≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av Michael Sahlin

I början av år 2016 innebär det klassiska talet om ”Turkiets strategiska betydelse”, till följd av historia och geografi, mm, ett nytt hopkok av problem, utmaningar och möjligheter, liksom ett alldeles påtagligt turkiskt statsledningsbehov av strategisk anpassning till en starkt föränderlig och alltmer komplex säkerhetspolitisk miljö.

Internt i Turkiet innebar valet i höstas att Erdogans parti, AKP, återvann den egna majoritet man tappade i valet den 7 juni, innebärande att Erdogan som statschef och de facto exekutiv president och AKP som statsbärande parti sitter i orubbat och parlamentariskt ohotat bo i varje fall fram till nästa valperiod 2018-19 – såvida inte frågan om författningsändring till presidentstyre också de jure dessförinnan kommer att föranleda folkomröstning och nyval. Häri finns en viss osäkerhet, men bortsett från det konstateras att Turkiet nu lyder under flerårigt grepp av AKP och president Erdogan. Visionen om ”The new Turkey” med sikte på den turkiska republikens 100-årsjubileum 2023, har återkommit och fått nytt retoriskt liv som statsbärande program, samtidigt som den liberala demokratin, rättstaten och den ataturkska sekularismen fortsätter att gå kräftgång, trots aktuella tendenser till närmande mellan Turkiet och EU i flyktingkrisens spår.

5 fiender/hotbilder: stor dramatik

Det mått av intern politisk ”stabilitet” som – till marknadens initiala lättnad – återställdes genom AKP:s valseger och återvunna egna majoritet motvägs dock av både den ytterligare förstärkta socio-politiska polarisering som blev priset för team Erdogans sätt att återvinna makten och de kriser och konflikter, även krig, som den turkiska regimen sedan en tid tillbaka är involverad i. När Nationella säkerhetsrådet numera sammanträder för att summera hot- och fiendebilder finns åtminstone fem olika antagonister på listan: Gulen-rörelsen , kurdiska PKK, IS, Assad-regimen i Syrien – och så Ryssland (efter nedskjutningen av Su-24 planet den 24 november och Putin bestraffningsåtgärder därefter)  – en diger lista som skall överlagras alla andra bilaterala kriser och bekymmer som tynger den turkiska utrikespolitiska dagordningen.

Kampen mot den islamistiska Gulen-rörelsen, numera av AKP-regimen stämplade som terrorister, förs juridiskt och polisiärt och har på senare år föranlett eller motiverat merparten av alla de ingrepp i rättstaten som skett och som upprört Turkiets demokratiskt sinnade vänner. Men mot både PKK och IS, båda likaledes terrorstämplade, krigas militärt sedan sommaren 2015, då Turkiet strax efter AKP:s valförlust dels återöppnade kriget mot PKK (efter dryga två års vapenvila och fredsonderingar) och dels ingick en överenskommelse med USA om ”fullt” turkiskt militärt deltagande i koalitionen mot IS. Citationstecken om ordet ”fullt” alluderar på den fortsatta diskussionen om huruvida och i så fall fr.o.m. när det turkiska deltagande verkligen varit ”fullt”. Mot Assad-regimen i Syrien har Turkiets militära insatser varit indirekta – stödet till allehanda mer eller mindre jihadistiska rebellgrupper. Och vad gäller Ryssland konstateras dels att den nuvarande krisen utlöstes av en turkisk militär aggressions- (eller försvars-) handling som reaktion på en serie ryska och dessförinnan syriska uppvaktningar i luftrummet, dels dock att båda parter tycks vilja undvika vidare militär konfrontation/eskalering.

Sammantaget handlar det alltså om en för Turkiet minst sagt dramatisk situation som tär också på den inre sammanhållningen och ytterligare belastar den turkiska demokratin, som tär på Turkiets samlade militära och polisiära resurser och som påfrestar kommandorelationen mellan regimen och armén. Därtill kommer att en av Syrien-krisens konsekvenser inneburit att Turkiet pressas av EU att stänga flyktingvägen västerut över Egeiska havet och av USA att stänga gränsen mot Syrien för att förhindra IS´ jihadisttrafik. Turkiet kläms från båda hållen, eller i stort sett från alla håll om man inkluderar Ryssland och antiterrorkrigen mot IS och PKK och även beaktar de bilaterala kriserna i riktning Egypten, Israel, Syrien, Irak, Armenien, m.fl.

Strategisk betydelse – en numera blandad välsignelse

Talet om ”Turkiets strategiska betydelse” handlar alltså numera om en blandad välsignelse för Turkiet. Geografi (att landet ligger där det ligger) och historia – de traumatiska minnena av Sévres- och Lausannefrederna och däri grundade paranoida föreställningar om en ondsint, revanschistisk omvärld som stämplar mot turkisk enighet och territoriell integritet, parat med nostalgiska minnen av den tid då ”pax osmana” rådde i regionen – ställer i den situation som nu uppstått i Mellanöstern nya och nygamla frågor om existentiellt nödvändig strategi:  offensiv eller defensiv?. Tilldömd strategisk betydelse har på belastningskontot riskexponering, sårbarhet och påtryckningar, på intäktssidan global och regional relevans och potentiellt inflytandetillskott.

Efter valet 2011, då AKP och dåvarande premiärministern Erdogan vann egen majoritet i parlamentet, valde Ankara en utpräglat offensiv strategi, på sunni-islamsk och neo-osmansk grund koncipierad främst av dåvarande utrikesministern Davutoglu och grundad på en bedömning av den arabiska våren, tron att denna skulle leda till att Muslimska Brödraskapet som företrädare för befolkningsmajoriteten tog över i länder som Egypten och Syrien och att Turkiet vore den historiskt, socio-politiskt och ekonomiskt naturliga regionala ledaren över en framväxande sunni-muslimsk gemenskap.

Arabvåren och den turkiska offensiven (som gick på grund)

En av många konsekvenser av denna politik blev som vi sett, sedan arabvåren har i stället lett bl.a. till Sisis statskupp mot Morsi i Egypten och fullt inbördeskrig i ett formellt fortsatt Assad-styrt Syrien, att Turkiet under AKP blev Assad-regimens svurne fiende och som sådan en de facto allierad med Saudiarabien, trots fundamental ideologisk oenighet med saudierna i synen på Muslimska Brödraskapet, i sin tur med konsekvenser för relationerna med Hamas, Israel och Iran i ett komplicerat spel. Engagemanget, och exponeringen, i Syrien-krisen komplicerades senare ytterligare genom att de syriska och irakiska kurdfrågorna smittade av sig på de turkiska, och i någon mån vice versa. Och en följd av förra höstens ryska ingripande, på Assad-regimens sida, blev att flertalet komponenter (skyddszonen, flygförbudszonen, anti-Assad politiken) i den turkiska Syrien-politiken i praktiken stängdes. Allt detta och mycket annat innebärande att den turkiska utrikespolitiska offensiven nu kommit av sig och att det framöver kommer att handla om strategisk reträtt, dikterad också av ekonomisk nödvändighet.

Att den turkiska kris- och krigshanteringen också har en nationalekonomisk – och energisäkerhetsmässig – sida av saken framkommer nämligen av en serie för Turkiet starkt negativa utvecklingar, inte minst konflikten med Ryssland som lett till att ryska motåtgärder (som ett antal ex-sovjetiska grannländer numera ställer upp på) adderats till redan föreliggande (och efter Istanbul-bomben nytillkomna) bekymmer för den viktiga turkiska turistnäringen till följd av den allmänna oron, samtidigt som de regionala kriserna berövat Turkiet viktiga handelsvägar, samtidigt som turbulensen i och kring Turkiet leder till investerartveksamhet och kapitalflykt. Resultatet har blivit att AKP, låt vara politiskt säkert i sadeln ett antal år framöver, tvingats konstatera att det tidigare paradnumret, den starka ekonomin, nu naggas allvarligt i kanten av låga tillväxtsiffror, hög arbetslöshet och andra sorgliga indikatorer. Detta har skett samtidigt som det energiimportberoende Turkiet som sliter makroekonomiskt med en envist negativ bytesbalans nu tvingas se sig om, i diversifieringssyfte, efter alternativ till den ryska och iranska gasen.

En reträttväg: normalisering med Israel

Och i det läget, och med den skärpta krisen mellan shiitiska Iran (nu tillbaka på den internationella ekonomiska – och politiska – banan) och ett starkt oroat och mer krigiskt sunni-Saudiarabien – ett besvärligt diplomatiskt balansnummer för ”Det nya Turkiet”, sunni-ideologiskt men energiberoende,  – har det blivit hög tid för den turkiska ledningen att se över relationerna med Israel, de relationer som frystes 2010 efter Mavi Marmara-incidenten och vars normaliserande team Erdogan villkorat    bl.a. med att Israel skall avbryta blockaden av Hamas-styrda Gaza. När detta skrivs pekar allt på en snart förestående normalisering, och detta bör sättas in i perspektivet av en turkisk strategisk reträtt, i insikt om ett i nuläget stort och växande ömsesidigt israelisk-turkiskt beroende.

Detta ömsesidiga beroende har förstås med Iran-utvecklingen att göra, men också faktum att både Turkiet och Israel är USA-allierade grannar till Syrien med i väsentligen förenliga om än inte identiska nationella säkerhetsintressen, och, inte minst, att Israel som blivande exportör av gas som prospekteras i israeliska östra Medelhavet och Turkiet som intressent i diversifiering av sin energiimport m a a Rysslandskrisen ser stor och växande samarbetspotential. Normaliseringen med Israel skulle innebära ett symboliskt viktigt steg tillbaka, från en sunni-ideologisk (och neo-osmansk) hållning á la Erdogan/Davutoglu tillbaka till traditionell, defensiv och pragmatisk turkisk intressepolitik – en lättnad i så fall för Obama som länge betraktat den israelisk-turkiska frosten och trätan som den konflikt som en redan belastad amerikansk Mellanöstern-diplomati absolut inte behöver.

Syrien och Irak: strategisk reträtt, för och emot

En strategisk reträtt för turkisk del också i de sammanvuxna krigen/kriserna i Irak och Syrien (och sydöstra Turkiet) må nu framstå som en nationell nödvändighet, givet en för turkisk del alltmer oförmånlig utveckling ”på marken” under 2015, och då särskilt det Putin-ryska ingripandet i och intill Syrien och krisen efter nedskjutningen som i hög grad stängt av turkiska inflytandemöjligheter främst i Syrien.  Men en sådan reträtt försvåras samtidigt av militärgeografin och vissa kvardröjande konsekvenser av den hittills förda turkiska politiken. Man måste nämligen komma ihåg – särskilt i perspektivet av eventuellt förestående, djupt problematiska  fredssamtal i en miljö av bl.a. nytillkomna respektive skärpta turkisk-ryska och iransk-saudiska konflikter  – att Turkiet med 90 mil lång och svårövervakad gräns mot Syrien och i egenskap av det land som satsat mest på att bidra till Assads störtande och därför har mest att förlora på ett  ofördelaktigt ”end game”, har intressen som är svåra att politiskt hantera i en strategisk reträtt.

Detta gäller generellt, men accentueras särskilt av Syrien- och Irak-krisernas kurdiska och pan-kurdiska aspekter. Förutom realiteten att inte bara PKK-kriget utan sedermera också IS-kriget, att döma av de spektakulära bombdåden i bl.a. Ankara och Istanbul, utkämpas också på turkiskt territorium.

Brådska i kurdfrågan, tidigare förhandling, nu militära operationer

För AKP-regimen i Ankara har i flera år gällt att det börjar bli bråttom att få till stånd en lösning på den kurdiska fråga som länge pyrt i den turkiska republiken, som blev en väpnad revolt genom PKK redan 1984, till följd av militärkuppen 1980, som sedan dess rullat fram och åter och kostat sammantaget c.a 40 000 liv och som på senare år uppenbart kom att kopplas till utvecklingen i regionen och det kurdiska inslaget i Syrien, Irak och Iran. Dels handlade det om AKP-regimens partipolitiska ambitioner att på panislamsk grund och som del av nya-Turkiet konceptet visa vilja och förmåga att överbrygga den turkiska statens och nationens notoriska etniska (kurderna) och sekteristiska (Alevi m fl) sprickbildningar, och dels handlade det om att i rådande regionala turbulens lösa det egna kurdproblemet innan kurdfrågans regionala aspekter skulle skapa en svårkontrollerad dynamik, även i Turkiet.

Brådskan ledde först till en fredsprocess och en flerårig vapenvila, och i planeringen fanns kopplingar till förestående president- och parlamentsval  (med en lösning tänkt som ett valvinnande trumfkort) och även till att en turkisk-kurdisk (Ankara-PKK-) deal skulle innefatta en överenskommelse också om kurdiskt stöd för en av Erdogan önskad övergång till presidentiellt styre. Dramatiken inför och efter parlamentsvalet den 7 juni i fjol handlade om detta, och den manifesterade att ingendera parten egentligen var riktigt seriös om processens karaktär, syften och mål. Sedan pro-kurdiska partiet HDP:s ledning tufft förklarat att något stöd för Erdogans presidentambitioner inte var aktuellt, och sedan HDP:s valframgång då innebar att AKP:s maktmonopol bröts stod det klart att båda sidors skäl för att fortsatta fredsdialogen hade upphört att gälla. Den följande dramatiska sommaren innebar som vi sett att AKP valde krigets återupptagande vad gällde PKK, och (om än med långt mer begränsad entusiasm) även beslutet efter amerikanska påtryckningar att ställa in sig i ledet i koalitionen mot IS, med alla risker det skulle komma att visa sig ha i Syriens och Iraks grannland Turkiet.

Så nu har det i stället, men av i grunden samma skäl, blivit bråttom att vinna kriget mot PKK innan a) de humanitära kostnaderna och kostnaderna i utrikesstöd och inrikessammanhållning blir för stora för att kunna hanteras politiskt, och b) utvecklingen i Syrien och Irak och dess pan-kurdiska aspekter hinner smitta av sig i Turkiet och leda till öppen, gränsöverskridande  separatism i det kurdiska sydöst. Med ”vinna” torde Ankara i detta sammanhang i första hand avse att militärt beröva PKK dels politiska sympatier i landet som helhet, dels dess militära förmåga att kontrollera städerna i sydöst och att obehindrat agera militärt över gränserna mot Irak och det kurdiska KRG och mot Syrien vars norra delar i hög grad behärskas av kurdiska PYD med väpnad gren YPG.

Att kunna presentera en avgörande framgång  torde vara lika politiskt nödvändigt för AKP i Ankara som svårt att faktiskt åstadkomma i den militära praktiken. Och då har Ankara ändå militärt gynnats av PKK:s operativa upptagenhet på de irakiska och nordostsyriska fronterna, samtidigt som  den turkiska saken har missgynnats politiskt av dels USA:s uppskattning av de kurdiska styrkornas  framgångrika insatser mot huvudfienden IS och dels den ryska interventionen. Och där någonstans står vi nu, i slutet av januari.

Erdogans ”röda linje”: inga kurdstyrkor väster om Eufrat

Den turkiska försvarslinjen/reträttvägen nu, sedan hr Putin berövat trovärdighet och genomförbarhet i de turkiska kraven på skyddszon, flygförbudszon och Assads avlägsnande, har en tid handlat om ”den röda linjen”, att det är en absolut röd linje för Ankara att de kurdiska styrkorna inte får gå väster om floden Eufrat. Skälet är den turkiska farhågan att detta skulle riskera att leda till full, sammanhängande kurdisk kontroll över hela gränsområdet, vilket skulle förneka varje turkisk möjlighet till militärt ingripande i Syrien, t.ex. för understöd av favoriserade rebellgrupper i och runt den f.d. miljonstaden Aleppo, och kurdisk kontroll av gränspassagerna mellan kurdområdena i Syrien respektive i Turkiet – ett bedömt dödligt separatistiskt hot mot Turkiets territoriella integritet.

Att även denna turkiska försvarslinje i viss mån redan överspelats på marken, utan att hittills utlösa ett aviserat turkiskt militärt svar, kan naturligtvis ses som ytterligare tecken på strategisk turkisk reträtt, eller vanmakt, men återspeglar hursomhelst en kvardröjande oförlösthet mellan Turkiet och ett USA som konsekvent och ihärdigt prioriterar kampen mot IS. Framgångar för kurdiska ”boots on the ground” mot IS förefaller att för USA väga tyngre än konsekvenserna i form av lamentationer i ett bekymrat och upprört Ankara. Samtidigt finns uppenbara gränser för hur hårt USA kan, och vill,  prioritera ner det allierade Turkiet med dess ”strategiska betydelse”, också i riktning Svarta Havet och Ryssland. Den amerikanska balanskonsten ställs på svåra prov.

Den konfliktfyllda irakiska scenen

Och detta gäller även den oerhört konfliktfyllda irakiska scenen och i dagarna aktuella partspositioneringar inför den fortsatta striden mot IS – efter återerövringen av Ramadi  och med krigsplanläggningen nu inriktad mot Fallujah och så småningom det stora ”bytet” Mosul – och inför ett tänkt post-IS läge. Vad gäller parter och positionering trängs ju många också på den irakiska banan, dels parterna sunni, shia och kurder, dels ”alla mot IS”, dels de statliga partsintressena, amerikanskt, iranskt, turkiskt, ryskt, mm, och dels alla minoritetsgrupper i norra Irak som sedermera beväpnats och söker sitt.

Även om kurdiska KRG:s marsch mot självständighet både i Washington och Ankara kan synas ofrånkomlig och på sikt till nöds acceptabel i ett post-IS perspektiv så handlar det självförvållade amerikanska ansvaret om att militärt och diplomatiskt med Iran och andra intressenter samordna kampen mot IS och samtidigt tills vidare hålla tillbaka KRG:s självständighetssträvanden för att söka värna om Iraks överlevnad som sammanhållen stat – och detta genom att stödja och uppmuntra Abadi i Bagdad att motstå Iranstödd shia-dominans och verka för sunni-minoritetens militära och socio-politiska integrering i stat och samhälle. Detta i sin tur en hart när hopplös balansakt, också med tanke på Bush-interventionens arvsmassa och med tanke på allt som måste ske innan Mosuls befrielse kan bli en militär och politisk realitet. Och efter nukleäravtalet med Iran, det som började träda i kraft i dagarna, uppstår en mängd frågor om hur Iran och USA – och nu också med Putin på banan – eventuellt ska kunna utveckla ett konkret militärt samarbete mot IS, utan att störa andra frågor och andra berörda aktörer alltför mycket. Bekymret här gäller främst hur ett US-iranskt samarbete i Irak, mot IS och med sikte på sunni-shia integration, skall låta sig förenas med behovet av samverkan också i Syrien, mot IS men för fred i övrigt, trots motsatta stödroller bland syriska aktörer.

För Turkiets del handlar det dels om att hitta rätt i förhållande till den upptrissade konflikten mellan Iran och Saudiarabien, dels om att hitta rätt i dragkampen mellan Bagdad och Erbil – den klassiska turkiska prioriteringen (med tanke på det egna PKK-problemet) av Iraks territoriella integritet har ju sedermera komplicerats både av sunni-ideologiskt grundad distans till Bagdad och av ett framväxande behov av olja och gas direkt från KRG – och dels om kampen mot PKK:s högkvarter i nordirakiska Quandil-bergen och därutöver behovet av att genom militär närvaro markera turkiska intressen av att finnas på plats när ett irakiskt ”end game” skall planeras och genomföras. Det gläder inte vare sig Ankara eller Bagdad att PKK, direkt eller genom ombud, har visat framfötterna vid tillbakarullandet av IS också i Irak, exempelvis Sinjar, därvid applåderade av både amerikaner och ryssar. I julas tvingades Obama att direkt till Erdogan per telefon strängt yrka på ett tillbakadragande av nyss utplacerade turkiska truppenheter, motiverade som skydd för de militära rådgivare som tränar peshmergas från KRG. Resulterande partiella tillbakadragande skedde efter regeringsprotester i Bagdad.

Återvändsgränder i både Syrien och Irak

Sammantaget betyder allt detta att turkisk diplomati och säkerhetspolitik hamnat i något av en återvändsgränd i både Syrien (främst p.g.a. den ryska inblandningen) och Irak (p.g.a. att det visat sig svårt att förena turkiska, iranska och amerikanska intressen), med den turkiska fokuseringen på de gränsöverskridande kurdfrågeaspekterna som gemensam nämnare och förbindande länk. Den mer offensiva hållning, med direkt turkisk statlig inblandning i båda grannländernas inre angelägenheter, som prövats men som byggde på bedömningar som var felaktiga eller har överspelats, behöver nu slå över i reträtt till mer klassiskt defensiv politik, men frågan kvarstår som nämnts huruvida detta är möjligt. Alternativet skulle möjligtvis vara en slags turkisk ”surge” där man, något halsstarrigt, i stället satsar fortsatt framåt, militärt och politiskt, och då ignorerar amerikanska maningar och ryska (och iranska?) varningar. Men ska dock härvidlag ställa den svåra och en aning känsliga frågan om huruvida den turkiska armén, TSK, skulle uppskatta/åtlyda en order från teamet Erdogan/Davutoglu om att med marktrupp gå in i Syrien och/eller Irak, exempelvis till följd av tydligt manifesterad kurdisk-amerikansk ohörsamhet gentemot  turkiska s.k. röda linjer.

Här finns stora risker, risker som kopplar samman turkisk inrikespolitik och utrikespolitik. Det är alltså föga överraskande att Ankara sedermera funnit för gott att i retorik och praktik på nytt uppgradera, i återförsäkringssyfte och som tydlig manifestation av strategisk reträtt, rollerna som NATO-medlem, USA-allierad och EU-kandidatland.

Det gäller sammanfattningsvis, inför allt som kommer att ske och kan ske i regionen detta år, att hålla i hatten. Rikt stoff tillhandahålls för hugade amerikanska presidentaspiranter i valkampanjens utrikespolitiska debattavsnitt.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.