Exempel på ankare som testades var stockankare, Danfortankare, blyplättar, Bruceankare, Facettankare, draggar, m m. Dessa olika ankare finns också i varierande vikter och storlekar vilket givetvis påverkar det uppkomna spårets karaktär och storlek. Till ankarets spårbild hör också ibland ankarets förbindelse med fartyg eller boj. Denna kan bestå av kättingar av olika dimensioner eller tågvirke, många gånger med bly eller annat material inne i själva tågvirket för att göra detta tyngre och sjunkande. Under vissa förhållanden sätter man också på en tyngd några meter från ankaret på trossen för att denna tyngd ska dämpa ryck m m i själva ankaret vid sjögång. En båt eller ett fartyg som ligger fritt med ankare vrider sig efter vinden och då släpar kättingen eller trossen i botten och ger olika typer av spårbildning.  Även bojar kan komma i rörelse, inte minst på senvintern då de kan ha frusit fast i isen som sedan börjar driva iväg med bojen och ett släpande ankare vilket orsakar spår. Spår kan också åstadkommas av kablar mm som fastnat i ett fartyg och släpats med längs botten tills de lossnat.

För att få kunskap om hur spårbildningen kan se ut vid yrkesfiske med exempelvis trål gjordes också dokumentation av detta. I detta fall är det oftast trålborden som orsakar de markanta spåren på botten.

Allt ovan beskrivet dokumenterades inom Marinen för att personalen skulle lära sig hur bottenspår orsakade av legal mänsklig verksamhet kan se ut. De absolut vanligaste, av människan orsakade, spåren som kan ses på botten kommer just från sådan ovan beskriven verksamhet.

Ett bottenspår kan upptäckas av en ren slump i samband med exempelvis dykning. Det är dock mycket ovanligt utan det normala är att en bottenundersökning initieras efter någon observerad eller befarad främmande aktivitet.

Bottenspår som upptäcks och som inte bedöms ha naturlig legal förklaring genomgår en mycket omfattande utvärdering som kan ta lång tid. Spåren dokumenteras med foto och eller video och mätningar sker av många olika parametrar som bredd, djup, vinklar i själva spåret, eventuella rillor, avstånd mellan parallella spår, mm. Mätningar sker också av hur mycket sediment som ligger i själva spåret och om spårväggarna har börjat slipas av genom eventuell bottenström. Man försöker kontrollera hela spåret för att försöka se var början och slutet är för att bedöma i vilken riktning spåret har uppkommit. Vid mätningar av ”bandspår” kontrolleras parallelliteten regelbundet längs spåret.

Då det är av vikt att försöka tidsbestämma, d v s klarlägga när spåret har uppkommit, sker kontroller normalt av ett nytt spår ett par gånger den första veckan efter upptäckten och därefter en gång per vecka och över tiden med längre tidsintervaller. Detta för att se hur spåret åldras genom sedimentfyllning och avslipning av kanter. Man kan senare också kontrollera hur återväxt av bottenväxter kan ske efter en tid.

Beroende på vilken typ av botten det är, bottendjup, strömförhållanden, m m kan ett spår finnas kvar under lång tid. Exempel finns från skärgården där gamla registrerade bottenspår fortfarande kan upptäckas under dylager efter mer än 30 år med hjälp av bildalstrande sonar.

I vissa fall ställs krav på att avgjutning ska ske av ett tvärsegment av spåret. Att använda normal spårsäkringsutrustning som utnyttjas vid polisundersökningar av exempelvis bilspår på land är svårt att använda på sjöbotten och därför togs tidigt fram en specialanpassad skumliknade produkt som kunde sprutas/hällas ner i undervattensspåret och som stelnade snabbt så att avgjutningen kunde lyftas till ytan. För en oinvigd är det svårt att se hur spåret ser ut efter en avgjutning genom att det är ett inverterat gjutobjekt man ser. Vill man göra detta mer förståeligt kan man då använda detta som en del av en gjutform och då göra en ny gipsavgjutning vilken efter det att gipsen stelnat visar hur spåret ser ut i verkligheten.

Vid flera viktiga bottenundersökningar har tidigare också polistekniker deltagit i dykningar för bevissäkring. I samband med dessa undersökningar ser man också om det kan finnas andra avlagringar på påkörda stenar, m m.

De bottenspår som bedöms ha åstadkommits genom främmande undervattensverksamhet dokumenteras i hemliga handlingar tillsammans med fotografier, sjökortsavdrag, m m. Vid vissa större incidenter som Hårsfjärden, Kapellhamnsviken och några fler, har information kring dessa lämnats ut till media.

Beroende på bottendjup och andra vattenförhållanden utnyttjas många gånger fjärrstyrda plattformar, typ Sjöuggla, som förses med mätutrustning för att mäta spårbredd, m m. Om bottendjupet medger utnyttjas dykare för jobbet.

Om man nu ändå inte vill tro på denna beskrivning av Försvarsmaktens noggranna och förutsättningslösa bedömningar av bottenspår, kan man dock förhoppningsvis sätta tilltro till Ubåtskommissionen 1995 slutsatser avseende bottenspår. De skriver exempelvis som sammanfattning på bottenspåren i Djupviken under Hårsfjärdenhändelserna 1982:

Sammanfattningsvis bedöms dock de parallella bandspåren som spår från en bottengående banddriven farkost. Att spåren skulle kunna vara orsakade av tunnor eller sjunktimmer som finns i närheten kan uteslutas till följd av spårens parallellitet och det regelbundna rillmönstret.

Samma kommissions slutsatser av samtliga bottenspår är följande:”Vi delar experternas bedömningar vad avser Hårsfjärdenområdet, Klintehamn och Kappelshamnsviken och att spår där åstadkommits av bottengående farkoster samt att det utanför det egentliga Hårsfärdenområdet även förekommer spår av farkoster som inte är bottengående. Vi bedömer spåren som bevis för främmande undervattensverksamhet. Vi bedömer vidare att spåren i Hävringebukten med stor sannolikhet härrör från ankring.

Till slut några ord om Göranssons påstående ”att dåtidens sovjetiska farkoster saknade kapacitet att genomföra de av marinen beskrivna operationerna” samt ”att snart 40 års efterforskningar inte har resulterat i en enda trovärdig och med faktaunderlag säkerställd bekräftelse från en sovjetisk eller rysk källa.”

I detta fall måste Göranssons källforskning vara extremt dålig.  Om vi börjat med syftet med operationerna så finns de bra beskrivna i en bok ”Dum Spiro Spero” skriven av en sovjetisk Spetsnazmedarbetare. Uppgifterna i denna bok verifieras av ett meddelande i Interfax den 20 april 1998 där det sägs att redan år 1970 inrättades spanings- och sabotageförbandet Delfin som var avsett för hemliga operationer riktade mot utländska staters marinbaser. I dessa förbands beväpning ingick både de allra bästa vapentyperna och den bästa militära utrustningen, däribland miniubåtar av typen Piranha och dykarfarkosterna av typerna Triton I och Triton II.

Den ryske marinchefen, Vladimir Kurojedev har även under första kvartalet 1998 under ett samtal med utländska attachéer avslöjat att samtliga ryska mariner hade denna typ av förband.

Starttidpunkten verifieras också av den f d sovjetiska FN-ambassadören Sjevtjenko som hävdar att beslutet om att sända in ubåtar till svenska farvatten, fattades av politbyrån 1970. I sin bok skriver han:

In important foreign policy matters the Kremlin leadership`s typical double-handed approach was expressed in the approval of a plan to send submarines to probe Swedish and Norwegian coastal areas soon after Swedish Prime Minister Olof Palme visited Moscow in 1970 and received assurances that the Soviet Union intended to widen the friendly cooperation with this country.

Jag fick under 1990-talet möjlighet att möta många exsovjetiska militärer och har stor respekt för deras militära kunskaper. Förmåga att utnyttja motståndarens svagheter var viktigt. Annekteringen av Krim påvisar utnyttjande av en rad okonventionella metoder för att i det längsta dölja de verkliga avsikterna. Undervattensmedel är mycket lämpliga för anonyma insatser och möjliggör förnekelser. Dessa förnekelser underlättas självklart av om man genom ryktesspridning kan så misstro i mållandets befolkning.

 
Författaren är kommendör 1 gr och ledamot av KKrVA.


Slutreplik till Mattias Göransson

av David Bergman

Det gläder mig att Mattias Göransson tar sig tid att bemöta kritik från en mångårig läsare. Sen finns det alltid olika sätt att bemöta de som har synpunkter på ett reportage. Göransson menar i sitt svar att han inte haft taggarna utåt när han fattat pennan Jag överlåter åt övriga läsare att av hans replik avgöra om så är fallet efter inte.

Det är något ironiskt att Göransson svarar på de punkter jag inte ifrågasatte. Jag berörde inte hans förmåga att göra bedömningar i de enskilda fall han tagit upp – att utvärdera hans marina kompetens överlåter jag till marina kollegor. Min kritik byggde på hans sätt att göra orimliga generaliseringar och dra alltför långtgående slutsatser om inkompetenta militärer med beskyllningar om masshysteri eller någon form av kollektivt medvetet bedrägeri.

Chefredaktörens långtgående slutsatser framförs även med en grund i en starkt försvarsfientlig retorik, samt en blindhet för att det mönsterseende som han beskyller andra för, även påverkar honom själv. Retoriken i hans replik går igen, tillsammans med den minst sagt bekväma argumentationslinjen att avfärda kritiker genom att hävda att dessa är i förnekelse och att deras agerande skulle vara symptomatiskt just för personer som förnekar att man befinner sig i förnekelse.

Tyvärr fortsätter Göransson med samma typ av antydningar och insinuanta kommentarer och utvidgar även dessa på ett anmärkningsvärt sätt.

En sådan insinuation är när Göransson anmärker att ”Major Bergman är för övrigt statstjänsteman och som sådan juridiskt ålagd att uppträda opartiskt och sakligt.” och genom det vill mena att statstjänstemän som sådana har någon form av generella begränsningar avseende yttrandefriheten. Han antyder också implicit att min kritik skulle varit myndighetens och därmed något anmärkningsvärt i en demokrati.

Officerare har samma grundlagsskyddade rätt som andra att uttrycka sig och att delta i den offentliga debatten. Försvarsmaktens policy understryker även, med uppenbara undantag för exempelvis detaljer vilka omfattas av sekretess, att anställda skall uppmuntras att delta i samtalet om myndighetens ämnen. Att ange sin militära grad antyder på intet sätt att man skulle uttrycka sig i rollen som tjänsteman eller att det skulle vara myndighetens uppfattning. Detta vet Göransson, inte minst då han intervjuat flera kollegor som gett sina privata synpunkter i de aktuella reportagen.

Att en chefredaktör försöker tysta kritiker genom antydan att personer inte skulle få uttrycka sig offentligt på grund av den yrkeskategori de tillhör är anmärkningsvärt och hör inte hemma i en demokrati. Skulle kommentaren bottna i en reell uppfattning att officerare gärna får yttra sig till stöd för hans teorier, men inte som kritiker till desamma finns genuin anledning till oro.

En annan insinuant kommentar rör att akademien skulle utgöra någon ”stödtrupp” för sina egna ledamöter. Flera skribenter samt Göransson själv har nu publicerat sina texter på akademiens hemsida. Dessutom är flera av Göranssons intervjuobjekt, exempelvis Johan Kihl och Sven Hirdman, ledamöter av samma akademi. Var han finner fog för sina påståenden om denna sammansvärjning är därmed inte helt enkelt att se.

Att mena att man inte sysslar med antydningsjournalistik för att sen komma med denna typ av antydningar är inget som övertygar. Om Göransson använt samma stringens i sitt övriga arbete som han uppvisat i ovanstående exempel finns än större anledning att ifrågasätta hans långtgående teorier och slutsatser.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA

Comments on this entry are closed.