≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av Helge Löfstedt

Krigsvetenskapsakademien har vid några tillfällen redovisat och diskuterat operativa spel med fokus på Gotland. Diskussionerna avser då behovet av åtgärder för Sverige att politiskt och militärt agera i säkerhetspolitiskt spända situationer som utgår från ryska aktioner i någon eller flera av de baltiska staterna. I mitt blogginlägg 20 oktober 2015 uppehöll jag mig vid några delar av detta scenario. Här kommer ytterligare en fördjupning av problemen kring Gotland med anledning av detta scenario.

Bakgrunden till de resonemang som här förs är det scenario som diskuterades vid KKrVA seminarium 9 september och 7 oktober. Uppspelet är diplomatiska konflikter mellan Ryssland och några baltiska länder som följer det mönster som visats i Ukraina. I scenariot ingår att Nato under någon månad tillfört vissa resurser. I de tre baltiska länderna finns  någon division med stridsflygplan F-16 samt ett antal mark­strids­­kompanier. Huvuddelen av dessa bidrag kom från europeiska länder inom Nato. Samtidigt gäller redan i dagsläget att ett mindre antal amerikanska soldater finns på plats. Efter hand i utvecklingen av scenariot deklarerar Ryssland en sjö- och flygblockad av Gotland. Något som är mycket allvarligt eftersom både civil och militär försörjning där är beroende av dagliga sjö- och flygtransporter.

Observera särskilt att scenariot avser konflikt på ”Ukrainanivå” och kan kanske också karakteriseras som ”hybridkrigföring”. Det innebär att både båda sidor agerar återhållsamt för att inte eskalera det militära våldet. Detta även om Ryssland är aktivt.  Dock är både målen och inslaget av militärt våld begränsade.

Den första skrivning jag vill kommentera är ett avsnitt om strategiutbildningen vid FHS i Handlingar o Tidskrift nr 3 år 2015.  De fyra författarna  skriver bl a (på sidan 113): ”..att det inte längre finns några givna sanningar att förmedla till studenterna.”  Detta uttalande, som det är lätt att instämma , föregås dock av ett resonemang som synes mig bryta mot denna öppna syn.  På sidan 112 förklarar man nämligen:

”Frågan är… om det är den offensiva varianten på den krigsutkämpande  eller på den krigsavhållande nivån som bör utgöra de konceptuella /strategiska/ ramarna för försvarsplaneringen. Oavsett alternativ så torde införskaffande av kryssningsrobotar till i första hand luft- och sjöstridskrafterna vara en lämpligare åtgärd jämfört med flera soldater och förrådsställda stridsvagnar på Gotland.” (min kursivering)

Författarna anser uppenbarligen att den i försvarsbeslut 2015 införda förstärk­ningen på Gotland inte är förenligt med en lämplig svensk militär strategi. Jag gissar att de anser att satsning på Gotland är en passiv och reaktiv militär strategi och att de vill förorda en mera offensiv sådan.

Denna författarnas åsikt bör då inte bara presenteras som ett faktum utan analyseras mot bakgrund av de alternativ strategier som finns.  Här hade jag förväntat mig en tydligare behandling av vad olika strategiska konceptuella ramar innebär. Till bilden hör att den strategiska generella fördelen med kryssningsrobotar som framförs på sidan 112 inte delas av alla som kan anses militärstrategiskt kunniga. Så sent som vid KkrVA möte 9 dec 2015 framförde Hain Rebas att Sveriges militära närvaro på Gotland bör stärkas. Rebas är förutom Prof Emeritus även tidigare försvarsminister i Estland. Hur beaktar de fyra författarna faktorn signaleffekt?  Hur beaktas växelverkan mellan civilt och militärt agerande? Hur beaktar man det restriktiva användandet av militärt våld?   Vidare får jag intrycket att  den syn som författarna framför inte är lika utbredd i olika försvarsgrens­orienterade kretsar.

Min uppfattning är att en förutsättning för att en stat, vilken som helst, och i synnerhet en småstat, skall kunna ta tillvara sina säkerhetspolitiska intressen är att den politiska ledningen förmår utföra, eller får tillgång till, en relevant militärstrategisk analys. För att detta skall vara möjligt förutsätter detta i sin tur att de militärstrategiskt kunniga känner den politiska kulturen och dess gränser. En gräns jag här tänker på konstitueras av flera svenska politikers motvilja mot aggressiva eller offensiva vapen.  Jag vill också påminna om att småstaters situation när det gäller val av militär strategi skiljer sig från större staters. Den vedergällningsstrategi som i större stater på allvar kan överväga kan för många  småstater framstå som teoretisk och mindre verklighetsanknuten.

Nu till den andra synpunkten som dock hänger samman med synen på val av strategi för Gotlands försvar.

Transporter till och från Gotland

Jag utgår från att de militära styrkorna på och kring Gotland i hög grad på­verkar agerandet i det scenario som KkrVA har skisserat.  Det andra uttalandet som jag vill kommentera är: ”Transporter till och från Gotland om det pågår kris eller krig i Östersjön måste lösas med ”annat sätt” /än genom sjömilitär eskort/. Även om det jag landar i nog kan sammanfattas på liknande sätt är det angeläget att något tydligare visa hur en sådan slutsats kan växa fram.

Först: uttrycket ”annat sätt eller andra medel” har ofta använts som omskrivning för  diplomati. Man skall då vara medveten om att diplomati är ett relativt långsamt verkande medel. Som förhållandena nu är med försörjningen på Gotland är det fråga om dagar innan förnödenheter måste föras till ön om transporter av någon anledning skärs av. Det är då angeläget att så snart som möjligt återinföra någon form av  buffertlagring av de mest kritiska varor som behövs för öns försörjning. Troligen behövs liknande inom stora delar av Sverige men det är rimligen mest tidskritiskt för Gotland. En omständighet som bör påverka hur snabbt en sådan buffert införs och hur den utformas.

Självfallet måste den militära styrkan på Gotland vara sådan att den militärt kan hålla emot de ryska aktionerna. Detta underlättas av att dessa aktioner i scenariot i huvudsak begränsas till infiltrationsliknande aktioner med måttligt bruk av våld. Problemet för det svenska motståndet blir då att inte bruka mera våld än till den nivå som är diplomatiskt lämplig. Lätt att uttala men viken är denna nivå?

I det skisserade scenariot utgör således diplomatiska aktioner huvudmedlet – åtminstone inledningsvis. Det Sverige rimligen i första hand kan hoppas på få till stånd är civila tran­sporter  av nödkaraktär.  De sjötransportmedel som disponeras utgår då rimligen från befintligt tonnage för Gotlandstrafiken.  Särskilt intressant är snabbfärjan som klara en överfart på tre timmar.

Det är dock troligt att dessa aktioner görs med bakgrund av en mer eller mindre tydlig militär omgruppering och uppladdning i Östersjön som syftar till att ”visa musklerna”. För att upprätthålla sjöblockaden mot Gotland i ett sådant scenario skulle Ryssland rimligen avdela ett antal ytstridsfartyg ur den Ryska Östersjömarinen. Den består i dagsläget av två iståndsatt jagare från 1980-talet samt sex nya fregatter. Därtill kommer ca 20 mindre robotbåtar och korvetter från sovjettiden. Dessa resurser kan naturligtvis förändras i en osäker framtid, men ger ändock en uppfattning om en storleksordning som är relevant för flera år framåt i tiden.

För det fall situationen skulle utvecklas mot militär slagväxling måste också flygresurserna beaktas. Den ryska Östersjömarinen har i dagsläget ca 30 stridsflygplan (av typ Su-27 och Su-24). Vidare finns backup av de ryska flygstyrkor som primärt finns i västra militärdistriktet och som inrymmer ca 300 stridsflygplan. Vidare finns ryska ubåtar i Östersjön – officiellt redovisas i dagsläget tre enheter.  Två st relativt gamla Paltus från 1980-talet, också benämnda Kilo, och en modern av typen Lada. Den senare har dock haft problem med den nya tekniken för luftoberoende maskineri – bränsle­celler. Därutöver finns troligen miniubåtar men de är rimligen inte avsedda för att verka direkt i en sjöblockad.

Min slutsats blir att det potentiella lufthotet dominerar och måste ägnas stor upp­märk­samhet, även om det potentiella ubåtshotet inte får försummas. Motsvarande styrka på den svenska sidan är de ccirka  ett hundra JAS-planen samt de fyra ubåtarna. För marint skydd för hot mot transportrörelsen har nuvarande svenska marin sju korvetter samt inom en relativt nära framtid ett antal ubåtsjakthelikoptrar.

Självklart är de svenska styrkorna underlägsna i det fall situationen skulle urarta till militär slagväxling. Hjälp från grannländerna behövs.

Frågan blir nu hur Ryssland disponerar de ytstridsresurser man har i Östersjön. Samtidigt med aktionen mot Gotland har Ryssland rimligen infört restriktioner för sjötransporter åtminstone till Riga i Lettland. Även sådana aktioner kräver resurser för övervakning. Vidare har Ryssland hamnar i Kaliningrad och Sankt Petersburg. I det spända läge som måste förutsättas gälla i scenariot måste Ryssland rimligtvis avdela vissa resurser för skydd av den egna trafiken dit. Samtidigt är Polen rimligtvis på något sätt engagerat. De polska sjöstridskrafterna – fem äldre ubåtar och sex ytstridsfartyg av varierande storlek och med varierande grad av modernitet  – måste dock anses helt inriktade på sjöfartsskydd i anslutning till Gdanskområdet, dit huvuddelen av Polens sjöfart går. Om Polen vill verka mer aktivt ligger hot om sjöblockad mot den ryska sjöfarten till Kaliningrad närmast till hands.

Så här långt i resonemanget verkar det rimligt att Ryssland kan avdela en styrka som patrullerar i Östersjön mellan Gotland och den svenska östkusten och upprätt­håller en blockad mot transporter till och från Gotland. Frågan blir dock vad Tyskland gör. Där finns fem ubåtar och 24 ytstridsfartyg. Huvuddelen av dessa är inriktade mot upp­trädande på Nordsjön och kanske ännu längre bort från Östersjön. Om en större del av denna styrka går in i Östersjön blir styrkeförhållandena kraftigt förändrade till nackdel för Ryssland. Men Ryssland är fortfarande inte utan möjligheter. Man kan då omdisponera fartyg ur Norra Marinen (baserad i Murmansk) längre ner i Atlanten och visa förmåga att över Nordsjön hota sjötransporterna till Nordvästeuropa mot exempelvis de stora hamnarna Rotterdam och Amsterdam exempel. Nästa steg blir då vad Storbritannien och framför allt USA gör.

Re­sone­manget så långt visar att det finns kopplingar till den globala maktpolitiken. De diplo­matiska aktionerna förs då mot en bakgrund av möjligheterna till militära styrke­demon­strationer i flera steg.  Även om det skulle synas rimligt att Sverige driver egna förhandlingar med avsikt att få till stånd civila nödtransporter till Gotland i det scenario som beskrivits är det för mig tydligt att flera krafter i västvärlden kommer att agera på ett sätt som gör att de svenska ansträngningarna lätt kommer i bakgrunden. Väl upparbetade kontakter mellan Sverige och andra västliga aktörer kommer då att erfordras för att åstadkomma rimliga resultat.

Här bör också nämnas fartyg som kan vara lämpliga för militära sjötransporter, dvs fartyg som kan lasta olika typer av militära förband och har viss vapenutrustning för att stå emot  bekämpning. USA har naturligtvis sådana fartyg men intressantare är vad som finns i norra Europa. Nederländerna och Storbritannien har tillsammans fem stora amfibiefartyg vardera med förmåga att transportera bl a markstridsbataljon. Dessa fartyg är utrustade med när­luftvärn som bekämpar även sjömålsrobotar, både sådana som avfyras från fartyg och sådana som fälls från luften. Danmark har två liknande fartyg om än mindre mindre. Kanske är man där angelägen att behålla dessa för egna behov t ex Bornholm.

I sammanhanget vill jag avvisa en tanke som har framförts nämligen att den  svenska marinen skulle dra tillbaka ytstridsfartygen till skydd av de egna marina basområdena och bara uppträda med ubåtar utanför  dessa.  Försvaret av Gotland skulle då föras genom att förse ubåtarna med kryssningsmissiler enligt ett offensivt strategiskt tänkande av den typ som jag här tidigare har invänt mot. Rimligen kommer både Sveriges politiska och militära ledning att vilja att de svenska ytstridsfartyg som finns uppträder och markerar svenska intressen i området mellan Gotland och svenska ostkusten. Att lämna detta havsområdet utan svenska ytstridskrafter är likvärdigt med att lämna Gotland med svagt militärt försvar och bör avisas.

Ett argument är också att det inte är självklart att ett svenskt hot med kryssningsmissiler  mot Ryssland skulle vara aktioner som är förenlig med andra västliga ageranden. Den svenska poli­tiska och diplomatiska ledningen kan också ha andra åsikter än vad en strikt militär­strategisk analys resulterar i. Ett svenskt hot med kryssingsmissiler skulle förmodligen inte utgöra ett verktyg som underlättar de diplomatiska kontakterna i  scenariot.

En första tämligen självklar slutsats av ovanstående blir att försörjningsuthållig­heten på Gotland bör ökas genom åtgärder för viss lagring av förbrukningsvaror.   Därigenom skapas tid för de komplicerade säkerhetspolitiska och diplomatiska arrangemang som kan behövs för att få till stånd kristransporter.

En andra lika självklar slutsats är att hjälp från grannländerna behövs för att skapa rimlig stöd för sådana förhandlingar.

En tredje slutsats blir att ovanstående bör utgöra en grund för svenska anspråk på för­beredelser och samövningar med grannländerna. Övningarna bör i hög grad inkludera agerande i kris.  Sådana övningar måste föregås av en teoretisk genomgång av  vilka kombinationer av civila och militära aktioner som kan bli aktuella. Detta för att lägga upp de praktiska övningarna på ett sätt som passar i olika varianter på agerande i det Gotlandsscenario som här beskrivits.

En fjärde slutsats blir att den svenska marinen, även i sin nuvarande omfattning, bör behålla fokus på den del av Östersjön som ligger mellan Gotland och svenska Östersjökusten.

 
Författaren är tidigare överingenjör vid FOI och ledamot av KKrVA

Kommentering är avstängd / ej aktuell.