av Mats Olofsson

Sverige ligger tvåa i världen vad gäller innovationskraft, enligt det index som årligen publiceras av flera tunga instanser (INSEAD och WIPO). Endast Schweiz ligger högre och Sverige gick faktiskt förbi UK i den senaste (2016) rankingen. Även i 2017 års just publicerade Bloomberg Innovation Index ligger Sverige tvåa, distanserat endast av Sydkorea.

Härligt, framtiden är tryggad – vi kommer kunna se många nya miljardbolag växa upp, vårt välstånd bestå och vi kommer ha råd att hålla en hög kvalitet på skola, sjukvård, försvar m m.

För regeringen är det naturligtvis välkommet med sådana rankingsiffror, och de köper nog gärna min enkla slutsats. Problemet är naturligtvis att den är skriven med mycket ironi. Vi ligger inte högt i innovationskraft beroende på den skola, den forskningspolitik m m som beslutas idag, utan grundat på kunskap och forskning som producerades för ett antal år sedan. En del av dagens lanseringar är förvisso heta nyheter, men det mesta är kommet ur nyfikenhet, hårt arbete och mod hos de människor (entreprenörer och forskare) som tidigare satsat sin tid och pengar på sådant de tror på. Då krävs medvetenhet och generositet även hos de som skapar regelverket, stöder idégenerering och underlättar steget från idé till produkt. Och det krävs återväxt inom de områden som är viktigast för innovationskraften.

Och det är här vi har problemet. Den senaste forskningspropositionen tilldelade visserligen Vinnova en hel del nya pengar, men annan statlig FoU-finansiering har under en rad år minskat – i absoluta tal men framför allt relativt vår ökande BNP. T ex är Försvarsmaktens årliga anslag för forskning och teknikutveckling idag endast ca en tredjedel av vad som år 2006 satsades på motsvarande verksamhet. Och även om det inte är Försvarsmaktens uppgift att kompetensförsörja landets teknikbolag så har det visat sig att Sverige kunnat tillgodoräkna sig en återbetalning på satsade investeringar i t ex Gripen, som är minst dubbelt så hög som satsningens storlek (prof Gunnar Eliasson, KTH, 2010). En hel del av den teknologin har sin bakgrund i försvarssektorns FoT.  Och innovativa lösningar som uppstått som en spin-out/spill-over av FoT-beställningarna till FOI och industrin har lett till många av de lönsamma produkter som sålts av elektronik-, fordons- och annan tillverkningsindustri.

Med detta inlägg vill jag betona vikten av en långsiktig och genomtänkt strategi för Sveriges kunskapsförsörjning, framför allt inom natur- och teknikvetenskap. Det behövs ett ständigt flöde av nyfikna och kreativa personer, inte minst tjejer (hittills i minoritet i många ingenjörssektorer), som kan skapa grunden för nya innovationer. Och det behövs en tydlig viljeyttring och finansiering från staten, för att möjliggöra att idéerna verkligen blir innovationer, d v s produkter som kan säljas och skapa det välstånd som vi eftersträvar och bidra till ett klimatsmart samhälle. Steget från en forskningsartikel eller en idéskiss till en fullt fungerande prototyp är oftast lång och dyr. Det behövs kloka beslut från våra folkvalda för att säkerställa ett system som erbjuder modeller för detta.

Det ska erkännas att regeringen på senare tid gjort flera positiva satsningar för att stärka innovationskraften i Sverige. Men det görs även i andra länder som är våra konkurrenter. Vi ser dessutom gång på gång hur lyckosamma svenska teknikbolag köps upp av internationella drakar. Det krävs nytänkande vad gäller att locka ingenjörer, forskare och riskkapital samt för att stimulera intresset för matematik och teknik redan i grundskolan. Om kunskapssamhället Sverige ska kunna hålla sin plats i innovationsindex även om tio år, och därmed grunden för en central del i vår välståndsutveckling, får vi inte stagnera. En ökad satsning på FoU för alla delar i det nya totalförsvaret (en term som nu fått renässans) är en viktig del i en sådan utveckling!

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA.