≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

av Ingolf Kiesow

Flyktingkrisen har tagit Sverige med överraskning. Samhället visade sig inte tåla de påfrestningar som den enorma ansvällningen av flyktingvågen medförde. Den generösa attityd som vi har visat dem som flyr från nöd och förföljelse ända sedan judarna började fly från Danmark under det andra världskriget visade sig inte längre möjlig att upprätthålla. Samhället är alltför sårbart. Otrygghetskänslan har förstärkts av att EU inte kan enas om en flyktingpolitik som accepteras av alla. En rad före detta Warszawapaktsmedlemmar trotsar öppet de majoritetsbeslut som har fattats.  EU har aldrig varit en försvarsallians, men många har trott att medlemskap i EU är allt vad som behövs för att vara trygg inför händelser i vår omvärld. Något civilförsvar skulle till exempel inte behövas. Inga krig såg ut att vara möjliga i vårt närområde och EU skulle rädda oss från försörjningsproblem under fredstid. Så är det uppenbarligen inte, och det har inte heller någonsin varit på det viset.

Varken Polen och andra tidigare östblocksstater eller Storbritannien är längre självklara deltagare i beslut om viktiga frågor, inte bara avseende migrationsfrågor. Polen står själv anklagat för att bryta mot viktiga  EU-lagar om press- och yttrandefrihet. Schengen-avtalet utsätts för påfrestningar efter de svenska  och danska besluten om ID-kontroller vid  gränsen. Utöver Tyskland – som nu deltar med spaningsflyg –  har Frankrike inte lyckats dra in flera EU-länder med militära enheter i kriget mot ISIL i Syrien  efter terrordåden i Paris. EU har därmed inte en enad hållning i den konflikten. Även de som har trott på att EU skulle kunna erbjuda en ersättning för civilförsvars- och försörjningsberedskap har berättigad anledning till oro om enigheten och solidariteten  kommer att visa sig tillräcklig inför mera allvarliga konflikter i vårt närområde.

Och sådana kan inte uteslutas.

Strategiförändring och militärreformer i Ryssland och Kina

Den 1 januari 2016 publicerades nya riktlinjer för strategisk planering i Ryssland genom ett dekret undertecknat av president Putin. Det ersätter ett motsvarande dekret från 2009 och nämner nu uttryckligen både USA och NATO som hot mot rysk säkerhet. USA:s och EU:s agerande i Ukraina nämns som orsak till den väpnade konflikten där, och USA beskylls för att förbereda biologisk krigföring. Ryssland måste vidta ekonomiska motåtgärder och göra landet mindre beroende av omvärlden, men samarbete med Kina med flera BRICS-länder skall utökas.

Kina, som redan tidigare har fördömt sanktionerna mot Ryssland uttalade genom en talesman för utrikesministeriet  att man gillar de nya ryska säkerhetspolitiska riktlinjerna och tillade att ”Kina kommer att fortsätta samordna sig med Moskva rörande globala angelägenheter .

Kina hade samma dag publicerat nya detaljer om sina pågående militära reformer. De innehöll instiftande av ett armékommando, en uppgraderad missilstyrka och specialstyrkor för rymdkrigföring och cyberkrigföring. Kina hade dagen innan publicerat en bekräftelse på att man har påbörjat byggandet av ett andra hangarfartyg och kritiserade samtidigt den amerikanska politiken att upprätthålla ”havens frihet” i Sydkinesiska havet och utföra patrullering i området med örlogsfartyg och tunga bombflygplan.

Båda länderna har anspråk på att diktera villkoren för sina grannar och båda tilldelar sina försvarsmakter växande andel av sina ekonomiska resurser. De ger nu uttryck för att vara gemensamma potentiella motståndare till ”väst”.

Nordkoreansk vätebomb

Inte bara stormakternas uppträdande är ägnat att skapa osäkerhet inför framtiden. Nordkorea sprängde den 5 januari en kärnladdning, som hävdades vara en vätebomb. Det finns anledning att betvivla det påståendet, men frågan är om amerikansk opinion kommer att lita på bevis för motsatsen. En amerikansk uppladdning för att bemöta det nordkoreanska hotet kan komma att uppfattas av kineserna som ett hot också mot dem. Ryssland skulle sannolikt reagera på ett liknande sätt.

Sanktioner och oljepriskrig

Redan strax före årsskiftet hade ”väst ”gjort en markering, som nästan kom bort i nyhetsflödet. Den 22 december kungjordes en förlängning med ett halvår av de sanktioner mot Ryssland som USA och EU tillsammans med Japan och andra västorienterade länder började införa i mars 2014 med anledning av det ryska agerandet mot Ukraina. Sanktionerna har förstärkts successivt och är numera riktade mot energisektorn, teknologiöverföring, finanstransaktioner, banker och tjänster.

Deras verkan har förstärkts av att OPEC-länderna under ledning av Saudiarabien i slutet av 2014 övergav systemet att genom exportkvoter reglera priset på oljemarknaden. Det skedde med verkan tills vidare för att förhindra att amerikanska företag, som använder dyrare utvinningsmetoder såsom ”fracking ” skall ta över marknadsandelar. Följden blev en sänkning av oljepriset på världsmarknaden  från 100-110 dollar fatet till mellan 35 och 40 dollar.

Intäkter från olja och gas svarade 2013 för omkring hälften av de ryska statsinkomsterna. Nu föll oljeexporten med hälften och gasexporten med 20 %. Bruttonationalprodukten föll med 4,6% mellan halvårsskiftena 2014 och 2015.  Även de ryska motåtgärderna i form av importförbud för livsmedel och konsumtionsvaror från länder som deltar i sanktionerna har drabbat det ryska försörjningsläget.

Nästan samtidigt med att USA och EU förlängde sanktionerna förlängde OPEC-länderna sitt avstående från kvotering tills vidare. Saudiarabien publicerade också en statsbudget för 2016, som innefattar borttagande av subsidier och underhåll samt andra besparingsåtgärder. Det visar en betydande beslutsamhet att tåla ekonomiska påfrestningar för att hålla ut med prispolitiken på olja. Man tänker fortsätta ända tills man kan räkna med att de amerikanska fracking-bolagen inte kommer tillbaka till marknaden.

Ryssland fortsätter att drabbas av det låga oljepriset. För att kompensera sjunkande export till Europa försöker Ryssland med viss framgång att få Kina att köpa dess olja och gas. Detta har bidragit till att man också ökar samarbetet på de ekonomiska, kulturella och militära områdena. Bl. a. har man genomfört gemensamma marina manövrar i östra Medelhavet, i den Japanska sjön och norr om Japan.

Den muslimska världen

Något som mitt i dessa ovissheter verkar någorlunda förutsägbart är att motsättningarna mellan shiiter (som dominerar Iran, Irak och Bahrain) och sunniter (som dominerar nästan alla övriga muslimska länder) kommer att förvärras. Terrordåd har under 2015 begåtts mellan shiiter och sunniter runtom i ”den farliga halvmånen” d v s  alla muslimska länder från västra Kina i öster till Marocko i väster. Under början av 2016 har de redan hunnit följas av iranska hotelser mot Saudiarabien och dess sunnitiska allierade. En shiitisk stam (”Houthi”) med stöd från Iran har i ett inbördeskrig i Yemen vunnit segrar mot en allians av sunnitiska stater ledd av Saudiarabien.

Även inbördeskriget i Syrien är delvis ett utslag av shia-sunni-motsättningar. Assad representerar en shia-sekt som utgör en minoritet, men som sedan länge härskar över en blandning av olika etniska och religiösa element. Av dessa tillhör en majoritet sunnitisk islam i någon form. Assad stöds av Ryssland och Iran samt vad gäller FN:s säkerhetsråd även Kina, medan västländerna stöder rebellerna (utom ISIL). Ett öppet krig mellan det sunnitiska Saudiarabien och det shiitiska Iran skulle tendera att dra in stormakterna i konflikten mellan sunni och shia enligt samma mönster och riskera att inflammera relationerna mellan ”öst” och ”väst”.

Sverige bör skydda sin försörjning

De flesta av dessa riskfaktorer är av långsiktig karaktär. De har plötsligt blivit många, och alla har inte nämnts här. De kan kombineras i oförutsägbara händelseförlopp, som förändrar förutsättningarna för vår säkerhetspolitik. Sverige är varken medlem av NATO eller någon annan militär allians som kan ge oss skydd. Vi saknar helt ett civilförsvar och har inte något egentligt invasionsförsvar. Vi har en extremt låg självförsörjningsgrad med livsmedel och bränsle. Vi saknar myndigheter och lagstiftning som på samma sätt som vid andra världskrigets utbrott kunde hantera våra försörjningsproblem. Ändå deltar vi i NATO:s partnerskap för fred och i EU:s östliga partnerskap, som vi själva har tagit initiativ till och som anses som ett hot av Ryssland. I egenskap av EU-medlem deltar vi i de västliga sanktionerna mot Ryssland för dess agerande i Ukraina, som vi kritiserar häftigt. Varken NATO eller Ryssland har anledning att behandla oss som ett neutralt land i händelse av väpnad konflikt mellan dem, oavsett att vi själva hävdar ”alliansfrihet”. Ordföranden i den ryska Duman har förklarat att Sverige och Finland inte längre kommer att behandlas som neutrala stater efter att ha undertecknat ett ”värdlandsavtal” med NATO. I bästa fall kan vi räkna med att behandlas som ”icke-krigförande” i folkrättslig bemärkelse och inte som ”krigförande”.

Politiker och tjänstemän i regeringskansliet avfärdar tal om civilförsvar eller starkare militärt försvar med att sådana frågor inte kan ges prioritet, när vi har en flyktingkris och budgetproblem med skola och sjukvård att lösa.

Flyktingkrisen är inte något isolerat inrikespolitiskt problem. Det är en signal från en omvärld, som snabbt blir mera osäker och pockar på vår uppmärksamhet. Den borde göra att frågor om civilförsvar, försörjningsberedskap och militär beredskap ges högre i stället för lägre prioritet. Den borde också ha lärt oss att det kan gå fort, när omvärlden kommer med utmaningar för svensk säkerhetspolitik. Det är farligt att försumma planering och beredskap inför oväntade händelser, särskilt när man vet att det finns en viss sannolikhet för att de kommer att inträffa.

Flyktingkrisen har också visat att det inte behövs ett storkrig för att vårt samhälle skall utsättas för påfrestningar, som inte kan bemötas utan drastiska och mycket oönskade beslut. Redan om de västliga sanktionerna mot Ryssland skulle eskalera, kan det skapa problem för vår försörjning med varor utifrån. Under det andra världskriget hade vi en självförsörjningsgrad på livsmedel nära 80 %. Idag är den sannolikt under 50%. Under det kriget hade vi stora problem med att försörja befolkningen med både livsmedel och bränsle. Idag är vi också på många andra områden beroende av daglig tillförsel av till exempel elektronik. Då behandlades vårt land som en neutral stat i folkrättslig bemärkelse. Vi hade skapat en rad institutioner och mekanismer, som gav oss ett civilförsvar och en försörjningsberedskap.

Också om man lever i den föreställningen att Sverige i en väpnad konflikt i vår omvärld idag skulle kunna lyckas att bli behandlat på samma sätt, är skälen nu minst lika starka som då för att inte fortsätta att leva som om inga hot mot vår försörjning och vår territoriella integritet skulle existera. Det är svårt att förstå varför vi inte vill ta intryck av vad som sker i vår omvärld på samma sätt som en tidigare generation hade förmågan att göra, när osäkerheten började infinna sig. Osäkerheten ser visserligen annorlunda ut idag, och historien upprepar sig inte, men det hindrar inte att man bör ta lärdom av den.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.