av Jan Leijonhielm
I takt med att Ryssland fjärmar sig från västvärlden ökar också samarbetet med Kina på ett antal områden. Detta är i sig inte enbart en följd av det ryska aktuella agerandet, de båda länderna har sedan mitten av 1990-talet glidit allt närmare varandra av främst geopolitiska skäl. Moskva och Peking har divergerande syn på många områden, men man förenas i synen på omvärlden och ser sin roll som motvikt till USA i en multipolär och ofta fientlig värld. De båda regimerna hyser därutöver en djupt rotad misstro på fenomen som globalisering, demokrati, balance of powers, mänskliga rättigheter o s v. Listan kunde göras lång och illustrerar ett föråldrat nationalstatstänkande som delas av diverse diktaturer, som man också stöder, direkt eller indirekt. Det räcker med att nämna några av de hårdaste regimerna i Centralasien, Syrien m fl.
Relationen är komplex och långtifrån problemfri. Så hyser man t ex en grundläggande närmast xenofobisk misstänksamhet mot den andra parten, kineser och ryssar talar i de breda lagren och mellan skål och vägg gärna illa om varandra, inte minst ryska militärer, som påfallande ofta ser Kina som det stora militära hotet i framtiden. I den ryska generalstabens övningar spelas emellanåt med kinesiska angrepp, som då ofta bemöts med taktiska kärnvapen.
Rysk och kinesisk militär övar emellertid gemensamt regelbundet, senast i en marinövning i Medelhavet av alla ställen. Normalt sker övningarna inom ramen för Shanghaisamarbetet, SCO, och äger rum i de centralasiatiska länderna. De bådas gemensamma militära förmåga ökar såväl kvalitativt som kvantitativt.
Ryssland har numera blivit den fattige kusinen från landet, landets BNP utgör bara en sjättedel av Kinas. Det kinesiska energiberoendet av rysk gas och olja växer dock, särskilt sedan man efter många års förhandlingar lyckats enas om gaspriset. Rysk vapenexport är inte längre lika omfattande, men har bidragit till att bygga upp en modern kinesisk militär förmåga och ett beroende kvarstår.
FOI’s rysslandsgrupp har nyligen utfört en studie om relationerna Ryssland-Kina som är både tankeväckande och oroande (China and Russia- A Study in Cooperation, Competition and Distrust, FOI 2015). Oroande därför att den pekar på ett framtida djupare samarbete mellan två av de viktigaste säkerhetspolitiska aktörerna på världsarenan, båda diktatoriskt styrda och med ökande intressegemenskap. Ett annat skäl är oförutsägbarheten i deras utrikes- och säkerhetspolitik. Även om Kina stundtals för en försiktigare utrikespolitik än Ryssland är bådas grundläggande inriktning en allt aggressivare politik mot den närmaste omvärlden. De georgiska och ukrainska exemplen må inte gillas av Peking, men de utgör belysande och lockande exempel på vad man relativt ostraffat kan åstadkomma med militär makt mot svagare länder.
Jag erinrar mig ett samtal med ledningen för en av Kinas tyngre statliga think-tanks för ett antal år sedan, då jag framförde tanken att vissa länder nog skulle se på ett nära samarbete mellan Ryssland och Kina med betydande oro. Den kinesiska chefen blev oerhört uppbragt och föll argsint ut med ”det finns väl ingen som kan misstycka om ett sådant sker mellan två så fredsälskande stater”. Jo, det finns nog starka skäl till det idag: de två staterna är knappast fredsälskande, men starkare och mer oberäkneliga. Ett fortsatt närmande riskerar att bli ett av de stora säkerhetspolitiska hoten i framtiden.
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA
