≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Bo Hugemark
De baltiska staternas flaggor – Lettland, Litauen och Estland. Foto: Shutterstock.com

De baltiska staternas flaggor – Lettland, Litauen och Estland. Foto: Shutterstock.com.

I år fyller Estland, Lettland och Litauen 100 år.

Så talade Sveriges statsminister, liberalen Nils Edén, när han 1918 klargjorde sin inställning till Sveriges relationer till de nyfödda baltiska staterna:

”Särskilt för Sverige ligger en fara i att engagera sig med dessa baltiska provinser. Jag tror att de har mycket små utsikter att få oberoendet erkänt, men även om det skulle gå på den bogen tror jag icke att det kommer att ha bestånd. De komma i krig med ett återupprättat Ryssland. Vi skulle komma i krig om vi vore med i denna sak.”

Många försvarare av den svenska allianslösheten tycks ha dessa statsmannaord som ledstjärna. Om vi bara låter bli att engagera oss för våra grannländer kan vi leva i splendid isolation. De som hävdar att Sverige och länder på andra sidan Östersjön har en ödesgemenskap är krigshetsare. Sverige ska försvara sig själv, punkt slut. Men även en del NATO-anhängare drar sig för att lägga för stor vikt vid Baltikum-engagemanget, måhända av rädsla för att anklagas för Karl XII-mentalitet. (Som svenska flottan tillskrevs under det kalla kriget när den ville öva ost om Gotland).

Det som isolationisterna bortser från är att vår officiella doktrin nu är den helt motsatta mot Nils Edéns. Solidaritetsförklaringen av år 2009 säger:

”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.”

Detta avfärdas av isolationisternas med tre argument

  • Doktrinen är bara en pappersprodukt, den betyder ingenting, en svensk regering kommer aldrig att ge sig ut på sådana äventyrligheter.
  • Vi har inga resurser för att kunna svara upp mot ett löfte att ge militärt stöd.
  • Doktrinen är farlig, den ökar risken för att i onödan dras in i krig

Det ligger en del i de två första argumenten, beroende på politiska försummelser under många år.

Jag höll våren 2017 ett föredrag för ett femtiotal försvarsintresserade pensionärer. Ämnet var Sveriges roll i Östersjöområdet. Självklart ägnade jag stor del åt Solidaritetsförklaringen. Som avslutning frågade jag: ”Hur många av er kände till Solidaritetsförklaringen?” Tre (3) händer höjdes.

Flera insatta personer vet att berätta att det finns stora kunskapsluckor – för att inte säga svarta hål – även bland politiker på riksdagsnivå. Och allt som oftast hör och ser man i medier folk tala om Sverige som en neutral nation.

Det är naturligtvis ett gravt misslyckande för ansvariga politiker. Eller är det medveten försummelse? Att folk fortfarande tror att vi är neutrala är ju praktiskt för politiker som vill bevara allianslösheten. Att tala högt om att vi ska vara beredda att ta emot och ge militärt stöd skulle kunna få folk att fundera: ”Oj, varför är vi då inte med i NATO?”

Oavsett skälet till försummelsen är den allvarlig, på flera sätt.

I Akademiens studie av Solidaritetsförklaringen 2011, Till bröders hjälp, formulerade jag tre slagord, betecknande villkoren för Solidaritetsförklaringens trovärdighet: Förband, Förberedelser och Förankring. Den sistnämnda är vital, och det är framför allt här det brister.

Förankring hos allmänhet och politiker är en förutsättning för tillräckligt snabba beslut i en krissituation. Som det nu är skulle isolationistiska tendenser säkerligen uppträda i en kris. Vi såg reaktionerna inför övningen Aurora. De skulle knappast bli mindre om det fanns en konkret ”fiende” som det gällde att inte ”provocera”.

Isolationisternas andra argument ligger det också en del sanning i. Dels till följd av mer än två decenniers vettlösa nedrustning av försvaret (slagordet Förband) dels till följd av allianslösheten som omöjliggör tillräckliga Förberedelser.

Men en del har gjorts för att minska dessa svagheter. Återupprustningen av Gotland är en nödvändig förutsättning för att möjliggöra allierad hjälp till Baltikum. Värdlandsavtalet och samövningar av typen Aurora eller kommande hösts Trident Juncture underlättar samordning med allierade i en kris.

Därmed över till isolationisternas tredje argument, som är helt verklighetsfrämmande. För 100 år sedan, på Nils Edéns tid, kunde man hoppas på att isolationism skulle skydda Sverige från krig. Förhoppningarna slog också in, med en blandning av tur och eftergifter, när kriget till sist kom till Norden. Om vi hade engagerat oss militärt för de baltiska staterna kanske vi tvingats välja mellan pest och kolera, alliera oss med Stalin eller Hitler.

Idag är förutsättningarna helt annorlunda. Krigstekniken vet inte av nationsgränser. Geopolitiska förhållanden och krigsteknikens utveckling innebär att Norden och Baltikum är ett sammanhängande strategiskt område.  ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land”, uttrycks det i Solidaritetsförklaringen.

Dessutom har vi på många sätt redan valt sida i konflikten mellan demokrati och en alltmer auktoritär och aggressiv rysk regim med revanschistiska instinkter och oförutsägbart agerande. En regim som redan nu jobbar med att underminera de baltiska staternas självständighet.

Om konflikten övergår i krig dras vi in. Och då har vi har en nyckelroll i försvaret av Baltikum. Omvänt bör vi idag och framgent främja fred och stabilitet genom egen upprustning och engagemang i en krigsavhållande strategi för Östersjöområdet.

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.