≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av Lars Holmqvist

Allt sedan invasionen av Krim vintern 2014 har vi kunnat märka ett ökat intresse för ett svenskt psykologiskt försvar. I många olika sammanhang har PsyOps som företeelse – och hur man bäst kan försvara sig mot det – diskuterats. Som exempel genomförde KKrVA ett symposium i maj med rubriken ”Ett modernt psykologiskt försvar”.

Orsaken är given. Sakta har det gått upp för allt fler att den information som vi idag möter i traditionella och digitala medier inte alltid kommer från individer eller organisationer som vill oss väl. Tvärtom arbetar olika aktörer med att pytsa ut uppgifter med syftet att desinformera, att leda såväl beslutsfattare som enskilda människor i riktning mot beslut som inte gynnar Sverige.

Nya tider

Mycket har förändrats i samhället sedan det kalla kriget. Lösningar för ett psykologiskt försvar som tidigare har tjänat oss väl behöver inte vara de bästa i dagens läge, något som för övrigt gäller i många skilda sammanhang. Bland många saker som har betydelse för hur ett modernt psykologiskt försvar bör se ut, vill jag särskilt peka på två:

  • Vi har gått från en värld då ”alla” såg Hylands Hörna på lördagskvällen till dagens fragmentiserade situation med ett oerhört stort utbud av medier. Tanken att från statens sida försöka samla media i försök att påverka allmänheten är idag praktiskt mycket svårt eller rentav omöjligt.
  • Vår uppfattning om auktoriteter har förändrats. Det svenska samhället präglas fortfarande av en betydande intern tillit, men viljan till ifrågasättande är långt större än den var några årtionden tillbaka. Patienten som läser FASS eller fördjupar sig i texter om symptom eller behandlingsmetoder innan läkarbesöket kommer inte att ta läkarens ord för självklara. Bilköparen som läst en rad biltester innan han/hon kommer till bilhallen likaså. Lärare, politiker och tjänstemän är exempel på grupper vilka idag kan räkna med att bli emotsagda långt mer än under det kalla krigets dagar.

Detta leder till frågan om hur ett psykologiskt försvar skulle kunna fungera i det ”nya” samhället. Vid KKrVA:s seminarium i maj uttryckte Anders Lindberg, ledarskribent vid Aftonbladet, följande:

”Det är viktigt att återupprätta kontaktytor och även att skapa nya, men detta måste anpassas till en ny tid. Dagens offentliga kommunikation behöver anpassa sig bättre till det nuvarande samhället med krav på ökad öppenhet i kommunikationen. Det är väldigt viktigt att peka på att hålla en tydlig rågång mellan media och myndigheterna. Fria medier är helt avgörande för trovärdigheten och det bästa sättet att avslöja och bemöta propaganda.”

Tanken är inte logisk. En modell där staten i en eller annan form skulle försöka påverka den allmänna opinionen skulle kunna innebära betydande risk för misstänkliggörande. Både spontant från den allmänhet som så gärna ifrågasätter, men det skulle även kunna utnyttjas av en kunnig och anpassningsbar antagonist med vilja att bedriva psykologiska operationer emot vårt samhälle. Bättre då att staten konsekvent visar prov på öppenhet och ärlighet och därigenom löpande stärker sin egen trovärdighet och att desinformation av olika slag bemöts i öppna, kunniga och kritiska media.

Men nyckelbegreppet här är den allmänna opinionen. Det finns fler aktörer än så att ta hänsyn till i fråga om psykologiskt försvar och för att stödja dessa andra aktörer kan det komma att krävas andra medel. Några exempel på ”andra aktörer” att beakta när det gäller psykologiskt försvar:

  • Beslutsfattare på statliga myndigheter
  • Lokala beslutsfattare på kommunal och landstingskommunal nivå
  • Beslutsfattare och specialister på privata företag

Enligt min mening är det oerhört viktigt att Totalförsvaret (vem det nu är som leder detta) formulerar en tydlig uppfattning om vad man vill att företrädare för dessa grupper ska prestera i ett skymningsläge och vad som krävs i förberedelser för att så skall ske. Denna uppgift spänner över både ekonomi (beredskapslager, alternativa strömkällor och samband, transportresurser, reparationsresurser etc.) och psykologi (viljan att upprätthålla viktiga funktioner under prövande omständigheter).

Antagonisten i ett skymningsläge

  • En antagonist kommer tidigt att identifiera en rad samhällsfunktioner vilka man vill påverka och störa (t ex kontanthantering, elförsörjning, färskvatten). Ju mer oreda i vårt samhälle som antagonisten kan förorsaka med icke konventionella medel, desto enklare blir det att nå uppsatta politiska mål utan bruk (eller endast litet bruk) av kinetiska medel.
  • Man kommer att identifiera vilka åtgärder som krävs för att påverka dessa samhällsfunktioner (var finns de svaga punkterna i elnätet, hur kontaminera vatten för största möjliga spridning, etc.).
  • Dessutom finns risken att man vill störa våra möjligheter att vidta motåtgärder (genom att hindra reparationsgrupper, försvåra kommunens försök att informera om att dricksvattnet inte är tjänligt, etc.).

Punkterna ovan ska ses schematiskt. De är inte ett försök till metodbeskrivning.

Vad betyder detta för oss?

”The Full Spectrum Conflict”, eller hybridkriget, bör inte ses som att en rad fientliga aktiviteter (kinetiska/icke kinetiska, traditionella/icke traditionella) sker parallellt, oberoende av varandra. Vad det handlar om är att motståndaren utifrån sitt valda krigsmål fritt väljer den sammansättning av samverkande och sinsemellan stödjande åtgärder vilka gemensamt leder fram till önskat mål. Tillvägagångssättet ställer krav på hur vi måste organisera vårt Totalförsvar för att kunna värja oss och ett försvar modell stuprörsfunktioner är nog inte rätt metod.

För att säkerställa att de civila delarna av Totalförsvaret fungerar i ett skymningsläge eller en öppen konfliktsituation kommer det att krävas statlig styrning på en helt annan nivå än dagens. Det är inte helt enkelt att här dra en tydlig gräns mellan psykologiskt och ekonomiskt försvar. Kanske bör just detta prägla hur man organiserar sig.

Ett psykologiskt-ekonomiskt försvar?

En ansvarig myndighet måste ha en rad befogenheter för att lyckas med att få denna del av Totalförsvaret att fungera. För var och en av de grupper som ska hanteras (beslutsfattare på statliga myndigheter, lokala beslutsfattare och beslutsfattare på privata företag) kommer man att behöva:

  • Befogenhet att kravställa
    • X-BODA kommun skall kunna hysa minst 0 000 personer i uppvärmda lokaler i ett läge med långvarigt elavbrott och vintertemperaturer
    • ICA-handlaren i Y-BY skall vid var tid lagra minst X kalorier i livsmedel som ej kräver kyl/frysförvaring.
    • Myndigheten Z skall planlägga för fortsatt myndighetsutövande i länet Ö även om sambandet med myndighetens centrala ledning är bruten
  • Befogenhet att inspektera/kontrollera att aktören ifråga lever upp till myndighetens krav
  • Befogenhet att utdöma sanktioner i de fall aktören ej levererar
  • Finansiella medel att bedriva egen verksamhet och för att kompensera berörda aktörer för nytillkomna/ej budgeterade kostnader vilka med säkerhet kommer att uppstå
    • Tanken på att detta skulle kunna bekostas ”inom tilldelad finansiell ram” är inte realistisk.

Att nå denna nivå fullt ut i alla delar av landet skulle antagligen bli mycket kostsamt och jag inser att kostnaderna för detta i så fall måste tas i konkurrens med andra angelägna investeringar inom och utanför Totalförsvaret.

Det hindrar inte att en adekvat statlig organisation på ganska kort tid skulle kunna skapa en struktur och en tydlig målbild – bilden av önskat läge. En sådan bild skulle kunna vara till hjälp i mer förtänksamma organisationer redan innan ett kravställande kan genomföras. Bara genom att tankar börjar tänkas i olika delar av landet innebär i sig en betydelsefull höjning av Totalförsvarets förmåga.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer

av Michael Sahlin

När denna text skrivs har det hänt något, viktigt, när det gäller det internationella samfundets sätt att förhålla sig till den syriska katastrofen. Dels har vi den ut över hela världen spridda bilden på lille 3-åringen Aylan Kurdi med röd tröja och blåa byxor, uppspolad på stranden vid den fashionabla turkiska semesterorten Bodrum där hans resa från nordsyriska Kobane till Sverige tragiskt slutade. Plötsligt har den syriska flyktingkatastrofen fått ett ansikte. Och dels via de dramatiska scenerna från Budapests centralstation och från de balkanska gränsområdena, samtidigt med fortsatta manifestationer av ett yrvaket och handfallet EU. Och i detta ett annat ansikte: 13-åringen från syriska Daraa, utan känt namn, som i mitt i det budapestska kaoset citeras världsvist säga, på vårdad engelska, ”Please help the Syrians – just stop the war, we won´t want to go to Europé. Just stop the war in Syria”.

Så nödvändigheten av att stoppa kriget i Syrien är en insikt som fått förnyad aktualitet, i en kombination av effekten av krisens ansikten, de absurt hårt drabbade, och det ytterst påtagliga sätt varpå Syrien-krisen nu direkt påverkar mottagarsidan av den resulterande flyktingkatastrofen – detta i kontrast mot alla andra världens katastrofer där konsekvenserna bärs främst av andra, på mer betryggande avstånd. Insikten om att den aktuella flyktingströmmen kanske bara är början på något vida större, toppen av ett isberg, en ström vars storlek står i omvänd proportion till EU:s vilja och förmåga att hantera den, innebär en återvändo till utgångspunkten: så länge kriget i Syrien (och Irak, m m, måste man inskjuta) fortgår så kommer flyktingkatastrofen bara att förvärras, alltså MÅSTE man (också för EU:s egen överlevnads skull) få stopp på kriget, utan det löses ingenting annat. Den onda cirkeln MÅSTE brytas.

För dem som nära följer krisutvecklingen i Mellersta Östern, eller hela MENA-området, har sommaren varit en blandkompott av utvecklingar i olika riktningar, med synnerligen oklart netto. I kompotten ingår, först och främst, avtalet mellan P5 plus Tyskland och Iran om det iranska kärnprogrammet. En viktig potentiell game changer, en säkert nödvändig men säkert inte tillräcklig betingelse för regionens långsiktiga fred, samtidigt ett steg med ytterst ovissa regionala konsekvenser för situationen i Syrien, och Irak. Vidare har vi Turkiets överenskommelse med USA om samarbete och aktivering av kampanjen mot IS, samtidigt Turkiets inre politiska kris och det återuppblossade kriget mot kurdiska PKK (systerorganisation till syrisk-kurdiska PYD/YPG, m fl, omistlig tillgång för USA som relevanta ”boots on the ground” i kampen mot IS). Det turkisk-amerikanska samarbetet syftar bl a till att upprätta en ”skyddzon” söder om den turkisk-syriska gränsen, en zon som (tills vidare) tänks tillfredsställa olika smaker, ”IS-free” för USA, ” PYD/YPG-free” för turkarna som inte gillar tanken på ett sammanhängande kurdiskt område söder om gränsen, därtill en zon som tänks skydda syriska flyktingar, i Syrien respektive Turkiet.

Sommaren har också uppvisat en mängd uppgifter om förnyat energisk bilateral och multilateral diplomati, bl a med ett nytt, försiktigt, fredsplanförslag av FN-sändebudet De Mistura. Men på marken,  inne i Syrien, liksom i Irak, snarast ”more of the same”: en trängd Assad-regim med krympande territorium, dock fortfarande stödd av Ryssland, Iran och libanesiska Hezbollah, mot ett kalejdoskop av mer eller mindre jihadistiska motståndsgrupperingar med över tiden varierande koalitionsmönster och styrkeförhållanden (och med stöd i olika portioneringar av Turkiet, Saudiarabien, Quatar – och USA, m fl), med IS som dominerande aktör med agenda som aspirerande dominant i hela Syrien (och Irak) – i krig mot ”alla” andra – snarare än som en av flera motståndsrörelser mot Assad-regimen.

Så frågan nu, när det med förnyad kraft står klart för alla och envar, i alla fall i det flyktingdrabbade Europa, att inbördeskriget i Syrien (och Irak, tvingas man igen tillägga) MÅSTE bringas till någon form av politisk lösning, frågan nu är om den uppenbart helt alarmerande och ohållbara humanitära situationen, och kanske avtalet med Iran om kärnprogrammet, ändå kan förmå (de många) parterna att tänka nytt och mer konstruktivt. Den frågan har att beakta aktörsspelets flerfaldiga nivåer: den lokala, den regionala och den globala.

På den lokala nivån finns i det ”somaliserade” Syrien ett virrvarr av stridande aktörer, regimtrogna och regimmotståndare, jihadister och s.k. ”moderata”, bymiliser och nationellt verksamma, kriminella och politiska, o s v, var och en med olika regionala stödländer. På den regionala nivån finns dels de grannländer som bär huvudbördan av resulterande flyktingkris, Jordanien, Libanon, Turkiet och Irak, dels i själva kriget – ”proxy kriget” – involverade regionala makter, Turkiet, Saudiarabien och Quatar som stöder regimmotståndsgrupperna av mer eller mindre jihadistisk karaktär, å andra sidan Iran och Hezbollah i Libanon som stöder Assad-regimen. Och på global nivå främst USA som prioriterar kampen mot IS men fortsatt står på anti-Assadsidan, och Ryssland som prioriterar stödet till Assad-regimen men också fruktar IS´ framfart och hotpotential i muslimska delar av det ryska väldet. Därtill kommer att IS´ tillväxt och framfart lett till att konflikterna i Syrien smittat av sig på konflikterna i Irak, med ytterligare kopplingar och komplikationer som följd, och att regionen dessutom inrymmer den intilliggande konflikten Israel-Palestina och den multinationella, gränsöverskridande kurdiska konfliktdimensionen, m m.

För  t ex USA:s del innebär detta aktörskalejdoskop ett tämligen absurt komplext rollspel: dels ledarskap över bred internationell koalition i kampen mot IS, visst partnerskap med Iran i Irak (mot IS) men motpartskap i Syrien, visst partnerskap med Ryssland om Iran (kärnprogrammet) men motpartskap om Syrien, visst partnerskap med Turkiet om Syrien (IS, Assad-regimen) men oenighet om kurdiska ”boots on the ground”, visst partnerskap med Bagdad, men svår balansgång i sunni-shia-motsättningen, visst partnerskap med kurdiska KRG i norra Irak, men tillbakahållande skepsis till KRG:s självständighetssträvanden. Därtill plågas amerikansk diplomati och Obama-administrationen av den från Irak och Afghanistan ärvda absoluta motviljan mot att åter involvera amerikansk trupp i stor skala i Västasien, och av frånvaron av acceptabla, livsdugliga alternativ till Assad-regimen i Syrien, samtidigt som huvudfienden IS visat stor motståndskraft och förmåga till taktikanpassning mot det gångna årets tusentals (kostsamma) amerikanskledda flygoperationer; nödvändigheten av ”boots on the ground” för att varaktigt rå på IS har gång på gång bevisats. Och en storskalig, legitim, militär fredsframtvingande operation enligt FN-stadgans Kap 7 fortsätter att omintetgöras av ett oenigt FN-säkerhetsråd. Och samma hinder vidlåder andra, mer begränsade militära insatser, t.ex. införande av en ”no-fly-zone” över delar av det syriska luftrummet för att hindra Assad-regimen att flygbomba rebellkontrollerade områden. Och lärdomarna från särskilt Irak-äventyret är att militär intervention utan FN-mandat kostar för mycket, i legitimitetsförlust.

Motsvarande kan, utan alla jämförelser i övrigt, sägas om även andra ambivalenta aktörers osäkra insnärjning i föränderliga partnerskap och motpartskap.

Med detta virrvarr av aktörer och motstridiga agendor på olika nivåer, och efter fyra års katastrofala strider och ömsesidiga övergrepp, uppstår naturligtvis också frågan om huruvida det alls längre är tänkbart att ”the end state” kan innebära ett bibehållet, sammanhängande Syrien (och Irak!), inklusive den än svårare frågan om vilket humanitärt och säkerhetspolitiskt pris som är värt att betala för detta ändamål, alltså Sykes-Picot-gränsernas anno 1916 okränkbarhet. Underförstått: om en slutlig fred kanske vore lättare att nå om man accepterar en uppdelning av landet efter etnisk-sekteristiska riktlinjer (t.ex ett alewitiskt kustområde ner mot Damaskus, ett kurdiskt uppe i norr -men den tanken uppskattas inte i Ankara! – och resterande del i arabisk/sunni-muslismsk regi) – en symmetrisk motsvarighet till den splittring i tre delar (sunni, shia, kurd-) som är hotbilden i Irak. Att dramats upplösning till sist blir just en sådan uppdelning kan förstås ingen idag utesluta, men de fortsatta fredsansträngningarna har tills vidare att förutsätta, både beträffande Syrien och Irak, att det trots allt verkligen fortsatt handlar om sammanhållna stater, som ”end state”.

Om nuläget i Syrien kännetecknas av dels halva befolkningen eller mer på flykt inom och utanför landet, dels kriget mellan IS och den USA-ledda koalitionen (och ett antal andra rebellgrupper) – nu bl a med planerna på en skyddszon närmast turkiska gränsen, också i syfte att förhindra kurdiska YPG:s utbredning -, dels det bittra kriget mellan Assad-regimen och de olika rebellgrupperna kring Damaskus och Aleppo, nu med signaler om förstärkt ryskt stöd för Assad-regimen och fortsatt stöd av Iran och Hezbollah, osv, osv, vad menas med det utbredda internationella uttrycket ”det finns ingen militär lösning, det måste till en politisk lösning”? Och då handlar det i den internationella diplomatin, inför ett ”Geneve III”, om att försöka, och försöka igen och igen, att få till stånd en process som siktar till en övergångsregim och ett hållbart eld upphör. Och nu liksom tidigare under de fyra årens katastrofala krig är svårigheten att enas om synen på Assad-regimens vara eller inte vara i en sådan process.

Just stop the war in Syria”, sade 13-åringen från Daraa på Budapests centralstation.

Det framgår av ovanstående att detta vore viktigt, ja, nödvändigt, men att det är lättare sagt än gjort. Här finns motsättningar och komplikationer på minst tre nivåer, lokalt, regionalt och globalt, och här finns korskopplingarna till de irakiska, palestinska och kurdiska konfliktsfärerna. Efterklokhet – om hur man nu måhända tycker att man då, i konfliktens inledande skede, borde ha agerat – lönar sig knappast. Assad-regimen åstadkommer urskiljningslös massdöd genom sina helikopterburna ”barrel bombs”, IS skapar skräck och förödelse i sin framfart, den fragmenterade oppositionen i övrigt domineras alltmer av jihadistiska grupper och det turkisk-amerikanska samarbetet om att träna, beväpna och sätta in ”moderata” styrkor avancerar i snigelfart. Och FN:s säkerhetsråd fortsätter att vara blockerat. Under tiden trasas Syrien (och Irak) sönder och samman. Och flyktingsituationen i Libanon, Jordanien, Turkiet, Irak, och nu i Europa, förutom inne i Syrien (och Irak), påminner om ett uttalande av en indisk tjänsteman i samband med Bangla Deshs blodiga tillkomst: ”In situations like this, words like impossible or hopeless lose all meaning!”

Så om kriget i Syrien alltså MÅSTE stoppas, i rimlig tid, trots alla dessa svindlande hinder och komplikationer, är det uppenbart att de globala (trots oenigheten om Krim/Ukraina) och regionala (främst Turkiet, Saudiarabien och Iran) huvudaktörerna genom förnyad energisk och beslutsam diplomati MÅSTE komma fram till en kompromissöverenskommelse, som inledning på en helt ny process. Alla inser att ett besegrande av IS är en nödvändig förutsättning, till att börja med. Ryssland och Iran måste fås att inse att Assad-regimen för länge sedan förbrukat sin legitimitet och sina möjligheter att återta kontrollen över hela Syrien, och att denna insikt måste få utslag i en acceptans av att regimen, redan trängd och utmattad på slagfälten, måste kliva åt sidan och öppna för någon form av övergångsregim, under stark och representativ internationell övervakning. Med tanke, vidare, på oppositionsgruppernas fragmentering, med ty åtföljande svårigheter att genomdriva ett meningsfullt eld upphör, lär det oundvikligen bli nödvändigt att en stark internationell fredsbevarande/fredsframtvingande styrka sätts in för att stabilisera freden, vilket förutsätter en grundläggande kompromissöverenskommelse mellan huvudaktörerna och, för nödvändig legitimitet, ett enigt säkerhetsråd. En svår fråga i det sammanhanget blir om agerandet skall ske sekventiellt, typ först IS och sedan Assad och sedan…, eller om det till sist måste handla om ett stort (och vanskligt) paket, med risken i så fall att paketet spricker på mångfalden av alla konflikter och subkonflikter och intressen som måste beaktas.

En annan svår fråga är – naturligtvis – hur ”den stora kompromissen” i det regionala pusslet kan tänkas se ut, den som ska tillgodose vitala delar av huvudaktörernas hittills motstridiga intressen. Ett exempel, ett i mängden: hur ska Iran eventuellt kunna kompenseras vad gäller länken till shiitiska Hezbollah i Libanon, som villkor för att acceptera en uppgörelse om Assad-regimen? Och: en sådan eventuell kompensation får genast bäring på Israels säkerhetskalkyler.

Branden i Syrien (och Irak…) lär väl förr eller senare slockna av sig självt. Men det kan ta ”generationer”, och den tiden har vi inte. Att stoppa kriget här och nu – som svar på Aylans öde och 13-åringens uppmaning, och medan det finns ett Syrien kvar att rädda, kräver stort engagemang, stor beslutsamhet och riskfylld storskalighet,  och även global och regional kompromissvilja. I den bästa av världar banar sommarens Iran-avtal vägen för något sådant. ”Reason may yet prevail”.

Men å andra sidan måste vi, olyckligtvis, gardera för den andra sidan av saken: risken att läget ytterligare förvärras. Som inte minst den irländske Mellanösternkännaren Patrick Cockburn upprepade gånger varnat för i sina artiklar i The Independent finns reell risk för ytterligare flyktingvågor främst från Syrien och Irak, trots flyktingströmmarnas redan unika omfattning. Akut handlar det då om dramatiska scenförändringar kring städer som Mosul i Irak och Aleppo i Syrien, oavsett om det i dessa fall handlar om IS-framryckningar eller IS-nederlag. Tragedin fördjupas och förtydligas av om man därtill, med Cockburn, påpekar att varje tydligt tecken på Assad-regimens omedelbart förestående fall kan komma att utlösa stor flyktingdramatik, även om det handlar om en framförhandlad del av en fredsprocess. Den redan befintliga flyktingpopulationen i grannländerna, Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak, understryker därtill vilken hanteringsproblematik det i ett sådant läge skulle komma att handla. Ord som ”game changer” och liknande lär, för att igen citera den indiske tjänstemannen, ”lose all meaning”.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Mats Bergquist

Debatten om vårt förhållande till NATO, som varit mera intensiv de senaste två åren än sedan alliansen bildades 1949, försummar ofta en grundläggande aspekt. När anhängare av ett medlemskap pekar på att vi inte kan försvara oss själva längre, att vi ju redan genom vårt nära samarbete mer eller mindre är inne i NATO, eller motståndare nostalgiskt blickar tillbaka till en tid då vår utrikespolitik varit självständigare än idag, bortser man från de geopolitiska fundamenten. I meningsutbytet mellan Linus Hagström och Tom Lundborg å ena sidan och Tomas Bertelman, Johan Molander och Sven-Olof Petersson i Dagens Nyheter tidigare i sommar har dock kombattanterna varit inne på ämnet.

Vårt geopolitiska läge har i grova drag varit detsamma alltsedan det stora nordiska kriget 1699-1721. Med freden i Nystad detta senare år kodifierades att Sverige, som alltsedan freden i Nöteborg 1323 successivt flyttat gränsen allt längre österut, nu bytte plats med Ryssland, som fram till freden i Fredrikshamn 1809 i stället på Sveriges bekostnad flyttade gränspålarna allt längre västerut. Nu var det Ryssland, tidvis i konkurrens med Tyskland, som i säkerhetspolitiskt hänseende dominerade regionen. Så har det i stort sett varit alltsedan dess. Under 1800-talets slut och 1900-talets första hälft spelade Tyskland en viktig roll i regionen både som balanserande faktor mot Ryssland och som potentiellt hot mot Sverige. När två ledande stormakter som 1807 och 1939 ingick en överenskommelse om intressesfärer blev Sveriges och 1939 Finlands läge synnerligen bekymmersamt.

Den geopolitiska situationen i Nordeuropa betyder att Sverige och andra mindre stater i regionen varit tvungna att söka hantera asymmetrin mellan stormakten Ryssland och det egna landet. Under 1700-talet trodde den svenska statsledningen att Sverige alltjämt skulle kunna hålla Ryssland stången och anföll sin granne två gånger, 1741 och 1788: den ena gången med katastrofalt resultat, den andra räddad av en tursam storseger över den ryska flottan som dolde den grundläggande maktpolitiska förskjutning som skett.

Efter freden i Tilsit 1807 mellan Napoleon och Alexander I ansåg Gustav IV Adolf att Sverige endast hade två optioner, att anpassa sig till rådande maktförhållanden på kontinenten eller söka ryggstöd västerut, d v s i London. Sveriges geopolitiska situation har i princip varit densamma alltsedan dess. Kungen valde alltså 1808 att söka stöd hos England, med ytterligare ett katastrofalt resultat som följd det värsta fredsslut landet någonsin haft att acceptera. London hade nog kunnat neutralisera den ryska flottan men knappast mer än balanserat Danmark som vi också låg i krig med. Hade Gustav IV Adolf varit mindre halsstarrig och principfast hade han kanske kunnat ge efter för de två kejsarnas krav på att ansluta sig till den s.k. kontinentalblockaden mot England, men samtidigt de facto inte tillämpat selektivt den i västerled. Politik var nog redan på den tiden det möjligas konst; den svenske ambassadören i Petersburg nämnde faktiskt denna möjlighet i samtal med den ryske utrikesministern, som dock avvisade tanken.

Efter kriget 1808-1809 har alla politiska ledningar i Stockholm valt att ställa sig utanför alla militära allianser och bemästra vårt asymmetriproblem genom att följa den neutrala eller alliansfria linje som initierades av Bernadotte. Men främst på 1900-talet sökte man samtidigt upprätthålla en militär avskräckningsförmåga och med fortsatt alliansfrihet ändå behålla möjligheten att söka stöd västerut. Den enda gången Stockholm var nära att gå hela vägen mot allians i väst var 1855 då Oscar I var frestad att på Frankrikes och Englands sida ingripa i Krimkriget mot Ryssland för att söka återvinna Finland eller i alla fall Åland. Men han hade svagt stöd ibland sina rådgivare. I andra för landet mycket allvarliga lägen övervägdes aldrig att överge neutralitetspolitiken, varken 1914-1918 i det då rätt tyskvänliga landet eller framför allt 1940-1941 då Sverige i praktiken var omringat av Tyskland.  I praktiken valde Per Albin Hansson den option som Gustav IV Adolf förkastade 1808, nämligen att genom ibland smärtsamma kompromisser, söka hålla landet utanför världskriget.

Sverige har alltså sedan flera hundra år prövat både formellt stöd i väst och alliansfrihet, det förra med katastrofalt, det senare med lyckosamt resultat. Detta sannolikt därför att alliansfrihetens syfte är att försäkra omvärlden om kontinuiteten i svensk utrikespolitik kombinerats med både en militär och en politisk avskräckningsdimension. Nu hävdar NATO-anhängarna alltså att Sverige blivit för svagt för att försvara sig. Den betydande nedrustning som både regeringen Persson och ministären Reinfeldt får ta på sig skulden för, har gjort uppgiften för försvaret onödigt mycket svårare, vilket den sittande regeringen nu försöker korrigera. Samtidigt har den utvecklat ett försvarssamarbete med Finland som är ett nytt element i bilden. Men har landet alltsedan stormaktstiden någonsin ensamt kunna försvara sig? Knappast ens under det kalla krigets zenit då krigstidens upprustningspolitik och erfarenheter medförde att vi hade en betydande krigsmakt. Därför har svenska regeringar sökt kombinera avskräckning och återförsäkring om fredliga avsikter på det sätt Michael Sahlin diskuterar i ett tidigare blogginlägg i sommar. Alliansfriheten har, vilket givetvis varit känt för Moskva, inneburit samarbete med våra grannar Danmark och Norge och de stora NATO-länderna USA, England och Tyskland. Om Sverige trots alliansfriheten ändå skulle angripits visste Moskva att vi med all sannolikhet skulle få stöd utifrån men annars förbli neutrala; inga anfallsföretag skulle utgå från svenskt territorium.

Nu hävdar NATO-anhängarna att vår säkerhetspolitiska situation förändrats i och med att Vladimir Putin under senare år visat tydligt aggressiva utrikespolitiska tendenser och utan att blinka annekterat Krim och sponsrar gerillakrig i östra Ukraina. Detta är givetvis ytterst allvarligt, men har detta förändrat Sveriges geostrategiska situation? Nej knappast. Det är som Thomas Graham, tidigare hög tjänsteman i National Security Council, skrev i en artikel i Financial Times denna sommar, inte främst Putin utan Ryssland är problemet för västvärlden och dess grannar. Om den ryske presidenten skulle falla av sin häst skulle detta inte lösa vårt strategiska problem, nämligen asymmetrin mellan Moskva och Stockholm och den traditionella ”grand strategy” som de flesta ryska ledare alltsedan Peter den store följt och som är inbyggd i alla stora landmakters tänkande, osäkerheten om imperiets gränser.

Sverige (och Finland) tillhör Europas till ytan största stater. Det betyder att vårt territorium är vår främsta tillgång men också en riskfaktor, eftersom andra makter i en kris- eller krigssituation kan vilja ha tillgång till svensk mark. Eftersom vi således inte själva kan försvara oss ligger det därför i vårt intresse att se till att vårt territorium hålls utanför operativa planeringskalkyler i andra huvudstäder. Det är troligen också i såväl NATO:s som Rysslands intresse, även om de givetvis som alla försvarsstaber måste planera för motsatsen.

Militär planering och politiska beslut är dock två olika saker. Även om olika tjänstemän i Bryssel eller i Washington säger att antingen är man med i en allians eller inte, vet vi givetvis intet om hur den politiska ledningen i USA skulle agera om Sverige verkligen skulle hotas. Då gör man en strategisk bedömning om att det ligger i USA:s och alliansens intresse att skydda Sverige eller inte, oavsett vad olika uttalanden tidigare gett vid handen. Naturligtvis skulle det inte ligga i USA:s och NATO:s intresse att Ryssland ganska fritt kunde nyttja svenskt territorium och vice versa. När våra NATO-anhängare menar att Moskva redan i praktiken diskonterat ett svenskt medlemskap förbiser man den politiska symbolik som skiljer ett samarbete med NATO med sikte på ett specifikt krigsfall å ena sidan och medlemskap och skyldigheter enligt artikel 5 å den andra.

De som förordar svenskt medlemskap i NATO brukar hävda att Putin inte skall få bestämma om svensk säkerhetspolitik. Naturligtvis inte – denna skall dikteras av vår geostrategiska situation. Riktigheten av detta konstaterande, som redan 1810 gjordes av den franske marskalken Bernadotte, inser tydligen en god majoritet av svenska folket. Givetvis kan man hoppas på att Ryssland i en framtid kan ta sig en plats i den demokratisk europeisk gemenskap. Men detta perspektiv ter sig inte särskilt närliggande.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Bengt Gustafsson

Såg Sveriges ”superrevisor” Ahlenius Min sanning i TV för några kvällar sedan, en person med stor integritet. På initiativ av intervjuaren tog hon än en gång upp misstanken att den svenska grenen av Stay behind kunde ligga bakom Palmemordet. (Misstanken framfördes tidigare i en DN-artikel i januari 2013.) Det är rätt många i Sverige som har svårt att acceptera att det fick vara så enkelt att det var en kriminell och sjuk Christer Pettersson som var ansvarig för mordet, något som tingsrätten hade konstaterat. Det uppkom lika många konspirationsteorier om detta som vad gäller 1980-talets ubåtskränkningar. Bland annat har inte Svea hovrätt och Leif G W Persson kunnat acceptera Lisbet Palmes vittnesmål. Låt mig något beröra ett par av de frågor Ahlenius svar som intervjuaren ställer.

Själv har jag aldrig haft svårt att acceptera att det var Christer Pettersson som var ansvarig för mordet. Att någon som en gång tittat in i hans ansikte och stickande blick skulle kunna ta miste på personen i fråga ser jag som svårt. En bok som jag senare läst har givit mig vatten på min kvarn: Offret & Gärningsmannen av Hans Hederberg. Av denna framgår att Pettersson hade ett mycket personligt skäl för att hysa agg till Palme: han hade blivit vräkt från fritidshuset där han bodde, trots överklaganden och protester, trots att ärendet, enligt en kamrat, gått ”ända upp till regeringen”, alltså med Olof Palme som ytterst ansvarig.

Vidare att Lisbet Palme slapp bandspelaren vid polisförhören. (Heter det inte: Vi är alla lika inför lagen.) Den bortgångna hovrättspresidenten Birgitta Blom, som jag har den största aktning för då hon friat mig för anklagelsen om grovt förtal, tillsammans med övriga i hovrätten tycks därför ha fäst mindre vikt vid Lisbets vittnesmål. Den bristfälliga dokumentationen vid polisförhören gjorde det svårt för rättens ledamöter att jämföra hennes olika utsagor och se om de förändrats över tiden. Lisbet Palme, som ju är skolad psykolog, har påpekat att polisförhören underlät att ta med en karaktäristik av mördaren som hon tidigt förde fram och innan hon ännu visste något om Christer Pettersson: mördaren gjorde intryck av att vara en ”borderline-personlighet”.

Så något om begreppet ”Stay behind”. Det är namnet på de förberedda motståndsrörelserna inom Natoländerna. Innebär Ahlenius användning av detta begrepp ett erkännande av att också den svenska motsvarigheten – skapad av Thage G. Peterson hos Erlander i början på 1950-talet – tillhörde Nato? I varje fall tillsatte regeringen Göran Persson 1999 en Säkerhets­tjänst­kommission under Gunnar Brodins ledning som just hade att undersöka om de olika säkerhets­organisa­tionerna hade gjort några avsteg från sina uppgifter. (SOU 2002:87 med åtta delbetänkande.)

Om vi tar den officiella svenska motståndsrörelsen så hade den förvisso en hemlig budget, som dock hämtades från försvarsbudgeten, stod under en av försvarsministern utnämnd revisors övervakning och vars revision föredrogs för ministern för godkännande varje år innan handlingen förstördes. Dessutom stod det kansli som rekryterade och utbildade i organisationen ingående personal under en ledningsgrupps övervakning, som till sin sammansättning starkt påminde om styrelsen i Folk och försvar, det vill säga med representanter för facket (i regel LO:s ordförande), LRF och SAF. Ordföranden var vald av försvarsministern; statsministern säkert informerad. Man kan väl inte tala om parlamentarisk kontroll, men så nära man i ”föreningssverige” kan komma det i en hemlig organisation.

Det fanns emellertid en underlighet med anknytning till denna organisation som framkom i kommissionens arbete och om vilken man kan läsa i Lars Olof Lampers delbetänkande: Det grå brödraskapet (SOU 2002:92). Det visade sig nämligen att IB-mannen Birger Elmér efter samråd med LO-ordföranden Arne Geijer i slutet av 1960-talet organiserat en parallell helt socialdemokratisk motståndsrörelse, känd av ÖB Stig Synnergren, som skulle tillse att man inte började rekrytera samma person till de båda konkurrerande organisationerna. (Hur hade han tänkt göra vid krigsutbrott?) Det hade en fördel för partiet. Man kunde nämligen till denna organisation ta ut och krigsplacera de partikamrater som var av betydelse för valårens kampanjer, som chefredaktörer för de socialdemokratiska tidningarna och fackföreningschefer. De riskerade därmed inte att bli inkallade till den höstens repetitionsövningar i det öppna militära försvaret.

När den hemliga – även för de andra i Militärledningen – organisationen skulle öva bestämde den ju själv. Det var en sådan övning Sten Andersson besökte i Göteborg när han upptäcktes av massmedia i mitten av 1970-talet och hade svårt att förklara vad han gjorde där. En av deltagarna i övningen var för övrigt den senare Göteborgs ”starke man” Göran Johansson. Så Inga-Britt, jag tror inte Du längre behöver söka efter någon mördare över huvud taget, i varje fall inte i det granskade Stay behind.

 
Författaren är general, tidigare överbefälhavare och ledamot av KKrVA.

av Bo Hugemark

”Det gäller att trappa ned retoriken och trappa upp diplomatin”. Så lät en förnumstig kommentar (av barmhärtighet inga namn) i början av den ryska aggressionen mot Ukraina som slutade med annekteringen av Krim. Där fick Carl Bildt en känga för att han liknade Janukovitj med Quisling, och där fick Vladimir Putin en uppmuntran att gå vidare med sin aggression. Att stödja Ukraina att med vapenmakt slå vakt om sin suveränitet var det uppenbarligen inte tal om. Putin kunde fortsätta att låta sina gröna män ta över Krim och samtidigt med stora militärmanövrer skrämmas med att väpnat motstånd skulle utlösa krig. Och vem skulle komma till den angripnes hjälp? Inte förvånande att Ukrainas regering inte kunde förmå sig till att beordra sina garnisoner på Krim att göra motstånd mot de små gröna männen. Putin kunde genomföra ockupation och annektering under den lögnaktiga förklaringen att det var Krims befolkning som brutit sig ut. En månad senare firade diplomatin ännu en triumf: charaden i Genève den 14 april. USA:s EU:s, Ukrainas och Rysslands representant enades om att parterna i krisen i östra Ukraina skulle avstå från bruk av våld och väpnade grupper avväpnas.

Parterna var den ukrainska regeringen och de separatister som i själva verket var Kremls verktyg, vilket Moskva förnekade. För Putin var det en dubbel seger. Om separatisterna gick till offensiv, bevisade det att de inte tog order från Moskva. Om Kiev anföll var det ett brott mot avtalet. Avtalet bakband alltså den ukrainska regeringen utan någon garanti för att separatisterna skulle låta sig bindas.

Taskspeleriet fortsatte med de båda Minsk-avtalen där visserligen separatistledare deltog, men där intet nämndes om att det fanns rysk trupp i Donetsk och där ukrainsk kontroll av hela gränsen till Ryssland skulle vara genomförd först vid nyåret 2015-16, vilket gav Putin full handlingsfrihet för fortsatt invasion.

Men det är naturligtvis orättvist att skylla förräderiet mot Ukraina bara på diplomaterna. Ytterst är de lydiga redskap för politiker som skändligen sviker sin moraliska plikt mot ett land som de velat se i kretsen av civiliserade stater. Ett land som också varit ett av de mest aktiva i internationella fredsfrämjande operationer.

Sveket inleddes redan 2008 då NATO i Bukaresttoppmötet förvägrade Ukraina och Georgien att inbegripas i Membership Action Plan (och i stället fick ett lösligt löfte om framtida medlemskap). Allt tyder på att Putin påverkade inflytelserika NATO-stater till detta. Konsekvenserna för Georgiens del såg vi i augusti samma år, för Ukraina idag.

Men alliansmedlemskap är ju inte en nödvändig förutsättning för militärt bistånd, som synts i Afghanistan och Mellersta Östern. Det är en rätt som uttryckligen medges i FN-stadgan. Varför uppmanades inte Ukraina att slå vakt om sin nationella suveränitet på Krim?

Varför frångick USA och europeiska stater en grundläggande tanke i en avskräckningsstrategi, att hålla motparten i osäkerhet, och förklarade uttryckligen att de inte skulle ingripa militärt?

Hur kan man till och med utesluta/tveka att leverera vapen till den ukrainska armén?

Varför vill väst inte ens kalla det krig och tydligt fastslå att det finns rysk trupp i Ukraina?

Mycket har skrivits om motiven för Västerlandets vankelmodiga och hjärtlösa agerande i Ukrainakrisen och dess eftergivenhet för ryska intressen, ekonomiska bindningar, energiberoende engagemang i andra konfliktområden etc. Men den allt överskuggande förklaringen är att Ryssland lagt sig till med våldsmonopolet

Den som en gång tillgripit vapenmakt har dels ett reellt försteg – han har skapat ett fait accompli – dels ett mentalt – han har visat sig beredd till ett handlande som vi inte föreställt oss. Paradoxalt en konsekvens av vår tendens till mirror-imaging, att tillskriva Putin vår syn på rationalitet. När han nu visar sig förmögen till militärt angrepp i den eviga fredens Europa kanske är han beredd att gå vidare, till och med löpa linan ut med de kärnvapen han skramlar med, åtminstone för ”försvar av Rysslands vitala intressen”. Visst vore kärnvapeninsats totalt vansinnigt, men vem vågar syna en bluff?

Och vad ingår i Rysslands vitala intressen? Här spökar fortfarande intressesfärstänkande från det kalla kriget i västliga politikers sinnen. ”Mycket har förändrats i Europa, det som har förändrats minst är de ledande politikernas verklighetsuppfattning”, så inledde Lech Walesa sitt tal vid Sverige-besöket 1995. Det gäller än idag.

Sammanhängande med detta är myten om NATO:s hotande inringning, förkunnad av Moskva och repeterad av nyttiga idioter och medlöpare bland ”experter” i väst. Europeiska politiker tycks, även om de talar om varje lands rätt att välja sin säkerhetspolitik, ha accepterat att Ryssland känner genuin oro, och försöker att stilla den med eftergifter. De tycks inte inse att det hot Putin-regimen känner är rädslan för att inte kunna utnyttja militärt våld för att betvinga sina grannar.

Västliga politiker sitter också fast i ett status quo-tänkande när det gäller Ryssland. Redan på Sovjettiden var det fel. Att sovjetsystemet som många trodde skulle vara för evigt var en orimlig föreställning i en modern värld. Den är inte sannare om Putins ryska system. Men eftergifter från väst fördröjer dess sammanbrott.

Skuggan från Sovjetunionen faller också över bedömningarna av Rysslands militära förmåga i Ukraina-kriget. Det är inte längre frågan om den stora pansaroffensiven över järnridån. En öppen militär insats för att definitivt inkorporera Donetsk eller slå ut den ukrainska armén skulle kosta stora insatser och förluster och innebära öppen rysk invasion, med oöverskådliga inrikespolitiska konsekvenser.

Men det skulle också ställa väst inför än besvärligare beslut. Bäst då att hålla konflikten på en så låg nivå att Putin med lagom små insatser kan nå sina mål. Bättre att stå med skammen än att få krig.

Men, som Churchill påpekade om München-överenskommelsen, att välja skam kan ändå leda till att man får krig. Och omvänt är den moraliska politiken i regel också den realpolitiskt rätta, när man har med en gangster att göra. Någon har sagt att det som mest provocerar Putin är om aggressionen lönar sig.

Hur ska det ryska våldsmonopolet i Europa kunna brytas? Tyvärr har många chanser redan försuttits att förhindra fullbordade fakta. Hur kommer Putin att utnyttja sitt våldsmonopol härnäst?

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.

av Gunilla Herolf

 
Att EU ännu håller en enad front mot Ryssland beträffande sanktioner ses av många som ett mirakel. Vid det Europeiska rådets möte den 19-20 mars 2015 togs beslutet att sanktionerna skulle kvarstå åtminstone till årets slut och inför mötet 25-26 juni, då sanktionerna formellt ska förnyas, talas dessutom om skärpningar av dem. Ett av förslagen är att utesluta Ryssland ur det internationella betalningssystemet, något som skulle drabba landet oerhört hårt.

Hur länge till kan det hålla? Många EU-länder har ett intresse av att bryta fronten antingen på grund av sin sårbarhet gentemot Ryssland eller genom att de mister inkomster i och med EU:s sanktioner och de påföljande ryska embargon som införts.

Bakgrunden till de fortsatta sanktionerna är det ryska agerande i Ukraina. Trots de två Minskavtalen (det senaste i februari 2015) om bl a eld upphör och ryskt tillbakadragande fortsätter striderna. Under våren har de tilltagit samtidigt som man hindrat observatörerna från Organisationen för säkerhet och samarbete (OSSE) att utföra sitt arbete.

Den ryska politiken begränsar sig emellertid inte enbart till Ukraina. Den har åtföljts av ett aggressivt beteende mot en rad andra länder, bl a genom simulerade flygattacker, flygningar utan transponder med stor risk för kollisioner, inflygningar på andra länders territorier m m. Putin har vidare hotat med att utplacera kärnvapen på Krim och i Kaliningrad, och har i efterhand nämnt att han övervägt att sätta kärnvapen i beredskap i samband med annekteringen av Krim. Den senaste nyheten är att Putin meddelat att Ryssland tänker utöka sin kärnvapenarsenal.

Den ryska politiken har allmänt i Europa väckt starkt kritik men också oro över vilka mål som den ryske presidenten kan ha. Detta leder dock inte med nödvändighet till sanktioner. Att sådana kommit till stånd kan till stor del tillskrivas den tyska kanslern, Angela Merkel, som alltmer framstår som Europas ledare. I den s k Normandiegruppen har hon, tillsammans med Frankrikes president Hollande och Ukrainas president Porosjenko, lett de förhandlingar med Ryssland som utmynnade i Minsk I- och Minsk II-avtalen. Sanktionerna har beslutats av det Europeiska rådet, EU:s högsta beslutande organ. Inom EU har därutöver en rad aktörer deltagit, framför allt Europeiska rådets, Donald Tusk och den Europeiska utrikestjänstens höga representant, Federica Mogherini. Ledarrrollen är emellertid fru Merkels och hennes arbete går ut på att samla EU:s medlemsländer bakom en Rysslandspolitik som alla stödjer.

Att ett antal länder vacklar är dock tydligt. Förra året mottogs Vladimir Putin med stora hedersbetygelser i Österrike och i kandidatlandet Serbien. Framträdande politiker från EU-länder har också besökt Moskva, bland dem Cyperns president och Italiens premiärminister Matteo Renzi.

Geografi spelar en stark roll när det gäller ländernas hållning. I stort sett gäller att ju närmare Ryssland ett land är beläget, desto större är oron och därmed, beträffande vissa länder, kritiken. En annan stark faktor är sårbarheten, som leder en del stater (även några av dem som ligger nära Ryssland) till samarbete.

Energifrågor spelar likaså en mycket stor roll. Vissa länders beroende av rysk energi har satt dem i en svår situation. EU försöker genom att skapa en energiunion att minska ett sådant beroende men åtgärderna kommer att ta tid. Under tiden försöker man minska den stora roll som bl a Gazprom har i Europa. EU-kommissionen upplever nu att Gazprom försöker förhindra marknadsekonomin att fungera i Central- och Östeuropa för att på olika sätt utnyttja sin dominerande position. Kommissionen har vunnit vissa segrar, som t ex att stoppa South Stream, den pipeline som skulle ha lett gasen under Svarta Havet genom Bulgarien upp i Europa och givit Ryssland direkt tillgång till och ett starkt grepp över energimarknaden i sydöstra Europa. Ryssland har emellertid i stället initierat en gasledning via kandidatlandet Turkiet den s k Turkish Stream. Även Serbien, liksom Grekland och Ungern, är intresserade av att ansluta sig till gasledningen. För Grekland är givetvis den desperata ekonomiska situationen och behovet av billig energi en stark anledning till detta.

Samma erosion som energifrågan skapar inom EU åstadkoms också av det informationskrig som Ryssland bedriver mot vissa länder, däribland i hög grad de baltiska, liksom de massiva desinformationskampanjer som nu pågår. En liknande effekt skapas också av det sätt på vilket Putin infiltrerar europeisk politik genom politiska partier på ytterkanterna.  Starkast är inflytandet i Ungern där såväl Fidesz som Jobbik, de två största partierna, är Rysslandsvänliga. Syftet att splittra EU kan också anas bakom de ryska antydningarna att man överväger att lyfta embargot för export från Cypern, Grekland och Ungern.

En följd av den ryska politiken är att europeiska länder agerar med stor försiktighet för att inte ytterligare irritera ryssarna. Det gäller i hög grad det Östliga partnerskapet, där det senaste mötet avhölls i Riga den 21-22 maj. När detta polsk-svenska initiativ trädde i kraft 2009 byggde det på principen att EU skulle ge ”mer för mer”. Det betydde att i den takt som länderna reformerade sina system och blev allt mindre korrumperade skulle också EU:s stöd till dem öka. Det Östliga partnerskapet har alltid varit omdiskuterat, bl a på grund av att EU-länderna haft olika åsikter om huruvida slutmålet skulle vara EU-medlemskap eller inte. Bristen på reformer i de sex partnerskapsländerna har också varit tillbakahållande. En helt ny situation inträdde emellertid när Putin i geopolitisk anda valde att tolka det Östliga partnerskapet som en aggressiv politik riktad mot Ryssland och hans utspel har lyckats med att påverka ett antal EU-länder, som därmed tonat ner sitt stöd till politiken. Att Rigamötets slutsatser skulle bli blygsamma var därmed givet och att det ryska utrikesdepartementet trots detta i en kommentar talat om ”antiryska komplex” och bristande respekt för demokratin är inte heller att förvånas över. Frågan som återstår är hur EU ska fortsätta att driva det Östliga partnerskapet. I vilken grad kommer de länder som förordar ökade kontakter med Ryssland med sikte på avspänning att lyckas med att i praktiken avveckla det Östliga partnerskapet för att därmed undvika ökad konfliktnivå med Ryssland?

De som vill återknyta nära kontakter med Ryssland har också ett annat argument i det att EU är beroende av Ryssland när det gäller en rad svåra problem som IS, Mellanöstern, Iran, Irak, Syrien osv. Här gäller förstås också vilka åsikter som andra aktörer har. Angela Merkel fick nyligen stöd vid G-7-mötet för en stram linje mot Ryssland, men med tanke på den skickliga ryska söndringspolitiken, det splittrade Europa och dessutom det faktum att sanktionerna slår hårt mot Tyskland, kan inget i dag tas för givet.

 

Författaren äe Fil dr och ledamot av KKrVA.

Av Johan Wiktorin, avdelning I

För drygt åtta månader sedan gjorde jag en skattning med hjälp av den ryske generalstabschefen Gerasimovs modell av var längs konfliktskalan vi ligger mellan väst och Ryssland i allmänhet.

Så här blev resultatet av den genomgången:

Bild1

I det följande kommer ett försök att bedöma hur de olika faktorerna har förändrats sedan slutet av september. Nya skattningar med rutmönstrade stjärnor. En varning är på sin plats. Modellen ger intryck av en linjär utveckling. Så är inte fallet, utan när man närmar sig en kris kan det plötsligt gå väldigt fort.

———————-

Formandet av politiska allianser har bara rört sig genom konsolidering/kvalitativt genom tätare kinesiskt och ryskt uppträdande. På segerdagen 9/5 paraderade för första gången PLA på Röda torget och veckan efter avslutade de bägge länderna en gemensam flottövning i Medelhavet. På infrastrukturområdet fortsätter också närmandet dem emellan, även om vissa projekt är försenade på grund av oenighet kring vem som ska utföra arbetena. Det pågår också en process att uppta Iran i SCO, under förutsättning att man uppnår ett avtal kring det iranska kärnenergiprogrammet. I veckan möttes organisationen i Moskva och det är tydligt att Kreml prioriterar relationerna i Asien.

När det gäller att sätta politiskt och diplomatiskt tryck, så är också förändringarna mindre. Det är framförallt sammankallandet av säkerhetsrådet vid olika tillfällen, senast igår, och vid de direkta förhandlingarna som exempelvis vid upprättandet av Minsk II som vi sett detta. Under gårdagens sammanträde i säkerhetsrådet pekade USA ut att ryska styrkor används i SO Ukraina, på ett sätt som inte gjorts tidigare. USA:s utrikesminister Kerry förhandlade också med den ryska ledningen i Sochi nyligen. Det är uppenbart att USA fortfarande är beroende av rysk medverkan i ett avtal med Iran. Intressant nog har Ryssland å sin sida annonserat sin avsikt att sälja kvalificerat luftvärn till Teheran.

De ekonomiska sanktionerna har skärpts lite grann sedan september. I oktober införde Ryssland små skärningar på livsmedelområdet och i december godkände den amerikanska kongressen nya sanktioner mot Ryssland. EU har kopplat hävandet av sina sanktioner till Rysslands implementering av Minskprotokollet. Den mest illavarslande signalen kom dock häromveckan, när president Putin annonserade att det ska bli möjligt att göra sin värnplikt i försvarsindustrin, vilket innebär en strukturell förändring som ska underlätta övergången till en krigsekonomi.

Under perioden har också de diplomatiska relationerna försämrats märkbart. Västs ledare bojkottade firandet av segerdagen i Moskva, medan Ryssland införde visumsanktioner mot politiker och tjänstemän från drygt hälften av EU:s stater. I morgon startar också G7-mötet i Tyskland utan Ryssland samtidigt som förbundskansler Merkel har sagt att det inte är aktuellt med en återkomst för rysk del. Däremot fick den ryske presidenten komma på G20-mötet i Australien som hölls i november. Mottagandet var dock uttalat svalt från västs ledare och Putin åkte hem tidigare från mötet.

Att organisera politisk opposition hos sina motståndare fortsätter också. I mars hölls ett stort möte i St Petersburg för nationalistiska högerpartier i Europa. Lån från ryska banker till Front National har också uppmärksammats i medierna. I samband med den grekiska regeringsbildningen uppdagades det kontakter mellan ryska aktörer och bägge ändarna av det politiska spektrumet i den nya regeringskonstellationen. I ett utslag av klassiskt spgeltänkande har Ryssland också antagit en lag mot ”icke-önskvärda element” som utgör ett hot mot liv, hälsa ordning och den nationella säkerheten.

Bild1

Skattning 6. juni 2015

Informationsoperationerna, främst i form av psykologiska operationer via medier, fortsätter med ökad frenesi. Den nya budgeten för 2015 i Ryssland innebar en signifikant ökning av anslagen till såväl RT som Rossiya Segodnya. Margarita Simonyan tjänstgör som redaktionschef i bägge entiteterna och Rossiya Segodnya lanserade i november en kraftig expansion utomlands genom etablerandet av nyhetsbolaget Sputnik i 34 länder. Vi kan klart se hur Ryssland ordnar en struktur för en eskalering av informationsoperationerna som nu också tagit fart ordentligt. Bland annat så klarar inte medier i väst i alla lägen att granska nyheter källkritiskt längre. På västsidan har vi nu börjat tala om hur vi ska möta denna flodvåg av strategisk kommunikation och inbyggd desinformation, men utan några större uppväxlingar i kvalitetet eller kvantitet. Just denna operationslinje är en intressant indikator vartåt utvecklingen går. En följd av den ryska modellen är att det gäller att bädda för ett kommande användande av väpnat miliärt våld.

Den strategiska avskräckningens skärpning är synlig på bägge sidor. Nato har börjat rotera förband till de baltiska staterna och andra öststater som Polen och Tjeckien. Övningsverksamheten har intentifierats främst i väst. I höstas hölls den nationella övningen Anakonda i Polen och sedan genomfördes Bold Alligator med amerikansk ledning. Igår startade dessutom Baltops, som även om den bygger på ett FN-mandat som svårligen skulle komma i den här regionen, så är det en maktprojicering. Inte minst övningsmomentet med amerikanska B-52 med simulerad minfällning utanför Ravlunda och sedan övningsfällning utanför Bornholm är exepel på just strategisk avskräckning.

Strategiska förflyttningar har märkts i beslutet att reversera tillbakadragandet av amerikanska stridsvagnar från Europa. Nu har motsvarande en pansarbrigad börjat flytta tillbaka till Tyskland och möjligen med delar till Polen eller någon av de baltiska staterna. I december flög Ryssland med Tu-95 i Östersjön för första gången sedan kalla kriget. Detta strategiska bombflygplan har inget behov att flyga så långt fram för att kunna skjuta långräckviddiga kryssningsmissiler, utan det var mera en maktdemonstration. Tydligt är dock att Ryssland börjat flytta fram ytterligare resurser till Kaliningrad, särskilt som man förra året började trilskas med Open Skies-flygningar över exklaven. En kraftig uppbyggnad pågår också på Krimhalvön, där man annonserat en stationering av både Tu-22 och Iskandersystem, något som implicerar framflyttandet av taktiska kärnvapen.

Genomförande av stridsoperationer har vi inte sett några än, men väl förberedelser för detta förutom ren övningsverksamhet. Sorgligt nog riktas en del av detta mot Sverige. Vi hade i mitten av oktober en konstaterad undervattensarkränkning med så tydliga bevis att samtliga partiledare intygade att så var fallet.

I samband med den ryska alarmövningen i december, så gjorde den polske försvarsministern Siemoniak dessutom ett sensationellt uttalande, då han hävdade i polsk TV att övningen i första hand var riktad mot Sverige. Säpo har för andra året i rad i sin årsbok poängterat att Ryssland bedriver krigsförberedelser mot Sverige, och generaldirektören Anders Tornberg framträdde nyligen på en utbildning i Folk och Försvars regi med mycket tydliga budskap i den riktningen. Av förklarliga skäl kan inte Säpo demonstrera vad man vet, men min erfarenhet säger mig att man inte kan vara så tydlig och övertygad utan grundliga bevis för detta.

Summa summarum, så rör vi oss alltså enligt min mening fortfarande mot en väpnad konflikt mellan väst och Ryssland. Inom samtliga fält har spänningarna ökat med skärpningar i existerande handlingar eller etablerandet av nya former. Ryssland har visat både politisk vilja att använda militärt våld och genomför fortfarande sitt stora upprustningsprogram genom omfördelningar från den sociala sektorn på ett sätt som är otänkbart för oss.

——————————–

Under samma tid, så har vi fått en försvarsuppgörelse som innebär ett trendbrott, men ett otillräckligt sådant. Dels i förhållande till den stora yta på c:a 500 000 km2 (inkl territorialvatten) som vi är skyldiga att hävda, och dels i förhållande till omvärldsutvecklingen, vilket ska betraktas som en rörlig risk. Det största problemet för vår del är inte att vi inte är med i Nato, utan att vi har en alldeles för liten försvarsmakt i förhållande till försvarsbehoven. Du kan se mer om detta här i ett 5-minklipp från Sälen.

Den ryske tsaren Alexander den III sägs ha yttrat: ”Ryssland har bara två allierade: Armén och flottan.”

Sverige har idag sin minsta armé och flotta sedan Gustav Vasa dog 1560 efter att ha avslutat bildandet av nationalstaten Sverige. Det sambandet kan du reflektera över när du firar Nationaldagen idag. En framtid i frihet som inte kommer utan uppoffring.

———————-
Tillägg 9/6 kl 2125

Veckan startade dramatiskt med uppgiften om att två B-2 (stealthbombflygplan) hade genomfört start- och landningsövningar samt tankning i Storbritannien. Dessutom gjorde den brittiske utrikesministern Hammond ett uttalande om för- och nackdelar med basering av amerikanska kärnvapen i Europa, något som sammanföll med uppgifter från USA om att Pentagon gjorde dessa överväganden. Dessa publika informationer är sannolikt samordnade för att kommunicera strategiskt. Jag flyttar stjärnan för ”strategic deterence” en aning åt höger.

Dessutom missade jag att föra in uppgiften för ett par veckor sedan om att Ryssland förbrukat halva sin försvarsbudget under första kvartalet (motsvarande en takt på 9 % av BNP på årsbasis), enligt information från ryska finansdepartementet. Detta kan tolkas som förberedelser inför en utvidgning av kriget i Ukraiana eller som en förberedelse att motstå en ekonomisk blockad som skulle påverka delar av den militära sektorns försörjning. Jag flyttar inget på skalan, men detta är mycket intressant att följa hur siffrorna ser ut för Q2.

Summan är ett litet steg hos Gerasimov, men ett något större steg för ett kärt land med för små medel avsatta för den stora ambitionen att leva i frihet och fred i närheten av en aggressiv granne.

av Göran Lindmark

Edit: Tillägg under rubrik ”Paneldebatten” i slutet av artikeln.

Projektledaren Peter Lagerblad introducerar seminariet.

Projektledaren Peter Lagerblad introducerar seminariet.

Torsdagen den 28 maj arragerade KKrVA ett symposium med titeln ”Ett modernt psykologiskt försvar” på Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA), inom ramen för Krigsvetenskapsakademiens projekt ”Krigsvetenskap i det 21:a århundradet”, för vilket ledamoten Frank Rosenius är ansvarig. Ledare för delprojektet ”Samhällets sårbarhet”, där symposiet ingår är ledamoten Peter Lagerblad.

Björn Körlof, tidigare generaldirektör för Styrelsen för psykologiskt försvar och ledamot av akademien, ledde symposiet. Cirka 60 personer deltog. Symposiet öppnades av Frank Rosenius, som berättade om symposiets roll inom delprojektet, som har inriktning på bland annat informationsberedskap och olika frågor inom försörjningsområdet. Förmågan att hantera nya utmaningar på det säkerhetspolitiska området är inte så stor som man kunde önska, konstaterade Frank Rosenius. Hur ser då allmänhetens kunskap ut om detta? Man tror nog att det finns mer resurser inom försvaret än vad det i själva verket gör. Det ger öppningar för många diskussioner, t ex om behovet av ett modernt psykologiskt försvar. [läs mer…]

av Claes Arvidsson

 

”Åter” har blivit det nya nyckelordet i svensk försvarspolitik. Sverige har åter blivit första prio. Gotland ska återmilitariseras. Åter gäller också – trots resurstillskott – underfinansieringen av ännu ett försvarsbeslut. Inget åskådliggör dock det senkomna uppvaknandet till ett nytt läge (som ju varit nytt många år nu), som att inriktningspropositionen signalerar totalförsvarstankens återkomst. Det civila försvaret bör återupptas, och med fokus både på kris i fred och vid höjd beredskap.

Tyvärr handlar inte FB 15 om ”återtagande” utan om att återuppbygga vad som raserats under de år evig fred i Europa utgjorde planeringsförutsättning för försvaret av Sverige. Det är bara att hugga in. Ett exempel är beredskapspolisen.

”Jag vill ta upp en fråga om glappet mellan militären och polisen.” Frågan dök upp på Folk och försvars seminarium om Samhällets krisberedskap den 27 maj och riktades till inrikesminister Anders Ygeman:

”Jag tror att det var 2012 man avskaffade beredskapspolisen. Finns det några planer på att återupprätta den?”

Svaret från inrikesministern blev:

”Det finns en diskussion men inga planer.”

Att det finns en diskussion är en början på vägen åter. Men det räcker inte och det borde vara möjligt att agera. För det är viktigt.

Beredskapspolisen med en kår civilpliktiga poliser utgjorde en förstärkningsresurs för polisen. Grupperna leddes av yrkespoliser. Den särskilda beredskapspolisen var bättre utbildad, beväpnad och kunde verka i även fredstid (när Gudrun drog fram 2005 och under fågelinfluensan 2006). I det kommande numret av Vårt Försvar beskriver Lars Nicander den särskilda beredskapspolisen som ett antisabotageförband med förmåga att till exempel strida i ett kringränt Stockholm.

Beredskapspolisen försvann 2009. Den särskilda beredskapspolisen bildades först 1996 och kom att omfatta 1 500 personer. Den gick samma öde till mötes 6 år senare.

I budgetpropositionen 2011/12 skrev alliansregeringen att:

”Mot bakgrund av de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling med en förändrad personalförsörjning för totalförsvaret där uttag med bl a civilplikt inte längre sker samt den kraftiga ökningen av antalet poliser i tjänst, har Rikspolisstyrelsen framfört att polisen inte längre har behov av den förstärkningsresurs som beredskapspolisen utgör. Till detta kommer även att polisen har ökat sin förmåga att vid behov förstärka utsatta områden med en nationell förstärkningsorganisation. Regeringen gör bedömningen att det mot denna bakgrund inte finns tillräckliga skäl att upprätthålla beredskapspolisen. En avveckling av organisationen bör genomföras under 2012.”

Samtidigt slogs det fast att regeringen vid höjd beredskap eller vid totalförsvarsplikt kan ”återinföra organisationen”.

Det är dock lättare sagt en gjort, eftersom inte organisationen finns kvar utan det handlar om att återuppbygga. ”Åter” är dock nödvändigtvis inte detsamma som retro, men i avvaktan på den utredning som Ygeman borde tillsätta skulle man inom ramen för den nya polisorganisationen kunna börja med att kalla in den senast utbildade gruppen beredskapspoliser.

Så vad är problemet – mer? Ådalen 31 – i filmversionen från det röda 1960-talet med försvarsmakten i skurkrollen – hänger kvar. Men ”filmen” från Krim visar hur viktigt det är att bygga ut förmågan. Beredskapspolisen behövs både vid fredstida kriser, och nu i ett läge med förhöjd gråzonsproblematik där polisen blir första instans att hantera situationen.

Det är i sig något som också aktualiserar frågan civilt-militärt i en annan mening. Ett steg i rätt riktning är att Nationella insatsstyrkan och Särskilda operationsgruppen får öva tillsammans.

Fint om dagens polisledning och polisförbund inser att beredskapspolisen behövs – och byter den tidigare negativa inställning till frivilligrörelsen mot en konstruktiv medverkan i den utredning som Ygeman alltså borde tillsätta. Det är trots allt krig i Europa.

 

Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av KKrVA.

av Gunnar Lindqvist

Résumé

Sweden was neutral and non-aligned since the Napoleonic Wars. It was a good policy until the mid-1930s. During WW2 Sweden was allowed to remain neutral, but was forced to perform certain actions with regard to Germany. The neutrality and non-alignment policy that was in operation from 1945 to 1990 consisted of a public part and a secret part. Our citizens learned of the open part, which contained a myth of our ” successful ” neutrality during WW2. The secret portion consisted of preparations for cooperation with NATO in case of war, and a technology exchange between NATO and our defence. The confidential part was well known in Washington, London, and also in Moscow.
* After the destruction of the Berlin Wall in 1989, there emerged a better security situation. Now the dismantling of our defences beyond comparison was initiated. 1939 was forgotten. Experience does not count. Currently we have a very small defence.
* Putin’s Russia is a dictatorship. He promises to restore the country into a superpower. Now the security situation is getting worse. We have to build up a strong defence and have to choose NATO membership or not. Faced with the choice of options as the above, our citizens must have relevant information about our neutrality and non-alignment since 1939, where they speak the truth and abolish the false myths. Only then can the Swedish citizens choose between the options.

 
FÖRE SEPTEMBERVALET DEBATTERADES det mycket om de viktiga frågorna om välfärden, skolan, forskning och arbetslösheten. Däremot var det relativt mindre diskussioner om vår yttre och inre säkerhet. Det var egentligen märkligt eftersom säkerhet utgör grunden för att vi kan bygga vidare på vårt fria samhälle liksom möjligheten till positiv utveckling inom välfärd och kultur.

Det globala säkerhetspolitiska läget har försämrats väsentligt sedan några år, inte minst för vårt land. Efter Sovjetunionens sönderfall 1990 ansåg många att vi bara behövde ett minimalt försvar. Vi hade ju ingen presumtiv fiende. Men de som hade erfarenhet var inte lika optimistiska. Resultat är att vi nu endast har ett alldeles för litet försvar. Säkerhetsläget kan på kort tid bli kritiskt.

När det ser ut som att vi inte har något hot mot vårt land är det frestande att krympa försvaret till ett minimum såsom man gjorde 1925 och 2000. När det senare växer upp hot tar det mer än tio år att bygga upp ett tillräckligt starkt försvar. En fråga är: Hur lång tid innan hotet blir verkligt kan man räkna med någon form av nådatid. Det kan vara allt från några månader till några år. Det beror även på vilken underrättstjänstorganisation och vilken beslutskraft som finns. För att processerna inte ska komma ur fas med varandra måste man alltså alltid dimensionera försvaret så starkt att det bara tar en del av de tio åren innan man har ett tillräckligt starkt försvar.

Sverige har varit neutralt och alliansfritt sedan Napoleonkrigen i början av artonhundratalet. Det var en bra politik fram till mitten av 1930-talet. Efter det första världskriget förstod få att det hade skapats ett helt nytt spänningsfält mellan världens länder.

Vår neutralitet och alliansfrihet har lovordats av många, inte minst av politiker. Orsakerna att vi blev neutrala och alliansfria under det andra världskriget och det kalla kriget har aldrig blivit beskrivna för medborgarna på ett rätt sätt, utan dessa har blivit matade med myten om den ”lyckosamma” Neutraliteten och Alliansfriheten.

Bakgrunden till vår neutralitet och alliansfrihet
Neutralitet innebär att man inte väljer sida mellan två stater som är i krig eller kris. Alliansfrihet är att inte binda sig solidariskt till andra stater. När en vanlig medborgare och vissa politiker talar om neutralitet menar man ofta båda begreppen.

Sverige har fört en neutralitetspolitik och alliansfri politik i snart 200 år. Innan dess hade landet varit med i olika allianser vid flera tillfällen i historien. De viktigaste var Kalmarunionen under senmedeltiden och alliansen med Frankrike under 1600-talet. Resultat av det 30-åriga kriget blev i stort sett att Tysklands enande fördröjdes i 200 år och att Sverige blev en militär stormakt. Dock baserades denna stormakt på varken en tillräckligt stor folkmängd eller en tillräckligt stark ekonomi. Efter napoleonkrigen insåg man att: 1) vi inte längre skulle lägga oss i andras krig och 2) vi inte skulle skicka ut våra soldater att förblöda på främmande slagfält. Sverige blev neutralt. Det var då ett riktigt beslut. Nu, i början av 2000-talet, har man frångått dessa två principer.

Vid olika tidpunkter har frågan om vår neutralitetspolitik och alliansfrihet varit uppe till diskussion, men knappast tillräckligt seriöst från politiskt håll.

1800-talet
Under 1800-talet diskuterades vid tre tillfällen mellan Sverige-Norge om man skulle avvika från neutraliteten.

Gränsen på Sønderjylland mellan å ena sidan hertigdömena Holstein, Lauenburg och Slesvig och å andra sidan Danmark var sedan länge ett trätoämne. De tre hertigdömena tillhörde sedan medeltiden det Tysk-romerska riket. Hertigarna kom från olika tyska furstehus, bl a danska kungar. 1806 avskaffades Tysk-romerska riket av Napoleon. 1815 bildades i stället Tyska Förbundet av 39 tyska stater bl a kejsardömet Österrike, kungariket Preussen, hertigdömet Holstein m m. (Men inte Slesvig). Det Tyska förbundet var till början en ganska lös församling. 1848 ville Danmark närmare knyta till sig Slesvig och Holstein. Det ville inte de tyskar som bodde där. Oroligheterna i Slesvig-Holstein innebar en klar motsatsställning mellan Danmark å ena sidan och Preussen och Österrike å andra sidan. Resultatet blev det Slesvig-Holsteinska kriget 1848–51. Sverige-Norge deltog inte direkt i kriget, men stationerade drygt 4 000 soldater på ön Fyn. Det var en markering om att Sverige-Norge inte skulle acceptera tyska trupper i Nordjylland. Dessa trupper kom hem när stillestånd uppnåddes hösten 1848. Men efter kort tid tog parterna upp stridigheterna igen. En preliminärfred åstadkoms i juli 1849. Under tiden fram till freden 1851 öppnades två buffertzoner: Preussiska trupper stationerades i södra Slesvig, Svensk-norska i norra Slesvig. Freden 1851 blev till fördel för Danmark. Flera frivilliga från Sverige-Norge deltog i kriget i den anda som utvecklades under Skandinavismen.

Ryssland hade sedan 1300-talet expanderat geografiskt. Turkiet, det osmanska sultanatet, var på nedgång under 1700-talet. Detta omfattande välde började kallas för Europas sjuke man. Genom att erövra Ukraina fick Ryssland hamnar vid Svarta Havet. Nästa steg skulle vara att erövra utfarten till Medelhavet. Tidpunkten var propagandamässigt väl vald till 400 år efter det kristenheten hade förlorat Konstantinopel till de muslimska turkarna. Frankrike och Storbritannien motsatte sig Rysslands krav. Orsaken var att balansen mellan Europas stormakter skulle bli helt annorlunda. Kriget varade från 1853 till 1856 och utspelades i huvudsak på Krim och i Östersjön för Frankrike och Storbritannien. En annan front var Moldavien.

Frankrike och Storbritannien ville ha med Sverige-Norge på sin sida. Sverige, med Oscar I som kung, hade nog vissa förhoppningar om att återerövra ”vår östra rikshalva”. Om Finland var med på detta var nog mycket tveksamt. Där hade man förmodligen själva helst velat bilda en egen stat redan då. Förhandlingarna mellan de fyra länderna ledde inte till något inträde i kriget från Sverige-Norges sida, men väl till de s k Novembertraktaten, vilka kan anses som ett avsteg från vår neutralitet och alliansfrihet. Dessa avtal gällde en bit in på 1900-talet. Dock gavs de brittiska och franska flottorna tillfälle att proviantera på Gotland och i Stockholms södra skärgård på sin färd mot Bomarssund på Åland.

1863 hade Preussen under Bismarcks ledning skapat en stark organisation inom Tyska Förbundet. Nu krävde man tillbaka vad man förlorat i kriget 1848–51. Även nu diskuterade man om Sverige-Norge skulle ställa upp på Danmarks sida. Men så blev det inte. Danmark stod därför ensam. Efter några månaders krig kapitulerade Danmark. Kriget brukar kallas dansk-tyska kriget. Tyska Förbundet tog tillbaks alla tre hertigdömena. Flera frivilliga från Sverige-Norge deltog i kriget 1863. Men skandinavismen dog efter kriget.

Kort därefter, 1866, tvingade Preussen kejsardömet Österrike att utgå ur Tyska Förbundet. Nu samlades alla tyska delstater under Preussen och bildade kejsardömet Tyskland. Tyskland angrep Frankrike och vann 1870-71.

Det första världskriget
Kring sekelskiftet 1900 hade vårt försvar minskats. Trots ökat krigshot vidtogs bara små åtgärder för att rusta upp. Det gick så långt att medborgarna själva spontant började samla in pengar till försvaret inför hotet om ett världskrig. Bondetåget och Gustav V:s borggårdstal orsakade regeringskris. En förstärkning av försvaret påbörjades.

Första världskriget orsakades av flera faktorer. Det var balansen mellan stormakterna, Rysslands strävan efter att ta ansvar över de slaviska staterna, kampen om kolonierna m m. På ena sidan var Frankrike och Storbritannien (ententen), Ryssland, USA, Italien, Japan m fl. På den andra sidan Tyskland och Österrike/Ungern (centralmakterna), osmanska riket m fl. Kriget varade mellan 1914 till 1918. Vi lyckades var neutrala i Skandinavien.

Under oktoberrevolutionen 7 november 1917 bestämde bolsjevikerna att flera delar av Ryssland skulle få bli nya stater; bl a Finland. Den 6 december proklamerade Finlands lantdag landets självständighet. Sverige erkände den nya staten 4 januari 1918.( Samma dag som Sovjetunionen)

I början av 1918 fanns fortfarande ca 40 000 ryska soldater i Finland. Landets befolkning delades i två läger: De vita (mest i norra, mellersta och östra Finland) och de röda (mest i södra Finland). De vita hade förberett frihetskampen genom att träna s k jägare i Tyskland. I slutet av februari 1918 började inbördeskriget/frihetskriget mellan vita och röda på grund av en röd statskupp i Helsingfors.

De vitas regering i Vasa begärde att få köpa vapen och ammunition från Sverige och att få transitera krigsmateriel från Tyskland genom Sverige. Man vädjade även om direkt svensk intervention. På den frågan blev svaret nej. Orsaken till den negativa attityden berodde mycket på att våra politiker hade olika åsikter om vilken som borde segra; de vita eller de röda. Vid den här tiden visste man ju ingenting om vad kommunism leder till. Men vår reaktion då liksom under vinterkriget 1939-40 är fortfarande i friskt minne hos vår granne. Man tycker sig inte ha upplevt någon större solidaritet från Sverige.

Ålands befolkning var till största delen svensktalande. Dessa visade sig vilja att tillhöra Sverige. En delegation sändes till Stockholm i början av februari 1918 för att begära av kung Gustav V att han skulle låta Åland återförenas med Sverige. Men det fanns ryska soldater kvar på ön. Regeringen i Sverige antog att risk fanns att dessa soldater skulle vända sig mot befolkningen. Sverige skickade den 13 februari transportfartyg till Åland, eskorterade av fartyg från Flottan, för att evakuera de ålänningar som direkt ville flytta till Sverige. Men nu kom också både vita och röda soldater från Finland till Åland. Dessa inledde strider mot varandra. Sverige skickade då några större krigsfartyg, en bataljon från armén samt tre kompanier från kustförsvaret till Åland. Efter förhandlingar kom man överens om att evakuera ryssar, vita finnar och röda finnar till önskade hamnar.

Vid separatfreden i BrestLitovsk den 3 mars 1918 mellan Tyskland/Österrike och Ryssland tvingades Ryssland att ge ifrån sig flera länder, exempelvis Finland och Polen. Nu kunde Tyskland mer aktivt stötta de vita i Finland. Både Tyskland och Finland anmodade svenskarna att åka hem. Den 5 mars kom enheter ur tyska flottan till Åland. De svenska enheterna lämnade över evakueringen till tyskarna. (Man blir förvånad med vilken snabbhet beslut och handling kom till.)

1919 gjorde ålänningarna ännu en folkomröstning som åter visade att nästan alla på Åland ville tillhöra Sverige. Frågan hänsköts till det nya Nationernas Förbund. Vid förhandlingarna i Genève 1920 beslöts att Åland skulle tillhöra Finland. Dock beviljades Åland en viss självständighet. En av orsaken till beslutet var kanske att finsksvenskarna i Finland inte ville att Åland skulle bli svenskt.

1920- och 1930-talen
Fundamentala upptäckter och uppfinningar gjordes under dessa år. De kom att vara betydelsefulla i många avseenden. Då upptäcktes halvledarna (en förutsättning för hela datautvecklingen), då uppfanns radarn, jet- och raketmotorn och då åstadkoms den första kärnklyvningen. Flygbolag etablerade transkontinentala linjer.

Politiskt ändrades världen avsevärt. Från att ha dominerats av starka och tekniskt utvecklade länder med omfattande kolonier gick vi in i en era där de olika politiska ideologierna kom att kämpa mot varandra. Tyskland, Japan och Italien med nationalrasistiska idéer började våldföra sig på andra länder. Det nyligen bildade Nationernas Förbund hann inte leva upp till sin tänkta roll. De demokratiska länderna hann inte slå sig samman i en tillräckligt stark allians. Förhandlingar med Hitler var meningslösa. En erfarenhet från dessa år och allt sedan dess är att man aldrig kan lita på en uppgörelse med en diktatur. Få människor ute i världen insåg vartåt det barkade. Egentligen borde vår och andras neutralitetspolitik redan då ha omprövats. Men tiden var inte mogen.

I Sverige hade man med 1925-års försvarsbeslut vidtagit en nedrustning. Man ansåg att ingen skulle vara så galen att han startade ett andra världskrig. Tyvärr fanns det sådana. 1939 hade vi ett dåligt, omodernt försvar. Man hade dock vaknat 1936 och påbörjat en upprustning och byggande av en försvarsmaterielindustri. Per-Albin Hansson framförde att: ”Vår beredskap är god.” Det var en nödlögn. Vi var inte rustade förrän inpå 1950-talet, flera år efter det att andra världskriget var slut.

Den beslutade nedrustningen år 1925 var dock i flera avseenden inte så genomgripande som dagens nedrustning och omstrukturering är av försvaret.

Det andra världskriget
1939 utbröt det andra världskriget. Det gick inte att stoppa eftersom axelmakterna hade fått ett för stort försprång i sina rustningar. Tyskland och Sovjetunionen började med att dela Polen och de baltiska länderna. Frankrike och Storbritannien förklarade krig mot Tyskland. Sovjetunionen krävde 1939 flottbaser i finska viken. Finland nekade och det s k 100-dagarskriget började. Finland begärde hjälp, men Sverige ville inte gå in i kriget. Dock etablerades ett svenskt flygförband i norra Finland med flygplan och personal från vårt flygvapen. Mycken krigsmateriel transporterades över till Finland. Många frivilliga från Sverige deltog i Finlands armé, bl a Svenska Frivilligkåren på cirka 7 000 man som insattes i Norra Finland.

Under andra världskriget byggde vårt land upp en ganska heltäckande försvarsmaterielindustri för att bli mindre beroende av import av krigsmateriel.

Sverige, liksom de flesta andra europeiska staterna, förklarade sig neutralt. Efter det att Polen och de baltiska staterna hade slaktats av Tyskland och Sovjetunionen och efter det att Tyskland ockuperat Frankrike (med undantag av dess sydöstra del), Belgien, Nederländerna, Luxemburg och flera stater på Balkanhalvön var Tyskland klart för att bryta Ribbentrop-Molotov-pakten och invadera Sovjet. Tyskarna behandlade de europiska staterna på olika sätt. Vissa blev allierade med Tyskland: Ungern, Finland och Rumänien. Norge ockuperades därför att Tyskland behövde ubåtsbaser i dess fjordar. Danmark ockuperades också. Orsaken var att täppa till inloppen till Östersjön.

Hur resonerade tyskarna om Sverige? Den relevanta frågan i Berlin var: fick man mest järnmalm från ett neutralt eller från ett ockuperat Sverige? De som svarade för krigsindustrin och de som planerade för armén i Tyskland måste ha kommit till slutsatsen att man fick mest järnmalm och band minst ockupationstrupp om Sverige fick vara neutralt. Det var alltså den tyska regeringen, och ingen annan, som beslöt att Sverige inte skulle ockuperas utan förbli neutralt. Tyskarna kunde räkna. Rätt eller fel? Det spelar ingen roll. Hade de kommit till ett annat resultat hade vi blivit ockuperade. Detta resonemang kan synas vara utan verkliga referenser, men klar logik leder dock till ovanstående slutsats.

Det var alltså inte vår regering som fattade beslutet om vår neutralitet under andra världskriget. Teoretiskt skulle regeringen kunnat ha allierat sig med Tyskland eller med de allierade. Men båda alternativen måste ha varit svåra för vårt land. Vår regering hade bara att göra det bästa av verkligheten. Vi kan inte klandra den svenska regeringens ledamöter. Men Tyskland hade flera krav på vårt land som stred mot neutraliteten. Man byggde en ubåtsspärr över Öresund. Man transporterade tyska trupper genom Sverige. Efteråt anser våra grannar att vi inte kunde ha gjort något annat, men de inser även att vi tjänade på kriget.

En annan fråga är: Förlängdes kriget på grund av våra malmleveranser? I så fall hur länge? Det kan vi aldrig få klarlagt. Varje ny månad av kriget i Europa betydde ca en halv miljon dödade. Att kalla vår neutralitetspolitik lyckosam måste vara felaktigt, kränkande och makabert.

Det kalla kriget 1945–1990
Det säkerhetspolitiska läget efter andra världskrigets slut blev inte så bra som man hade tänkts sig. Ett nytt spänningsfält uppstod mellan kommunism och demokrati. Ingen vågade avrusta. Dessutom utvecklades en terrorbalans mellan stormakterna på grund av tillkomsten av kärnvapen. Nato, Atlantpakten, bildades 1949 (1951) och Warszawapakten, WP 1955. Perioden från 1945 till 1990 kom att kallas det kalla kriget.

Erfarenheterna från andra världskriget var länge levande. Sverige gjorde ingen markerad nedrustning. Försvarsminister Sven Andersson lär ofta ha sagt: ”Aldrig mer 1939”. Efter diskussioner mellan politiker, försvaret m m bestämde man att Sverige inte skulle skaffa kärnvapen. Det var nog bra. Vi skulle leva under USA:s kärnvapenparaply, vad det nu betyder.

Åren strax efter andra världskriget tog Sverige initiativ till ett skandinaviskt försvarsförbund. Sovjet förbjöd Finland att delta med hänvisning till vänskaps- och biståndspakten. Norge och Danmark var intresserade under förutsättningen att Sverige gick med i Nato. Deras och flera andra västeuropeiska staters erfarenhet från andra världskriget var att neutralitet ej skyddar mot krig.

Under det kalla kriget var vår neutralitet och alliansfrihet verkligen ett stöd till Finland och till oss själva. Enligt vänskaps- och biståndspakten mellan Finland och Sovjetunionen kunde den senare ensidigt placera militärförband i Finland, om Sovjetunionen kände sig hotat. Det vill säga att det fanns en uppenbar risk att järnridån hade flyttats till Bottenhavet om Sverige blev medlem i Nato. Detta var den verkliga orsaken till neutraliteten under denna tid. Men varje regering i Sverige under det kalla kriget hoppades att Nato skulle lyckas hålla fred inom och kring Europa. Samtidigt räknade alla våra regeringar under denna tid med att Sverige skulle få hjälp från Nato om vi ändå blev angripna, detta utan att vara medlem i Nato.

Sovjet och Tyskland var de länder som förlorat mest människor under andra världskriget. Vår regering erbjöd Sovjet och även Polen stora krediter efter kriget som en gest till dessa länder. Men tyvärr, kanske som en ytterligare gest till Sovjet, erkände den svenska regeringen dessförinnan mycket snabbt annekteringen av de tre baltiska länderna. Detta borde inte ha skett. Dessutom sände vi tillbaka baltiska flyktingar till Sovjet. Dessa brister på ”solidaritet” glöms inte av våra grannar.

Under denna tid informerades medborgarna bara om att vår neutralitet och alliansfrihet berodde på vår lyckosamma neutralitetspolitik under andra världskriget. I verkligen tog man nu fram operativa planer tillsammans med Nato. Dessa hölls aktuella fram till ca 1980. Troligen förstördes de i början av 1980-talet. Allt detta var känt av många i Washington, London och även i Moskva. Dessutom samarbetade vi med flera Natoländer inom krigsmaterielsektorn under denna epok. I samband med Sveriges anknytning till Marshallplanen tecknades ett avtal mellan USA och Sverige om teknikinformationsutbyte och materielleveranser till Sverige. I början av 1960-talet strukturerades samarbetet mer i detalj mellan respektive försvarsgrenar. Vad var orsaken till att vi bara vände oss västerut för detta samarbete? Det var av två orsaker: 1) vi var ideellt orienterade till de demokratiska länderna. 2) man skulle inte få ett djupt teknikutbyte om man vände sig till båda stormakterna.

Alla dessa aktiviteter var hemliga för medborgarna. Det gällde speciellt för arbetet med de operativa planerna. Inom materielsektorn var dock många involverade.

Man frågar sig vem som blev lurad? Både på Natosidan och på WP-sidan (Sovjetunionen) kände man till aktiviteterna ovan. Var det så känsligt för Sovjetunionen att man där ville låtsas att de inte kände till verkligheten? De som blev lurade var i alla fall de svenska medborgarna.

Under det kalla kriget deltog vårt försvar i många fredsbevarande operationer under FN:s mandat.

Ett nytt säkerhetspolitiskt läge
I början av 1990-talet sönderföll Sovjetunionen. Unionen delades i 15 länder. Nu fanns det bara en supermakt kvar. I Ryssland började en omställning mot kapitalism.

En parlamentarisk utredning i Sverige ansåg nu att neutralitetspolitiken inte var befogad. Dessutom teoretiskt inte möjlig eftersom det inte fanns mer än en stormakt. När man efter några år gick in i Europeiska Unionen, EU, blev man allierad med denna organisation. Man blev alltså inte helt alliansfri. Men den militära alliansfria politiken var fortfarande berättigad, tyckte de flesta i utredningen. Folkpartiet ansåg dock att Sverige borde bli medlem i Nato. Risken för krig ansågs av många ringa. I Ryssland började försvaret rosta ihop. Bland svenska politiker rådde åsikten att det skulle ta mer än tio år innan Ryssland skulle utgöra ett hot.

Sedan 1990 har många av de europeiska öststaterna anslutits till Nato, dock inte Ukraina. Dessa länder hade erfarenhet av ockupation, annektering och kommunistdiktatur. De insåg snabbt att tryggheten fanns i en Nato-anslutning. USA började undersöka möjligheten att Ryssland skulle bli intresserad av att ansluta sig till alliansen. Men det nya Ryssland ville inte komma in som en mindre viktig nation. Senare meddelade Obamas regering (strax efter dess början) Ryssland, att det inte förnärvarande var aktuellt med Natomedlemskap för Ukraina!

Sedan slutet av 1990-talet har Sverige nedrustat det mesta av det som fanns under det kalla kriget. Försvaret övergick från invasions- till insatsförsvar, vilket betydde att man skulle få ett ”vassare” försvar, men ett försvar som inte kan försvara hela landet utan bara delar. Men samtidigt skulle försvaret delta i fredsbevarande insatser under FN:s mandat. Det betydde också att gå ifrån att rekrytera värnpliktiga till att anställa frivillig personal. Ett mycket genomgripande beslut.

En stor del av försvarsmaterielindustrin har försvunnit. I kris och krig är det inte som idag att det är köparens marknad. Anskaffningarna styrs nu mest mot enbart köp från ”hyllan”. Men när arbetslösheten ökade har man börjat att mer intressera sig för inhemsk industri. Det finns tre sätt att garantera att materielen finns på plats när den behövs:

  • En täckande inhemsk försvarsindustri.
  • Ett stort inköp i tid innan kriget börjar.
  • Att delta i en allians där leverans kan garanteras.

Några försvarsmaterielindustrier finns kvar, men för övrigt har inte Sverige bestämt sig för något av de ovan tre alternativen. Det har varit mycket tal om försvarsekonomin. Det har resulterat i en detaljstyrning av ekonomin. Risken är då att byråkratin blir tyngre och att man därför får mindre fokus på det viktigaste. Det vill säga materielens effekt, verkan och tillgänglighet.

Idag har vi ett litet försvar som är dimensionerat för fredsförhållanden. Men vi har inte tillräckliga resurser för att bevaka vårt territorium, än mindre vår zon av Östersjön. Nuläget inom försvaret är att antalet förband inom armén minskats med omkring 80-90 %. Kvaliteten på markförbanden har dock blivit mycket bättre än före 1990. Marinen och flygvapnet har minskat nästan lika mycket som armén. Dessutom har man svårighet att rekrytera personal. Vi måste förmodligen göra som t ex Danmark d v s återinföra en begränsad värnplikt.

De svenska förbanden som verkar utomlands måste anses vara mycket effektiva. Sverige samövar med Nato. Vi är med i Partnership for Peace. Det är bra, men innebär inte att Sverige har samma fördelar som de anslutna staterna. Många av dessa måste fråga sig varför Sverige tror sig få samma fördelar som de utan att vara medlem. Generalsekreteraren för Nato deklarerade nyligen klart att Sverige inte kan få samma förmåner som medlemmarna. Tankarna från våra regeringar är sedan viss tid att vi skall väsentligt utveckla samarbetet med Finland och de norra Natomedlemmarna. Det skulle troligen inte uppskattas av övriga Natomedlemmar. Det har ju för övrigt prövats tidigare på 1940-talet. Det är inte så bra att försöka smyga in i Nato och få samma fördelar som de som bidrar enligt reglerna till den gemensamma säkerheten. Våra Natogrannar brukar säga: svenskarna deltar i debatter inom Nato, men sätter sig på 1:a parkett när beslut skall fattas.

I början av 2000-talet kom så den ensidiga solidaritetsförklaringen från vår regering, där vi utan några bindningar lovar att hjälpa våra grannar. Samtidigt väntar vi oss att grannarna kommer till vår hjälp. Men hur har denna deklaration blivit tolkad av våra grannar? De anser att Sverige sällan eller aldrig varit solidariskt, utan tvärtom svikit många gånger. Exempel är vårt förhastade godkännande av Sovjets annektering av de baltiska staterna. Sverige måste visa prov på solidaritet innan grannarna tar förklaringen på allvar. Dessutom vet grannarna att vi har ett mycket svagt försvar.

Sedan Putin blev president har Ryssland utvecklats till ett auktoritärt styrt land. Han har klart deklarerat att han skall återuppbygga Ryssland till en stormakt. Han har sedan mer än tio år börjat bygga ett nytt försvar, både kvalitativt och kvantitativt. Landet har stora naturtillgångar men brist på människor. Landet har idag en befolkning som är mindre än hälften av vad Sovjetunionen hade 1990. Nu har Ryssland börjat återskapa sin forna storhet bl a genom annektering av delar av grannstaterna. Vi måste nu inse att det säkerhetspolitiska läget har förändrats till det sämre.

Erfarenheten från andra världskriget säger att det tog mer än tio år att bygga upp ett något så när tillräckligt försvar. Då var andra världskriget redan slut för flera år sedan. Förutsättningarna för att bygga upp ett adekvat försvar i dag är inte bättre. Vilken förvarning kan vi få innan en konflikt som allvarligt hotar vårt land dyker upp? Det kan röra sig högst om något år. Vi bör alltså vara till minst 70 % beredda i fredstid. Många kan tycka att detta resonemang är alltför osäkert. Men vilken annan metod är bättre? Många kanske vill ta större risker. Men ingen kan ta ansvaret för ett sådant spel.

Flera opinionsundersökningar har pekat på att majoriteten av våra medborgare inte anser att Sverige skall ansluta till Nato. Men successivt närmar man sig 50/50. Vilken information har medborgarna fått från våra regeringar? Den består enbart av myten om den ”lyckosamma neutraliteten”. Där påstår man att neutralitet innebär minst risk att drabbas av krig. De flesta mindre och medelstora länderna i Europa var 1939 neutrala. Nästan alla drogs in i andra världskriget.

Det säkerhetspolitiska läget har blivit sämre under 2000-talet
Dominerande orsaker är:

  • Rysslands aggressiva uppträdande. Putin har på allvar börjat annektera grannarnas territorier för att återställa Rysslands stormaktsstatus.. Hans största problem nu och på sikt är en för liten befolkning.
  • Terror av fanatiska muslimer i stora delar av Jorden. Dessa grupper, som säger sig stödja sig på Koranen, har som mål att etablera teokratiska republiker eller kalifat.
  • Latenta globala macroekonomiska problem. Västvärlden skapar förutsättningar för lågkonjunktur och hög arbetslöshet bl.a. genom för litet sparande. Brist på naturtillgångar är också att vänta.. Därtill kommer alltför stora skillnader i födelsetal mellan olika befolkningsområden. Positivt är tendensen att jordens befolkning synes nå ett maximum om några decennier.

Ett stort problem för Sverige är Rysslands agerande i Östersjöområdet. Nu provocerar Ryssland vårt land i luften och till sjöss. Vår stora granne vill därvid bevisa att Sverige inte kan försvara sitt territorium och inte heller kan hålla ordning i vår zon i Östersjön. Sanningen är att Sverige utgör ett säkerhetspolitiskt vakuum.

Vi bör verkligen förstärka vårt försvar. Det finns två vägar för vårt land:

    1. Förbli neutrala och militärt alliansfria
    2. Bli medlem i NATO

Alternativ 1: Vi måste, liksom under kalla kriget bygga upp ett mycket större försvar än det vi har idag. Det duger inte att tro att vi får hjälp av NATO bara för att vi är med i Partnership for Peace, Det är en stor skillnad att vara medlem i NATO eller att inte vara det. Kostnaderna för detta alternativ blir större än för det försvar vi hade i mitten av kalla kriget på grund av fördyringar inom materielområdet.

Alternativ 2: För att få veta vad det kostar att bli medlem i NATO kan man studera Norges försvarskostnader eller studera den utredning som Finland gjort i samma ärende.
Valet mellan de två alternativen beror naturligtvis inte mest på vad de kostar utan på vilken säkerhet de ger.

En annan fråga är hur mycket vi har råd att lägga på Försvaret? Försvarskostnaderna var 2,5 % av BNP 1980, men bara 1,1 % av BNP år 2012. Vi svalt inte 1980. Och tidigare, under det kalla kriget, var försvarsbudget ännu större i förhållande till BNP.

Slutsats

  • Vi måste förstärka vårt försvar inför det nuvarande säkerhetspolitiska läget och inför framtiden.
  • Solidaritetsförklaringen gör inte vår säkerhet bättre.
  • Innan val av alternativen enligt ovan måste medborgarna få en relevant information om vår neutralitet och alliansfrihet, där man talar om sanningen och avskaffar felaktiga myter. Först då kan Sveriges medborgare ta ställning till alternativen.
  • Vi måste bestämma oss för medlemskap i NATO eller inte.

Att inte välja något av dessa alternativ eller bara göra marginella förbättringar är oansvarigt.

Författaren är generalmajor, civilingenjör och ledamot av KKrVA.

av Jan Wickbom

 

Jag påstår att 1990-talets svenska säkerhets- och försvarspolitik var rent kriminell och att vi det därpå följande decenniet uppförde oss infantilt (jag tänker på mina barnbarn, sittande på golvet i barnkammaren,  skrikande för att de inte har några leksaker och att de därför nödvändigtvis vill iväg till dagis för att busa). Då konstaterar jag att vi deltagit i en destruktion av Sveriges försvar, som varit både kriminell och barnslig. Men de då agerande  behöver fördenskull varken vara förbrytare eller dumma. Tvärt om kan de ha varit pålästa idealister.

Både Sverige och Ryssland ligger där de ligger och alltid har legat. Putin uppträder som hans företrädare alltid har gjort. Putin är kanske inte allt djävulskaps moder och Jean Baptiste inte en förbrukad auktoritet; trots att vi nu har USA närmare inpå oss och Ryssland har krympt sedan Jean Baptistes tid.

I stället för att idka grämelse personförföljelse bör vi nu enas om konstaterandet att vi i dag inte organiserar vårt militära väpnade våld effektivt och rationellt. Vi måste organisera det militära våldet på ett nytt sätt, utgående från att svenska folket – människorna och soldaterna – har plikt att försvara sig själva och varandra, sitt territorium och sin konstitution.

Det viktigaste är att vi återinför plikten som försvarsorganisationens grund. Vidare måste beaktas att svenska folket, vi själva, inte vill och kan satsa obegränsade resurser på denna organisation – all verksamhet och alla projekt måste vara kostnadseffektiva.

Dessa krav innebär att det är en försvarspolitisk organisation vi bör satsa på, dess hårda kärna (HK). Försvarspolitikens Hårda Kärna bör sedan i sin helhet vara säkerhetspolitikens militära plattform; det är ett rationellt beväpnat/utrustat folk som är vår – sin egen – säkerhet.

I dagens militära våldsorganisation finns inom marinen och flygvapnet ofullständiga, dyrbara system som kostnadseffektivt kan renoveras och ingå i den Hårda Kärnan. Armén, däremot, måste göra en helomvändning – från frivillighet till plikt.

Trots att riksdagen i dag är handlingsförlamad får man hopps att decemberöverenskommelsens säkerhetspolitiska kompromiss möjliggör att försvarspolitiken nu kan skapa en kostnadseffektiv försvarsmakt, en Hård Kärna.

av Mats Bergquist och René Nyberg

 

Angela Merkel har nu en liknande uppgift i Ukraina som Helmut Kohl hade under missilkrisen på 1980-talet.

Kriget i Ukraina är kulmen på den postsovjetiska utvecklingen. Rysslands beredskap att förstöra en säkerhetspolitisk konstruktion den själv har förhandlat fram hotar jämvikten i Europa.

Parallellerna till det kalla kriget är få, med ett viktigt undantag. Den nu pågående kampen om den europeiska säkerhetsordningen påminner om kampen mot utplaceringen av medeldistansraketer på 1980-talet.

Det var den tyska förbundskanslern Helmut Schmidt som 1979 väckte frågan om hotet mot Europa från de sovjetiska SS-20-raketerna. Det var hans efterträdare Helmut Kohl som i en dramatisk inrikespolitisk kamp drev genom det så kallade dubbelbeslutet, där Tyskland godkände Natos motåtgärd att s k eurostrategiska missiler utplacerades bl a i Tyskland ifall Sovjet inte var berett att förhandla om sina medeldistansraketer. Resten är historia.

Den tvära ryska reaktionen på Euromaidan och den ukrainska revolten tog Väst på sängen. Att Ukrainas västorientering och regimskifte betraktades av Ryssland som ett casus belli överraskade dock alla. Men risken att förlora kontrollen över Ukraina ledde till krigshandlingar först på Krim och senare i Östra Ukraina.

Ryssland utan Ukraina är inget imperium. Den euroasiatiska unionen är Moskvas vision hur spillrorna från den raserade Sovjetunionen samlas. Putin vill inte bli en Nikolai II eller Gorbatjov som förlorade det imperium de härskade över.

Angela Merkels envisa försök att förhandla fram en kompromiss har inte lett till ett genombrott. Minsk II är bara ett vapenstilleståndsavtal.

Kremls omedgörliga position där geostrategiska intressen övertrumfar de nationalekonomiska är ett hasardspel med järntärningar. Kremls kalkyl är att det dekadenta Väst i längden inte förmår motsätta sig den ryska maktutövningen i Ukraina. Beräkningen är byggd på en förmodan att de ryska reserverna räcker längre än det europeiska tålamodet.

Även kärnvapnen spökar i Ukrainakriget. Makthavarna i Ryssland har inte sedan tiden efter Chrusjtjov talat löst om kärnvapen. Det är en ”game changer”, dock mera psykologiskt än militärt.

Hotet att taktiska kärnvapen kan placeras i Kaliningrad väcker begriplig oro. Kärnvapnens användbarhet eller deras uppenbara oanvändbarhet på den europeiska skådeplatsen har ändå inte förändrats. Men ord är handling när det gäller kärnvapnen.

Ryssland satsar systematiskt på att modernisera och uppgradera sina strategiska kärnvapen. Den ekonomiska insatsen är betydande och adressaten USA. Kreml kräver respekt som den andra kärnvapenstormakten. Kremls amerikacentristiska världsbild beskyller USA för de färgade revolutionerna i Georgien och Ukraina. I den upphetsade ryska propagandan beskrivs de mot Ryssland riktade ekonomiska sanktionerna som dikterade av USA.

Som förbundskansler står Angela Merkel inför samma utmaning som Helmut Kohl. Det gäller igen att hålla fast vid någonting som är väsentligt för Väst

Ingen, inte heller Kreml, bör tvivla på hennes resoluta bestämdhet att försvara den europeiska säkerhetsordningen. Den stora koalitionen med kristdemokrater och socialdemokrater ger den populära kanslern starkt stöd. Den tyska ångestens spöke – pacifism, neutralism (drömmen om ett stort Schweiz) och antiamerikanism – är dock fortfarande en realitet i det tyska samhället. Men när det gäller EU-frågor och speciellt Ukraina har förbundskanslerns konsekventa linje även de grönas stöd. ”Putins försvarare” har marginaliserats men striden är inte över. Den mäktig tyska exportindustrin erkänner politikens primat.

Kampen om Ukrainas framtid och ukrainarnas rätt att fritt välja sin framtid är den europeiska säkerhetsordningen centrala fråga. Merkels och Tysklands förmåga att hålla fast vid den principiella linjen beror även på fortsatt medhåll främst från Frankrike och Polen. Stödet för Ukraina är inte riktat mot Ryssland fast Kreml hävdar detta. Men gapet mellan den ryska världssynen och den europeiska är tragiskt och farligt djupt.

 

Mats Bergquist är tidigare ambassadör i Helsingfors och London och ledamot av KKrVA.
René Nybergär tidigare Finlands ambassadör  i Moskva och Berlin och kallad ledamot av KKrVA.

av Mats Bergquist

 

Den ryska annekteringen av Krim i februari 2014 och den påföljande interventionen i östra Ukraina har föranlett den mest omfattande säkerhetspolitiska debatten i västvärlden sedan det kalla krigets slut. Vilka är Vladimir Putins strategiska mål och hur skall USA, NATO och EU svara på den ryska aggressionen?

Egentligen borde denna debatt börjat långt tidigare än vad som blev fallet. Visserligen hade Putin under sin första presidentperiod sökt samförstånd med EU och NATO och etablerat en god relation till både George W Bush och Tony Blair. Men i sitt tal vid Wehrkundekonferensen i München 2007 sade Putin klart att han var missnöjd med den nuvarande internationella ordningen och USA:s dominans. Därmed hade han, kan vi i efterhand konstatera, påbörjat sitt försök att avlegitimera USA:s dominans. Och 2008 invaderade Ryssland Georgien. Ingen av dessa händelser föranledde egentligen, trots att de kom överraskande, någon ny allmän värdering av den ryske presidenten och hans avsikter, även om vissa västliga politiker, bl.a. vår egen Carl Bildt, räckte ut ett varningens finger. De flesta pekade på att Ryssland var alltför svagt för att utgöra ett hot mot västvärlden. Fälttåget mot Georgien visade också för ryssarna deras egna begränsningar och bidrog i hög grad till en omfattande upprustning som fortfarande pågår.

Krim och ingripandet i östra Ukraina har rest den naturliga frågan om Putins strategi. Även om han attackerar USA, NATO och EU och numera gör anspråk på att stå för en alternativ världsordning, är det uppenbart att han inte företräder någon i grunden revolutionär politik, som Sovjet under Lenin och Stalin. Hans avsikter måste därför ses som begränsade. Men hur begränsade? Den politik som efter 1945 ledde till inlemmandet av östeuropeiska länder i den sovjetiska intressesfären var, enligt Vladimir Putin, felaktig. Men hur han ställer sig till länder som varit delar av det egentliga Sovjetryssland, inkl Baltikum, vet man inte. Mera äventyrliga uttolkare av presidentens strategi, som Sergei Markov och Alexander Dugin, inkluderar också dem och ibland även Finland i det territorium som borde vara Rysslands. Än så länge har dock Putin hållit sig borta från dylika diskussioner. Det kan ju vara en bra arbetsfördelning att han tillåter andra, som knappast tillhör hans intima rådgivarkrets, ägna sig åt att skrämma väst.

Även om Putin hittills knappast visat sig särskilt riskbenägen, har han dock dragit på sig ekonomiska sanktioner av en omfattning som han troligen inte väntat sig. Men han är uppenbarligen inte heller helt riskobenägen. Ryssland står sig i ett globalt perspektiv i de flesta hänseenden slätt mot USA och dess allierade. Men Moskva åtnjuter en stor regional militär överlägsenhet, långt större än Sovjet under Ungernrevolten 1956,  resandet av Berlinmuren 1961 och interventionen i Tjeckoslovakien 1968. På grund av en snabb inkassering av den s.k. fredsdividenden efter det kalla krigets slut har en omfattande neddragning av de militära resurserna i NATO:s ledande stater ägt rum och fortsätter. Endast ett par NATO-länder, utöver USA, uppfyller numera alliansens krav på att 2 % av BNP skall avsättas till försvaret.

Det aktuella läget innebär de facto att västsidans optioner, om man skulle vilja försöka köra ut Ryssland ur Ukraina eller rent av från Krim, begränsar sig till ekonomiska sanktioner och hotet att trappa upp konflikten till kärnvapennivå; ett sådant hot skulle dock knappast ha någon trovärdighet. Det fattas ett centralt steg på NATO:s eskalationstrappa, nämligen en trovärdig konventionell kapacitet. T.o.m. leveranser av vapen till Ukraina är ett mycket kontroversiellt ämne.

Hur skall man då förklara NATO-ländernas agerande under de senaste decennierna? Sedan Putin började visa att han inte längre ville gå i västvärldens ledband, har varken USA , de europeiska NATO-länderna eller vi själva  hänvisat till behovet av en tydligare regional maktbalans.  Detta kan i sin tur bero på att det inte förelegat eller föreligger någon enighet inom alliansen, EU eller hos oss, trots annekteringen av Krim och aggressionen mot Ukraina, om att tillskriva Moskva några vidare fientliga avsikter och att därför något behov att militärt balansera Ryssland i Europa inte finns. Somliga pekar på att så resonerade många efter Anschluss och München­överens­kommelsen 1938, och kanske en del t.o.m. efter den tyska inmarschen i Prag i mars 1939. Inte ens då rådde enighet om att Hitler representerade en revolutionär regim, vilket dock kort därefter blev uppenbart för alla.

Om enighet, varken inom den styrande eliten eller bland allmänheten, om att en regional maktbalanspolitik visavis Moskva borde föras, inte kan uppnås, följer man i vår världsdel andra strategier. De brukar med engelska termer benämnas ”bandwagoning”, ”buck-passing” eller ”hiding”.[1] Man skulle kunna säga att Ungern under regimen Viktor Urban, trots EU- och NATO-medlemskapet, hoppat på Putins triumfvagn och att Erdogans Turkiet ibland förefaller ta steg i samma riktning. Men även om många andra EU-länder har omfattande ekonomiska relationer med Ryssland, har inga andra NATO-länder lutat åt en sådan strategi. Men att skicka notan till USA är en inom alliansen vanligt omfattad och accepterad strategi. Den allvarliga ekonomiska kris som började 2008 och som vi fortfarande lever med utgör uppenbarligen ett godtagbart politiskt motiv för denna strategi. Intermittenta amerikanska uppmaningar att leva upp till alliansens målsättningar noteras men effektueras inte.

Resultatet av denna utveckling är, som jag noterade tidigare på akademins hemsida (25 februari 2015: http://kkrva.se/skev-maktbalans-i-europa), att maktbalansen i Europa har blivit skevare än på långliga tider.  Någon permanent stationering av amerikansk eller NATO-trupp i Baltikum är (förutom små enheter med snubbeltrådsfunktion), om inte situationen skulle ändras radikalt, är inte aktuell. Och detta även om man med hänvisning till ett ryskt hot skulle kunna hävda att 1990 års tysta överenskommelse brutits av Moskva. Detta ökar Vladimir Putins politiska spelutrymme, samtidigt som det är lika uppenbart att de ekonomiska sanktionerna och det låga oljepriset kostar och på sikt begränsar hans förmåga attagera.

Vid tre tillfällen under det kalla kriget, 1956, 1961 och 1968 begick Sovjet aggression mot ett Ungern som höll på att frigöra sig från Sovjetsfären, genom byggandet av Berlinmuren och mot ett Tjeckoslovakien som också höll på att lösgöra sig från Warszawapakten. Dessa interventioner försvarades med att de avsåg att förhindra en ändring av status quo. Sedermera omsattes denna politik i Bresjnevdoktrinen vilken också, med katastrofalt resultat, åberopades i fallet Afghanistan 1979. Men en moderniserad Bresjnevdoktrin kan knappast, även om den lockar romantiker som Markov och Dugin, åberopas när det gäller våra baltiska grannar, d.v.s. Estland. Lettland och Litauen, trots att särskilt de två förstnämnda har betydande ryska minoriteter. En rysk inmarsch för att ”skydda” sina landsmän, vare sig i form av små gröna män eller väpnad rysk trupp, vore närmast att likna vid angreppet mot Polen 1939. Detta förstår sannolikt Putin.

Många menar att NATO nu medvetet väljer att inte uppfatta något ryskt hot och därmed kan motivera att inte svara på den ryska upprustning som ägt rum de senaste sju-åtta åren. Så kan man också motivera att notan skickas vidare till Washington, som ju ändå har att upprätthålla sin stormaktstatus. De dubier om Putins avsikter som man ändå inte kan bli kvitt, gömmer man tills vidare. Detta är sannolikt vad man i Västeuropas eliter nu kan enas om och få väljarna med på.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

 

[1] De diskuteras bl.a. i Randall Schwellers läsvärda ”Unanswered Threats. Political Constraints on the Balance of Power”, 2006

Från Chefen för Generalstaben, generalöverste X.

 

av Lars Wedin

Inledning

Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att en så kallad fredlig samlevnad inte är möjlig med Västmakterna, dominerade av det aggressiva USA, utan att ge avkall på vår ambition att återupprätta Rysslands storhet.

Samtidigt har befrielsen av östra Ukraina visat på splittring hos Västmakterna. Gamla slagord som ”det finns ingen militär lösning” återupprepas av dagens politiker och har ett betydande gensvar hos delar av befolkningen – som vanligt främst hos de så kallade intellektuella – men också i de ultranationalistiska partier som växer sig starka framför allt i Frankrike och Grekland. Här har vår propaganda betydande möjligheter att bidra till vår strategiska handlingsfrihet.

Våra framgångsrika operationer på Krim och i östra Ukraina har förbättrat det strategiska läget i denna sektor. Det är emellertid möjligt att ytterligare förbättra detta när ett tillfälle erbjuds. Målet bör vara att behärska kuststräckan fram till den rumänska gränsen och därmed få landförbindelse såväl till Krim som till Transnistrien. Ukraina blir därigenom avskuret från havet och blir sedan ett lätt offer.

Vår återupprustning ger resultat. Jag vill understryka vikten av att fortsätta denna trots de ekonomiska svårigheter som, säkert tillfälligtvis, har drabbat oss. Jag kan inte nog upprepa hur viktigt det är att säkerhetstjänsten inte tillåter någon opposition i denna fråga.

Den strategiska situationen i Östersjöområdet är däremot problematisk och utgör ämnet för denna promemoria.

Den strategiska situationen i Östersjöområdet

Förlusten av vårt imperium innebar att vi förlorade vår kust vid Östersjön. Idag har vi endast förbindelse med detta hav via området kring St. Petersburg och exklaven Kaliningrad. Detta är icke acceptabelt givet den vikt våra handelsförbindelser västerut har.

De tre baltiska staterna är emellertid medlemmar av såväl NATO som EU. Framför allt Estland och Lettland utgör därmed en potentiell inkörsport för aggression från NATOs sida. Men medlemskapet gör också att en aktion mot dessa stater måste ta hänsyn till reaktionen från särskilt NATO och därigenom från USA. Vi har emellertid, som påpekats ovan, en god grund för att med propaganda splittra européerna. Dessa är dessutom militärt svaga och pacifistiskt inställda. Annorlunda är det med USA. En aktion mot en eller fler av de baltiska staterna måste ta USA med i beräkningen.

Här kommer Finland och, framför allt, Sverige in i bilden.

Sverige i den strategiska ekvationen

Den svenska politiken är svår att förstå. Den nya regeringen har infört något som kallas feministisk utrikespolitik; denna har hittills endast resulterat i ovänskap med Arabförbundets medlemmar och förlust av viktiga marknader. Men den är också en fortsättning på den russofobi, som präglade den tidigare regeringen. Den svenska politiken kan sägas vara en rak motsats till den amerikanske presidenten T. Roosevelts tes om ”speak softly but carry a big stick”. Sverige däremot ”speaks loudly but carries a very little stick.” Sveriges inställning är ett problem eftersom våra medborgare inte helt kan isoleras från den svenska propagandan.

För att en insats mot Baltikum skall lyckas utan att leda till för stora spänningar med USA måste insatsen ske överraskande så att USA kommer i efterhand. Erfarenheten visar att framför allt européerna på lite sikt kommer att acceptera status quo. För att lyckas behöver vi kunna isolera Baltikum. Detta är relativt lätt givet våra stridskrafter i Kaliningrad och att USA inte i första taget kommer att angripa ryskt territorium med åtföljande risk för kärnvapenkrig. Svenskt territorium erbjuder dessvärre en bekväm kringgångsväg. Detta är det andra motivet för en insats mot Sverige.

Sverige är inte medlem av NATO och kommer inte heller att bli det enligt vår bedömning. De konservativa krafterna är alltför starka. Det finns också en relativt stark rörelse, som vill minska Sveriges idag starka samarbete med NATO. Nyligen har exempelvis 31 ”kulturarbetare” protesterat mot Sveriges värdskap för en NATO-övning. Vår propaganda har här en god grund för vidare arbete.

Sverige har emellertid deklarerat något som kallas för solidaritetsparagrafen. Denna innebär i korthet att Sverige förväntar sig hjälp från NATO om det blir angripet (av oss) och att Sverige avser hjälpa andra EU-länder om de blir angripna (d.v.s. om de baltiska staterna angrips av oss). Sveriges svaga försvarsmakt, mer härom senare, gör emellertid att dess enda egentliga handlingsmöjlighet är att göra sitt territorium tillgängligt för USA. En sådan utveckling måste ligga som ett antagande från vår sida i samband med vår strategiska planering.

Våra handlingsmöjligheter

Inledningsvis kan noteras att Sveriges försvar är i dåligt skick. Trots medvetenhet härom har landets politiker i samband med den nyligen ingångna försvarsöverenskommelsen endast gjort en mycket begränsad satsning. Sveriges försvar kommer alltså även att fortsättningsvis vara mycket svagt. Denna bedömning förstärks av att försvarsmaktens personal har arbetstidsregler som om de vore civila arbetare. Detta medför låg beredskap och låg effekt i utnyttjandet.

Vår huvudsakliga planering bör utgå från att utnyttja de krafter som vill minska och helst avsluta Sveriges samarbete med NATO. Detta måste dock ske med stor försiktighet så att inte russofobin förstärks.

Vidare bör fortsätta att genomföra ubåtsoperationer i svenska vatten samt flygövningar nära dess territorium. Vi kan härmed effektivt visa svenskarna att de inte är herrar i sitt hus. Risken för en verklig återupprustning är liten – jämför angående försvarsöverenskommelsen ovan – och skulle i vilket fall ta mycket lång tid. När det gäller ubåtsoperationer kan vi dessutom spela på en skeptisk opinion, som redan tidigare varit oss till stor nytta.

Vid lämpligt tillfälle bör vi på diplomatisk väg förklara för Sverige att vi vill ha en återgång till en verklig neutralitetspolitik. Vi bör sedan begära garantier för denna politik; exempelvis genom att ha observatörer i hamnar och vid flygfält. Vi bör självklart också ha en närvaro på Gotland. Om läget skulle innebära risk för en snabb eskalering av USAs aggressivitet i området bör vi snabbt skapa ett status quo på Gotland – detta skulle givetvis motiveras av självförsvarsskäl; vi kan inte tillåta att USA får fotfäste på denna strategiskt viktiga men oförsvarade (!) ö.

Med dessa åtgärder har vi skapat en god grund för en överraskande hybridkrigföring om så skulle behövas.

I ett vanskligt läge har vi också möjlighet att hota med kärnvapen – ett sådant hot skulle sannolikt leda till hysteri varefter vi relativt lätt skulle kunna få ett regeringsskifte till stånd.

Sammanfattningsvis är det viktigt att vi snarast påbörjar en planering i syfte att bli av med problemet Sverige och skapa oss en verklig strategisk handlingsfrihet i Östersjöområdet.

 

Författaren är kommendör, Directeur des études vid Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

av Magnus Sjöland

I Sverige och speciellt inom vissa grupperingar har det blivit en sanning att vi inte skall sälja vapen till Saudiarabien. Gynnar detta framväxten av mer liberala lagar, mer mänskliga rättigheter, friare ställning för kvinnorna eller större tolerans mot andra religioner? Mig tycks det inte så.

Saudiarabien är ett av jordklotets rikaste länder med enorma oljefyndigheter, vilka är  lätta att utvinna. Oljan ligger bildligt talat precis under sanden i öknen och är en av de största kända fyndigheterna. Saudiarabien har också några av de muslimska ländernas största helgedomar inom sina gränser, Kaba i Mecka och profeten Muhammeds grav i Medina. Landet har styrts av ett kungahus under många år, Islam är statsreligion och 85% av befolkningen är sunnimuslimer.

Saudiarabien har ett svårt säkerhetsläge med många instabila stater i närheten och ett expansivt Iran, samt att IS har styrkor i dess närhet. Enligt folkrätten har Saudiarabien en skyldighet att ha ett försvar och skydda sin befolkning mot aggressiva inkräktare. Om de inte har något försvar så finns en icke ringa sannolikhet för att Iran, IS eller någon annan skulle försöka ta över landet med dess stora rikedomar och helgedomar.

1992 fick Saudiarabien en ny grundlag som reglerar hur landet skall styras, samt stadgar vissa personliga rättigheter. Dessa rättigheter, samt de mänskliga rättigheterna är under omfattande internationell kritik. Domsluten är oförutsägbara då domstolarna tolkar sharia, islamisk rätt, individuellt och domsluten blir svåra att förutse. Politiska partier, fackföreningar och andra religioner än Islam är förbjudna. Kvinnorna har inte samma rättigheter som männen. Dödsstraff tillämpas även om antalet dödsstraff per år sjunker år för år. Dödsstraff kan utdömas för bland annat mord, smuggling av droger, våldtäkt, samkönad sexuell aktivitet och väpnat rån.

På många områden har vi samsyn mellan länderna och på andra har vi fundamentalt olika kulturella åsikter i moral och etik. Vi anser i Sverige att det är rätt med abort och samkönade äktenskap. Vi anser att det inte är allvarliga brott att stjäla eller häda Gud eller med utomäktenskapligt sex eller ljuga eller att dricka sig redlös på alkohol. I Sverige anser vi att dödsstraff inte är acceptabelt, inte ens om en massmördare tas på bar gärning. Här skiljer vi oss från Saudiarabien, som har en helt annan kultur. Båda kulturerna har en moral som växt fram under många generationer, vilken som är ”rätt” kan man fundera över, men både vi och dom förfasar sig över hur de andra lever! Båda kulturerna tar intryck av varandra och av nya moraliska idéer, t ex kommer man nu 2015 att kunna välja kvinnor i kommunalvalen för första gången i Saudiarabien och vi i Sverige har skärpt våra lagar runt prostitution.

Förändringar av människors etiska och moraliska ståndpunkter är en långsam process, som inte kan stressas fram. Vissa åsikter, om t ex abort, kommer nog att vara en evig fråga för mänskligheten. Om vi tittar på Sverige så är det inte så många år sedan vi ändrat vår lagstiftning inom områden där vi idag kritiserar Saudiarabien. Fri abort infördes 1975. Kvinnor hade inte samma rättigheter som män i Sverige för inte så många år sedan.  Vi införde kvinnlig rösträtt 1921, då även gifta kvinnor blev myndiga. Vi var en icke-demokrati för inte så många år sedan där Kungen (t ex Gustav III) styrde efter eget gottfinnande. Homosexuella har ansetts psykiskt sjuka, och det har varit olagligt även här. Blev lagligt 1944 och slutade ses som en psykisk sjukdom 1979. Fram till i början av 1800-talet var dödsstraff det vanligaste straffet i Sverige och avskaffades i två steg, 1921 i fredstid och 1973 i krigstid.

Vad är det som de som inte vill sälja vapen till Saudiarabien vill uppnå? Vill de att någon skall attackera landet och ta över det? Vilka i så fall? Eller är det en mer och större medmänsklig önskan om att om inte Saudiarabien får köpa vapen från Sverige, så kommer säkerheten att öka i världen? Om Sverige slutar sälja vapen till Saudiarabien, kommer de ha möjlighet att köpa dessa från någon annan? Vad jag vet är Sverige det enda landet som pratar om att inte sälja till Saudiarabien och därmed så verkar det hela verkningslöst. 85% av alla vapen som säljs till Saudi kommer från USA.

Saudiarabien styrs av ett kungahus och inte på samma sätt som i EU med demokrati och med allmänna val. Vi har även i Sverige ett kungahus och i många länder i världen så styrs man av någon annan form än demokrati enligt Västeuropeisk modell. Skall man då automatiskt inte få rätt att försvara sig och sin befolkning mot en invasion? Vad är det som gör att ett land som inte är demokratiskt inte skall försvara sig? Blir ett land automatiskt demokratiskt om det inte får köpa vapen? Är det demokratiska länder som skall invadera det icke-demokratiska landet och sedan införa demokrati?

Europa har jordklotets blodigaste historia under de senaste 1000 åren, med en enorm mängd krig och barbari. 30-åriga kriget, 1:a och 2:a världskrigen för att nämna några. Vi har haft de mest krigiska staterna i världen och nu tror vi att vi har kommit på lösningen för att äntligen få fred i Europa. Det stavas samarbete mellan länderna, inte sanktioner, blockader och att försöka sko sig på sina grannars bekostnad. Vi har bildat EU, som det största fredsprojektet i mänsklighetens historia. Vi har nu handel, studentutbyten, gemensam valuta, forskning, utvecklingsprojekt, ekonomi, lagar och försvarsprojekt tillsammans. Detta för att minska på klyftorna mellan ”vi” och ”dom”. Exempelvis så bygger Frankrike och Tyskland (gamla arvsfiender) stridsflyg tillsammans, vissa delar kommer från Tyskland och andra från Frankrike, svårt att kriga med ett flygplan som saknar motor, som byggs av fienden!

Vore det inte en bra idé att sprida detta fredsprojekt och dess tankegångar och framgångar, i stället för blockad och sanktioner? Om vi i stället ökar handeln, kulturutbyten och studentutbyten så ökar vi chanserna för att goda idéer sprider sig och vi på sikt får då mer mänskliga rättigheter, bättre hälsa, bättre miljö och bättre ekonomi i världen.

Om vi säljer vapen till Saudiarabien så kan vi skriva in villkor i avtalen, vi kan öka utbyten på andra områden mellan länderna och bygga samarbete i stället för murar. Vi kan överföra bättre miljöteknik, bättre skolor, högre utbildning och berätta om våra värderingar. Vi kommer att lära oss av dem och de av oss, livet är komplext och vi är inte av en mer överlägsen kultur än deras. Vi har alla olika bekymmer i livet, livspussel som skall läggas, ekonomi som skall gå ihop, barn som skall fostras och ett liv som skall levas. Sverige har gängkriminalitet, högst andel singelhushåll i världen, stor konsumtion av lyckopiller, droger, socker och alkohol, svårt att motivera våra ungdomar och på många områden ett moraliskt förfall. Vi kanske också har något att lära?

Vi kan studera två länder som varit under blockad i många år av ett enat väst, Nordkorea och Iran. Har det blivit bättre i dessa länder efter alla år av blockader? Har de vapen, trots att de inte får köpa några? Mitt svar är att de har så mycket vapen de vill ha, det går alltid att få tag på om du kan betala. I dessa två stater finns det även nukleära anläggningar, trots alla sanktioner.

De som inte vill sälja vapen till Saudiarabien, vill de att landet skall bli ett nytt Nordkorea? Isolerat med en svältande befolkning, det kan väl inte vara intentionen? De som vill sluta sälja vapen, vill de även sluta sälja annat också? Som mat, kläder, teknologi, papper, bilar och utbildning? Om det bara är vapen som skall blockeras, vad är det för speciellt med denna handelsvara i jämförelse med lastbilar eller kläder?

Om Sverige avsiktligt slutar sälja vapen, så kanske Saudiarabien inte vill köpa något annat heller från Sverige? I så fall krymper Sveriges ekonomi, Saudiarabien missar några av våra paradprodukter och båda länderna blir fattigare. Färre arbetstillfällen i Sverige och i Saudiarabien och ett minskat kulturutbyte och därmed en minskad chans att få till förändringar på människosyn och den enskilda människans rättigheter enligt vårt västerländska synsätt.

Det tycks mig som om den effektivaste och mest humana lösningen vore ett ökat utbyte mellan länderna, inom kultur, skola, miljö, forskning och handel. Inte genom sanktioner och blockader. Då kommer vi på sikt att få en större öppenhet och fler mänskliga rättigheter i Saudiarabien. Saudiarabien har en flera tusen år gammal tradition, ett arv och en kultur att försvara, det är deras skyldighet att försvara sig mot inkräktare.

 

Författaren är VD och ledamot av KKrVA