av Sven Hirdman

Under det kalla kriget gick konfrontationslinjen mellan öst (Sovjetunionen) och väst (USA/Nato) genom det delade Tyskland, symboliserat av Fulda-gapet. Sverige låg i det delade Europas utkant och förde en svensk form av neutralitetspolitik med vad vi ansåg vara normala relationer med alla makter. Samtidigt var vi medvetna om att ifall ett nytt europeiskt storkrig skulle utbryta mellan öst och väst var det stor risk att vi skulle bli indragna. Vi vidmakthöll därför ett efter våra förhållanden respektingivande försvar på samma gång som vi försökte verka för avspänning mellan stormakterna.

Nu är förhållandena radikalt annorlunda. Efter en period av viss avspänning till följd av Tysklands återförening och Sovjetunionens upplösning är spänningen mellan stormakterna, främst USA och Ryssland, åter stark. Men till skillnad mot under det kalla kriget går den huvudsakliga konfrontationslinjen nu i vår närhet genom Östersjöområdet. Det försämrade förhållandet mellan stormakterna beror främst på Rysslands intervention i Ukraina sedan 2014 och på västmakternas starka reaktioner på Rysslands beteende. Den ryska politiken har väckt särskilt stark oro i de baltiska staterna och i Polen av förklarliga historiska och psykologiska skäl. USA och Nato har därför förstärkt sin militära närvaro i Östersjöområdet, medan Ryssland har moderniserat och stärkt sina styrkor i samma område. Effekterna av detta har vi sett i form av en lång serie av avancerade militära övningar från bägge sidor. Vad som också är nytt jämfört med under det kalla kriget är att USA är en mycket aktiv deltagare med sitt flygvapen och sina marina stridskrafter.

En annan förändring jämfört med det kalla kriget är Polens och de baltiska staternas medlemskap i Nato. En stor del av strandlinjen i Östersjön behärskas nu av Nato. Samtidigt har Sverige och Finland på olika sätt sedan 1994 närmat sig Nato och under de senaste åren utvidgat det militära samarbetet med USA.

Att Östersjöområdet verkligen blivit ett allvarligt konfrontationsområde mellan öst och väst framgår av Nato:s nyligen genomförda truppförstärkningar till de baltiska staterna och till Polen samt av de stora militärövningarna i området hösten 2017. Det rörde sig dels om den svenska Aurora-övningen med betydande amerikanskt deltagande och fokusering på Gotland, dels om den mångdubbelt större ryska övningen Zapad (Väst) 2017.  Problemet med konfrontatoriska militärövningar är att de ökar risken för oavsiktliga incidenter, vilka kan få farliga följder om den politiska spänningen och misstron är stor.

Ett ytterligare exempel på att Sverige nu befinner sig i stormaktspolitikens mitt är att Ryssland och Kina för första gången sommaren 2017 genomförde gemensamma flottövningar i Östersjön.

Vad blir då konsekvenserna för Sverige av detta skeende? En första konsekvens, som alla i stort sett är eniga om, är att Sverige efter åratals försummelse av sitt territorialförsvar bör stärka detta. Detta är redan på gång, och det s k tröskelförsvaret och uthålligheten i territorialförsvaret prioriteras på bekostnad av tidigare dyrbara militära insatser utomlands, såsom i Afghanistan och Libyen. Även om man bedömer att krigsrisken i vårt område är liten och risken för ett isolerat anfall på Sverige praktiskt tagen utesluten, behöver Sverige såsom en självständig, oberoende nationalstat ett trovärdigt incidentförsvar som kan avvisa kränkningar av vårt territorium och inger respekt och förtroende hos utlandet men även inom landet. Mot den bakgrunden ter sig den svenska Aurora-övningen, den första i sitt slag på 24 år, rimlig. En försvarsmakt behöver övas.

I övrigt är synen på konsekvenserna för Sverige av den ökade stormaktsaktiviteten i vårt närområde delad. Många lägger all skuld för den militära upptrappningen på Ryssland och spekulerar i ryska militära framstötar mot de baltiska staterna och t o m mot Sverige. Med det synsättet blir det naturligt att i avskräckningssyfte söka en allt närmare allians med Nato och med USA.

Om man som jag bedömer att Ryssland av flera skäl inte har det minsta intresse av att sätta igång militära operationer mot de baltiska staterna, Polen eller något annat medlemsland i EU eller Nato, blir synsättet ett annat.  Ryssland har inget behov av ytterligare landvinningar i Östersjöområdet. De baltiska nationerna har skurit av de säkerhetspolitiska banden med Ryssland och inte ens de etniska ryssarna i Estland och Lettland skulle, med få undantag vilja bli införlivade i Ryssland. För Moskva ter sig Nato:s försvarsgarantier för sina medlemsstater mycket starka, och Ryssland skulle minst av allt vilja råka i krig med det mångfalt starkare USA. En rysk militär aktion mot ett land som Sverige, som är medlem i EU men inte i NATO, skulle likaså vända upp och ner på hela den europeiska ordningen med dramatiska negativa politiska och ekonomiska konsekvenser för Ryssland. Det finns ingen anledning att tro att den ryska ledningen inte inser detta.

Detta sagt kan man inte utesluta att en militär konflikt av idag icke förutsedda skäl kan uppstå i Östersjöområdet. I en period av starka motsättningar mellan stormakterna och även andra stater kan det ena ge det andra med långtgående verkningar, såsom vid upptakten till första världskriget.

Den situation som uppstått i Östersjöområdet ställer Sverige inför svåra avvägningar. Den hårda kärnan i vår säkerhetspolitik måste vara att se till att vi inte blir indragna i ett förödande krig med en stormakt. Under andra världskriget hade vi inte klarat ett krig med Nazityskland, under det kalla kriget inte med Sovjetunionen och idag och i framtiden inte med Ryssland, hur mycket vi än ökar vår försvarsmakt. De moderna vapnens förstörelseförmåga är fruktansvärd, och hur någon överhuvudtaget kan tänka i termer av att avsiktligt utkämpa och vinna ett krig övergår mitt förstånd. Historien är en stor läromästare.

Om således risken för att Sverige skulle bli indraget i krig ligger i stormaktsmotsättningarna i Europa och i synnerhet i Östersjöområdet, bör vår främsta prioritet vara att medverka till att dessa minskas och därigenom också krigsrisken. Det var så vi och Finland agerade under det kalla kriget och det är så vi bör agera nu. Det kräver att vi upprätthåller normala relationer med alla makter, även Ryssland, så att vi kan få gehör för våra synpunkter.

Syftet att minska spänningen i Östersjöområdet och därmed konfliktrisken för Sverige tillgodoses inte genom ett svenskt medlemskap i Nato. Det skulle ytterligare öka den ryska misstänksamheten mot Sverige och föranleda ökade militära dispositioner på ryskt territorium riktade mot Nato. Det politiska klimatet i Nordeuropa skulle försämras, vilket torde få återverkningar både på handel och på andra relationer. Eftersom synen på Ryssland är grundläggande olika i Sverige och Finland, skulle en medlemsansökan i Nato sätta det svensk-finska samarbetet på svåra prov.

En avslutande synpunkt på temat Sverige i stormaktspolitikens mitt är att det för ett mindre land som Sverige – eller för den delen Finland, Schweiz eller Norge – är väsentligt att landet i fråga har en trovärdig säkerhetspolitik, en politik som såväl den inhemska opinionen som omvärlden känner förtroende för även i svåra lägen. Sverige har länge haft en sådan politik, åtminstone sedan 1860-talet. Alla har vetat var Sverige står och hur Sverige sannolikt skulle bete sig i svåra situationer. Det kan man fortfarande säga om Finland, Schweiz och Norge men knappast om Sverige. Kommer vi att gå med i Nato eller icke? Kommer vi att slåss för balterna om de råkar i konflikt med ryssarna?  Kommer vi verkligen att lyfta vår försvarsförmåga till en respektabel nivå? Kommer vi att söka en allt närmare militär allians med USA med dess världsvida intressen och fortsätta vår ensidiga bojkott av och kritik mot Ryssland? Kommer vi att gå med i EU:s hårda kärna ­– Eurogruppen – eller förbli en outsider? Vem vet? Icke jag och knappast någon annan heller.

 

Författaren är f.d. statssekreterare och ambassadör, ledamot av Krigsvetenskapsakademien. Utkommer med boken Sverige i stormaktspolitikens mitt, Hjalmarson & Högberg förlag