≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Jacob Fritzson

Regionalförsvarsförbanden bör bl a ha god förmåga att bekämpa stridsfordon. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Regionalförsvarsförbanden bör bl a ha god förmåga att bekämpa stridsfordon. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

I försvarsberedningens senaste rapport föreslår denna att det skapas ett antal territoriella skytteförband. Deras uppgift ska vara att försvara, skydda och bevaka viktiga områden och objekt. De ska organiseras som antingen skytteförband samt som stabs-, understöds- och underhållsförband. Beredningen föreslår att förbanden ska utbildas genom värnplikten som grund och därmed genomgå en likadan utbildningsprocess som övriga förband inom försvaret. Samma slutsats nåddes i perspektivstudien där man föreslog ett antal regionalt knutna skyttebataljoner. Jag benämner dessa för regionalförband.

Det intressanta är vilka förmågor en region ska ha och hur dessa ska uppnås. Jag ställer mig positiv till skyttebataljoner som är underställda militärregionerna. Fördelen med att ha regionalt anknutna förband är att de operativa förbanden som de mekaniserade brigaderna kan  avlastas samtidigt som militärregionen kan genomföra exempelvis försvarsstrid med sina  skytteförband.

I Finland har man lokalförsvarsförband, regionalförsvarsförband och manöverförband vilka bildar lokalförsvars-, regional- och operativa/manöverförband. Lokalförsvarsförband påminner en del om vårt hemvärn där frivilligt deltagande utgör grunden och där huvudsyftet är att skydda, bevaka och vid behov försvara. Regionalförsvarsförbanden vars huvuduppgift är att försvara sin egen region avses ej användas över hela Finland. Förbanden har en viss rörlighet men är nedprioriterade vad gäller exempelvis materieltilldelning. Stommen i regionalförsvaret utgörs av tre infanteribrigader som enligt vanlig finsk doktrin har en relativt god tillgång till indirekt eld.  Manöverförbanden utgör spjutspetsen och är tänkta att användas över hela landet. Med Finlands system uppnås ett djup i försvaret samtidigt som de tyngre och mer kvalificerade förbanden inte riskerar att bindas i sekundära insatser utan kan användas där ett avgörande behöver nås.

Den stora nackdelen som jag ser det med Finlands system är att ansvarsförhållandena är något oklara. I nuläget äger inte militärregionen samtliga resurser inom sitt område utan manöverförbanden lyder fortsatt under högre ledning. Den största problematiken som jag ser det är att det kan uppstå ”dubbelplanering” om ledningsförhållandena inte är glasklara och jag anser därför att i svensk tappning ”äger” militärregionen resurserna inom sitt område.

Jag ska i det följande diskutera några av de förbandstyper militärregionen kan anses behöva  och hur de kan organiseras.

Regionala skyttebataljoner

Finlands system med lokala, regionala och operativa styrkor har stora fördelar eftersom det skapar både ett djup i försvaret samtidigt som det ökar chefens ”verktygslåda” och skapar en större handlingsfrihet. Det största bekymret för svensk del kommer att vara bemanning av de tre kategorierna. I nuläget finns ingen personal till regionala skyttebataljoner, men det finns en ganska enkel lösning. De fylls med människor som just nu saknar krigsplacering trots genomförd värnplikt. Alternativet utgörs av de som efter att ha fullgjort sin tjänstgöring med repetitionsutbildning inom manöverbrigaderna placeras i regionala skyttebataljoner. Efter att soldaten genomfört värnplikt samt repetitionsutbildning inom ramen för en KFÖ borde denne  krigsplaceras i en regionalförsvarsbataljon, både av hänsyn till ålder och av hänsyn till att denne kommer att kunna ersättas av yngre värnpliktiga. Denna lösning gör att det kommer ett stadigt inflöde av utbildade soldater till regionalförsvaret varmed skapas en längre tjänstgöringscykel för de som krigsplaceras. Man bör eftersträva att krigsplacera dessa nära sin folkbokföringsadress så att den regionala anknytningen stärks. Vad gäller utbildning av värnpliktiga bör denna förläggas så nära soldatens hem som möjligt. Den regionala anknytningen bidra till försvarsviljan eftersom soldaten är närmare hemmet. Denna effekt kunde exempelvis observeras under finska vinterkriget där slaget vid Mäntyvaara kan tjäna som ett exempel. Utöver detta bidrar den regionala anknytningen till lokal- och terrängkännedom. Slutligen bidrar närheten mellan hemmet och förbandet att en mobilisering förenklas liksom att tiden för denna förkortas.

En regional skyttebataljon bör främst ha som uppgift att försvara och fördröja i syfte att avlasta de mekaniserade och motoriserade brigaderna. Detta ska ske samordnat med manöverbrigaden och under militärregionens ledning. Skyttebataljonerna ska inte ha bevakningsuppgifter eftersom det är uppgifter hemvärnet kan lösa. Hemvärnet bör i tillägg inriktas mot att försvara mindre områden. Då får vi en lösning som påminner som Finlands.

Vad avser materiel till skyttebataljonerna bör vi tillämpa samma lösning som Finland, nämligen att de regionala förbanden är lägre prioriterade än manöverförbanden. Även om det är önskvärt att de tillförs exempelvis Bv410 eller Ptgb 360 så är det i nuläget orealistiskt eftersom manöverbrigaderna måste prioriteras före. Men som jag tidigare debatterat angående infanteri så är fordonstypen inte det mest vitala utan framkomlighet och beväpning är avgörande. Därför kan man i det inledande uppbyggandet nöja sig med lättare och äldre fordon. Enkelhet behöver vara ett ledord för att snabba upp genomförandet. I takt med att system inte längre används i brigaderna kan materiel och personal som betjänar denna krigsplaceras i regionalförsvarsförbanden. Ett exempel är de granatkastarsystem som kommer att ersättas av det nya granatkastarsystemet i de mekaniserade bataljonerna. De äldre systemen kan överföras till regionalförband och därmed har man inte förlorat vare sig aktuellt system eller personal som utbildats på detta system. Det viktigaste är att förbanden organisatoriskt terränganpassas. En regional skyttebataljon avsedd för övre Norrland kan exempelvis inte utrustas med hjulfordon.

Säkerhetsförband

I nuläget är det ett förband som löser säkerhetsinsatser över hela Sverige vilket är 13 Säkerhetsbataljonen. Det är alldeles för lite för att täcka upp hela Sverige under exempelvis ett skymningsläge. Det bör därför, precis som försvarsberedningen föreslår, organiseras säkerhetsförband i samtliga militärregioner samt på Gotland. Dessa bör bestå av kontinuerligt anställd personal som har militärregionen som sitt huvudsakliga insatsområde. Med enbart ett förband av denna typ är det svårt att möta och parera hot i olika riktningar under ett skymningsläge, exempelvis att både kunna verka på Gotland samtidigt som förbandet ska verka längs den finska gränsen. Fallet Ukraina visar att det kommer att finnas behov av att i ett tidigt skede möta säkerhetshot vilka inte uppträder som reguljära förband gör. Viktigast av allt med regionala säkerhetsförband är att de kommer att unna bygga upp en kunskap om sitt område samt där kunna fastställa en normalbild vilket gör förbandet effektivare.

Sebastian Merlöv lyfte i sin artikel även upp regionala specialförband motsvarande SOG. Även här ser jag en klar fördel med förband som sedan tidigare har kunskap om sitt insatsområde samtidigt som man kan avlasta SOG. Jag uppmanar läsaren att läsa hans artikel.

Understöd

I nuläget finns organisatoriskt i varje brigad en artilleribataljon och planen för framtiden är att även de framtida brigaderna ska innehålla en sådan. Därutöver ska det i framtiden anskaffas ett nytt brigadartilleri så att Archersystemet övergår till att bli divisionsartilleri. Bekymret med detta är att all indirekt eld koncentreras till brigaderna och regionerna kommer därför att mer eller mindre stå utan indirekt eld, utöver de få granatkastarplutoner man förfogar över. I den händelse en region ensamt behöver samordna sin strid är det alltså ett rejält underläge man kommer att hamna i om man inte förfogar över egen indirekt eld. Våra fåtaliga granatkastarplutoner är helt otillräckligt. Antingen bör man satsa på att bygga ut plutonerna till kompanier alternativt behöver det ske en anskaffning av artilleri. När brigaderna i framtiden ska tillföras nytt brigadartilleri kan man därför även inkludera inköpet till att innefatta regionalartilleri. Då har militärregionen tillgång till ett eget understöd och blir därför inte beroende av brigaderna. Artilleri på regionnivå innebär att regionen kan understödja brigaderna vid behov och vice versa.

Slutord

Dessa tre förbandstyper är de som militärregionen bedöms ha störst behov av. Givetvis finns där fler förbandstyper som kommer att behövas som exempelvis logistikförband, där jag i nuläget inte har någon uttänkt lösning.

De kommande årens mycket stora utmaningar kräver flexibla lösningar. Därför kan  Försvarsmakten behöva acceptera budgetlösningar som innebär att regionalförbanden börjar organiseras till trots för att personal och materiel med största sannolikhet kommer att vara en bristvara.

Författaren är löjtnant vid Norrbottens Regemente, I 19.