≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

Svenska Dagbladet hade igår en bra artikel av Mikael Holmström angående FL 01 insats i Libyenuppdraget. Den största nyhetsvinkeln är att det är bara spaning som gäller för flygförbandet.

Alltsedan det stod klart att Sverige bidrar med efterfrågade resurser i Unified Protector har de begränsningar som lades fast i insatsregler kraftigt kritiserats från flera håll. Fega regler är väl en bra sammanfattning på den samlade kritiken. Det är passusen att inte delta i anfall mot markmål som avses. Nu på morgonen beskrev Flygvapeninspektören generalmajor Anders Silwer gällande insatsregler på ett överskådligt sätt.

Det finns en liten, men viktig detalj i insatsreglerna som jag anser kunde ha förtydligats. I övrigt ställer jag mig bakom dessa med följande motiv (i prioritet):

Det första skälet är att vi deltar i en insats, där flera nationer har en del av sina stridskrafter utanför NATO-operationen samtidigt som de har en deklarerad policy att åstadkomma regimförändring. Detta är inte uppdraget av FN, utan vi har att förhålla sig till UNSC resolution 1973.
Det ligger inte i Sveriges intresse som militärt alliansfri småstat att regimförändringar med yttre militärt våld utan uppdrag från FN blir en accepterad norm. Omsatt till insatsregler är det enligt min mening därför logiskt att inte delta i planerade anfall mot markmål som inte har bäring på nöd eller luftförsvar. Som följd av detta bör vi därför inte heller delta i spaning inför dessa aktiviteter. Detta argument är tillräckligt för mig när det gäller insatsregeln i stort.

Det andra skälet är att det är en stor risk för att vi har trasslat/kommer trassla in oss i ett inbördeskrig. Den s.k rebellsidan är splittrad, har dolda medlemmar och har ingen kapacitet att regera landet. Det talar också för att iaktta viss försiktighet i utövandet av det militära våldet. Ibland hänvisar debattörer till att vi inte har några problem med att leda eld från amerikanskt flyg i Afghanistan, och att vi därför inte borde ha begränsningar i Libyen. Skillnaden är dock att vi är inbjudna av den afghanska regeringen för att skydda denna medan den bygger upp sin kapacitet att regera landet samtidigt som vi har personal på marken för eldledning (se nedan).

Det sista skälet är mer taktiskt, och det är att det saknas eldledning från marken. Det är mer i de rörliga striderna dessa behövs, och inte mot statiska mål. En flygförare kan naturligtvis fälla sin last själv, men det blir en större säkerhet om denne får stöd från marken i många fall. Det här skälet är marginellt, men hänger ihop med skälet ovan.

Den viktiga detalj som jag saknar är att vi inte skulle göra begränsningar i självförsvarsrätten. Flygvapeninspektören beskriver hur den nu omfattar skydd av eget och allierat flyg. Den borde också omfatta att avvärja pågående eller överhängande brottsligt angrepp på andra. Precis som i vår lagstiftning om nödvärnsrätt alltså. I denna gäller det så länge det inte är uppenbart oförsvarliga handlingar vi utför. Ett raketartilleriförband som är under eldgivning mot mål inne i en stad skulle kunna vara ett exempel på något som var möjligt att bekämpa i det fallet.

De regler vi har – var de som det gick att få brett politiskt stöd för, vilket är det centrala när Sverige aktivt utövar militär makt. Det mest anmärkningsvärda med vår insats är nämligen att vi strategiskt utövar militär makt i Libyen i långt större utsträckning än de flesta NATO-medlemmar gör, oavsett insatsregler.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Kommentering är avstängd / ej aktuell.

  • ”Svenska flygplan får inte, ens i spaningsrollen, ta fram underrättelseinformation om markenheter om dessa inte befinner sig i omedelbar närhet till flyg- eller luftvärnsinstallationer. Gott dock att viss ”civil olydnad” gör att vissa markmål av ”misstag” glider med som övrigt i rapporterna.” Citat; Klart Skepp!

    Jag var och lyssnade på ÖB Sverker Göransson på en föreläsning i Kristianstad i onsdags. Jag ställde honom en fråga; Finns det någon möjlighet att vi får se en ny Överste Ulf Henricsson i Libyen om en sådan situation som den i Srebrenica äger rum i Libyen, så att politikerna politiskt blir tvungna att följa militärernas beslut på plats, istället för som det var tänkt att den svenska militären följer politiska beslut i Sverige? Han hade inte tänkt igenom det, men han svarade att politikerna idag är mycket mer delaktiga i dagens missioner än de var under konflikten i Bosnien. Han trodde inte att man kunde jämföra de två missionerna Libyen och Bosnien även av en annan anledning – Libyenmissionen är flygburen med allt vad det innebär när man talar om tidsperspektiv och ansvarsfördelning i operationerna (tolkar jag det som). Men om det är som Klart Skepp sade i citatet här ovan så kanske vi får se en mer spridd Misson Creep då många tycks fatta självsvåldiga men nödvändiga beslut i luften och tar ansvar för dessa. Mission Creep i Bosnien kunde härledas till en mans beslut – Ulf Henricssons, men Mission Creep i Libyen kanske vilar på många piloters och markpersonals axlar, och politikerna får än en gång följa militären politiskt, som de gjorde under Balkankriget?

    ”Men om ni upptäcker stridsvagnar som omringat en by och börjat en massaker, då rapporterar ni väl det?

    –Ja, det gör vi. Men vi letar inte aktivt efter sådant, svarar Stefan Wilson.”

    Det är sant, men ”vi” söker efter markmål, och inte bara luftförsvarsmål, för att rapportera in, och där dem finns kan det också ske obehagligheter som omotiverat regeringsvåld mot civila. Alltså, även om vi inte letar aktivt efter sådant så kan vi hitta det! Och om vi skulle leta aktivt efter sådant så skulle vi gå tillväga på samma sätt.

    Fortsättning följer…

  • Forts…

    ”Regeringen har beslutat att Försvarsmakten ska delta i den Nato-ledda insatsen i syfte att upprätthålla flygförbudszonen med 8 stycken JAS 39 Gripen, i såväl jakt- som spaningsroll. Uppdraget innebär att det svenska stridsflyget i sin jaktroll har till uppgift att ingripa mot flyg som kränker eller hotar att kränka flygförbudszonen, och ska i sin spaningsroll även bidra till en samlad läges- och underrättelsebild över operationsområdet, vilket utgör ett viktigt bidrag till den NATO-ledda insatsen vad avser utvecklingen på marken.

    De spaningsuppdrag som utförs av det svenska stridsflyget inriktas primärt mot libysk militär verksamhet där luftförsvarssystem kan förväntas uppträda eller som i övrigt anses vara av betydelse för den libyska förmågan att påverka den NATO-ledda insatsens möjligheter att upprätthålla flygförbudszonen. Det svenska stridsflyget utför också spaningsuppdrag som dikteras av Sveriges folkrättsliga förpliktelser vid multinationella fredsinsatser, framför allt med avseende på den humanitära rättens krav på tvingande försiktighetsåtgärder för att skydda civilbefolkningen, civila och civil egendom vid militära operationer. Det svenska stridsflyget får också rapportera andra iakttagelser (överskottsinformation vid lösande av spaningsuppdrag) som kan vara av betydelse för den NATO-ledda insatsens möjlighet att skydda civilbefolkningen.” Citat; Anders Silwer

    Jag har liksom du kanske gjort läst uttalanden ifrån en Afghanistanveteran och chef i samband med den nya TV-serien ”Krig för Fred”, om att det är vi svenskar som bombar fienden i Afghanistan eftersom det är vi som dirigerar eldgivningen, även om det är amerikanarna som fäller bomberna. Är det inte samma sak här, bortsett från att vi inte ”målar”, de kommer ju och bombar i vårt kölvatten ändå? I så fall kanske man skulle kunna säga att vi i praktiken leder missionen? Det skiljer sig dock ibland åt genom att de svenska flygplanen inte befinner sig i omedelbar fara, men bortsett från det. Fast jag kan tänka mig att det ibland är tvärt om så att det är riskablare för en av våra piloter, än för en svensk pluton utom skotthåll i Afghanistan som dirigerar in eld mot en bergstopp 3000 m därifrån.

    Är vi inbjudna av den libyska oppositionen och rebellerna, eller erkänner vi Khaddafi? Gör vi det så skulle vi ha stannat hemma!

    ”De regler vi har – var de som det gick att få brett politiskt stöd för, vilket är det centrala när Sverige aktivt utövar militär makt.” Citat; F&S

    Men så blev det inte när Överste Ulf Henricsson beslutade sig för att agera i ett kritiskt skede i Bosnien! Då fick politikerna följa, för Henricsson hade makten i Bosnien, inte den svenska regeringen eller riksdagen.

    Roger Klang, Lund Scaniae Sverige

  • Johan:

    Delar oron över vilka som utgör oppositionen. Det tål dock att diskuteras fallet agera eller inte agera vid brott mot folkrätten. Det är inte många år sedan man i media korsfäste specialförbanden för att inte ha agerat då franska styrkor ska ha torterat en kongolesisk fånge.

    I varje insats finns en utsedd ”red card holder” som har nationellt mandat att stoppa en insats om den inte överensstämmer med nationens avsikt med insatsen i koalitionen. Bättre så att låta denne fullgöra sitt ämbete än att på bredd stoppa alla svenska insatser som inte har med NFZ att göra. Det finns fullt av exempel på koalitionsaktioner mot förband som genomför såväl indirekt som direkt eldgivning mot civila områden, framförallt Misrata. Inget av dessa skulle dock duga för ett svenskt ingripande.

    Vem gynnar de svenska förbehållen mot aktioner mot liknande mål annat än Sverige?

  • Wiseman,

    du sätter fingret på den centrala frågan. Vad är de svenska intressena?

    Jag tycker som du när det gäller förband som avger eld mot mål mot civila mål. Jag utgår då ifrån att flygföraren då kan uppfatta eldgivning och mål samt göra en hygglig bedömning av risken för oönskade skador både vid avfyringsplats och mål utan assistans från marken. När det inte är uppenbart oförsvarligt borde denne kunna öppna eld.

    Att däremot systematiskt degradera den ena sidans kapacitet utan hot är dock inte inte uppdraget. Det är en farlig väg att gå för världen och ligger inte i Sverisges intresse. När vi inte riktigt vet vad den andra sidan är, förstärks känslan att ta det försiktigt. Svåra frågor, inga enkla svar.