≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

av Mats Bergquist och Örjan Berner

På båda sidor om Östersjön anser man att Sverige och Finland skall agera tillsammans i NATO-frågan. Detta är med tanke på vår i grundläggande avseenden gemensamma säkerhetspolitiska situation naturligt.

Sverige och Finland har i århundraden utgjort ett gemensamt strategiskt område. När man marscherat i olika riktningar har problem uppstått. I en så grundläggande fråga som en eventuell NATO-ansökan är det ett uppenbart önskemål att vi agerar gemensamt. Anhängarna av en svensk ansökan, så t.ex. i  inlägg DN 7 och 13 januari 2015 av en stor grupp tidigare ambassadörer och militärer, förklarar dock inte hur ett gemensamt svensk-finskt agerande skall se ut. Detta kan bero på att man inte tillräckligt noga avläst läget i vårt grannland.

Hufvudstadsbladets, och snart DN:s, Moskvakorrespondent Anna-Lena Laurén noterade ganska träffsäkert i somras att svenskarna är mera upprörda än oroade över utvecklingen i Ryssland, medan finländarna är mera oroade än upprörda. Analysen av utvecklingen i Ryssland skiljer sig knappast i sak åt i de båda huvudstäderna. Den har i Sverige lett till ett nytt försvarsbeslut där man söker vända den trend från ett invasionsförsvar mot ett insatsförsvar som pågått sedan det kalla krigets slut.

I Finland, där territorialförsvaret förblivit centralt, har man inlett en översyn av lagstiftningen om underrättelseväsendet i syfte att utveckla bl.a. signalspaningen. Ett nytt drag i Sveriges och Finlands försvarspolitik är det ökade samarbetet mellan försvarsmakterna. Ambitionsnivån är hög, synergierna uppenbara. Bara tiden kommer att visa hur långt regeringarna är beredda att gå i praktiken. När det gäller samarbetet med NATO har båda länderna slutit ett värdlandsavtal med alliansen, som i vårt fall skall föreläggas Riksdagen denna vår. Syftet med avtalet är att underlätta gemensamma övningar och om situationen  skulle kräva detta att ta emot militärt bistånd.

Om analysen av utvecklingen i öst är likalydande är politiken visavi Moskva inte alltid densamma. Förutom sin långa gräns har Finland en inte minst geopolitiskt styrd bilateral agenda med Moskva, som inkluderar högnivåkontakter mellan presidenterna Niinistö och Putin, trots att Finland som EU-land, vilket är dyrbart, tillämpar EU:s sanktioner mot Ryssland. Läget längs den långa gränsen styrs av en stabil ordning som byggts upp under lång tid och inte förefaller ha påverkats av politiska förändringar i Moskva.

Sveriges bilaterala agenda med Ryssland är kortare. Några politiska högnivåkontakter har inte förekommit på flera år, vilket reflekterar svensk syn på Putins politik. Opinionsläget i NATO-frågan i Finland har varit påfallande stabilt och redovisar en fortsatt övervikt mot medlemskap. I Sverige har anhängarna nu troligen blivit ett flertal. Till följd av den sittande regeringens position saknar  frågan idag aktualitet men detta kan  ändras i ett nytt politiskt läge.

Den svenska debatten präglas av det starka engagemanget för de baltiska staternas säkerhet och tanken att denna skulle påtagligt främjas av svenskt NATO-medlemskap. Ibland antyds att detta är viktigare än en gemensam svensk-finsk hållning i denna fråga. Varje förskjutning av opinionssiffrorna i Sverige noteras i finska media och tolkas inte sällan som tecken på möjligheten av en ny svensk linje efter valet 2018 om alliansen skulle komma till makten. De olika stämningslägena i Stockholm och Helsingfors avspeglar skillnader i geografiskt läge, historiska relationer och även ekonomiska förbindelser till Ryssland. Detta bör inte få dölja att Sverige och Finland nu, liksom sedan många hundra år, har gemensamma intressen när det gäller Ryssland. Detta har man sökt lösa på olika sätt under skilda perioder.

Hur NATO-frågan än utvecklas kvarstår uppdraget att hantera detta problem så att det inte driver in en säkerhetspolitisk kil mellan Finland och Sverige. Enligt vår mening måste denna utmaning hanteras genom en konsekvent politik väl förankrad i våra länders historia och i den allmänna opinionen.

 
Mats Bergquist är f d ambassadör i Helsingfors och London samt ledamot av KKrVA. Örjan Berner är fd ambassadör i Moskva, Berlin, Paris och Helsingfors.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.