”Beroende på aktuellt säkerhetsläge kan i fredstid bärande av uniform vara olämpligt vid besök utanför militär anläggning, vid färd till och från arbetsstället och under tjänsteresa.”
Det har nu gått drygt två veckor sedan debatten om försvarsmaktens råd för bärande av uniform och mitt gästinlägg hos Wiseman. Reaktionerna har varit lika massiva som positiva. Att mer än en erfaren kollega skickat en selfie på sig själv i uniform från Arlanda eller Stockholms Centralstation understryker att uniformen är en kraftfull symbol för trygghet och säkerhet och att många hängivna medarbetare värnar om att upprätthålla denna symbol.
Uniformsdebatten har nu tagit fart igen. Dagens Opinion uppmärksammade tisdagen den 25 mars att det inom Försvarsmakten råder en oenighet om hur anställda bör bära uniform och att försvarsutskottet informerats i frågan. Samtidigt har flera lyft fram det citat som finns angivet ovan och som tyvärr understryker att det inom organisationen fortfarande finns en farlig otydlighet i synen på bärande av uniform.
Det inledande citatet kommer från remissutgåvan av nya ”Uniformsreglemente för Försvarsmakten 2014” (FM2014-2132:3). Jag vet inte om den olyckliga formuleringen kommer att kvarstå i slututgåvan. Men bara att det ens återfinns i remissen av ett så tongivande och betydelsefullt dokument är i sig djupt olyckligt. Citatet är inte del av en fotnot eller en förklaring för något undantag, det är tvärtom det inledande stycket i det allra första kapitlet i skriften som reglerar hur vi ska bära (eller tydligen inte ska bära) uniform. Som jämförelse för reglementets prioriteringar så regleras statschefens ceremoniella status först längre in i kapitlet. Skrivningen kan ha avsetts som ett råd eller tips för kommande situationer, men när värdeord som ”olämpligt” används och skrivningen utgör den allra första meningen i ett reglemente vars bestämmelser medarbetarna måste följa kommer det att få en stor effekt på hur våra soldater och sjömän agerar.
Om den allra första meningen i ett reglemente antyder att det kan vara för farligt att bära uniform i fredstid, vad kommunicerar det då för budskap om vår förmåga i krigstid?
Skrivningen borde självklart varit den omvända. Allmänhetens bild och förtroende för försvaret grundas i hur dess representanter bär upp sin uniform. ”Av det sätt, på vilket befälet uppträder, bedömer utomstående personer krigsmakten”, står det i Kungl. Krigsskolans klassiska skrift Blå Boken om uppträdande utom tjänsten. Ett lands uniform står för säkerhet, styrka och trygghet och ju sämre säkerhetsläget i landet blir desto viktigare är det att våra soldater och sjömän syns i uniform. Ett försämrat säkerhetsläge borde föranleda styrningar i reglementen att synas mer, inte mindre. Soldater och sjömän skall bära uniform om så jorden är på väg att gå under, och faktiskt speciellt just då.
Det farligaste är inte den aktuella hotbilden eller att det finns uniformsmotståndare som anser att vårt sätt att möta hot skall vara genom att ta av oss uniformen. Det farligaste är när denna nederlagsdoktrin tillåts bli så tongivande att den till och med präglar vårt uniformsreglemente.
Parallellt har en liknande diskussion förts om bärandet av polisuniform vid den nya Polisutbildningen på Södertörns Högskola. En polis skrev på Twitter den 20 mars: ”Stockholms polisutbildning ligger nu förlagd till Södertörns högskola. Där är man nu provocerad över att uniform bärs på skolan. Otroligt.” Södertörns högskola har i ett svar förtydligat vid vilka tillfällen polisstudenterna tillåts bära uniform men att det utöver det krävs speciell tillåtelse.
Vad exemplen har gemensamt är att de båda vittnar om farliga grundläggande meningsskiljaktigheter inom respektive organisation. Förhållningssättet till att bära uniform inom uniformsyrken borde vara så självklart att ingen medarbetare känner den minsta tvekan eller upplever sig pressad av myndighetens råd, men den rådande debatten visar tyvärr att så inte är fallet.
Förutom att fortsätta bära min uniform så ofta jag har möjlighet – rakryggat och med välputsade kängor – vill jag härmed avge ett remissyttrande till nya uniformsreglementet. Jag föreslår att det inledande stycket omedelbart raderas och ersätts med följande:
”Uniformen skall bäras med stolthet och på ett sådant sätt att den gentemot allmänheten inger en känsla av styrka, säkerhet och trygghet. Försvarsmakten är den yttersta garanten för rikets säkerhet och du är dess företrädare. Befolkningens förtroende för vår verksamhet grundas i hur du uppträder i uniform, både inom men framförallt utom tjänsten. Bär därför uniformen ofta och med stolthet.”
Författaren är Kapten och Doktorand i Psykologi
Jag skulle även vilja lägga till, efter stolthet: ”Se därför till att den alltid i möjligaste mån är hel och ren”.
Självklart är det så att militära arbetskläder skall kunna bäras överallt. Det finns ett stort behov av att normalisera det faktum att statens monopol på externt- (militären) och internt- (polisen) våld är en viktigt och nödvändig del av såväl statsbildning som det demokratiska uppdraget.
Krav som regleras av såväl nationell som internationell lag och rätt. När vi är ett land måste vi ha ett försvar, vi måste ständigt övervaka, kontrollera och hävda vårt territorium. Det finns folkrättsliga regler kring detta, gör vi det inte så avstår vi från vår suveränitet.
Det ligger på politiker, skolan och FM att lära svenska folket detta och förklara vad det innebär och att avdramatisera det faktum att ”nattväktar-statens” arbetare behöver arbetskläder som är funktionella.
Att normalisera innebär bland annat att FM alltid reagerar och ber om rättning när tidningar skriver ex. att ”Kungsholmen är ockuperat” när det övas strid i ort i huvudstaden.
Det svenska försvaret skyddar oss från ockupation, detta måste ständigt påpekas.
Vårt ökade behov av kommunikationsplanering inom FM och ett aktivt Psykologiskt försvar är påfallande, liksom behovet av försvarsinformation i skolan. Hur skall man få unga rekryter till ett ”särintresse”. Försvaret är en bärande del av statsbildningen och en förutsättning för våra fri och rättigheter, detta skall vara ensjälvklarhet för alla medborgare.
Ansvaret för att etablera det nya ”psykologiska försvaret” ligger nu på Justitiedepartementet. Viktigt att de kommer igång med organisationen och inkopplingen mot FD och FM. Viktigt också att skolverket får i uppdrag att förbättra försvarsinformationen i skolan.
Sen kan jag förstå ”problemet” med uniformen i enskilda fall, jag har egen erfarenhet. Jag sökte jobb på Sveriges Radio i Umeå 1970, iklädd permis-ställ. Jag hade ingen kostym med upp till Umeå och KavKas. Kulturkrock var bara förnamnet, redan receptionisten frågade först mig sedan närmaste chef, om man fick gå in på SR i uniform. Jag fick inte jobbet.
Per Tengblad
En helt förfärlig formulering i det tänkta nya uniformsreglementet. Skall militär personal skämmas för att bär uniform? Detta vore en återgång till 70-talets allmänna och totala fientlighet mot allt militärt. Hur skall vi kunna rekrytera FRIVILLIG personal till försvaret om vi samtidigt säger att yrket inte tål att visas offentligt? Skall även poliser undvika att bära uniform på väg till och från jobbet? De är ju också hotade ibland. Räddningstjänstens och sjukvårdens personal (många kategorier) kanske bör vara iklädd träningsoverall med döljabde huva på väg till och från jobbet? Per Tengbalds erfarenhet är typisk 70-tal, det stora vansinnets tid i svensk politik. Då uppfanns även begreppet ”Karlskrona.-uniform” som bestod av civil överrock över uniformen på väg till och från tjänsten.
”….Vårt ökade behov av kommunikationsplanering inom FM och ett aktivt Psykologiskt försvar är påfallande, liksom behovet av försvarsinformation i skolan. Hur skall man få unga rekryter till ett ”särintresse”. Försvaret är en bärande del av statsbildningen och en förutsättning för våra fri och rättigheter, detta skall vara en självklarhet för alla medborgare.”
Ovanstående var ett MYCKET VÄLMOTIVERAT inlägg. Per Tengblads erfarenhet 1970 från kulturkrocken med SR i Umeå är en god illustration på varför ……
Lars G:son Åkerman
Man kan inte annat än häpna över skriverierna om ’olämpligheten’ av att bära uniform. Uniformsmotståndet är beklämmande och osannolikt. Ofattbart att ’vänstersocialismen’ (eller vilken strömning det nu är) kan påverka berörda myndigheter och t o m föranleda nya, begränsande förslag i uniformsreglementet. – Vart är vi på väg i detta vårt arma – tidigare så stolta land? – Har burit uniform från och till sedan 1958 – som vpl och sedan som befäl/officer. Även i nutid bär vi som är reservofficerare (eller pensionerade sådana) ofta uniform vid övningar och möten. Aldrig någonsin har jag eller mina kamrater blivit påhoppade eller trakasserade för våra uniformer – tvärtom! Under kadettiden i Stockholm behandlades man med respekt – fick ofta (t o m) gå förbi i restaurangköer etc (både på Cecil och Högloftet m fl näringsställen). Minns också vpl:s-tiden, då man ofta liftade hem vid permission – nästan alla bilar stannade. Ofta sa föraren ”jag tar bara upp soldater i uniform’. Även i dag behandlas man med stor respekt iklädd uniform – många personer (både äldre och yngre) kommar fram och frågar vad beteckningar och symboler betyder och vilket förband man kommer från. Vill minnas att nuvarande ÖB -vid sitt tillträde- sa att FM skall synas överallt. Så blev det nog aldrig. I garnisonsorterna (exempelvis Karlskrona) ser man ofta uniformerad personal på väg till och från arbetet/utbildningen. I Stockholms tunnelbanor kan man väl förstå att officerare döljer sin uniform under vindrockar och liknande, men nog är det bedrövligt att det skall behövas. Poliser gör på liknande sätt vid resa till och från jobbet – förståeligt men nog hade det behövts mera av synliga poliser. Det vore sjukt om regelverket ändrades enligt förslaget. Troligen finns det inte ett land till där något liknande skulle komma på tal.
Nej, uniformen är något som man måste kunna bära med resning även i tunnelbanan. Jag brukar använda en höstjacka med de militära tre kronorna på ärmarna och där det står Sverige på. Jag använder den även när jag är i Malmö e.g. vid stationerna, ja överallt i Malmö inklusive Möllevången om jag har ärende dit. Jag har inte haft ett ärende till Rosengård, men jag har gjort ett aktivt val för att dra gränsen där. Den enda gången som jag inte använder min höstjacka är när jag är på försvarsrelaterade möten e.g. på Aimpoint, eftersom jag inte är försvarsmaktsanställd, då vill jag inte ge sken av att jag skulle vara det. Jag är bara en enkel patriot (obs, ingen skinhead eller något sådant). Jag tror att det är mindre riskabelt att bära Svensk militär uniform än att bära poliskläder utan back-up.
Men det är bara vad jag tycker. Jag är hela 49 år gammal, men man blir aldrig för gammal för att försvara de svenska färgerna.
Jag tror att det blev fel när de formulerade det inledande stycket
Det skulle givetvis ha formulerats så här:
Betänk att bärande av uniform kan uppfattas som kränkande utanför militär anläggning, vid färd till och från arbetsstället och under tjänsteresa.
Vårt uppträdande ska lämpa sig för alla oavsett kön, etnisk tillhörighet, nationalitet, sexuell läggning, religion eller annan trosuppfattning.
Av hänsyn till dem som kan uppfatta uniformen som kränkande bör den därför inte visas mer än nödvändigt.
Är ovanstående (från Markus) ett skämt, så är det lite roligt – är det allvarligt menat så är det helsjukt.
Mj / AMF /em
Det var självklart skrivet med ett stort mått av ironi
Det som är sjukt är väl att det inte var uppenbart att det var skrivet med ett stort mått av ironi?
Det kanske är dags att vi börjar stå upp för vad vi anser är rätt och riktigt – inte bara vad avser hur en uniform ska uppfattas?
Vi är alldeles för rädda för att ”kränka” någon med allt vi gör
Till slut får vi ju det samhälle vi har idag där nästan ingen törs säga vad de egentligen tycker eftersom de är rädda att uppfattas ”inte PK”
Borde inte de som är rädda för eller finner uniformer kränkande vara de som redan har någon form av problem med staten, borde man inte då snarare än att ge dem eftergifter, undersöka varför de finner det så, potentiella hot mot staten? Eller kanske bara illegala…besökare.