≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av Stefan Forss

USA:s försvarsplanering för Baltikum går längs två spår. Det kommer att direkt påverka Finlands och Sveriges faktiska säkerhetspolitiska status.

I september i fjol upprepade president Obama i Tallinn att USA:s förpliktelse till kollektivt försvar inom försvarsalliansen Nato är ”obrytbar, orubblig och varar för evigt. Estland kommer aldrig att stå ensamt.” Samma starka besked gav han några månader tidigare även till Polen, Rumänien och alla andra östeuropeiska Natomedlemmar som känner sin säkerhet hotad efter Rysslands krigshandlingar i Ukraina.

På Natoskeptiskt håll har man genom åren avfärdat dylika politiska ställningstaganden som tämligen tom retorik. Baltstaterna är så små brickor i USA:s strategiska spel att landet aldrig skulle riskera ett regelrätt krig med Ryssland, som ju dessutom kunde eskalera till ett kärnvapenkrig. Finska marinofficeren Jyrki Berner frågade Henry Kissinger 1997 i Tyskland hur Nato eller väst skulle agera ifall Ryssland ville återta baltstaterna genom att bruka politiska, ekonomiska eller militära hot. Kissinger svarade isande arrogant: ”Kommendörkaptenen kommer från Finland och kan historia. Världsfreden och tio miljoner ungrares öde hängde i vågskålen 1956. Kommendörkaptenen vet svaret. Nästa fråga!”

Det var då det. Baltstaterna stod ännu utanför Nato och USA gjorde seriösa framstötar mot Sverige och Finland att axla ansvaret för deras militära säkerhet. I gengäld skulle vi få någon form av garanti från USA. Dessa utspel ledde ingen vart. I Finland var det kategoriskt uteslutet av flera skäl, såväl politiska som praktiska. Den underfinansierade finska försvarsmakten behövde nog själv alla sina resurser i ett skärpt läge.

Nu är situationen en annan. Av förekommen anledning står Natos trovärdighet som central säkerhetspolitisk aktör på spel. För USA är försvarsalliansen alltjämt ett primärt intresse och man vill till inget pris riskera dess marginalisering. Därför måste också Polen och Baltikum försvaras trovärdigt. Så kallad tripwire räcker alls inte till.

Alltnog, här har USA och Nato en ytterligt svår praktisk militär uppgift att hantera; enligt rätt enstämmiga militära bedömningar kan någon av de tre små länderna ockuperas så snabbt att man knappt hinner höja ett finger. Här är det dock skäl att hålla Rysslands militära förmåga snarare än landets eventuella momentana avsikter i förgrunden.

Rätt länge har man i Nato utgått från premissen att om Baltikum inte kan försvaras så kan det däremot nog återtas. Det har naturligtvis noterats i Moskva och effektiva motmedel har utvecklats. Till den kategorin hör Rysslands exceptionellt ansvarslösa kärnvapenskrammel, som nu blivit en viktig bricka i spelet om säkerheten i närområdet. Avsikten är att intimidera USA och Nato till den grad att eventuella planer på återtagning efter fullbordad ockupation skulle förlora all giltighet.

Ryssland har sakta men säkert återtagit sin överlägsna nukleära dominans på den europeiska arenan från sent 1970-tal i uppenbar avvikelse från INF-avtalets anda. Den utmaningen förmår Nato inte besvara i dag på samma sätt som 1979 då ledarskapet var starkt. Något nytt ”dubbelbeslut” är inte att tänka på.

USA saknar helt vapensystem motsvarande de ryska och har eliminerat de taktiska kärnvapnen från alla vapengrenar förutom flygvapnet, där det ännu finns ett relativt litet antal kvar. En enda moderniserad vapentyp, den fritt fallande men styrda kärnbomben B61-12 är på kommande. Glöm inte president Obamas genuina avsky för kärnvapen och hans vision om en kärnvapenfri värld som gav honom Nobels fredspris. Här följde han bara i de fotspår som företrädarna, börjande med Reagan trampat upp. Men efter att Ryssland avfärdat alla amerikanska inviter om fortsatt kärnvapennedrustning för några år sedan och själv producerar nya kärnvapentyper på löpande band, har USA blivit tvunget att tänka om.

Det är oerhört viktigt att USA och Storbritannien inte viker sig för Ryssland på det substrategiska området. Om de små Natostyrkorna ska kunna genomföra sina försvarsuppgifter i Europa måste de också ha någon form av trovärdig nukleär uppbackning.

Efter att baltstaterna blivit Natomedlemmar tog de för givet att Nato närmast automatiskt skulle göra konkreta beredskapsplaner för dem. Det blev inget av det eftersom hotet ansågs ha gått upp i rök. Först efter kriget i Georgien kom man i Nato 2009 överens om att göra de första konkreta beredskapsplanerna (Operation Eagle Guardian) som även omfattade Polen. Särskilt Tyskland sägs ha ogillat detta. Men de första skisserna om sammanlagt nio amerikanska, brittiska, tyska och polska divisioner är helt orealistiska i dag.

Efter att Rysslands brutalt angrep Ukraina och annekterade Krim – länderna hade ju faktiskt lite tidigare kommit överens om att förlänga Rysslands rätt att hålla sin flottbas i Sevastopol med 25 år till 2042! – skred USA och Nato till militära stödåtgärder. Mindre markstyrkor och flyg sändes till Baltikum. Att det främst handlar om en politisk solidaritetsyttring är klart. Deras militäroperativa signifikans är starkt begränsad. Betydande förstärkningar är nödvändiga, men sådana är svåra att finna, inte minst på kort sikt.

Nu har emellertid den konventionella försvarsplaneringen för Baltikum och Polen inträtt i ett avgörande nytt skede. Militärerna gör fältrekognoscering för att bilda sig en uppfattning om hur dagens materiel fungerar i en mer traditionell europeisk stridsmiljö som är väldigt olik den man upplevt i kriget mot terrorismen. Man utvärderar möjliga logistiska underhållsrutter för transport av förstärkningar från andra sidan Atlanten. Här har man noterat att enda sättet att få in markstyrkor i Polen är genom forna Östtyskland. Men framför allt har man under de senaste månaderna hållit många spel för att i grunden förstå de praktiska problemens omfattning och för att i följande steg kunna föreslå trovärdiga lösningar.

Jag kommenterade dessa frågor flyktigt på SvD:s blogg Säkerhetsrådet (http://www.svd.se/stefan-forss-hur-ska-baltikum-kunna-forsvaras) i slutet av augusti. Därefter har både Foreign Policy (http://foreignpolicy.com/2015/09/18/exclusive-the-pentagon-is-preparing-new-war-plans-for-a-baltic-battle-against-russia/?wp_login_redirect=0) och The Daily Beast (http://www.thedailybeast.com/articles/2015/08/14/pentagon-fears-it-s-not-ready-for-a-war-with-putin.html) skrivit omfattande artiklar om krigsspelens utfall. Tongångarna har varit anmärkningsvärt nedstämda.

Ett betydande osäkerhetsmoment i planeringen är att USA helt klart tvingas köra längs två parallellspår, ett nationellt och ett i Nato. Detta för att ha full visshet om att genomtänkta, konkreta planer finns att tillgå i ett akut läge. En långvarig amerikansk samarbetspartner med god insyn lät sina svenska och finska kolleger förstå att det är ren och skär skam att USA inte kan lita på Nato så mycket att man tvingas till så drastiska beslut för värnet av vissa medlemsländers säkerhet. Det är uppenbart att allianspartner som Sverige och Finland är långt mer pålitliga än flera alliansmedlemmar, av vilka några är centrala för Nato. Det andra spåret handlar explicit om de nordiska ländernas roll.

En sammanfattning av den bild som nu föreligger är att Natos flyg inte kan operera från baltiska baser i en krissituation. Nya ryska missilsystem och långräckviddigt artilleri samt formidabelt luftvärn tvingar USA och Nato att basera sitt flyg utom räckhåll. Sverige är här i nyckelposition, Finland kanske inte lika attraktivt just på grund av Iskander-systemens räckvidd.

Återtagning av förlorad mark, ”retake”, kan inte heller vara grundbulten i försvarskonceptet. Det innebär att förstärkning av markstyrkor från Nato till Baltikum för att skapa ett hyggligt initialt tröskelförsvar blir nödvändigt. Storleksordningen är kanske några brigader i stället för dagens kompanier. Det bör vara överkomligt och medför naturligtvis inte något som helst offensivt hot mot Ryssland.

Den nya försvarsplanen bör emellertid också vara innovativ. Om upplägget är tillräckligt kraftfullt kommer en aggressor att ha skäl att tänka sig för grundligt innan han besluter sig för attack. Det man därför har orsak att fokusera på är att tackla själva invasionsplanen. Konkret kan det innebära att man själv preventivt fjärrbekämpar motståndarens uppladdning innan denne hunnit inleda de egentliga invasionsoperationerna. En av västs fördelar här är att man i Ryssland som regel överdrivit västs förmåga och teknologiska överlägsenhet.

Dessa amerikanska planer blir nu en så stark pådrivande politisk faktor att även Finland och Sverige slutligen måste låta fikonlöven falla. Frågan är om inte Sverige redan gjort det. Sverige har i Peter Hultqvist en väldigt kunnig och även slug försvarsminister. Det är uppenbart att han lyckats övertyga både stats- och utrikesministrarna om fördelarna med Erlanders och Palmes dolda allians. Många av Finlands bästa säkerhetspolitiska experter utgår från att Sverige har återupplivat en de facto allians med USA, som alltså inte längre är särskilt dold.

Självfallet kommer säkerhetsgarantierna med en prislapp. De hårda konkreta beskeden om vad Sverige är berett att göra för balternas säkerhet kan man ännu bara spekulera om, men bland experterna råder visshet om att mycket står att finna redan i KKrVA:s förträffliga bok Till bröders hjälp. Akademien visade minsann sin skärpa och förmåga att stå på framkanten.

Motsvarande diskussion har inte ännu förts i Finland över huvud taget, utan där fortsätter käbblet i gamla spår kring frågan om Natomedlemskapet. Men de signaler som nått oss tyder på att Finland kanske inte alls skulle involveras lika mycket som Sverige i frågan om Baltikums försvar. Tvärtom verkar det som om USA inte skulle behöva Finland som medlem i Nato, inte heller i någon stridande roll utanför landets gränser. Vad man däremot behöver är att finska armén med sin blotta närvaro binder styrkorna bakom Finlands östgräns så att en kraftsamling från den riktningen mot Baltikum skulle te sig som alltför riskfylld.

President Obamas besök i Stockholm för två år sedan var en milstolpe. Då beslöt han och de nordiska kollegerna att upprätta en Nordic Security Dialogue med USA. Den har senare utvidgats till att omfatta även de tre baltstaterna och Polen.

Mötet mellan amerikanska biträdande försvarsministern Bob Work och hans nordiska kolleger i Oslo den 8 september i år kan ses som en ny, definitiv milstolpe. Pentagons pressmeddelande talar för sig självt (http://www.defense.gov/News-Article-View/Article/616619/deputy-defense-secretary-work-nordic-allies-discuss-regions-security-threats).

Redan rubriken är talande i sin pragmatism. Den beskriver visiten som ett möte med nordiska allierade. Works egen bedömning av mötets betydelse är kristallklar:

“[The] High North and the north region are absolutely critical to both European and Trans-Atlantic security,” Work said. “The United States values the partnerships [it has] in this region, both through NATO and bilaterally … The close regional cooperation that I heard this morning between the Nordic countries gives me great, great confidence that we’ll be able to meet any challenge together.”

Uttalandet bekräftar uppfattningen om att USA arbetar längs två parallella spår. Och Natomedlemskapet är inte ett måste. Kan Finland avvika från detta upplägg? Knappast, eftersom det skulle få förfärande kontraproduktiva konsekvenser. Finland skulle åter stå ensam ute i kylan, föraktat för att ha svikit sina solidaritetsförpliktelser i EU. Sverige har redan (?) fattat sitt beslut om att de facto överge alliansfriheten och det kommer precis som beslutet att ansöka om EU-medlemskap att också nu dra med Finland. Med sitt eget sölande får Finland än en gång lov att anpassa sig.

 
Författaren  är professor och kallad ledamot av KKrVA

av Jan Leijonhielm

Under senare tid har såväl Putin som ryska ambassadörer uttalat direkta hot om kärnvapenanvändning mot väst. De har bl a gällt specifikt beredskapen vid ockupationen av Krim eller mer allmänna hot mot Natoutvidgning eller olika länders påstådda aggressivitet mot Ryssland eller ryska intressen.

Den ryska synen på kärnvapen och deras användning uttrycks formellt i säkerhetskonceptet eller militärdoktrinen. Av dessa framgår att Ryssland förbehåller sig rätten till ”first-use” om man upplever att nationen hotas av massförstörelsevapen eller överlägsna konventionella vapen. En tidigare version av doktrinen konstaterade t o m att massiva IT-angrepp skulle kunna utlösa ett kärnvapensvar. Detta gäller även med Ryssland allierade länder. Eftersom tolkningsföreträdet av den aktuella situationen ligger hos Moskva är slutsatsen att den allmänt givna försäkringen i militärdoktrinen av ”no first-use” är värdelös.

En liknande situation rådde under stora delar av det kalla kriget. Befälhavare för de ryska styrkorna i Östtyskland avslöjade efter sammanbrottet att de aldrig hade haft för avsikt att bry sig om några politiska löften om kärnvapen eller oannonserade angrepp på NATO-”vår uppgift var ju att vinna kriget”, som en general uttryckte det.

Historien visar också att WP-staben (helt dominerad av Sovjetunionen) länge planerade massiv användning av kärnvapen vid angrepp västerut bl a mot Danmark – väl dokumenterat från arkiv och forskning. Luftdetonationer på ett halvt megaton över Köpenhamn och mindre laddningar mot en rad danska städer planeradesde flesta militärt betydelselösa, alltså helt civila mål. Att styrkorna i Baltiska och Leningrads milo, som svarade för angreppsplaner mot Finland och Sverige, skulle haft ett annat modus operandi förefaller osannolikt. Avgörande var att med terrorbombningar tvinga motståndarna till snabb underkastelse.

För svenskt vidkommande torde den politiska ledningen mycket snart ha insett att kapitulation var enda sättet att hejda ett förödande förlopp. En tänkt detonation över Köpenhamn hade redan det genom effekter på Malmö utgjort casus belli, alldeles frånsett att man konstaterat förödelsen på andra sidan sundet och dragit den enda tänkbara slutsatsen.

Denna syn på kärnvapen går även i dag som en röd tråd genom ryskt militärt tänkande. Kärnvapen är den nödvändiga stormaktssymbolen, som därför prioriteras i budgeten, och man behåller, trots höga kostnader kärnvapentriaden. Den praktiska användningen av främst taktiska laddningar lärs dessutom ut och övas kontinuerligt vid högre skolor och i större manövrar. Ryssland bedöms ha ca 2000  laddningar i bruk och upp till ca 5000 i reserv, huvuddelen placerade hos flyget, men även markstridskrafterna förfogar över sådana, som sannolikt kan användas av artilleriet. De taktiska kärnvapnen har inte ingått i några nedrustningsavtal, och lagring, utplacering samt säkerhet är i stort okänt, liksom på vilken nivå beslut om användning fattas.

Min slutsats blir att kärnvapentröskeln vid ett eventuellt krigsutbrott för rysk militär alltjämt måste betraktas som oroväckande låg. Den blir inte högre av att den politiska ledningen internationellt retoriskt utnyttjar ett potentiellt hot. Ryssland har i dag en bedömt acceptabel andraslagsförmåga, trots motgångar och förseningar i kärnvapenprogrammet. Man stoltserar med prestanda, utlovar banbrytande ”överraskningar” och prioriterar nya missiler med stor penetrationsförmåga. Fram till 2020 skall 400 nya långdistansmissiler levereras. Strategiskt kärnvapenbärande flyg går åter ut på långa distanser och kränker gränser. Utplacering av Iskander sker eller hotas ske i närområdet. Rysk underrättelsetjänst bedriver åter verksamhet mot svenska militära mål och operativa förhållanden. Förmodat ryska ubåtar går åter in i svenska skärgården.

Uppenbarligen är detta populärt hos ryssen: i en nyligen genomförd opinionsundersökning får Putin sin hittills högsta notering för att han återskapat rysk militär förmåga och inrikespolitisk stabilitet. Putins popularitet är i alla undersökningar starkt knuten till krig eller krigshot. Detta sker trots att han leder landet mot den militariserade polisstaten, för att citera förre finansministern Kudrin. Den slutsats Putin måste dra mot bakgrund av att han riktar in sig mot en lång period på tronen blir enkel och skrämmande.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA

av Lars Holmqvist

Allt sedan invasionen av Krim vintern 2014 har vi kunnat märka ett ökat intresse för ett svenskt psykologiskt försvar. I många olika sammanhang har PsyOps som företeelse – och hur man bäst kan försvara sig mot det – diskuterats. Som exempel genomförde KKrVA ett symposium i maj med rubriken ”Ett modernt psykologiskt försvar”.

Orsaken är given. Sakta har det gått upp för allt fler att den information som vi idag möter i traditionella och digitala medier inte alltid kommer från individer eller organisationer som vill oss väl. Tvärtom arbetar olika aktörer med att pytsa ut uppgifter med syftet att desinformera, att leda såväl beslutsfattare som enskilda människor i riktning mot beslut som inte gynnar Sverige.

Nya tider

Mycket har förändrats i samhället sedan det kalla kriget. Lösningar för ett psykologiskt försvar som tidigare har tjänat oss väl behöver inte vara de bästa i dagens läge, något som för övrigt gäller i många skilda sammanhang. Bland många saker som har betydelse för hur ett modernt psykologiskt försvar bör se ut, vill jag särskilt peka på två:

  • Vi har gått från en värld då ”alla” såg Hylands Hörna på lördagskvällen till dagens fragmentiserade situation med ett oerhört stort utbud av medier. Tanken att från statens sida försöka samla media i försök att påverka allmänheten är idag praktiskt mycket svårt eller rentav omöjligt.
  • Vår uppfattning om auktoriteter har förändrats. Det svenska samhället präglas fortfarande av en betydande intern tillit, men viljan till ifrågasättande är långt större än den var några årtionden tillbaka. Patienten som läser FASS eller fördjupar sig i texter om symptom eller behandlingsmetoder innan läkarbesöket kommer inte att ta läkarens ord för självklara. Bilköparen som läst en rad biltester innan han/hon kommer till bilhallen likaså. Lärare, politiker och tjänstemän är exempel på grupper vilka idag kan räkna med att bli emotsagda långt mer än under det kalla krigets dagar.

Detta leder till frågan om hur ett psykologiskt försvar skulle kunna fungera i det ”nya” samhället. Vid KKrVA:s seminarium i maj uttryckte Anders Lindberg, ledarskribent vid Aftonbladet, följande:

”Det är viktigt att återupprätta kontaktytor och även att skapa nya, men detta måste anpassas till en ny tid. Dagens offentliga kommunikation behöver anpassa sig bättre till det nuvarande samhället med krav på ökad öppenhet i kommunikationen. Det är väldigt viktigt att peka på att hålla en tydlig rågång mellan media och myndigheterna. Fria medier är helt avgörande för trovärdigheten och det bästa sättet att avslöja och bemöta propaganda.”

Tanken är inte logisk. En modell där staten i en eller annan form skulle försöka påverka den allmänna opinionen skulle kunna innebära betydande risk för misstänkliggörande. Både spontant från den allmänhet som så gärna ifrågasätter, men det skulle även kunna utnyttjas av en kunnig och anpassningsbar antagonist med vilja att bedriva psykologiska operationer emot vårt samhälle. Bättre då att staten konsekvent visar prov på öppenhet och ärlighet och därigenom löpande stärker sin egen trovärdighet och att desinformation av olika slag bemöts i öppna, kunniga och kritiska media.

Men nyckelbegreppet här är den allmänna opinionen. Det finns fler aktörer än så att ta hänsyn till i fråga om psykologiskt försvar och för att stödja dessa andra aktörer kan det komma att krävas andra medel. Några exempel på ”andra aktörer” att beakta när det gäller psykologiskt försvar:

  • Beslutsfattare på statliga myndigheter
  • Lokala beslutsfattare på kommunal och landstingskommunal nivå
  • Beslutsfattare och specialister på privata företag

Enligt min mening är det oerhört viktigt att Totalförsvaret (vem det nu är som leder detta) formulerar en tydlig uppfattning om vad man vill att företrädare för dessa grupper ska prestera i ett skymningsläge och vad som krävs i förberedelser för att så skall ske. Denna uppgift spänner över både ekonomi (beredskapslager, alternativa strömkällor och samband, transportresurser, reparationsresurser etc.) och psykologi (viljan att upprätthålla viktiga funktioner under prövande omständigheter).

Antagonisten i ett skymningsläge

  • En antagonist kommer tidigt att identifiera en rad samhällsfunktioner vilka man vill påverka och störa (t ex kontanthantering, elförsörjning, färskvatten). Ju mer oreda i vårt samhälle som antagonisten kan förorsaka med icke konventionella medel, desto enklare blir det att nå uppsatta politiska mål utan bruk (eller endast litet bruk) av kinetiska medel.
  • Man kommer att identifiera vilka åtgärder som krävs för att påverka dessa samhällsfunktioner (var finns de svaga punkterna i elnätet, hur kontaminera vatten för största möjliga spridning, etc.).
  • Dessutom finns risken att man vill störa våra möjligheter att vidta motåtgärder (genom att hindra reparationsgrupper, försvåra kommunens försök att informera om att dricksvattnet inte är tjänligt, etc.).

Punkterna ovan ska ses schematiskt. De är inte ett försök till metodbeskrivning.

Vad betyder detta för oss?

”The Full Spectrum Conflict”, eller hybridkriget, bör inte ses som att en rad fientliga aktiviteter (kinetiska/icke kinetiska, traditionella/icke traditionella) sker parallellt, oberoende av varandra. Vad det handlar om är att motståndaren utifrån sitt valda krigsmål fritt väljer den sammansättning av samverkande och sinsemellan stödjande åtgärder vilka gemensamt leder fram till önskat mål. Tillvägagångssättet ställer krav på hur vi måste organisera vårt Totalförsvar för att kunna värja oss och ett försvar modell stuprörsfunktioner är nog inte rätt metod.

För att säkerställa att de civila delarna av Totalförsvaret fungerar i ett skymningsläge eller en öppen konfliktsituation kommer det att krävas statlig styrning på en helt annan nivå än dagens. Det är inte helt enkelt att här dra en tydlig gräns mellan psykologiskt och ekonomiskt försvar. Kanske bör just detta prägla hur man organiserar sig.

Ett psykologiskt-ekonomiskt försvar?

En ansvarig myndighet måste ha en rad befogenheter för att lyckas med att få denna del av Totalförsvaret att fungera. För var och en av de grupper som ska hanteras (beslutsfattare på statliga myndigheter, lokala beslutsfattare och beslutsfattare på privata företag) kommer man att behöva:

  • Befogenhet att kravställa
    • X-BODA kommun skall kunna hysa minst 0 000 personer i uppvärmda lokaler i ett läge med långvarigt elavbrott och vintertemperaturer
    • ICA-handlaren i Y-BY skall vid var tid lagra minst X kalorier i livsmedel som ej kräver kyl/frysförvaring.
    • Myndigheten Z skall planlägga för fortsatt myndighetsutövande i länet Ö även om sambandet med myndighetens centrala ledning är bruten
  • Befogenhet att inspektera/kontrollera att aktören ifråga lever upp till myndighetens krav
  • Befogenhet att utdöma sanktioner i de fall aktören ej levererar
  • Finansiella medel att bedriva egen verksamhet och för att kompensera berörda aktörer för nytillkomna/ej budgeterade kostnader vilka med säkerhet kommer att uppstå
    • Tanken på att detta skulle kunna bekostas ”inom tilldelad finansiell ram” är inte realistisk.

Att nå denna nivå fullt ut i alla delar av landet skulle antagligen bli mycket kostsamt och jag inser att kostnaderna för detta i så fall måste tas i konkurrens med andra angelägna investeringar inom och utanför Totalförsvaret.

Det hindrar inte att en adekvat statlig organisation på ganska kort tid skulle kunna skapa en struktur och en tydlig målbild – bilden av önskat läge. En sådan bild skulle kunna vara till hjälp i mer förtänksamma organisationer redan innan ett kravställande kan genomföras. Bara genom att tankar börjar tänkas i olika delar av landet innebär i sig en betydelsefull höjning av Totalförsvarets förmåga.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer

av Michael Sahlin

När denna text skrivs har det hänt något, viktigt, när det gäller det internationella samfundets sätt att förhålla sig till den syriska katastrofen. Dels har vi den ut över hela världen spridda bilden på lille 3-åringen Aylan Kurdi med röd tröja och blåa byxor, uppspolad på stranden vid den fashionabla turkiska semesterorten Bodrum där hans resa från nordsyriska Kobane till Sverige tragiskt slutade. Plötsligt har den syriska flyktingkatastrofen fått ett ansikte. Och dels via de dramatiska scenerna från Budapests centralstation och från de balkanska gränsområdena, samtidigt med fortsatta manifestationer av ett yrvaket och handfallet EU. Och i detta ett annat ansikte: 13-åringen från syriska Daraa, utan känt namn, som i mitt i det budapestska kaoset citeras världsvist säga, på vårdad engelska, ”Please help the Syrians – just stop the war, we won´t want to go to Europé. Just stop the war in Syria”.

Så nödvändigheten av att stoppa kriget i Syrien är en insikt som fått förnyad aktualitet, i en kombination av effekten av krisens ansikten, de absurt hårt drabbade, och det ytterst påtagliga sätt varpå Syrien-krisen nu direkt påverkar mottagarsidan av den resulterande flyktingkatastrofen – detta i kontrast mot alla andra världens katastrofer där konsekvenserna bärs främst av andra, på mer betryggande avstånd. Insikten om att den aktuella flyktingströmmen kanske bara är början på något vida större, toppen av ett isberg, en ström vars storlek står i omvänd proportion till EU:s vilja och förmåga att hantera den, innebär en återvändo till utgångspunkten: så länge kriget i Syrien (och Irak, m m, måste man inskjuta) fortgår så kommer flyktingkatastrofen bara att förvärras, alltså MÅSTE man (också för EU:s egen överlevnads skull) få stopp på kriget, utan det löses ingenting annat. Den onda cirkeln MÅSTE brytas.

För dem som nära följer krisutvecklingen i Mellersta Östern, eller hela MENA-området, har sommaren varit en blandkompott av utvecklingar i olika riktningar, med synnerligen oklart netto. I kompotten ingår, först och främst, avtalet mellan P5 plus Tyskland och Iran om det iranska kärnprogrammet. En viktig potentiell game changer, en säkert nödvändig men säkert inte tillräcklig betingelse för regionens långsiktiga fred, samtidigt ett steg med ytterst ovissa regionala konsekvenser för situationen i Syrien, och Irak. Vidare har vi Turkiets överenskommelse med USA om samarbete och aktivering av kampanjen mot IS, samtidigt Turkiets inre politiska kris och det återuppblossade kriget mot kurdiska PKK (systerorganisation till syrisk-kurdiska PYD/YPG, m fl, omistlig tillgång för USA som relevanta ”boots on the ground” i kampen mot IS). Det turkisk-amerikanska samarbetet syftar bl a till att upprätta en ”skyddzon” söder om den turkisk-syriska gränsen, en zon som (tills vidare) tänks tillfredsställa olika smaker, ”IS-free” för USA, ” PYD/YPG-free” för turkarna som inte gillar tanken på ett sammanhängande kurdiskt område söder om gränsen, därtill en zon som tänks skydda syriska flyktingar, i Syrien respektive Turkiet.

Sommaren har också uppvisat en mängd uppgifter om förnyat energisk bilateral och multilateral diplomati, bl a med ett nytt, försiktigt, fredsplanförslag av FN-sändebudet De Mistura. Men på marken,  inne i Syrien, liksom i Irak, snarast ”more of the same”: en trängd Assad-regim med krympande territorium, dock fortfarande stödd av Ryssland, Iran och libanesiska Hezbollah, mot ett kalejdoskop av mer eller mindre jihadistiska motståndsgrupperingar med över tiden varierande koalitionsmönster och styrkeförhållanden (och med stöd i olika portioneringar av Turkiet, Saudiarabien, Quatar – och USA, m fl), med IS som dominerande aktör med agenda som aspirerande dominant i hela Syrien (och Irak) – i krig mot ”alla” andra – snarare än som en av flera motståndsrörelser mot Assad-regimen.

Så frågan nu, när det med förnyad kraft står klart för alla och envar, i alla fall i det flyktingdrabbade Europa, att inbördeskriget i Syrien (och Irak, tvingas man igen tillägga) MÅSTE bringas till någon form av politisk lösning, frågan nu är om den uppenbart helt alarmerande och ohållbara humanitära situationen, och kanske avtalet med Iran om kärnprogrammet, ändå kan förmå (de många) parterna att tänka nytt och mer konstruktivt. Den frågan har att beakta aktörsspelets flerfaldiga nivåer: den lokala, den regionala och den globala.

På den lokala nivån finns i det ”somaliserade” Syrien ett virrvarr av stridande aktörer, regimtrogna och regimmotståndare, jihadister och s.k. ”moderata”, bymiliser och nationellt verksamma, kriminella och politiska, o s v, var och en med olika regionala stödländer. På den regionala nivån finns dels de grannländer som bär huvudbördan av resulterande flyktingkris, Jordanien, Libanon, Turkiet och Irak, dels i själva kriget – ”proxy kriget” – involverade regionala makter, Turkiet, Saudiarabien och Quatar som stöder regimmotståndsgrupperna av mer eller mindre jihadistisk karaktär, å andra sidan Iran och Hezbollah i Libanon som stöder Assad-regimen. Och på global nivå främst USA som prioriterar kampen mot IS men fortsatt står på anti-Assadsidan, och Ryssland som prioriterar stödet till Assad-regimen men också fruktar IS´ framfart och hotpotential i muslimska delar av det ryska väldet. Därtill kommer att IS´ tillväxt och framfart lett till att konflikterna i Syrien smittat av sig på konflikterna i Irak, med ytterligare kopplingar och komplikationer som följd, och att regionen dessutom inrymmer den intilliggande konflikten Israel-Palestina och den multinationella, gränsöverskridande kurdiska konfliktdimensionen, m m.

För  t ex USA:s del innebär detta aktörskalejdoskop ett tämligen absurt komplext rollspel: dels ledarskap över bred internationell koalition i kampen mot IS, visst partnerskap med Iran i Irak (mot IS) men motpartskap i Syrien, visst partnerskap med Ryssland om Iran (kärnprogrammet) men motpartskap om Syrien, visst partnerskap med Turkiet om Syrien (IS, Assad-regimen) men oenighet om kurdiska ”boots on the ground”, visst partnerskap med Bagdad, men svår balansgång i sunni-shia-motsättningen, visst partnerskap med kurdiska KRG i norra Irak, men tillbakahållande skepsis till KRG:s självständighetssträvanden. Därtill plågas amerikansk diplomati och Obama-administrationen av den från Irak och Afghanistan ärvda absoluta motviljan mot att åter involvera amerikansk trupp i stor skala i Västasien, och av frånvaron av acceptabla, livsdugliga alternativ till Assad-regimen i Syrien, samtidigt som huvudfienden IS visat stor motståndskraft och förmåga till taktikanpassning mot det gångna årets tusentals (kostsamma) amerikanskledda flygoperationer; nödvändigheten av ”boots on the ground” för att varaktigt rå på IS har gång på gång bevisats. Och en storskalig, legitim, militär fredsframtvingande operation enligt FN-stadgans Kap 7 fortsätter att omintetgöras av ett oenigt FN-säkerhetsråd. Och samma hinder vidlåder andra, mer begränsade militära insatser, t.ex. införande av en ”no-fly-zone” över delar av det syriska luftrummet för att hindra Assad-regimen att flygbomba rebellkontrollerade områden. Och lärdomarna från särskilt Irak-äventyret är att militär intervention utan FN-mandat kostar för mycket, i legitimitetsförlust.

Motsvarande kan, utan alla jämförelser i övrigt, sägas om även andra ambivalenta aktörers osäkra insnärjning i föränderliga partnerskap och motpartskap.

Med detta virrvarr av aktörer och motstridiga agendor på olika nivåer, och efter fyra års katastrofala strider och ömsesidiga övergrepp, uppstår naturligtvis också frågan om huruvida det alls längre är tänkbart att ”the end state” kan innebära ett bibehållet, sammanhängande Syrien (och Irak!), inklusive den än svårare frågan om vilket humanitärt och säkerhetspolitiskt pris som är värt att betala för detta ändamål, alltså Sykes-Picot-gränsernas anno 1916 okränkbarhet. Underförstått: om en slutlig fred kanske vore lättare att nå om man accepterar en uppdelning av landet efter etnisk-sekteristiska riktlinjer (t.ex ett alewitiskt kustområde ner mot Damaskus, ett kurdiskt uppe i norr -men den tanken uppskattas inte i Ankara! – och resterande del i arabisk/sunni-muslismsk regi) – en symmetrisk motsvarighet till den splittring i tre delar (sunni, shia, kurd-) som är hotbilden i Irak. Att dramats upplösning till sist blir just en sådan uppdelning kan förstås ingen idag utesluta, men de fortsatta fredsansträngningarna har tills vidare att förutsätta, både beträffande Syrien och Irak, att det trots allt verkligen fortsatt handlar om sammanhållna stater, som ”end state”.

Om nuläget i Syrien kännetecknas av dels halva befolkningen eller mer på flykt inom och utanför landet, dels kriget mellan IS och den USA-ledda koalitionen (och ett antal andra rebellgrupper) – nu bl a med planerna på en skyddszon närmast turkiska gränsen, också i syfte att förhindra kurdiska YPG:s utbredning -, dels det bittra kriget mellan Assad-regimen och de olika rebellgrupperna kring Damaskus och Aleppo, nu med signaler om förstärkt ryskt stöd för Assad-regimen och fortsatt stöd av Iran och Hezbollah, osv, osv, vad menas med det utbredda internationella uttrycket ”det finns ingen militär lösning, det måste till en politisk lösning”? Och då handlar det i den internationella diplomatin, inför ett ”Geneve III”, om att försöka, och försöka igen och igen, att få till stånd en process som siktar till en övergångsregim och ett hållbart eld upphör. Och nu liksom tidigare under de fyra årens katastrofala krig är svårigheten att enas om synen på Assad-regimens vara eller inte vara i en sådan process.

Just stop the war in Syria”, sade 13-åringen från Daraa på Budapests centralstation.

Det framgår av ovanstående att detta vore viktigt, ja, nödvändigt, men att det är lättare sagt än gjort. Här finns motsättningar och komplikationer på minst tre nivåer, lokalt, regionalt och globalt, och här finns korskopplingarna till de irakiska, palestinska och kurdiska konfliktsfärerna. Efterklokhet – om hur man nu måhända tycker att man då, i konfliktens inledande skede, borde ha agerat – lönar sig knappast. Assad-regimen åstadkommer urskiljningslös massdöd genom sina helikopterburna ”barrel bombs”, IS skapar skräck och förödelse i sin framfart, den fragmenterade oppositionen i övrigt domineras alltmer av jihadistiska grupper och det turkisk-amerikanska samarbetet om att träna, beväpna och sätta in ”moderata” styrkor avancerar i snigelfart. Och FN:s säkerhetsråd fortsätter att vara blockerat. Under tiden trasas Syrien (och Irak) sönder och samman. Och flyktingsituationen i Libanon, Jordanien, Turkiet, Irak, och nu i Europa, förutom inne i Syrien (och Irak), påminner om ett uttalande av en indisk tjänsteman i samband med Bangla Deshs blodiga tillkomst: ”In situations like this, words like impossible or hopeless lose all meaning!”

Så om kriget i Syrien alltså MÅSTE stoppas, i rimlig tid, trots alla dessa svindlande hinder och komplikationer, är det uppenbart att de globala (trots oenigheten om Krim/Ukraina) och regionala (främst Turkiet, Saudiarabien och Iran) huvudaktörerna genom förnyad energisk och beslutsam diplomati MÅSTE komma fram till en kompromissöverenskommelse, som inledning på en helt ny process. Alla inser att ett besegrande av IS är en nödvändig förutsättning, till att börja med. Ryssland och Iran måste fås att inse att Assad-regimen för länge sedan förbrukat sin legitimitet och sina möjligheter att återta kontrollen över hela Syrien, och att denna insikt måste få utslag i en acceptans av att regimen, redan trängd och utmattad på slagfälten, måste kliva åt sidan och öppna för någon form av övergångsregim, under stark och representativ internationell övervakning. Med tanke, vidare, på oppositionsgruppernas fragmentering, med ty åtföljande svårigheter att genomdriva ett meningsfullt eld upphör, lär det oundvikligen bli nödvändigt att en stark internationell fredsbevarande/fredsframtvingande styrka sätts in för att stabilisera freden, vilket förutsätter en grundläggande kompromissöverenskommelse mellan huvudaktörerna och, för nödvändig legitimitet, ett enigt säkerhetsråd. En svår fråga i det sammanhanget blir om agerandet skall ske sekventiellt, typ först IS och sedan Assad och sedan…, eller om det till sist måste handla om ett stort (och vanskligt) paket, med risken i så fall att paketet spricker på mångfalden av alla konflikter och subkonflikter och intressen som måste beaktas.

En annan svår fråga är – naturligtvis – hur ”den stora kompromissen” i det regionala pusslet kan tänkas se ut, den som ska tillgodose vitala delar av huvudaktörernas hittills motstridiga intressen. Ett exempel, ett i mängden: hur ska Iran eventuellt kunna kompenseras vad gäller länken till shiitiska Hezbollah i Libanon, som villkor för att acceptera en uppgörelse om Assad-regimen? Och: en sådan eventuell kompensation får genast bäring på Israels säkerhetskalkyler.

Branden i Syrien (och Irak…) lär väl förr eller senare slockna av sig självt. Men det kan ta ”generationer”, och den tiden har vi inte. Att stoppa kriget här och nu – som svar på Aylans öde och 13-åringens uppmaning, och medan det finns ett Syrien kvar att rädda, kräver stort engagemang, stor beslutsamhet och riskfylld storskalighet,  och även global och regional kompromissvilja. I den bästa av världar banar sommarens Iran-avtal vägen för något sådant. ”Reason may yet prevail”.

Men å andra sidan måste vi, olyckligtvis, gardera för den andra sidan av saken: risken att läget ytterligare förvärras. Som inte minst den irländske Mellanösternkännaren Patrick Cockburn upprepade gånger varnat för i sina artiklar i The Independent finns reell risk för ytterligare flyktingvågor främst från Syrien och Irak, trots flyktingströmmarnas redan unika omfattning. Akut handlar det då om dramatiska scenförändringar kring städer som Mosul i Irak och Aleppo i Syrien, oavsett om det i dessa fall handlar om IS-framryckningar eller IS-nederlag. Tragedin fördjupas och förtydligas av om man därtill, med Cockburn, påpekar att varje tydligt tecken på Assad-regimens omedelbart förestående fall kan komma att utlösa stor flyktingdramatik, även om det handlar om en framförhandlad del av en fredsprocess. Den redan befintliga flyktingpopulationen i grannländerna, Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak, understryker därtill vilken hanteringsproblematik det i ett sådant läge skulle komma att handla. Ord som ”game changer” och liknande lär, för att igen citera den indiske tjänstemannen, ”lose all meaning”.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Mats Bergquist

Debatten om vårt förhållande till NATO, som varit mera intensiv de senaste två åren än sedan alliansen bildades 1949, försummar ofta en grundläggande aspekt. När anhängare av ett medlemskap pekar på att vi inte kan försvara oss själva längre, att vi ju redan genom vårt nära samarbete mer eller mindre är inne i NATO, eller motståndare nostalgiskt blickar tillbaka till en tid då vår utrikespolitik varit självständigare än idag, bortser man från de geopolitiska fundamenten. I meningsutbytet mellan Linus Hagström och Tom Lundborg å ena sidan och Tomas Bertelman, Johan Molander och Sven-Olof Petersson i Dagens Nyheter tidigare i sommar har dock kombattanterna varit inne på ämnet.

Vårt geopolitiska läge har i grova drag varit detsamma alltsedan det stora nordiska kriget 1699-1721. Med freden i Nystad detta senare år kodifierades att Sverige, som alltsedan freden i Nöteborg 1323 successivt flyttat gränsen allt längre österut, nu bytte plats med Ryssland, som fram till freden i Fredrikshamn 1809 i stället på Sveriges bekostnad flyttade gränspålarna allt längre västerut. Nu var det Ryssland, tidvis i konkurrens med Tyskland, som i säkerhetspolitiskt hänseende dominerade regionen. Så har det i stort sett varit alltsedan dess. Under 1800-talets slut och 1900-talets första hälft spelade Tyskland en viktig roll i regionen både som balanserande faktor mot Ryssland och som potentiellt hot mot Sverige. När två ledande stormakter som 1807 och 1939 ingick en överenskommelse om intressesfärer blev Sveriges och 1939 Finlands läge synnerligen bekymmersamt.

Den geopolitiska situationen i Nordeuropa betyder att Sverige och andra mindre stater i regionen varit tvungna att söka hantera asymmetrin mellan stormakten Ryssland och det egna landet. Under 1700-talet trodde den svenska statsledningen att Sverige alltjämt skulle kunna hålla Ryssland stången och anföll sin granne två gånger, 1741 och 1788: den ena gången med katastrofalt resultat, den andra räddad av en tursam storseger över den ryska flottan som dolde den grundläggande maktpolitiska förskjutning som skett.

Efter freden i Tilsit 1807 mellan Napoleon och Alexander I ansåg Gustav IV Adolf att Sverige endast hade två optioner, att anpassa sig till rådande maktförhållanden på kontinenten eller söka ryggstöd västerut, d v s i London. Sveriges geopolitiska situation har i princip varit densamma alltsedan dess. Kungen valde alltså 1808 att söka stöd hos England, med ytterligare ett katastrofalt resultat som följd det värsta fredsslut landet någonsin haft att acceptera. London hade nog kunnat neutralisera den ryska flottan men knappast mer än balanserat Danmark som vi också låg i krig med. Hade Gustav IV Adolf varit mindre halsstarrig och principfast hade han kanske kunnat ge efter för de två kejsarnas krav på att ansluta sig till den s.k. kontinentalblockaden mot England, men samtidigt de facto inte tillämpat selektivt den i västerled. Politik var nog redan på den tiden det möjligas konst; den svenske ambassadören i Petersburg nämnde faktiskt denna möjlighet i samtal med den ryske utrikesministern, som dock avvisade tanken.

Efter kriget 1808-1809 har alla politiska ledningar i Stockholm valt att ställa sig utanför alla militära allianser och bemästra vårt asymmetriproblem genom att följa den neutrala eller alliansfria linje som initierades av Bernadotte. Men främst på 1900-talet sökte man samtidigt upprätthålla en militär avskräckningsförmåga och med fortsatt alliansfrihet ändå behålla möjligheten att söka stöd västerut. Den enda gången Stockholm var nära att gå hela vägen mot allians i väst var 1855 då Oscar I var frestad att på Frankrikes och Englands sida ingripa i Krimkriget mot Ryssland för att söka återvinna Finland eller i alla fall Åland. Men han hade svagt stöd ibland sina rådgivare. I andra för landet mycket allvarliga lägen övervägdes aldrig att överge neutralitetspolitiken, varken 1914-1918 i det då rätt tyskvänliga landet eller framför allt 1940-1941 då Sverige i praktiken var omringat av Tyskland.  I praktiken valde Per Albin Hansson den option som Gustav IV Adolf förkastade 1808, nämligen att genom ibland smärtsamma kompromisser, söka hålla landet utanför världskriget.

Sverige har alltså sedan flera hundra år prövat både formellt stöd i väst och alliansfrihet, det förra med katastrofalt, det senare med lyckosamt resultat. Detta sannolikt därför att alliansfrihetens syfte är att försäkra omvärlden om kontinuiteten i svensk utrikespolitik kombinerats med både en militär och en politisk avskräckningsdimension. Nu hävdar NATO-anhängarna alltså att Sverige blivit för svagt för att försvara sig. Den betydande nedrustning som både regeringen Persson och ministären Reinfeldt får ta på sig skulden för, har gjort uppgiften för försvaret onödigt mycket svårare, vilket den sittande regeringen nu försöker korrigera. Samtidigt har den utvecklat ett försvarssamarbete med Finland som är ett nytt element i bilden. Men har landet alltsedan stormaktstiden någonsin ensamt kunna försvara sig? Knappast ens under det kalla krigets zenit då krigstidens upprustningspolitik och erfarenheter medförde att vi hade en betydande krigsmakt. Därför har svenska regeringar sökt kombinera avskräckning och återförsäkring om fredliga avsikter på det sätt Michael Sahlin diskuterar i ett tidigare blogginlägg i sommar. Alliansfriheten har, vilket givetvis varit känt för Moskva, inneburit samarbete med våra grannar Danmark och Norge och de stora NATO-länderna USA, England och Tyskland. Om Sverige trots alliansfriheten ändå skulle angripits visste Moskva att vi med all sannolikhet skulle få stöd utifrån men annars förbli neutrala; inga anfallsföretag skulle utgå från svenskt territorium.

Nu hävdar NATO-anhängarna att vår säkerhetspolitiska situation förändrats i och med att Vladimir Putin under senare år visat tydligt aggressiva utrikespolitiska tendenser och utan att blinka annekterat Krim och sponsrar gerillakrig i östra Ukraina. Detta är givetvis ytterst allvarligt, men har detta förändrat Sveriges geostrategiska situation? Nej knappast. Det är som Thomas Graham, tidigare hög tjänsteman i National Security Council, skrev i en artikel i Financial Times denna sommar, inte främst Putin utan Ryssland är problemet för västvärlden och dess grannar. Om den ryske presidenten skulle falla av sin häst skulle detta inte lösa vårt strategiska problem, nämligen asymmetrin mellan Moskva och Stockholm och den traditionella ”grand strategy” som de flesta ryska ledare alltsedan Peter den store följt och som är inbyggd i alla stora landmakters tänkande, osäkerheten om imperiets gränser.

Sverige (och Finland) tillhör Europas till ytan största stater. Det betyder att vårt territorium är vår främsta tillgång men också en riskfaktor, eftersom andra makter i en kris- eller krigssituation kan vilja ha tillgång till svensk mark. Eftersom vi således inte själva kan försvara oss ligger det därför i vårt intresse att se till att vårt territorium hålls utanför operativa planeringskalkyler i andra huvudstäder. Det är troligen också i såväl NATO:s som Rysslands intresse, även om de givetvis som alla försvarsstaber måste planera för motsatsen.

Militär planering och politiska beslut är dock två olika saker. Även om olika tjänstemän i Bryssel eller i Washington säger att antingen är man med i en allians eller inte, vet vi givetvis intet om hur den politiska ledningen i USA skulle agera om Sverige verkligen skulle hotas. Då gör man en strategisk bedömning om att det ligger i USA:s och alliansens intresse att skydda Sverige eller inte, oavsett vad olika uttalanden tidigare gett vid handen. Naturligtvis skulle det inte ligga i USA:s och NATO:s intresse att Ryssland ganska fritt kunde nyttja svenskt territorium och vice versa. När våra NATO-anhängare menar att Moskva redan i praktiken diskonterat ett svenskt medlemskap förbiser man den politiska symbolik som skiljer ett samarbete med NATO med sikte på ett specifikt krigsfall å ena sidan och medlemskap och skyldigheter enligt artikel 5 å den andra.

De som förordar svenskt medlemskap i NATO brukar hävda att Putin inte skall få bestämma om svensk säkerhetspolitik. Naturligtvis inte – denna skall dikteras av vår geostrategiska situation. Riktigheten av detta konstaterande, som redan 1810 gjordes av den franske marskalken Bernadotte, inser tydligen en god majoritet av svenska folket. Givetvis kan man hoppas på att Ryssland i en framtid kan ta sig en plats i den demokratisk europeisk gemenskap. Men detta perspektiv ter sig inte särskilt närliggande.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Bengt Gustafsson

Såg Sveriges ”superrevisor” Ahlenius Min sanning i TV för några kvällar sedan, en person med stor integritet. På initiativ av intervjuaren tog hon än en gång upp misstanken att den svenska grenen av Stay behind kunde ligga bakom Palmemordet. (Misstanken framfördes tidigare i en DN-artikel i januari 2013.) Det är rätt många i Sverige som har svårt att acceptera att det fick vara så enkelt att det var en kriminell och sjuk Christer Pettersson som var ansvarig för mordet, något som tingsrätten hade konstaterat. Det uppkom lika många konspirationsteorier om detta som vad gäller 1980-talets ubåtskränkningar. Bland annat har inte Svea hovrätt och Leif G W Persson kunnat acceptera Lisbet Palmes vittnesmål. Låt mig något beröra ett par av de frågor Ahlenius svar som intervjuaren ställer.

Själv har jag aldrig haft svårt att acceptera att det var Christer Pettersson som var ansvarig för mordet. Att någon som en gång tittat in i hans ansikte och stickande blick skulle kunna ta miste på personen i fråga ser jag som svårt. En bok som jag senare läst har givit mig vatten på min kvarn: Offret & Gärningsmannen av Hans Hederberg. Av denna framgår att Pettersson hade ett mycket personligt skäl för att hysa agg till Palme: han hade blivit vräkt från fritidshuset där han bodde, trots överklaganden och protester, trots att ärendet, enligt en kamrat, gått ”ända upp till regeringen”, alltså med Olof Palme som ytterst ansvarig.

Vidare att Lisbet Palme slapp bandspelaren vid polisförhören. (Heter det inte: Vi är alla lika inför lagen.) Den bortgångna hovrättspresidenten Birgitta Blom, som jag har den största aktning för då hon friat mig för anklagelsen om grovt förtal, tillsammans med övriga i hovrätten tycks därför ha fäst mindre vikt vid Lisbets vittnesmål. Den bristfälliga dokumentationen vid polisförhören gjorde det svårt för rättens ledamöter att jämföra hennes olika utsagor och se om de förändrats över tiden. Lisbet Palme, som ju är skolad psykolog, har påpekat att polisförhören underlät att ta med en karaktäristik av mördaren som hon tidigt förde fram och innan hon ännu visste något om Christer Pettersson: mördaren gjorde intryck av att vara en ”borderline-personlighet”.

Så något om begreppet ”Stay behind”. Det är namnet på de förberedda motståndsrörelserna inom Natoländerna. Innebär Ahlenius användning av detta begrepp ett erkännande av att också den svenska motsvarigheten – skapad av Thage G. Peterson hos Erlander i början på 1950-talet – tillhörde Nato? I varje fall tillsatte regeringen Göran Persson 1999 en Säkerhets­tjänst­kommission under Gunnar Brodins ledning som just hade att undersöka om de olika säkerhets­organisa­tionerna hade gjort några avsteg från sina uppgifter. (SOU 2002:87 med åtta delbetänkande.)

Om vi tar den officiella svenska motståndsrörelsen så hade den förvisso en hemlig budget, som dock hämtades från försvarsbudgeten, stod under en av försvarsministern utnämnd revisors övervakning och vars revision föredrogs för ministern för godkännande varje år innan handlingen förstördes. Dessutom stod det kansli som rekryterade och utbildade i organisationen ingående personal under en ledningsgrupps övervakning, som till sin sammansättning starkt påminde om styrelsen i Folk och försvar, det vill säga med representanter för facket (i regel LO:s ordförande), LRF och SAF. Ordföranden var vald av försvarsministern; statsministern säkert informerad. Man kan väl inte tala om parlamentarisk kontroll, men så nära man i ”föreningssverige” kan komma det i en hemlig organisation.

Det fanns emellertid en underlighet med anknytning till denna organisation som framkom i kommissionens arbete och om vilken man kan läsa i Lars Olof Lampers delbetänkande: Det grå brödraskapet (SOU 2002:92). Det visade sig nämligen att IB-mannen Birger Elmér efter samråd med LO-ordföranden Arne Geijer i slutet av 1960-talet organiserat en parallell helt socialdemokratisk motståndsrörelse, känd av ÖB Stig Synnergren, som skulle tillse att man inte började rekrytera samma person till de båda konkurrerande organisationerna. (Hur hade han tänkt göra vid krigsutbrott?) Det hade en fördel för partiet. Man kunde nämligen till denna organisation ta ut och krigsplacera de partikamrater som var av betydelse för valårens kampanjer, som chefredaktörer för de socialdemokratiska tidningarna och fackföreningschefer. De riskerade därmed inte att bli inkallade till den höstens repetitionsövningar i det öppna militära försvaret.

När den hemliga – även för de andra i Militärledningen – organisationen skulle öva bestämde den ju själv. Det var en sådan övning Sten Andersson besökte i Göteborg när han upptäcktes av massmedia i mitten av 1970-talet och hade svårt att förklara vad han gjorde där. En av deltagarna i övningen var för övrigt den senare Göteborgs ”starke man” Göran Johansson. Så Inga-Britt, jag tror inte Du längre behöver söka efter någon mördare över huvud taget, i varje fall inte i det granskade Stay behind.

 
Författaren är general, tidigare överbefälhavare och ledamot av KKrVA.

av Bo Hugemark

”Det gäller att trappa ned retoriken och trappa upp diplomatin”. Så lät en förnumstig kommentar (av barmhärtighet inga namn) i början av den ryska aggressionen mot Ukraina som slutade med annekteringen av Krim. Där fick Carl Bildt en känga för att han liknade Janukovitj med Quisling, och där fick Vladimir Putin en uppmuntran att gå vidare med sin aggression. Att stödja Ukraina att med vapenmakt slå vakt om sin suveränitet var det uppenbarligen inte tal om. Putin kunde fortsätta att låta sina gröna män ta över Krim och samtidigt med stora militärmanövrer skrämmas med att väpnat motstånd skulle utlösa krig. Och vem skulle komma till den angripnes hjälp? Inte förvånande att Ukrainas regering inte kunde förmå sig till att beordra sina garnisoner på Krim att göra motstånd mot de små gröna männen. Putin kunde genomföra ockupation och annektering under den lögnaktiga förklaringen att det var Krims befolkning som brutit sig ut. En månad senare firade diplomatin ännu en triumf: charaden i Genève den 14 april. USA:s EU:s, Ukrainas och Rysslands representant enades om att parterna i krisen i östra Ukraina skulle avstå från bruk av våld och väpnade grupper avväpnas.

Parterna var den ukrainska regeringen och de separatister som i själva verket var Kremls verktyg, vilket Moskva förnekade. För Putin var det en dubbel seger. Om separatisterna gick till offensiv, bevisade det att de inte tog order från Moskva. Om Kiev anföll var det ett brott mot avtalet. Avtalet bakband alltså den ukrainska regeringen utan någon garanti för att separatisterna skulle låta sig bindas.

Taskspeleriet fortsatte med de båda Minsk-avtalen där visserligen separatistledare deltog, men där intet nämndes om att det fanns rysk trupp i Donetsk och där ukrainsk kontroll av hela gränsen till Ryssland skulle vara genomförd först vid nyåret 2015-16, vilket gav Putin full handlingsfrihet för fortsatt invasion.

Men det är naturligtvis orättvist att skylla förräderiet mot Ukraina bara på diplomaterna. Ytterst är de lydiga redskap för politiker som skändligen sviker sin moraliska plikt mot ett land som de velat se i kretsen av civiliserade stater. Ett land som också varit ett av de mest aktiva i internationella fredsfrämjande operationer.

Sveket inleddes redan 2008 då NATO i Bukaresttoppmötet förvägrade Ukraina och Georgien att inbegripas i Membership Action Plan (och i stället fick ett lösligt löfte om framtida medlemskap). Allt tyder på att Putin påverkade inflytelserika NATO-stater till detta. Konsekvenserna för Georgiens del såg vi i augusti samma år, för Ukraina idag.

Men alliansmedlemskap är ju inte en nödvändig förutsättning för militärt bistånd, som synts i Afghanistan och Mellersta Östern. Det är en rätt som uttryckligen medges i FN-stadgan. Varför uppmanades inte Ukraina att slå vakt om sin nationella suveränitet på Krim?

Varför frångick USA och europeiska stater en grundläggande tanke i en avskräckningsstrategi, att hålla motparten i osäkerhet, och förklarade uttryckligen att de inte skulle ingripa militärt?

Hur kan man till och med utesluta/tveka att leverera vapen till den ukrainska armén?

Varför vill väst inte ens kalla det krig och tydligt fastslå att det finns rysk trupp i Ukraina?

Mycket har skrivits om motiven för Västerlandets vankelmodiga och hjärtlösa agerande i Ukrainakrisen och dess eftergivenhet för ryska intressen, ekonomiska bindningar, energiberoende engagemang i andra konfliktområden etc. Men den allt överskuggande förklaringen är att Ryssland lagt sig till med våldsmonopolet

Den som en gång tillgripit vapenmakt har dels ett reellt försteg – han har skapat ett fait accompli – dels ett mentalt – han har visat sig beredd till ett handlande som vi inte föreställt oss. Paradoxalt en konsekvens av vår tendens till mirror-imaging, att tillskriva Putin vår syn på rationalitet. När han nu visar sig förmögen till militärt angrepp i den eviga fredens Europa kanske är han beredd att gå vidare, till och med löpa linan ut med de kärnvapen han skramlar med, åtminstone för ”försvar av Rysslands vitala intressen”. Visst vore kärnvapeninsats totalt vansinnigt, men vem vågar syna en bluff?

Och vad ingår i Rysslands vitala intressen? Här spökar fortfarande intressesfärstänkande från det kalla kriget i västliga politikers sinnen. ”Mycket har förändrats i Europa, det som har förändrats minst är de ledande politikernas verklighetsuppfattning”, så inledde Lech Walesa sitt tal vid Sverige-besöket 1995. Det gäller än idag.

Sammanhängande med detta är myten om NATO:s hotande inringning, förkunnad av Moskva och repeterad av nyttiga idioter och medlöpare bland ”experter” i väst. Europeiska politiker tycks, även om de talar om varje lands rätt att välja sin säkerhetspolitik, ha accepterat att Ryssland känner genuin oro, och försöker att stilla den med eftergifter. De tycks inte inse att det hot Putin-regimen känner är rädslan för att inte kunna utnyttja militärt våld för att betvinga sina grannar.

Västliga politiker sitter också fast i ett status quo-tänkande när det gäller Ryssland. Redan på Sovjettiden var det fel. Att sovjetsystemet som många trodde skulle vara för evigt var en orimlig föreställning i en modern värld. Den är inte sannare om Putins ryska system. Men eftergifter från väst fördröjer dess sammanbrott.

Skuggan från Sovjetunionen faller också över bedömningarna av Rysslands militära förmåga i Ukraina-kriget. Det är inte längre frågan om den stora pansaroffensiven över järnridån. En öppen militär insats för att definitivt inkorporera Donetsk eller slå ut den ukrainska armén skulle kosta stora insatser och förluster och innebära öppen rysk invasion, med oöverskådliga inrikespolitiska konsekvenser.

Men det skulle också ställa väst inför än besvärligare beslut. Bäst då att hålla konflikten på en så låg nivå att Putin med lagom små insatser kan nå sina mål. Bättre att stå med skammen än att få krig.

Men, som Churchill påpekade om München-överenskommelsen, att välja skam kan ändå leda till att man får krig. Och omvänt är den moraliska politiken i regel också den realpolitiskt rätta, när man har med en gangster att göra. Någon har sagt att det som mest provocerar Putin är om aggressionen lönar sig.

Hur ska det ryska våldsmonopolet i Europa kunna brytas? Tyvärr har många chanser redan försuttits att förhindra fullbordade fakta. Hur kommer Putin att utnyttja sitt våldsmonopol härnäst?

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.

av Gunilla Herolf

 
Att EU ännu håller en enad front mot Ryssland beträffande sanktioner ses av många som ett mirakel. Vid det Europeiska rådets möte den 19-20 mars 2015 togs beslutet att sanktionerna skulle kvarstå åtminstone till årets slut och inför mötet 25-26 juni, då sanktionerna formellt ska förnyas, talas dessutom om skärpningar av dem. Ett av förslagen är att utesluta Ryssland ur det internationella betalningssystemet, något som skulle drabba landet oerhört hårt.

Hur länge till kan det hålla? Många EU-länder har ett intresse av att bryta fronten antingen på grund av sin sårbarhet gentemot Ryssland eller genom att de mister inkomster i och med EU:s sanktioner och de påföljande ryska embargon som införts.

Bakgrunden till de fortsatta sanktionerna är det ryska agerande i Ukraina. Trots de två Minskavtalen (det senaste i februari 2015) om bl a eld upphör och ryskt tillbakadragande fortsätter striderna. Under våren har de tilltagit samtidigt som man hindrat observatörerna från Organisationen för säkerhet och samarbete (OSSE) att utföra sitt arbete.

Den ryska politiken begränsar sig emellertid inte enbart till Ukraina. Den har åtföljts av ett aggressivt beteende mot en rad andra länder, bl a genom simulerade flygattacker, flygningar utan transponder med stor risk för kollisioner, inflygningar på andra länders territorier m m. Putin har vidare hotat med att utplacera kärnvapen på Krim och i Kaliningrad, och har i efterhand nämnt att han övervägt att sätta kärnvapen i beredskap i samband med annekteringen av Krim. Den senaste nyheten är att Putin meddelat att Ryssland tänker utöka sin kärnvapenarsenal.

Den ryska politiken har allmänt i Europa väckt starkt kritik men också oro över vilka mål som den ryske presidenten kan ha. Detta leder dock inte med nödvändighet till sanktioner. Att sådana kommit till stånd kan till stor del tillskrivas den tyska kanslern, Angela Merkel, som alltmer framstår som Europas ledare. I den s k Normandiegruppen har hon, tillsammans med Frankrikes president Hollande och Ukrainas president Porosjenko, lett de förhandlingar med Ryssland som utmynnade i Minsk I- och Minsk II-avtalen. Sanktionerna har beslutats av det Europeiska rådet, EU:s högsta beslutande organ. Inom EU har därutöver en rad aktörer deltagit, framför allt Europeiska rådets, Donald Tusk och den Europeiska utrikestjänstens höga representant, Federica Mogherini. Ledarrrollen är emellertid fru Merkels och hennes arbete går ut på att samla EU:s medlemsländer bakom en Rysslandspolitik som alla stödjer.

Att ett antal länder vacklar är dock tydligt. Förra året mottogs Vladimir Putin med stora hedersbetygelser i Österrike och i kandidatlandet Serbien. Framträdande politiker från EU-länder har också besökt Moskva, bland dem Cyperns president och Italiens premiärminister Matteo Renzi.

Geografi spelar en stark roll när det gäller ländernas hållning. I stort sett gäller att ju närmare Ryssland ett land är beläget, desto större är oron och därmed, beträffande vissa länder, kritiken. En annan stark faktor är sårbarheten, som leder en del stater (även några av dem som ligger nära Ryssland) till samarbete.

Energifrågor spelar likaså en mycket stor roll. Vissa länders beroende av rysk energi har satt dem i en svår situation. EU försöker genom att skapa en energiunion att minska ett sådant beroende men åtgärderna kommer att ta tid. Under tiden försöker man minska den stora roll som bl a Gazprom har i Europa. EU-kommissionen upplever nu att Gazprom försöker förhindra marknadsekonomin att fungera i Central- och Östeuropa för att på olika sätt utnyttja sin dominerande position. Kommissionen har vunnit vissa segrar, som t ex att stoppa South Stream, den pipeline som skulle ha lett gasen under Svarta Havet genom Bulgarien upp i Europa och givit Ryssland direkt tillgång till och ett starkt grepp över energimarknaden i sydöstra Europa. Ryssland har emellertid i stället initierat en gasledning via kandidatlandet Turkiet den s k Turkish Stream. Även Serbien, liksom Grekland och Ungern, är intresserade av att ansluta sig till gasledningen. För Grekland är givetvis den desperata ekonomiska situationen och behovet av billig energi en stark anledning till detta.

Samma erosion som energifrågan skapar inom EU åstadkoms också av det informationskrig som Ryssland bedriver mot vissa länder, däribland i hög grad de baltiska, liksom de massiva desinformationskampanjer som nu pågår. En liknande effekt skapas också av det sätt på vilket Putin infiltrerar europeisk politik genom politiska partier på ytterkanterna.  Starkast är inflytandet i Ungern där såväl Fidesz som Jobbik, de två största partierna, är Rysslandsvänliga. Syftet att splittra EU kan också anas bakom de ryska antydningarna att man överväger att lyfta embargot för export från Cypern, Grekland och Ungern.

En följd av den ryska politiken är att europeiska länder agerar med stor försiktighet för att inte ytterligare irritera ryssarna. Det gäller i hög grad det Östliga partnerskapet, där det senaste mötet avhölls i Riga den 21-22 maj. När detta polsk-svenska initiativ trädde i kraft 2009 byggde det på principen att EU skulle ge ”mer för mer”. Det betydde att i den takt som länderna reformerade sina system och blev allt mindre korrumperade skulle också EU:s stöd till dem öka. Det Östliga partnerskapet har alltid varit omdiskuterat, bl a på grund av att EU-länderna haft olika åsikter om huruvida slutmålet skulle vara EU-medlemskap eller inte. Bristen på reformer i de sex partnerskapsländerna har också varit tillbakahållande. En helt ny situation inträdde emellertid när Putin i geopolitisk anda valde att tolka det Östliga partnerskapet som en aggressiv politik riktad mot Ryssland och hans utspel har lyckats med att påverka ett antal EU-länder, som därmed tonat ner sitt stöd till politiken. Att Rigamötets slutsatser skulle bli blygsamma var därmed givet och att det ryska utrikesdepartementet trots detta i en kommentar talat om ”antiryska komplex” och bristande respekt för demokratin är inte heller att förvånas över. Frågan som återstår är hur EU ska fortsätta att driva det Östliga partnerskapet. I vilken grad kommer de länder som förordar ökade kontakter med Ryssland med sikte på avspänning att lyckas med att i praktiken avveckla det Östliga partnerskapet för att därmed undvika ökad konfliktnivå med Ryssland?

De som vill återknyta nära kontakter med Ryssland har också ett annat argument i det att EU är beroende av Ryssland när det gäller en rad svåra problem som IS, Mellanöstern, Iran, Irak, Syrien osv. Här gäller förstås också vilka åsikter som andra aktörer har. Angela Merkel fick nyligen stöd vid G-7-mötet för en stram linje mot Ryssland, men med tanke på den skickliga ryska söndringspolitiken, det splittrade Europa och dessutom det faktum att sanktionerna slår hårt mot Tyskland, kan inget i dag tas för givet.

 

Författaren äe Fil dr och ledamot av KKrVA.

Av Johan Wiktorin, avdelning I

För drygt åtta månader sedan gjorde jag en skattning med hjälp av den ryske generalstabschefen Gerasimovs modell av var längs konfliktskalan vi ligger mellan väst och Ryssland i allmänhet.

Så här blev resultatet av den genomgången:

Bild1

I det följande kommer ett försök att bedöma hur de olika faktorerna har förändrats sedan slutet av september. Nya skattningar med rutmönstrade stjärnor. En varning är på sin plats. Modellen ger intryck av en linjär utveckling. Så är inte fallet, utan när man närmar sig en kris kan det plötsligt gå väldigt fort.

———————-

Formandet av politiska allianser har bara rört sig genom konsolidering/kvalitativt genom tätare kinesiskt och ryskt uppträdande. På segerdagen 9/5 paraderade för första gången PLA på Röda torget och veckan efter avslutade de bägge länderna en gemensam flottövning i Medelhavet. På infrastrukturområdet fortsätter också närmandet dem emellan, även om vissa projekt är försenade på grund av oenighet kring vem som ska utföra arbetena. Det pågår också en process att uppta Iran i SCO, under förutsättning att man uppnår ett avtal kring det iranska kärnenergiprogrammet. I veckan möttes organisationen i Moskva och det är tydligt att Kreml prioriterar relationerna i Asien.

När det gäller att sätta politiskt och diplomatiskt tryck, så är också förändringarna mindre. Det är framförallt sammankallandet av säkerhetsrådet vid olika tillfällen, senast igår, och vid de direkta förhandlingarna som exempelvis vid upprättandet av Minsk II som vi sett detta. Under gårdagens sammanträde i säkerhetsrådet pekade USA ut att ryska styrkor används i SO Ukraina, på ett sätt som inte gjorts tidigare. USA:s utrikesminister Kerry förhandlade också med den ryska ledningen i Sochi nyligen. Det är uppenbart att USA fortfarande är beroende av rysk medverkan i ett avtal med Iran. Intressant nog har Ryssland å sin sida annonserat sin avsikt att sälja kvalificerat luftvärn till Teheran.

De ekonomiska sanktionerna har skärpts lite grann sedan september. I oktober införde Ryssland små skärningar på livsmedelområdet och i december godkände den amerikanska kongressen nya sanktioner mot Ryssland. EU har kopplat hävandet av sina sanktioner till Rysslands implementering av Minskprotokollet. Den mest illavarslande signalen kom dock häromveckan, när president Putin annonserade att det ska bli möjligt att göra sin värnplikt i försvarsindustrin, vilket innebär en strukturell förändring som ska underlätta övergången till en krigsekonomi.

Under perioden har också de diplomatiska relationerna försämrats märkbart. Västs ledare bojkottade firandet av segerdagen i Moskva, medan Ryssland införde visumsanktioner mot politiker och tjänstemän från drygt hälften av EU:s stater. I morgon startar också G7-mötet i Tyskland utan Ryssland samtidigt som förbundskansler Merkel har sagt att det inte är aktuellt med en återkomst för rysk del. Däremot fick den ryske presidenten komma på G20-mötet i Australien som hölls i november. Mottagandet var dock uttalat svalt från västs ledare och Putin åkte hem tidigare från mötet.

Att organisera politisk opposition hos sina motståndare fortsätter också. I mars hölls ett stort möte i St Petersburg för nationalistiska högerpartier i Europa. Lån från ryska banker till Front National har också uppmärksammats i medierna. I samband med den grekiska regeringsbildningen uppdagades det kontakter mellan ryska aktörer och bägge ändarna av det politiska spektrumet i den nya regeringskonstellationen. I ett utslag av klassiskt spgeltänkande har Ryssland också antagit en lag mot ”icke-önskvärda element” som utgör ett hot mot liv, hälsa ordning och den nationella säkerheten.

Bild1

Skattning 6. juni 2015

Informationsoperationerna, främst i form av psykologiska operationer via medier, fortsätter med ökad frenesi. Den nya budgeten för 2015 i Ryssland innebar en signifikant ökning av anslagen till såväl RT som Rossiya Segodnya. Margarita Simonyan tjänstgör som redaktionschef i bägge entiteterna och Rossiya Segodnya lanserade i november en kraftig expansion utomlands genom etablerandet av nyhetsbolaget Sputnik i 34 länder. Vi kan klart se hur Ryssland ordnar en struktur för en eskalering av informationsoperationerna som nu också tagit fart ordentligt. Bland annat så klarar inte medier i väst i alla lägen att granska nyheter källkritiskt längre. På västsidan har vi nu börjat tala om hur vi ska möta denna flodvåg av strategisk kommunikation och inbyggd desinformation, men utan några större uppväxlingar i kvalitetet eller kvantitet. Just denna operationslinje är en intressant indikator vartåt utvecklingen går. En följd av den ryska modellen är att det gäller att bädda för ett kommande användande av väpnat miliärt våld.

Den strategiska avskräckningens skärpning är synlig på bägge sidor. Nato har börjat rotera förband till de baltiska staterna och andra öststater som Polen och Tjeckien. Övningsverksamheten har intentifierats främst i väst. I höstas hölls den nationella övningen Anakonda i Polen och sedan genomfördes Bold Alligator med amerikansk ledning. Igår startade dessutom Baltops, som även om den bygger på ett FN-mandat som svårligen skulle komma i den här regionen, så är det en maktprojicering. Inte minst övningsmomentet med amerikanska B-52 med simulerad minfällning utanför Ravlunda och sedan övningsfällning utanför Bornholm är exepel på just strategisk avskräckning.

Strategiska förflyttningar har märkts i beslutet att reversera tillbakadragandet av amerikanska stridsvagnar från Europa. Nu har motsvarande en pansarbrigad börjat flytta tillbaka till Tyskland och möjligen med delar till Polen eller någon av de baltiska staterna. I december flög Ryssland med Tu-95 i Östersjön för första gången sedan kalla kriget. Detta strategiska bombflygplan har inget behov att flyga så långt fram för att kunna skjuta långräckviddiga kryssningsmissiler, utan det var mera en maktdemonstration. Tydligt är dock att Ryssland börjat flytta fram ytterligare resurser till Kaliningrad, särskilt som man förra året började trilskas med Open Skies-flygningar över exklaven. En kraftig uppbyggnad pågår också på Krimhalvön, där man annonserat en stationering av både Tu-22 och Iskandersystem, något som implicerar framflyttandet av taktiska kärnvapen.

Genomförande av stridsoperationer har vi inte sett några än, men väl förberedelser för detta förutom ren övningsverksamhet. Sorgligt nog riktas en del av detta mot Sverige. Vi hade i mitten av oktober en konstaterad undervattensarkränkning med så tydliga bevis att samtliga partiledare intygade att så var fallet.

I samband med den ryska alarmövningen i december, så gjorde den polske försvarsministern Siemoniak dessutom ett sensationellt uttalande, då han hävdade i polsk TV att övningen i första hand var riktad mot Sverige. Säpo har för andra året i rad i sin årsbok poängterat att Ryssland bedriver krigsförberedelser mot Sverige, och generaldirektören Anders Tornberg framträdde nyligen på en utbildning i Folk och Försvars regi med mycket tydliga budskap i den riktningen. Av förklarliga skäl kan inte Säpo demonstrera vad man vet, men min erfarenhet säger mig att man inte kan vara så tydlig och övertygad utan grundliga bevis för detta.

Summa summarum, så rör vi oss alltså enligt min mening fortfarande mot en väpnad konflikt mellan väst och Ryssland. Inom samtliga fält har spänningarna ökat med skärpningar i existerande handlingar eller etablerandet av nya former. Ryssland har visat både politisk vilja att använda militärt våld och genomför fortfarande sitt stora upprustningsprogram genom omfördelningar från den sociala sektorn på ett sätt som är otänkbart för oss.

——————————–

Under samma tid, så har vi fått en försvarsuppgörelse som innebär ett trendbrott, men ett otillräckligt sådant. Dels i förhållande till den stora yta på c:a 500 000 km2 (inkl territorialvatten) som vi är skyldiga att hävda, och dels i förhållande till omvärldsutvecklingen, vilket ska betraktas som en rörlig risk. Det största problemet för vår del är inte att vi inte är med i Nato, utan att vi har en alldeles för liten försvarsmakt i förhållande till försvarsbehoven. Du kan se mer om detta här i ett 5-minklipp från Sälen.

Den ryske tsaren Alexander den III sägs ha yttrat: ”Ryssland har bara två allierade: Armén och flottan.”

Sverige har idag sin minsta armé och flotta sedan Gustav Vasa dog 1560 efter att ha avslutat bildandet av nationalstaten Sverige. Det sambandet kan du reflektera över när du firar Nationaldagen idag. En framtid i frihet som inte kommer utan uppoffring.

———————-
Tillägg 9/6 kl 2125

Veckan startade dramatiskt med uppgiften om att två B-2 (stealthbombflygplan) hade genomfört start- och landningsövningar samt tankning i Storbritannien. Dessutom gjorde den brittiske utrikesministern Hammond ett uttalande om för- och nackdelar med basering av amerikanska kärnvapen i Europa, något som sammanföll med uppgifter från USA om att Pentagon gjorde dessa överväganden. Dessa publika informationer är sannolikt samordnade för att kommunicera strategiskt. Jag flyttar stjärnan för ”strategic deterence” en aning åt höger.

Dessutom missade jag att föra in uppgiften för ett par veckor sedan om att Ryssland förbrukat halva sin försvarsbudget under första kvartalet (motsvarande en takt på 9 % av BNP på årsbasis), enligt information från ryska finansdepartementet. Detta kan tolkas som förberedelser inför en utvidgning av kriget i Ukraiana eller som en förberedelse att motstå en ekonomisk blockad som skulle påverka delar av den militära sektorns försörjning. Jag flyttar inget på skalan, men detta är mycket intressant att följa hur siffrorna ser ut för Q2.

Summan är ett litet steg hos Gerasimov, men ett något större steg för ett kärt land med för små medel avsatta för den stora ambitionen att leva i frihet och fred i närheten av en aggressiv granne.

av Göran Lindmark

Edit: Tillägg under rubrik ”Paneldebatten” i slutet av artikeln.

Projektledaren Peter Lagerblad introducerar seminariet.

Projektledaren Peter Lagerblad introducerar seminariet.

Torsdagen den 28 maj arragerade KKrVA ett symposium med titeln ”Ett modernt psykologiskt försvar” på Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA), inom ramen för Krigsvetenskapsakademiens projekt ”Krigsvetenskap i det 21:a århundradet”, för vilket ledamoten Frank Rosenius är ansvarig. Ledare för delprojektet ”Samhällets sårbarhet”, där symposiet ingår är ledamoten Peter Lagerblad.

Björn Körlof, tidigare generaldirektör för Styrelsen för psykologiskt försvar och ledamot av akademien, ledde symposiet. Cirka 60 personer deltog. Symposiet öppnades av Frank Rosenius, som berättade om symposiets roll inom delprojektet, som har inriktning på bland annat informationsberedskap och olika frågor inom försörjningsområdet. Förmågan att hantera nya utmaningar på det säkerhetspolitiska området är inte så stor som man kunde önska, konstaterade Frank Rosenius. Hur ser då allmänhetens kunskap ut om detta? Man tror nog att det finns mer resurser inom försvaret än vad det i själva verket gör. Det ger öppningar för många diskussioner, t ex om behovet av ett modernt psykologiskt försvar. [läs mer…]