≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av David Bergman
Oskyldiga studenter mördas i en ny propagandafilm av en svärm ”Slaughterbots”. Den emotionell vinklade filmen utnyttjar mänsklig rädsla för att tvinga fram ett förhastat totalförbud för autonoma vapensystem. Foto: skärmdump från YouTube.

Oskyldiga studenter mördas i en ny propagandafilm av en svärm ”Slaughterbots”. Den emotionell vinklade filmen utnyttjar mänsklig rädsla för att tvinga fram ett förhastat totalförbud för autonoma vapensystem. Foto: skärmdump från YouTube.
För en tid sedan inledde vapenmotståndargruppen Ban Lethal Autonomous Weapons en propagandaoffensiv med sin film “Slaughterbots”. Offensiven är en förlängning av den drönar-debatt som tidigare förts. En skickligt utformad film utgör det senaste bidraget till kampanjen som stödjer gruppens strävan att införa ett totalförbud på autonoma vapensystem. Bakom det extremt emotionellt vinklade budskapet finns dock en frånvaro av rationella argument.

Filmen är mycket skickligt gjord, det måste medges. Inledningsvis ges intrycket att det är en företagspresentation där en mindre sympatisk representant från ett vapentillverkningsföretag skryter om deras produkters effektivitet och att det inte finns något skydd. Scenen växlar successivt till snabbare och snabbare nyhetsklipp där oskyldiga civila utsätts för attentat och panikslagna anhöriga tvingas se sina anhöriga dödas hänsynslöst. Om man inte vill att denna dystopiska framtidsbild skall bli verklighet, eller själv riskera att utsättas för dessa slakt-robotar anmodas man att gå in på hemsidan och ansluta sig till förbudet mot autonoma vapensystem.

Genomgående används emotionella appeal på rädslor och osäkerhet för nära och kära. Försäkranden om att inte ens våra bästa krigare kan skydda sig mot detta nya hot förstärker bilden av att oskyldiga civila skulle ha än större anledning att vara rädda. Filmen har getts en medveten vinkling som inte bara nedtonar utan även helt försöker antyda att den mänskliga faktorn helt skulle försvinna. Som den osympatiska vapenutvecklaren i filmen säger: ”They used to say Guns don’t kill people, people do. Well people don’t”. Detta är ett medvetet grepp i en generell strävan att humanisera det tekniska systemet.

Strategin att humanisera tekniska system – att tillskriva det uppsåt och avsikt – är effektiv eftersom det gör att vi kan fördöma ett tekniskt system på mänskliga grunder. Tidigare har mördar-prefix använts för att antyda att en ”Killer-robot” skulle ha en egen mördar-agenda. Här har filmskaparna gått steget längre och antyder att de autonoma systemen inte bara mördar utan också ”slaktar” sina offer. Det är svårt att fördöma en teknisk pryl, men mycket enklare att fördöma en mördare som slaktar sina offer.

Avsikt och uppsåt är dock inneboende mänskliga kvalitéer. Effekten riskerar bli att vi fördömer tekniska plattformar grundat på den mänskliga avsikten hos de som använder dem. Med samma logik skulle vi även kunna fördöma ”mördarstridsvagnar”, ”mördarflygplan” eller ”mördarbilar” som omoraliska och farliga för oskyldiga civila.

Sammantaget försöker den emotionellt vinklade filmen bygga upp och utnyttja en mänsklig rädsla för ett tekniskt system genom att humanisera dem med uppsåt och avsikt, samt genom att på alla sätt nedtona antagonisternas roll i att använda det.

Självklart väljer filmskaparna den mest dystopiska applikationen av autonoma system och vad de kan användas till. Detta val är högst sannolikt endast gjort i syfte att skrämma till opinion. De autonoma systemen skulle, med en annan utgångspunkt, kunna kallas ’Saviour-bots’, ’Find missing children-bots’ eller ’Patrol against crime-bots’. Om detta finns dock inte en antydan.

Är den skepsis som gruppen bakom filmen visar helt obefogad? Inte nödvändigtvis. I ärlighetens namn måste sägas att effektiva militära vapen i fel händer kan bli en mardröm, särskilt hos en aktör med tekniskt know-how samt med de uttalade avsikterna att döda oskyldiga civila. Faran är dock universell och inte unik för specifika vapensystem, autonoma eller inte.

Användningen av autonoma vapensystem är fortfarande omgärdat med frågor. Jag har tidigare utvecklat de etiska och juridiska aspekterna i en artikel i Akademiens Handlingar & Tidskrift. En huvudsaklig anledning till frågetecknen är att den tekniska utvecklingen gått snabbare än den mänskliga förmågan att omfamna den fulla innebörden av dessa genombrott. Historien har dock lärt oss att vi svårligen kan bromsa en teknisk utveckling och att krigföringen har en tendens att anpassa sig.

Reflexen att vilja förbjuda vissa vapensystem för att de anses för farliga eller hemska är inte ny. När armborstet uppfanns fanns en omfattande diskussion i de högsta kretsar inom det dåtida samhället med krav på ett totalförbud. Vapnet, menade man, var så pass kraftfullt att inte ens dåtidens bästa krigare i sina skinande rustningar kunde skydda sig och i fel händer skulle de kunna orsaka ofattbar skada. Om vapnen kallades för ”mördar-armborst” eller ”slakt-armborst” vet jag faktiskt inte. Men lobbyn av vapenmotståndare lyckades i alla fall och påven bannlyste vapnet 1139 e Kr. Tekniken fanns dock redan och vapnet ansågs så pass effektivt att förbudet helt enkelt ignorerades på bred front. Snarare var det krigföringen som anpassade sig. Man insåg att metoden att sätta sina bästa krigare som måltavlor högt upp på hästar inte längre var det bästa sättet att föra krig och utvecklade även bättre metoder för skydd. Med tiden reglerades även civilas rätt att inneha vapnet.

Autonoma vapensystem är inte heller något nytt. De är inte framtiden, utan en integrerad del i nutida krigföring. Det finns flera system eller delsystem idag som fungerar med en större grad av autonomi än de drönare som ifrågasatts tidigare. Utvecklingen kommer att fortsätta och graden av autonomi hos tekniska system kommer att bli större. I denna bedömning är jag och vapenmotståndarna fullt eniga. Men som med alla sensor- & vapensystem borde en reglering i hur de får användas i krigföring (eller för den delen av polisen inom brottsbekämpning) vara ett mer balanserat alternativ än att förorda ett förhastat förbud för en teknisk utveckling som redan är här. En reglering som förhoppningsvis bygger på rationella argument och mindre på extremt emotionella propagandafilmer.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot att KKrVA

 

Kommentering är avstängd / ej aktuell.