≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

av Mats Bergquist

Maktbalans och maktgemenskap (”community of power”) är två termer som brukar ställas mot varandra i den internationella politiken. Det förra systemet, med något slags jämvikt mellan ett begränsat antal stormakter, har dominerat genom historien. Perioderna av något slags effektiv maktgemenskap har varit korta och inträffat efter stora konflikter som Napoleonkrigen, första och andra världskriget, senast också efter det kalla krigets slut då George Bush d.ä. talade om en ny värld baserad på den internationella rätten.

Idag står vi långt från denna värld. När man diskuterar Ukraina är det mest om Putin agerar efter en strategisk plan eller improviserar, mera sällan om de förutsättningar som möjliggjort Putins aggression. I sitt anförande nyligen (2/2 2015) med anledning av att det snart gått 75 år sedan det finska vinterkriget – med svensk hjälp – fick ett slut, talade Carl Bildt om faran för små stater när balansen mellan stormakterna, som skedde både 1807 och 1939, upphör. Offret var båda gångerna det gamla svenska riket och dess successorstat Finland. Han betonade också vikten av att i dagens Europa upprätthålla något slags balans mot Ryssland. Idag är denna balans skev i det att Ryssland de senaste åren rustat kraftigt, medan både NATO-länderna och de alliansfria rustat ned. Hur skall man då kunna organisera någon form av effektiv avskräckning?

Den regionala ryska konventionella överlägsenheten var under det kalla kriget ett faktum. Sovjetunionen kunde, tack vare denna dominans, militärt intervenera både 1956 i Ungern och 1968 i Tjeckoslovakien utan annat än politiska reaktioner från alliansens sida. Denna hade i praktiken ingen annan möjlighet än att hota med att trappa upp konflikterna till kärnvapennivån eller acceptera interventionerna. Av naturliga skäl valde man den senare linjen. Ingen ville riskera ett världskrig när Moskva ville hindra att länder i praktiken hotade att lämna Warszawapakten.

I dessa konflikter under det kalla kriget var Sovjet en status quo-makt och ville försvara vad man ansåg höra till sin maktsfär. I dagens konflikt om Ukraina är läget ett annat. Då har redan Moskva ensidigt och med våld, trots åtaganden i Parisstadgan 1990 m.m., ändrat den europeiska kartan (Krim) och söker nu etablera kontroll över den östra delen av Ukraina. Denna offensiva krigföring förstärker återigen bilden av Ryssland som en revisionistisk stormakt, även om Putin menar att de lokala miliserna i Donbasregionen bara försvarar sitt mot en hemsk regim i Kiev. Farhågor om den ryske presidentens eventuella vidare territoriella ambitioner i Östersjöregionen diskuteras nu på allvar, tydligast häromdagen av den brittiske försvarsministern Michael Fallon.

Samtidigt har NATO under nu snart 25 år successivt avhänt sig en del av sin säkerhetspolitiska arsenal utan att EU:s försvarsdimension fyllts med något substantiellare innehåll. Dessutom har USA för några år sedan kungjort att man, på grund av Kinas maktutveckling, vill flytta resurser och uppmärksamhet till den asiatiska teatern.  Sanktionerna mot Ryssland biter uppenbarligen, men mellan den diplomatiska och sanktionsnivån å ena sidan och upptrappning till hot om kärnvapen å den andra finns nu färre möjligheter att möta den ryska konventionella dominansen. Leverans av vapen till Ukraina är en sådan möjlighet som diskuteras men som är mycket omstridd inom alliansen. På den globala nivån kan USA och NATO förvisso mer än stå emot Ryssland, men inte i centrala och östra Europa. Putin har därför flera steg på sin eskalationstrappa än NATO. Den stora frågan är förstås om den ryske presidenten kan avgränsa varje steg från nästa.

För NATO återstår knappast andra möjligheter än att spänna upp vad man brukar kalla snubbeltrådar (”tripwires”), vars effektivitet vi inte vet mycket om. Det är givetvis själva poängen att en attackerande makt inte skall veta vilka följder en avklippt snubbeltråd kan få. Samtidigt får ju inte dessa vara konstruerade så att man utan besvär kan kliva u n d e r dem. Nu har Kreml visat viss skicklighet i att undvika eventuella snubbeltrådar genom att tillgripa s.k. hybridkrigföring med små gröna män, hjälp till lokala potentater, utsändandet av s.k. frivilliga, vapensmuggling, propaganda, desinformation m.m. Enligt gällande rysk militär doktrin är endast en mindre del av den strategiska arsenalen idag militär i traditionell mening. På så sätt kan man söka undvika snubbeltrådarna och påstå att man inte är inblandad i någon konflikt, vilket ju Putin hävdade under Minskförhandlingarna nyligen. Och då kan man ju inte heller snubbla på någon tråd.

Det är således ganska uppenbart att det råder en militär obalans i Europa som gynnar Ryssland. Det är sannolikt att såväl de ganska kortvariga reaktionerna på kriget i Georgien 2008 och USA:s kungjorda omorientering av strategin mot Asien i Moskva tolkats som en signal om amerikanskt minskat intresse för Europa. Detta har således skett samtidigt som de mindre stormakterna (”lesser great powers”), främst Storbritannien, Frankrike (och Tyskland?), fortsatt att inkassera den s.k. fredsvinsten av det kalla krigets slut, medan Ryssland sedan ett antal år på nytt rustar upp.

Hur en rimlig strategisk balans i Europa skall kunna återupprättas är således den helt överskuggande utmaningen för vår världsdel, för NATO så väl som alliansfria länder. Gapet mellan snubbeltrådar och kärnvapenhot måste fyllas igen. Detta kommer att ta tid, men signaler om politiska avsikter räcker i alla fall en bit på väg. På en sådan politik beror den fortsatta freden. Militära och politiska vakuumtillstånd fylls förr eller senare. Och någon effektiv maktgemenskap är lika litet nu som under merparten av historien i synfältet.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.

  • Mike Winnerstig

    Mycket kloka synpunkter Mats. Det enda som saknas är den uppenbara slutsatsen för Östersjöområdet: ett svenskt och ett finskt NATO-medlemskap skulle mycket påtagligt påverka maktbalansen till NATO:s fördel och Rysslands nackdel. Det är just därför detta bör prioriteras i bägge länderna.

    • Inte alls !.

      Något Krig på Skandinavist område är inte alls intressant.
      Snarare bör Norden Enas Militärt,Politiskt och Ekonomiskt,
      samt Norge och Danmark lämna Nato för detta Nordiska Förbund.

      På så sätt kan vi hålla Kriget från oss.

      Arne Strand.

      • Håller med. George bush och Carl Bildt talade 1992 om New World Order – en parlamentarisk form utav fascism.

  • Lennart Berntson

    Utmärkt inlägg. Men mot bakgrund av Mats Bergquists analys inställer sig oundvikligen frågan hur EU-eliten har tänkt när den utmanade Ryssland om inflytandet över Ukraina. Bristen på geo-strategisk realism är frapperande. EU/NATO är inte bara kraftigt militärt försvagat. EU-länderna befinner sig dessutom i en djup ekonomisk och finansiell kris, med stigande inre sociala och politiska spänningar. Som Bergquist påpekar har Ryssland f n ett överläge, vilket kan förväntas bestå de närmaste åren. En eskalering av konflikten inger därför stor oro för Baltikums framtid. Kanske tvingas EU till den bittra kompromissen att offra Ukraina för att rädda de baltiska staterna. Jo, jag erkänner att en sådan ‘överenskommelse’ kan liknas vid ett nytt München – så kan det också komma att bli. Men vad är alternativen? Ett tredje storkrig i Europa? Det skulle knappast rädda balterna. Faktum är väl att européerna idag är alltför militärt och finansiellt försvagade för att kunna rädda Baltikum vid en utvidgad rysk aggression.

  • Fair Play

    Det talas om den ”ryska aggressionen” men hellre borde man tala om det ”ryska initiativet” då det till skillnad från under sovjettiden inte handlar om att tvinga någon kvar inom den ryska sfären, utan man har låtit krimborna själva välja att ansluta sig. Som alternativ fick man välja att stanna kvar inom Ukraina med ökat självstyre, vilket dock förkastades, antagligen för att utvecklingen efter statskuppen upplevdes som osäker, en fullt begriplig reaktion, och det har ju senare visat sig att fruktan var befogad. Sveriges och EU gör felaktiga historiska projektioner, försummar faktakollen och har infört sanktioner på blotta misstanken, en riskfylld manöver i det storpolitiska spelet.

    • B.O.M.B

      Håller med. Dessutom handlar det om en agenda framförd utav George Bush d.ä och även Carl Bildt 1992 som inte ska kallas lite otydligt för en ”ny värld” utan för sitt rätta namn – New World Order – en ny världs ordning. Fascismen lever vidare i en parlamentarisk form. Hitler hade ju samma tankar om detta.

  • Per Tengblad

    Oavsett hur man definierar och diskuterar ”det ryska initiativet” och krimbornas valfrihet så är det ovedersägligen så att Ukrainas territorium garanterats av stormakterna, inklusive Ryssland.

    Detta dels när Ukraina accepterade avrustning av sina kärnvapen, dels avseende den generella efterkrigs-överenskommelsen att gränser i Europa inte kan/får ändras med våld.

    Detta innebär en dubbel territoriell garanti för Ukraina, garantier som visat sig föga värda. Garantier som gäller oavsett ”val” på Krim.
    Per Tengblad

  • Per Tengblad

    Oavsett hur man definierar och diskuterar det ”ryska initiativet” så är det ovedersägligen så att Ukrainas territorium garanterats av stormakterna, inklusive Ryssland.

    Detta på två sätt, dels då Ukraina avstod sina kärnvapen, dels genom den generella efterkrigs-överenskommelsen att gränser i Europa inte kan/får ändras med våld.

    Dessa garantier är gällande, men har frångåtts, oavsett ”val” på Krim.
    Per Tengblad

  • Fair Play

    Ukraina var inte listat som diktatur men drogs med ett mer eller mindre utbrett missnöje, ett postsovjetiskt samhälle, kulturellt och ekonomiskt fortfarande starkt integrerat med Ryssland. Att väst valde att sticka in handen och röra om i bikupan förvånar, då risken att bli stungen var ganska uppenbar.

    Antag att parlamentet i Sverige precis som det ukrainska hindras att fullgöra sina uppgifter. Landet står utan fungerande ledning varefter ett revolutionsgarde eller liknande träder in på scenen. De som vill återställa respekten för demokratin har kanske inget annat val än att utropa en självständig provins för att rädda vad som räddas kan och slippa förföljelse.

    Väst har behandlat konflikten i Ukraina med överdriven formalism – efter kuppen, medan spåren innan förskräcker. Sveriges röst är viktig, men kan också bli till en belastning.

  • Per Tengblad

    Har man garanterat ett lands territorium, som stormakterna gjorde när Ukraina avstod från sina kärnvapen, så finns det ingen ursäkt för att agera mot sin egen garanti och söka ändra Ukrainas gränser.
    Per Tengblad

    • Fair Play

      FN:s skrivning om uppror ”som en sista utväg” i vissa situationer garanterar en elasticitet i tolkningen av FN-stadgan överlag. Ingenting är alltså formellt givet men inget heller närmare reglerat i detta avseende. Fritt fram alltså för egna tolkningar och en viss diplomatisk finess, men bl a Margot Wallström har använt stormaktsspråk på ett sätt som gör att konstitutionsutskottet kanske drar öronen åt sig. Det är ju också en säkerhetspolitisk aspekt.

  • George Bush d.ä och Carl Bildt, som också är frimurare, talar om en agenda och en ny värld – ett New World Order. Begreppet känns igen från en utav Hitler som hade samma tankar om ett fredsrike.

  • Carl Bildt 1992 om sitt medtyckande om NWO: https://www.youtube.com/watch?v=8Sd0SQsOfuw

    Han är även frimurare..

  • B.O.M.B

    Carl Bildt ( frimurare ) 1992 om sitt medtyckande om ett NWO: https://www.youtube.com/watch?v=8Sd0SQsOfuw

  • Per Tengblad

    En Bomb-matta av sakliga argument!?
    Per Tengblad