≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Claes Arvidsson

Att minimera risken för att bli överraskad är en bärande bjälke i en väl fungerande försvarspolitik. För detta krävs både förmåga att spana in framtiden och följa utvecklingen i närtid. Det är en militär och en politisk uppgift, men andra aktörer spelar också roll som meningsbrytare i och nybelysare av bedömningen av riskbilden. Samtal och debatt behövs för att pröva bilder av verkligheten och slutsatser för försvaret. Bilder och slutsatser som kan verka till synes självklara.

När det saknas öppenhet och ett prövande förhållningssätt går det som i Sverige. Surpriiise!

Efter Sovjetunionens sammanbrott blev evig fred i Europa en sådan självklarhet. Slutsatserna för det militära försvaret blev därefter. Försvarspolitiken följde ett slags den brända jordens taktik. Det blev nästan inget kvar. Detsamma gällde den civil-militära delen av försvaret. Långt-bort-i-stan blev försvarets nya hemadress.

Givet riskbilden var politiken rationell, men i verkligheten var den bara till-synes-rationell. Ansvaret för det som bäst kan beskrivas som ett kollektivt politiskt haveri faller på regeringar av olika politisk kulör men det delas även av försvarsmakten.

Misslyckandet understryks av att när Försvarsmakten började varna för att riskbilden mörknade förmådde inte det budskapet tränga igenom den mentala mur som var nedklottrad med Evig fred och färgglada partitaggar.

Kort sagt, politikerna ville inte bli överraskade. I stället är det påtagligt – och inte minst från moderaternas sida – att man har stridit för att hålla kontroll över riskbilden för att motivera en oförändrad kurs i försvarspolitiken. Det har till och med inneburit att ledande M-politiker aktivt har valt att inte bli informerade om en förändrad riskbild.

ÖB Sverker Göranssons uttalande om veckoförsvaret kom som en överraskning för svenska folket. Försvarsminister Enström kämpade på för att ha kontroll genom att käckt slå fast att detta var alldeles utmärkt. Till och med Putins påsksmäll spelades ned.

Efter Rysslands överraskningsparty på Krim gick det inte längre att hålla fronten. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg sade sig ha blivit överraskade över det ryska agerandet. För att inte vara sist på plan valde regeringen sedan att köra förbi en överraskad Försvarsberedning. Ingen skulle väl egentligen bli överraskad om detta innebär slutet för beredningen som instrument i försvarspolitiken.

Det är förstås bra att risken att bli överraskad över tillståndet i det svenska försvaret har minskat dramatiskt under de senaste åren. Mindre bra är förstås att tillståndet är så dåligt.

Sämst är förstås oförmågan i politiken att omvandla kunskapen till ny politik – och återigen är ansvaret delat.

Men fler överraskningar kan inte heller uteslutas. Almedalsveckans stora nyhet levererades i en FOI-rapport som avslöjade att det prisökningsindex (FPI) som används för att kompensera Försvarsmakten är så konstruerat att det leder till att regeringens anslagsökningar 2013 och 2014, liksom den aviserade höjningen 2015 i själva verket resulterar i mindre pengar till Sveriges försvar.

Trots att bristande kompensation varit en följetong under många år säger sig försvarspolitikerna vara överraskade. Anders Borg som är arkitekten bakom indexets nuvarande konstruktion är säkerligen inte överraskad. Det kan knappast komma som en överraskning för någon.

FPI kastar också ljus över en huvudlinje i den moderata försvarspolitiken efter de borgska nedskärningarna under den förra mandatperioden: prolongerad anslagsnivå ska gälla. Fast så var det inte. FPI är en sak. Nya arbetsuppgifter är en annan. Och när man till slut gjorde en liten kursförändring visar det sig att resultatet blir en minskning. Det är en klen tröst att minskningen hade varit större utan ökningen.

Numera låter det annorlunda i försvarspolitiken, och inte minst är det positivt att socialdemokraterna har slagit om från försvarsovänlighet (skär mer än regeringen) till engagemang (ge mer än regeringen). Trots att det hörs nya tongångar är dock risken att försvarspolitiken förblir en surviving failure. Men jag blir mer än gärna överraskad.

Och så var det förstås den där detaljen med att försvars- och säkerhetspolitiken kan understödja varandra på ett sätt som ger bäst utväxling för rikets säkerhet. Alltså medlemskap i Nato. Fredrik Reinfeldt säger dock inte så mycket alls. Stefan Löfven förordar för sin del ökat nordiskt samarbete. Vladimir Putin trivs.

Alltmedan kriget i Europa fortsätter.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.

  • jan-olov holm

    Väldigt bra sammanfattat och den sista meningen illustrerar bara textens relevans:

    Alltmedan kriget i Europa fortsätter.

    Kn jan-olov Holm Hemvärnsbefäl

  • Per Blomquist

    Detta var en underhållande artikel av en kunnig försvarspolitiker som emellertid är som en megafon: ”Gå med i Natoalliansen!” Om så händer får Putin och hans marskalkar argument för en verklig upprustning trots dålig ekonomi. Det fredsälskande ryska folket kommer säkert att inta en minst sagt tveksam hållning till svensk säkerhetspolitik. Och ”öppenheten”, som C A hyllar den kommer säkert att övergå i tystnad. Eliten bland de gamla bl. a de sjutton generalerna som hjälpte till att få v ärnplikten att vila blir säkert nöjda. Det är de gamla som styr i akademien och det är alltför välkänt vilken inställning de har till USA/Nato.
    Mina amerikanska vänner framhåller ”Försvara er själva!” Det är ett bra råd. Och att verkställa detta är långt viktigare än en anslutning till USA/Nato. Detta fick jag inte in i SvD under Din tid som redaktör i den tidningen.

Next post:

Previous post: