≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Jan Leijonhielm

Ingolf Kiesow lyfte i denna blogg nyligen förtjänstfullt frågan om kärnvapenproblematiken i Sydöstasien och de implikationer den kan få för europeiskt och svenskt vidkommande. Frågorna aktualiseras även i den rapport FOI nyligen publicerade om kärnvapensituationen. Denna innehöll bl a en analys av de ryska taktiska kärnvapnens roll. Slutsatserna är förvisso välbekanta, men förtjänar att upprepas även i detta forum, främst därför att de kan komma att utgöra ett svårhanterligt problem vid en eventuell militär konflikt med Ryssland, inte minst ur svensk synvinkel.

Kärnvapen spelar, som tidigare påpekats i en rad studier, en stor roll i ryskt militärt tänkande, men även politiskt. Stormaktsambitionerna vilar i hög grad på innehavet av strategiska kärnvapen och kärnvapenretoriken under senare år har varit tydlig och ökande. Vilken roll de substrategiska kärnvapnen har är däremot fortfarande i flera avseenden oklart. Som bekant har de inte omfattats av några nedrustningsavtal.

Militärdoktrinen, d v s den öppna varianten, ger inte många ledtrådar, frågan har väckts om det över huvud existerar en doktrin vad gäller slagfältsanvändning. Vi vet ännu inte hur många de är, var de lagras, hur de är tänkta att användas som slagfältsvapen, på vilka nivåer de kan sättas in och var beslutet om användning ligger i den militära eller politiska hierarkin. Likaså är det oklart vilka vapensystem som kan användas som bärare, t ex hur stor kärnvapenkapacitet tyngre artilleri har. Att marinen, missilförband och flyget förfogar över taktiska kärnvapen är dock sedan länge ett faktum.

Den teoretiska ryska debatten tar förvisso upp dessa frågor, men ofta tycks man tänka i termer av de-eskaleringsfaktor, d v s en tidig användning som skall tvinga motståndaren att avstå från en upptrappning, och i stället väljer att fortsätta användningen av konventionella medel.

Ser man till andra faktorer som kommer att påverka den ryska användningen av taktiska kärnvapen kan man konstatera att kärnvapenanvändning sedan decennier har ett starkt fäste i den högre officersutbildningen. I ett stort antal teoretiska övningar används dessa som ett effektivt slagfältsvapen mot fasta anläggningar, truppkoncentrationer o dyl. Att man även övar detta i större återkommande övningar, som Zapad och Tsentr kan avläsas i förekomsten av deltagande kärnvapenförband, medan vi däremot har sämre kunskaper om hur de mer precisa målen ser ut. Det är också uppenbart att man övar större insatser i östra militärområdet, mot en eventuell kinesisk motståndare. Sammanfattningsvis konstaterar FOI-rapporten att man på rysk sida lägger en betydande vikt vid användningen av slagfältskärnvapen.

Det existerar dock, som framgått, en rad oklarheter, sannolikt med avsikt, beträffande de nukleära slagfältsvapnen. Decennier av utbildning, övning och acceptans av användning torde dock göra det mycket svårt att i ett skarpt läge ändra detta tänkande, det mesta talar för att de kommer att användas. Det innebär inte bara en osäkerhet som gör motåtgärder svåra, det medför också att t ex Sverige skulle ställas inför ett mycket påtagligt utpressningshot.

Detta hänger i sin tur ihop med frågan om vi skyddas av ett amerikanskt kärnvapenparaply, en fråga som Ingolf Kiesow tog upp i sitt blogginlägg. Om ett sådant fortfarande existerar, vilket uttalanden från den amerikanska militära ledningen antyder, gäller det även hot på en taktisk nivå? Är det särskilt troligt att den nuvarande amerikanske presidenten skulle riskera en kärnvapeneskalering om en icke-Natomedlem som Sverige hotades av en taktisk laddning över en mindre svensk stad? Frågetecknen är många och oklarheten uppskattas säkert även i Moskva, som i ett gråzonsläge torde kunna spela på ett varierande antal hotinstrument.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.