≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Per Blomquist

Som ledamot har jag följt ledamoten Carl Björemans (CBj) rakryggade kamp i flera böcker för ett trovärdigt svenskt markförsvar. Med tillfredställelse konstaterar säkert CBj att Kungl Krigsvetenskapsakademiens ständige sekreterare Björn Anderson har recenserat hans bok Sex överbefälhavare söker en roll. Jag återkommer till recensionen.

CBj har i sina tidiga böcker undvikit att direkt beskriva den förödande försvarsgrensstrid som pågick i försvarsstaben under hela kalla kriget och som han själv deltog i för att få ett balanserat försvar. Försvarsgrensstriden ledde till allvarliga brister i markförsvaret och hindrade en saklig debatt om sättet att försvara Sverige.

CBj slog vakt om den allmänna värnplikten och avböjde en inbjudan att delta i de sjutton generalernas inlägg i Dagens Nyheter i april 2004, under rubriken ”Yrkesarmé krävs mot ny hotbild”. Därmed hade CBj fått ytterligare motstånd för etablering av ett folkförsvar, även inom akademien.

Först i boken Var vi redo? tar CBj klart avstånd från föreställningen om Östersjöområdet som slagfält. Han påvisar i denna bok USA/Natos och Rysslands militärstrategiska utgångsläge i Nordeuropa med klart intresse för vårt vidsträckta svenska markterritorium. Markförsvar kan göras verkligt krigsavhållande, menade han. Ja, kampen för markförsvaret har varit lång.

Redan i mitten på 1960-talet gjorde överste Nils Sköld och statssekreterare Karl Frithiofsson ett kraftfullt försök att prioritera försvaret av vårt markterritorium: se ÖB-boken, sid 60 där CBj, också redovisar ”en obarmhärtig kritik” mot detta försök i ÖB-svaret 67. Han påvisar att underlaget i ÖB-svaret togs fram av bland andra kommendörkaptenen av 1.gr Per Rudberg och överstelöjtnanten (i flygvapnet) Sven-Olof Olson. De fick gehör i det politiska svaret och i ÖB 65 med återgång till de politiska direktiven i FK 49.

I ÖB 65 heter det: ”Även om Nordeuropa synes ha en sådan strategisk betydelse att det dras in i en konflikt i Europa mellan stormakterna, behöver detta förhållande inte absolut gälla Sverige.” Neutralitetspolitiken är helt rätt, menar jag. Men stödet för denna i en klargörande försvarspolitik saknas. Det markoperativa försvaret var alldeles för svagt för att Marinen och FV i en krigsöppning skulle kunna komma till verkan, menar jag. Detta gäller även idag!

Från början fastnade vi alla i Tage Erlanders direktiv till FK 49: ”FV är vår första försvarslinje.” Många dyrbara operativa steg hade behövt tas innan stridsflyget kunde nå den ogenomtänkta ”försvarslinjen”, på och över Östersjön. Det dyrbaraste hade varit stående markförsvar bestående av pansarförband och kvalificerat luftvärn för att säkerställa FV infrastruktur och möjlighet till stridsberedskap. I praktiken blev svagheterna uppenbara!

En angripare kunde lätt iaktta svagheterna redan vid planeringsbordet. Försvarspolitikens olika operativa delar har dolts i säkerhetspolitikens stora ord, ibland kallades strategi, ända sedan andra världskriget. Från 1970-talet insåg ÖB Stig Synnergren, Lennart Ljung och Bengt Gustafsson felen men fick inget politiskt gehör! Varför?

Idag anger försvarsministern en högst tvivelaktig, ja, felaktig säkerhetspolitik med stöd av en politiserande ÖB, vilket framgår av ÖB:s inträdesanförande i akademien (KKrVA nr 4/2016). Östersjöområdet som slagfält kvarstår i försvarspolitiken, med grund i de politiskt felaktiga direktiven från 1940- och 50-talet och mitten av 1960-talet.

Vanligaste svagheten i dagens debatt är att tidsfaktorn förskjuts eller glöms bort i alla de steg en operation kräver och som föregår duellen på och över Östersjön. Jag vill visa hur den skicklige strategen Raimo Jakola, med tjugoårs erfarenhet (1974–1994) av att redovisa militärstrategiska hot prognoser och framtidsinriktade strukturstudier inom försvaret, numera bedömer USA:s och Rysslands möjligheter som angripare mot Sverige.

För litet sedan skrev han i tidningen Skärgården: försvaret står vid ”Klippkanten”. Kort sagt: vårt insatsförsvar har ingen roll i ett modernt krig, menar han.

Jakola skriver bland annat: ”I nordvästra Ryssland finns idag tre fjärrstridsenheter med precisionsstyrda och målsökande robotar med konventionella och kärnstridsspetsar som i norra Sverige når mål ner till linjen Skellefteå-Sorsele och i södra Sverige (från Kaliningrad) upp till linjen Halmstad-Stockholm. Målen nås beroende på typ av robot fem till trettio minuter efter uppskjutning från ryskt territorium.

Enheterna har två typer av mark-och sjömålsrobotar. Missilrobot som med 2300 m/s följer en femtio kilometer hög ballistisk bana mot mål. Kryssningsrobot som med 300 m/s flyger tjugo till hundra meter över terrängen mot mål. Båda har hög träffsannolikhet och kan i banan om- inriktas mot nytt mål och göra undanmanövrar som skydd mot bekämpning från marken.

Typerna är var för sig extremt svåra att bekämpa. Än svårare att bekämpa är en samlad attack med båda typerna. Effektivt skydd mot fjärrstridsenheternas robotattacker förutsätter därför kort-och långräckviddigt luftvärn med förmåga att bekämpa attackerande robotar.”

Tidigare har han beskrivit utvecklingen av robotar i USA och Ryssland som kan förflyttas i containers på marken, till sjöss och i luften. Norden är och kan än mer bli omringat av den moderna robottekniken. Vårt vidsträckta markterritorium med indirekt defensivt försvar kan dock ge bidrag mot krig för fred, menar Jakola. Duellstrid med egna eller USA:s stridskrafter får inte tillåtas verka på svenskt markterritorium. Då kan samhällsstruktur i onödan slås sönder till ohyggliga förluster. Duell i det nationella försvaret är helt orealistiskt, menar jag.

En annan kollega som samtycker till ett enkelt folkförsvar gav mig följande tips. Läs ”Ett modernt värnpliktsförsvar – ingen Natoanpassad krigsmakt”, publicerad i Arbetartidningen av Jan Hägglund (2015-05-19). Ja, redan för mer än tre år sedan beskrivs ett enkelt och trovärdigt folkförsvar av unga politiker. Förhoppningsvis har försvarsberedningen läst detta.

Nu åter till akademisekreteraren Björn Andersons recension. Han menar att CBj visar ”liksom i sina tidigare böcker sin grundlighet i att redovisa källan för olika ställningstaganden”. Ja, och om vi då läser källorna finner vi i ”FOKK 26” (Projektet Försvaret och det Kalla Kriget publikation nr 26) att regeringen lyssnade på ÖB ”enbart när det passade”. ”Det som passade” styrdes – oavsett regeringars partipolitiska sammansättning – av den tes som Tage Erlander myntade 1949: ”Flygvapnet är vår första försvarslinje.”

Axiomatiskt, menar CBj, har prioriteringen av FV allt sedan kalla krigets början lett till försämrade möjligheter för ÖB att bidra till ett balanserat försvar, det vill säga ett territoriellt försvar med ett tillräckligt markförsvar. Ja, Björn Anderson nämner CBj:s andra böcker. Detta sker inte av artighet. CBj:s källor är väl värda att läsa. Slutligen skriver den ständige sekreteraren genom att citera ÖB-boken, sidan 250:

”Däremot har överbefälhavarna genomgående varit för övermodiga i sina förslag vilket lett till att strukturella förändringar gjorts alldeles för sent. Politiken har sedan inte haft förmågan att rätta till bristerna i planeringen utan snarare förvärrat situationen med nya ofinansierade uppgifter. Sannolikt bottnar detta i att överbefälhavarna genomgående haft och fortfarande har för svag ställning i organisationen. Detta går att få fram genom att studera hur de olika beslutssituationerna beskrivs i Björemans bok, varför syftet med boken måste sägas vara väl uppfyllt.”

Gott!

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Comments on this entry are closed.