≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

av Michael Sahlin

”The security vacuum in the Middle East and North Africa will have long-term negative consequences for the stability of Europe. The offensive of the Islamic State, mass migration, and Russia s attempts to rebuild its influence in opposition to the West in general, and the US and NATO in particular, will intensify new threats for NATO and its partners…”

(W Lorentz, PISM Bulletin, nov 2015)

För svensk del, och i svensk, nordisk och polsk debatt, handlar upptakten och förberedelserna inför Natos kommande toppmöte i Warszawa mest om norra flanken, vårt säkerhetspolitiska närområde, Östersjöområdet och Arktis. Men för Nato som helhet handlar det i hög grad också om den södra flanken, området söder och sydväst om Ryssland, med andra ord Svarta havsområdet som via turkiskt territorium och det extremt komplicerade transkaukasiska området också berör och berörs av de syriska och irakiska konflikthärdarna, med en mängd oklara frågor vad gäller Natos roll i dessa, inte minst som följd av alliansmedlemmen Turkiets läge, anspråk och roll. I detta södra flankområde, hur det nu ska definieras militärgeografiskt (i de officiella Nato-dokumenten tycks ”södra flanken” egentligen täcka hela MENA, Middle East and North Africa), handlar ju det amerikansk-ryska förhållandet om en säregen och ofta svårtolkad mix av samarbete och (potentiell) konflikt, särskilt vad gäller Syrien. Och på den södra flanken är ju antalet aktörer/parter och delkonflikter av helt annan art och grad jämfört med det tydliga motsatsförhållandet uppe i norr, där Natos roll är jämförelsevis  klar och tydlig och aktörsuppställningen begriplig. [läs mer…]

av Lars Holmqvist

Onsdagen den 25 maj förväntas Riksdagen fatta beslut angående ett svenskt Värdlandsavtal med NATO.

Intressant nog har vi den senaste tiden kunnat se flera olika störningar riktade mot vår infrastruktur. En efter en av dessa störningar har i efterhand visat sig vara en följd av handhavandefel eller bristande underhåll.

Senast under lördagen 21 maj visade det sig att en avklippt kabel vid en mast i Tranemo egentligen hade rostat bort, men inom ett par timmar efter att detta blivit känt menade en åklagare i Borås att polisen måste ha blandat ihop masten i Tranemo med något annat ärende. Vi får följa den vidare utvecklingen om orsaken. Däremot kan vi konstatera att masten i Häglared (nära Borås) som rasade den 15 maj 2016 har utsatts för vad som bortom allt rimligt tvivel måste anses vara sabotage.

Under gårdagen lamslogs den svenska flygtrafiken under ett par timmar. Samtidigt gick SJ:s biljettbokning ner. Vi har tidigare i maj sett störningar på SOS Alarm (larmnummer 112). Även SVT har fått känna på att deras sändningar har påverkats, senast igår. [läs mer…]

av Björn Körlof

Vi har på kort tid fått ta del av två viktiga intervjuer med höga företrädare för rysk utrikes- och säkerhetspolitik. Konstantin Kosatjev är ordförande i ryska federationsrådets utrikesutskott och till hör president Putins parti Enade Ryssland. Han intervjuades i SvD den 23 april. Sergej Lavrov, Rysslands utrikesminister, intervjuades i DN den 29 april. Ingenting sker i Ryssland på denna nivå utan att president Putin är informerad och har gett sitt godkännande. Det finns alltså anledning att utgå ifrån att det budskap de bägge gett till Sverige är förberett och sanktionerat av Putin. [läs mer…]

Försvarsmaterielkostnaderna ökar snabbt. Bilden visar korvetten Härnösand. Foto: Jimmie Adamsson, Försvarsmakten.

Försvarsmaterielkostnaderna ökar snabbt. Bilden visar korvetten Härnösand. Foto: Jimmie Adamsson, Försvarsmakten.

av Herman Fältström

Lars Wedin har skrivit en tankeväckande analys av den Nato-debatt som äger rum i Sverige. Jag har svårt att förstå det som debattörerna använder som argument för eller emot en anslutning till Nato. För många av debattörerna borde en historisk tillbakablick råda till eftertanke.

Samma dag som Tyskland invaderat Polen, den 1 september 1939, slog statsminister Per Albin Hansson i ett radiotal fast vad som skulle bli samlingsregeringens primära målsättning under hela kriget:

… att till varje pris hålla Sverige utanför kriget.

Detta mål kom att vara överordnat önskan om att Sverige skulle förhålla sig neutralt enligt folkrätten. Denna hållning har kommit att prägla den svenska utrikes- och försvarspolitiken sedan dess. [läs mer…]

Författaren, generalmajor Berndt Grundevik, t h efter en flygtur med Jas 39 Gripen fört av chefen F 21 överste Carl Johan Edström. Foto: Jan Jönsson/­Försvarsmakten.

Författaren, generalmajor Berndt Grundevik, t h efter en flygtur med Jas 39 Gripen fört av chefen F 21 överste Carl Johan Edström. Foto: Jan Jönsson/Försvarsmakten.

av Berndt Grundevik

I juni 2015 fattade riksdagen beslut om förvarets inriktning för perioden 2016-2020. Alla som verkar i Försvarsmakten måste verka för att genomföra fattat beslut, oavsett vad vi anser om tilldelade ekonomiska resurser eller val av säkerhets- och försvarspolitisk inriktning.

Utöver genomförandet av 2015 års försvarsbeslut behöver Försvarsmakten (FM)  ytterligare blicka framåt och ta fram bra beslutsunderlag inför nästa försvarsbeslut. Utifrån nu gällande försvarsbeslutsperiod så antar jag att ett nytt försvarsbeslut behöver fattas av riksdagen senast i juni 2020 och därefter gälla i tidperioden 2021-2026.

Men det är också viktigt att ha ett tredje tankespår, en parallell planering, en s k omfalls- planering. Utifall omvärldsläget ytterligare skulle försämras och om våra politiker vill att Försvarsmakten skall utvecklas snabbare än tidigare fattade beslut, så måste FM ha en förmåga att snabbt omsätta ett sådant politiskt direktiv. [läs mer…]

av Gunilla Herolf

Folk och Försvars rikskonferens, som i år firade sitt 70-årsjubileum, ägde traditionsenligt rum i Sälen andra veckan i januari. De cirka 350 deltagarna utgjorde ett brett spektrum av säkerhetspolitiskt engagerade i Sverige: representanter för medlemsförbunden, politiker, diplomater, anställda i departement och ämbetsverk, forskare med flera. Bland årets utländska gäster fanns Lettlands president, den finske överbefälhavaren samt chefen för Politiets sikkerhetstjeneste i Norge. 

Globalt och nationellt

Som brukligt inleddes konferensen av utrikesministern. Margot Wallström betonade vikten av ett mer handlingskraftigt och solidariskt EU, liksom fortsatt alliansfrihet för att garantera avspänning i Östersjöområdet. Hon följdes av den lettiske presidenten, Raimonds Vejonis, som beskrev Lettlands och Östersjöregionens utsatta situation och den nya ryska politiken, och, framför allt under den efterföljande frågestunden,  uttryckte en önskan att Sverige skulle ansluta sig till Nato.

Försvarsminister Peter Hultqvist beskrev den svenska militära uppbyggnaden och den ryska upprustningen, kombinerad med militär aggression i vårt närområde. Samma tema togs också upp av den nye överbefälhavaren, Micael Bydén. Båda betonade vikten av internationellt försvarssamarbete och att Sverige, trots det fokus som nu finns på det territoriella försvaret, också fortsätter att engagera sig i internationella operationer. Liksom den finländske överbefälhavaren, Jarmo Lindberg, kom de också in på det täta samarbetet mellan Sverige och Finland.

Även den kommande svenska säkerhetsstrategin togs upp under konferensen. Statssekreterare Hans Dahlgren, ansvarig för arbetet, beskrev det övergripande syftet som att identifiera centrala problem och utmaningar i ett brett perspektiv och att försöka peka ut vägar att möta dem.

Försvar av det svenska samhället

Av de färska opinionssiffrorna, som presenterades av Helena Lindberg, generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), framgick bland annat att terroristdåd på svensk mark är det hot som de flesta svenskar ser som mest sannolikt. På temat att förebygga sådana attentat talade Säkerhetspolisens chef, Anders Thornberg, och hans norska motsvarighet Marie Benedicte Bjørnland. Som Anders Thornberg uttryckte det har många i Sverige förmågan att utföra terroristdåd och några har också den avsikten. Samtidigt har också ISIL förklarat att man avser att flytta sin verksamhet till Europa. Problemet är givetvis att i förhand kunna identifiera potentiella gärningsmän. En del kan gömma sig bland de inkommande flyktingarna och en speciell grupp som man försöker övervaka är återvändarna från Syrien, som nu uppgår till cirka 130 personer i Sverige och 30 i Norge. En förhoppning är att den nya lag som nu förbereds (och vilken redan existerar i Norge) kan bli till hjälp.

Även inrikesminister Anders Ygeman knöt an till temat om hur Sverige ska kunna skydda sig mot terroristattentat och beskrev det arbete som äger rum. Det försiggår på en rad olika fronter, t ex genom den nya nationella strategin mot terrorism, som antogs under hösten. Ett annat viktigt arbete är det som utförs av den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin, som också framträdde under konferensen.

Bland andra exempel som inrikesministern tog upp var bl a betydelsen av att det finns lagar som möjliggör att telefonavlyssning kan följa den tekniska utvecklingen när allt färre ringer traditionella samtal via koppartråd, utan i stället använder sig av krypterade appar. Det gäller också hemlig dataavläsning. Andra åtgärder som måste genomföras är att minska tillgången till illegala vapen och explosivvaror, vilka ofta används av kriminella och i många fall importeras från länderna på västra Balkan. Missbruket av svenska pass är ett annat stort problem, som med en ny lag förhoppningsvis kan minska.

Flyktingfrågorna

Flyktingsituationen i Sverige och Europa berördes också. liksom de försök som gjorts av Sverige, Tyskland och Österrike att påverka andra länder inom EU till att inta en mer solidarisk flyktingpolitik. Alla dessa försök har tyvärr hittills misslyckats. Att Sverige nu, trots stora insatser inte minst av frivilliga krafter, tvingats fatta en del svåra beslut för att därmed skapa andrum för mottagandet, beklagades, men Anders Ygeman uttryckte samtidigt sin förhoppning om att situationen ska ljusna och inte minst att andra länder nu ska leva upp till sina förpliktelser.

____________

Konferensen täckte givetvis också en rad andra områden och inlägg än de som nämnts här. Ledd av den skickliga moderatorn Pernilla Ström, täckte den en stor spännvidd: från den globala till den kommunala nivån, militära liksom civila frågor, internationella organisationer liksom frivilliga grupper. Uppenbart var att inga skarpa gränser kan ses, vare sig beträffande de olika utmaningarna och problemen eller mellan de olika åtgärder som måste vidtas för att lösa dem.

 
Författaren är Fil dr, ledamot av KKrVA och Akademiens tidigare Andre Styresman.

av Carl Björeman

Vår nye ÖB Michael Bydén vill göra upp med bilden av att Sveriges försvar inte duger. ”Vi är riktigt bra”, säger han i en intervju på DN.se 2016-01-17.

Som motiv för sin positiva bedömning anför Bydén bland annat följande: [läs mer…]

Av Johan Wiktorin, avdelning I

Vi går fortsatt mot en väpnad konflikt mellan Väst och Ryssland. Vi är nära en reell kris under 2016, om inte utvecklingen kan stoppas. Det är resultatet av min analys nedan.

——————-

Det är dags för del fyra i serien. Hittills har jag redovisat var sjätte månad ungefär, men det händer så mycket att det fick bli redan efter två och en halv månad sedan jag skrev den tredje delen den elfte oktober. [läs mer…]

av Jan Leijonhielm

För den som under en längre tid följt rysk utveckling är det uppenbart att den ryska ledningen bedriver desinformationskampanjer såväl inrikes som utrikes. De är inte synonyma, men starkt relaterade. Det övergripande syftet är att behålla elitens, läs gärna Putins, maktposition. Uppenbarligen är kampanjerna framgångsrika, Putin har i dag ett massivt stöd på över 80 procent för sin politik. I ett historiskt perspektiv kan man också konstatera att stödet är som högst under krig eller oroliga tider, då den ryska propagandaapparaten målar upp en kraftigt ökad, oftast utländsk hotbild.

Denna kampanj beledsagas sedan nära ett decennium av den patriotiska fostran, som regimen med hjälp av den ortodoxa kyrkan bedriver. Den unga generationen får lära sig att andra världskriget slutade i går, men att fascismen lever kvar i t ex Ukraina. Att kriget startade 1939 och att Sovjetunionen angrep Finland, de baltiska staterna och föll Polen i ryggen under det tyska anfallet nämns sällan och då blott i apologetiska termer eller under beteckningen preventiva angrepp för att skydda moderlandet. Det stora fosterländska kriget startade 1941 med det tyska angreppet på Sovjetunionen.

Militärens roll förhärligas, i sann Komsomolanda bör unga utbilda sig i krigstjänst och vara beredda att dö hjältedöden. Dulce et decorum est pro patria mori. Stalin framställs allt oftare som en stor militär ledare. De som vågar kritisera eller nyansera bilden av kriget eller dagens situation, t ex Stalins förakt för förluster, eller annekteringen av Krim, smutskastas som landsförrädare och, om de innehar statliga ämbeten, avskedas och åtalas. Organisationer som bedriver verksamhet av besvärande slag, eller skulle kunna tänkas göra det i framtiden, brännmärks som utländska agenter.

I ett seminarium nyligen kring den ryska informationskrigföringen och dess redskap i Rysslandsprojektet vid FHS, konstaterades att alla media, med betoning på TV, förmedlar bilden av det ärorika kriget med starka drag av hjältedyrkan och nostalgi. Det patriotiska narrativet stärker kraftigt bilden av det belägrade Ryssland som nu åter-tack vare orättvisa sanktioner- måste uthärda svårigheter för att fullborda sin messianska roll i världspolitiken. Huvudmålen är Nato och framför allt USA, men även Sverige får sin dos emellanåt. Nyligen underströks ånyo från officiellt håll att varken Sverige eller Finland längre kommer att betraktas som en neutrala om man sluter det kommande samarbetsavtalet med Nato, även om detta i praktiken saknar betydelse. Sveriges neutralitet har aldrig varit något skydd vid ett krigsutbrott, likaså knappast Finland, som genom VSB-pakten omedelbart skulle tvingas delta på rysk sida.

I sammanhanget kan nämnas att Ryssland och Kina i år slöt ett avtal om samarbete inom säkerhetsrelaterade informationsområden. De båda ländernas säkerhetstjänster, som är huvudpartners inom området, har ökat sina relationer på ett markant sätt under senare år.

I den inhemska ryska påverkansoperationen, vilket torde vara den mest korrekta benämningen på den patriotiska kampanjen, varvas rena lögner med halvsanningar och fakta Kampanjen har metodiskt och gradvis fört in en stor del av befolkningen i en annan värld. Ett belysande exempel är premiärminister Medvedevs påstående i veckan att det pågående elavbrottet till Krim (pga sabotage av okända mot kraftledningarna) är att betrakta som folkmord. Detta skulle då följaktligen i teorin ge Moskva skäl att ingripa för att rädda ryska liv. Orwell hade lett igenkännande, lögn har blivit sanning. Den ryska politologen Lilia Sjevtsova konstaterar att ingen information från statliga myndigheter längre går att lita på-en situation som enligt henne inte ens existerade under sovjettiden.

Men Internet då, säger någon. Jo, där existerar än så länge en möjlighet att orientera sig på ett objektivt sätt. Dock använder sig ännu bara en mycket liten andel av den ryska befolkningen av nätet som nyhetskälla, och även om oppositionella inlägg görs, saknar de uppenbarligen någon som helst politisk betydelse. Dock kan t ex Youtubeinlägg skapa debatt, som i dagarna, när oppositionspolitikern Navalny avslöjat omfattande korruption kring riksåklagaren Tjajka. FSB har idag för övrigt skaffat sig i princip total insyn i all form av kommunikation genom kontrollfunktionen SORM 1-3, och några protester lär knappast bli aktuella, medan självcensuren av naturliga skäl ökar.

Syftet med kampanjen är således uppenbart, och borde öka oron i omvärlden. Ett folk som ständigt uppmuntras i sin xenofobi, alltmer ser väst i form av en hotbild och pådyvlas en falsk bild av historien, kommer sannolikt att bekräfta ledningens aggressiva politik och i förlängningen ett eventuellt krig mot de påstådda onda krafterna.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA

av Lars Holmqvist

På förmiddagen tisdagen den 24 november sköt turkiskt jaktflyg ner ett ryskt jaktplan, en Sukhoi Su-24, i luftrummet över den turk-syriska gränsen.

En allvarlig incident, men flera internationella bedömare drog ändå slutsatsen att vare sig Ryssland eller Turkiet ville att nedskjutningen skulle leda till en militär eskalering.

Samtidigt, ett land med Rysslands självbild skulle förvåna omvärlden om man inte reagerade kraftfullt på händelsen. Ett svar måste komma och vilket har då det ryska svaret blivit?

Den första reaktionen – som kom snabbt – var oväntat hårda ord från Vladimir Putins sida. Händelsen kallades ”…a stab in Russia’s back delivered by terrorist accomplices.” (Itar Tass).

Vid samma tillfälle nämnde Putin att Turkiet – som tidigare samma dag hade vänt sig till Nato för konsultationer – köpte olja från Daesh och därigenom stödde terroristerna. Dessa två omständigheter ledde till frågan: ”So, does this mean that they want NATO to serve the Islamic State?” (Itar Tass).

Jens Stoltenberg gjorde ett uttalande för Natos räkning: ”As we have repeatedly made clear, we stand in solidarity with Turkey and support the territorial integrity of our NATO ally, Turkey,” Sedan lade han till: ”I look forward to further contacts between Ankara and Moscow and call for calm and de-escalation. Diplomacy and de-escalation are important to resolve this situation.” Nato vill använda sitt inflytande för att kyla ner riskerna, men ser gärna att de närmast inblandade själva sköter förhandlingarna.

De följande dagarna kom även andra ryska reaktioner:

  • Ryska myndigheter uppmanade ryska medborgare att ej resa till Turkiet och att de som redan befann sig där borde resa hem
  • Turkiets president Erdogan försökte få till stånd ett personligt möte med sin ryske kollega i samband med klimatmötet i Paris, men möttes med tystnad. På frågan varför, svarade Kremls talesman Juri Ushakov: “We see a lack of readiness from the Turkish side to offer an elementary apology for the incident with the aircraft
  • Från Krim, som bekant under rysk kontroll, kom nyheten att ett antal turkiska investeringsprojekt, värda cirka 500 miljoner USD, skulle frysas
  • Den turkiska ambassaden i Moskva rapporterade om att flera olika incidenter rapporterats där ryska myndigheter ska ha trakasserat turkiska medborgare, studenter och affärsmän, som befunnit sig i landet (aa.tr.com)

Lördagen den 28 november presenterade Ryssland ett paket av sanktioner med anledning av nedskjutningen:

  • Turkiska medborgares visumfrihet vid resa till Ryssland skall upphöra per 1 januari
  • Ryska arbetsgivare förbjuds att anställa turkiska medborgare från 1 januari. Befintliga arbetstillstånd påverkas inte men skall eventuellt ej kunna förlängas när de löper ut
  • Ett antal turkiska organisationer skall bannlysas från att verka i Ryssland
  • Importen av olika turkiska varor skall stoppas. Exakt vilka är i skrivande stund inte klart
  • Charterflyg mellan Turkiet och Ryssland förbjuds
  • Förstärkt säkerhetskontroll vid ryska hamnar i Svarta havet och Azovska sjön, i syfte att hejda vad ryssarna kallar illegal närvaro av turkiska fartyg.

Vad man bör känna till för att förstå kraften i detta sanktionspaket är att Ryssland är Turkiets näst största handelspartner efter Tyskland, landets sjätte största exportmarknad, beroendet av rysk gas är stort och ryssarna utgör, efter tyskarna, den näst största gruppen av utländska turister. Effekterna på den turkiska ekonomin kan bli betydande, beroende på hur omfattande sanktionerna slutligen blir.

Till detta kan nämnas att Ryssland har placerat ut S-400 luftvärnsrobotar vid den ryska flygbasen nära Latakia samt att kryssaren Moskva nu ligger vid Syriens kust och bidrar med ytterligare luftvärnsförmåga. I lördags skrev den ryska rt.com att inga amerikanska eller turkiska flyginsatser gjorts i Syrien efter det att de ryska luftvärnsmissilerna kommit på plats. Detta påstående må vara sant eller osant, hänga samman eller inte, men det ser onekligen ut som om Kreml vill använda sin luftvärnskapacitet för att peka på Natos svaghet och oförmåga i området. Den ryska kränkningen av Israels luftrum under söndagen och den israeliska viljan att tolka det som ett misstag kan vara värt att fundera över i sammanhanget.

Ryssland har dessutom initierat militärt stöd till kurderna, vilket är något som går stick i stäv med vad turkarna eftersträvar. Ändå finns det ytterligare några knappar som Ryssland skulle kunna trycka på:

  • Uppförandet av Turkiets första kärnkraftverk i Akkauyu, som nu bedrivs av det ryska företaget Rosatom, skulle kunna avbrytas
  • Inskränkningar i Rysslands gasleveranser till Turkiet

Den ryske ministern för ekonomisk utveckling Aleksej Ulyukaev har nämnt dessa två som möjliga åtgärder.

Därutöver skulle Moskva kunna initiera:

  • Fortsatta ryska angrepp mot Syrienturkmenerna, en etnisk grupp som står Turkiet och turkarna mycket nära. Turkiet har tidigare kritiserat Ryssland för att man bekämpat dessa, men i nuläget är det svårt att se vad landet skulle kunna göra om ryssarna fortsätter.

Det ryska tempot imponerar. Från tisdagens nedskjutning till lördagens sanktionspaket, inte mycket mer än hundra timmar, har man utan att avlossa ett enda skott ändå uppnått en hel del. Turkiets politiska ledning har hamnat i ett defensivt läge vilket kan leda till en svagare ställning inte bara utrikespolitiskt utan även inom landet. Ekonomin kommer att drabbas hårt inom en rad sektorer, inte minst de för landet så viktiga turismen och livsmedelsexporten. Turkiets politik i Syrien har i ett slag blivit mycket svårare att bedriva. Det turkiska beroendet av rysk gas ligger som ett latent hot. Natos möjligheter att agera i Syrien har försvårats och även om alliansen står bakom sin sydöstliga medlemsstat hade man nog föredragit att nedskjutningen aldrig hade ägt rum.

Efter lördagens sanktionspaket har Ryssland dessutom fortsatt sin verbala offensiv genom att hävda att det turkiska motivet bakom nedskjutningen var att skydda oljehandeln med Daesh. Ett sådant narrativ utgör genom sin blotta existens en ökad tröskel för Nato inför ett beslut att stödja Turkiet. Varje spricka som kan uppstå inom Nato kan leda till ökad relativ styrka för Ryssland.

Egentligen spelar det inte någon roll om turkarna på något sätt har gjort fel eller har handlat helt korrekt ifråga om själva nedskjutningen. En kvalificerad antagonist kan, om denne är tillräckligt väl förberedd och hänsynslös, provocera fram en konstlad konfliktorsak lika väl som man kan reagera på en legitim orsak.

Här finns det lärdomar även för vårt land. Det turkiska drama som nu utvecklar sig framför våra ögon visar hur snabbt ett land kan gå från relativ styrka och stabilitet till något mycket sämre.

Vi gör därför klokt i att noga studera det pågående skedet och reflektera över hur en liknande situation skulle kunna gestalta sig i Östersjöområdet. Några exempel:

  • Vilka delar av vår ekonomi eller vårt civilsamhälle är enklast för en annan stat att påverka? Hur?
  • Vilka delar av vår ekonomi eller vårt civilsamhälle är de mest centrala?
  • Vilka möjligheter har en motpart att skapa eller vidga klyftor mellan Sverige och våra vänner?
  • Föreligger hot eller provokationer riktade mot svenska medborgare?
  • Vilka andra icke-kinetiska hot skulle vi kunna ställas inför och hur kan vi bäst förbereda oss?
  • Hur går vi tillväga om motparten helt enkelt nekar att svara på tilltal?

Samma dag som nedskjutningen ägde rum höll vår regering en presskonferens med anledning av flyktingsituationen i Sverige. Utan att gå in på sakfrågan – rätt eller fel politik – vill jag mena att regeringen då visade att man ytterst är kapabel att ta svåra och obekväma beslut om man upplever att situationen kräver det. Detta är i sig ett positivt besked men även nödvändigt. Nästa kris kan bli långt värre än vad vi hittills har upplevt.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

av Michael Sahlin

Vi som försöker följa utvecklingen i Syrien, med säkerhetspolitisk omnejd, tvingas analytiskt anpassa oss till att det sker ständiga scenförändringar i MÖ- eller MENA-kalejdoskopet, tätt duggande ”game changers”. Nu senast IS-massakern i centrala Paris och resulterande fransk krigsförklaring, med anmodan om EU-solidaritet enligt Lissabon-fördragets artikel 42.7, mot ”Daesh” och intensifierade franska bombningar av mål intill terrorhuvudstaden Raqqa. Dessförinnan var det bombdåden i bl a Beiruth och Ankara och massmordet på ryska semesterfirare över Sinai. Och så tillkommer den syriska, turkiska, jordanska, libanesiska och nu senast den europeiska (resulterande) flyktingkrisen.

I olika internationella fora, som G20 i Antalya nyligen och Wien-mötet om Syrien mellan den syriska krishanteringens globala och regionala huvudspelare, dryftas – nu i tilltagande ”sense of urgency” – dels behovet av internationellt samarbete för att tränga tillbaka och besegra IS/Daesh-hotet (som nu alldeles påtagligt manifesterats internationellt), dels den parallella frågan om vilken kompromiss mellan involverade parter som krävs för att man samtidigt med det eskalerade kriget mot IS ska kunna komma närmare en uppgörelse om det förödande syriska inbördeskriget, Assad-regimen med ryska, iranska och libanesiska uppbackare versus floran av Assad-fientliga rebellgrupper med kakafoniskt stöd i olika variationer av USA/Väst, Turkiet, Saudiarabien, m fl.

Läget nu präglas av en serie (5) IS-dåd utanför Syrien-Irak sedan i juli i år, med preliminärt totalt 532 dödsoffer: Suruc, Turkiet 23 juli (34 offer), Ankara, Turkiet 10 oktober (102), Sinai, Egypten 4 november (224), Beirut, Libanon, 12 november (43) och så Paris, Frankrike, 13 november (129). More to come?

Den stora och synnerligen krävande internationella utmaningen består alltså av att skapa enighet och samling, efter åren av kaotiska agendaoförenligheter, kring dels ett upplägg för att bekämpa IS, dels – men om möjligt separat från IS-saken – kring ett upplägg för att hejda och vända den galopperande krigsutvecklingen i Syrien, byggt på basis av en minsta gemensam nämnare mellan ryska, amerikanska, turkiska, iranska, saudiska, m fl intressen i ”proxy” -kriget. Det handlar således om att militärt och diplomatiskt försöka separera de två problematiskt överlagrade, samtidiga och geografiskt överlappande konflikterna för att undvika fortsatt ömsesidig blockering och möjliggöra aktörsmässig renodling. Samtidigt gäller att varje försök att ensa det internationella samfundet mot IS i praktiken förutsätter ensande i synen på hur det syriska inbördeskriget (där IS också är part) ska hanteras. Hur ska m a o den sekvensering se ut som parterna tänks behöva strategiskt enas om, förutom mål-medel-beskrivningen? Är sequencing f ö alls möjlig?

Fler aspekter finns att väga in, framför allt att Syrien- och Irakkriserna också inrymmer ytterligare en, delvis separat, konfliktdimension, Turkiet versus kurdiska PKK och systerföreteelsen i norra Syrien, PYD med väpnad gren YPG, en konfliktdimension som t.ex. gör det svårt för strateger i Washington och Moskva att hitta takt och ton i det dubbla behovet av å ena sidan samarbete med Turkiet och å andra sidan oumbärliga kurdiska ”boots on the Syrian ground”, samtidigt som Turkiet i öppen väpnad konflikt med sin nemesis PKK kräver att anti-IS koalitionen ska stämpla PYD/YPG i norra Syrien som en terrororganisation. Och så måste man påminna om att parterna i Syrien (kanske klokt nog) ännu inte involverats i nu aktuella Wien-försök att ensa de disparata viljorna och intressena.

Och, nota bene, att kopplingar (främst via libanesiska, Iran-stödda Hezbollah som deltar i det syriska kriget på regimens sida, vid sidan om quasi-reguljära iranska förband) finns mellan de syriska, syrisk-irakiska och israelisk-palestinska konflikterna.  Inte minst Hezbollahs roll i Libanon och Syrien, och länken mellan shiitiska Hezbollah och shiitiska Iran, borgar för potentiell israelisk involvering, samtidigt som IS’ utbredning österut och Irans involvering i den mångdimensionella irakiska maktkampen, i konkurrens med amerikanska intressen (och saudiska m fl reaktioner, bl a i Jemen) gör sitt till för att vidga konfliktområdet österut och söderut. Klyftan inom den islamska och arabisk-islamska världen mellan sunni och shia, och inom sunni mellan wahabistist-salafistiska och mer ”moderata” rörelser, i den identitetsbaserade reaktionen mot modernisering och globalisering, tillför ytterligare ett raster.

Inför all denna överväldigande mångfald sammanfallande, överlagrade konfliktdimensioner må omvärlden bäva och sucka, men flyktingkrisen och det manifesterade internationella IS-hotet  har nu skapat ett nytt internationellt momentum, en ny slags beslutsamhet: ”Vi måste få till en process mot vapenstillestånd och fred i Syrien (medan det eventuellt ännu finns en chans att bibehålla/återskapa ett sammanhållet Syrien – och ett sammanhållet Irak), och vi måste (innan det är alldeles för sent) undanröja IS-hotet. De båda hänger förvisso ihop i komplext orsak-verkan förhållande, så att tydlig ”sequencing” knappast har en chans att fungera i praktiken, men vi måste försöka separera de båda konflikterna och köra parallella spår”.  Detta min läsning, snarare än ett citat av någon. Problemet blir, efter mycket eventuell överenskommelse mellan huvudspelarna i Wien eller Geneve framöver, att sedan även övertala-förmå-tvinga aktörerna på marken att ställa in sig i ledet och gilla läget, oavsett framgångar och motgångar på stridsfältet. Varaktiga vapenvilor i komplexa konfliktmiljöer är en i det internationella fredsarbetet väletablerad bristvara.

Just nu handlar det, bland alla dessa  ”måsten” och prioriterings/omprioriteringsbestyr, om att söka den minsta gemensamma nämnaren mellan i första hand USA, Ryssland, Turkiet, Iran och Saudiarabien om just dessa ”måsten”, m a o om regionens huvudkonflikter var för sig och kopplingen mellan/separationen av dem. Det handlar då också om förutsättningarna (om de alls finns) för att grunda en praktisk politik på den minsta gemensamma nämnaren, och om förutsättningarna för att kunna lägga viktiga oenigheter åt sidan och fokusera på det enande och därvid kunna formulera praktisk politik.

Svårigheterna i detta manifesteras i deklarationerna från senaste Wienmöte som kallats ”historiskt” eftersom också Iran denna gång ”tilläts” delta och eftersom deltagarna tycktes enas om en process som talade om en ”övergångregering”, en förhandlingsprocess (inkluderande Assad-regimen och icke-jihadistiska rebellgrupper!?) för vapenvila och en 18-månadersprocess utmynnande i allmänna val. Men ett rikt mått av s k ”constructive ambiguity” kunde inte dölja att oenigheten kvarstår i de avgörande tvistefrågorna; den minsta gemensamma nämnaren i Wien är ännu långt ifrån att kunna utgöra praktisk politik. Möjligen kan man skymta konturerna till en framväxande kompromiss: att Putin – stolt och glad över att hans Ryssland nu åter framträder som (om än motvilligt) respekterad storspelare i det internationella spelet om fred och säkerhet, nu med fokus långt ifrån Krim/Ukraina – medverkar i en processbeskrivning och låter förstå att en övergångsregim kanske (på sikt) inte behöver inkludera personen Assad, och att USA (med viss grymtande införståddhet från turkisk och saudisk sida) låter förstå att man inte utesluter en övergångslösning där Assad, i varje fall regimen Assad, medges en roll.

Men därifrån och till ett skarpt förhandlingsläge med konkret, politiskt hanterlig, överenskommelse om faktisk rollfördelning i en fredsprocess, och en överenskommelse som de regionala och lokala parterna trovärdigt ställer upp på, efter åren av bittra strider, är steget naturligtvis långt. Synen på Assads och Assad-regimens hittillsvarande och kommande roll, som del av problemet respektive del av lösningen, fortsätter att utgöra en avgörande splittringsfaktor, även om det ryska ingripandet på Assads sida gett regimen politiskt andrum och vissa militära framgångar i den syriska nationens befolkningsmässiga kärnområden, till betydande nackdel för särskilt turkiska men också saudisk-quatariska intentioner.

En annan stötesten i förhandlingarna, svår att gå runt och svår att dölja genom slipad konstruktiv tvetydighet, gäller separationen mellan ”får och getter” i rebellgyttrets menageri, separationen mellan ”moderata” rebellgrupper (Fria Syriska armén och andra) som ses som del av lösningen och som är värda att på olika sätt stödja och å andra sidan floran av mer eller mindre jihadistiska grupper (typ Al Nusra-fronten) som på senare år militärt dominerat kretsen av anti-Assad-grupperingar och även bekämpat IS, som erhållit kraftigt stöd utifrån (Saudi, Quatar, Turkiet, m fl) men som av flertalet i anti-IS koalitionen mer ses som del av problemet och måste bekämpas, parallellt med kampen mot IS. Att förhandla fram åtminstone minimal internationell enighet, med bäring både på definitionen av legitima bombmål och på frågan om legitima deltagare i en framtida fredsprocess, mellan disparata aktörer/intressen som Ryssland, USA/Väst, Iran, Saudi och Turkiet, m fl, får ses som en gigantisk uppförsbacke.

Att reda ut allt detta – om alls möjligt inom överskådlig tid – tar som sagt rimligen alltför lång tid för att det ska vara möjligt att hävda att en effektiv IS-bekämpning förutsätter att övriga syriska (och irakiska) krisfrågor först löses. Till saken hör ju också den turk-kurdiska komplikationen, kopplingen mellan de syriska och irakiska konfliktytorna,  och grannskapet till regionens övriga konfliktdimensioner. För USA och övriga aktörer återstår därmed den rätt oerhörda utmaningen att söka hantera de båda tätt sammantvinnade konflikterna parallellt, det förödande syriska inbördeskriget och den internationella kampen mot IS/ISIS/ISIL/DAESH. Och att det brådskar, i båda fallen, omvittnas av flyktingkatastrofen i närområdet och (numera) i Europa och IS härjningar i sin region och (numera) också i utlandet, inklusive Europa, bådadera med högst påtagliga eskalationsrisker.

Så vad göra? Vad göra diplomatiskt, i det momentum som trots allt uppstått,  för att skapa någon form av globalregional enighet om tagen och stegen för att (om det alls är möjligt) framtvinga ett slut på det syriska inbördeskriget? Jag lämnar den svåra frågan här med att säga att det ska bli intressant att se om fortsatta Wiensamtal ska lyckas komma vidare med att identifiera och successivt utvidga den minsta gemensamma nämnaren, utifrån dagsläget där det stricto senso handlar om ett bisarrt virrvarr av motstående intressen och oförenliga agendor i de olika konfliktlagren.

Och för ett USA på väg in i presidentvalrörelsens malström kvarstår det rätt avgörande dilemmaklustret att inte vilja på nytt dras in i ett kostsamt, ovisst och patenterat svåravslutat markmilitärt äventyr, att inse att utan markinsatser det knappast låter sig göra att besegra IS, att därför vara beroende av befintliga, väsentligen kurdiska ”boots on the ground”, att samtidigt inte ha strategisk råd att komma alltför osams (alltför mycket i otakt) med det allierade Turkiet, att satsningen på att tillsammans med bl a Turkiet utbilda och utrusta nya pålitliga förband utmynnade i fiasko och vanära, och att vara förhindrat att aktivt verka för Assad-regimens kollaps så länge alternativen ter sig sämre och därför oacceptabla och i den mån (jfr Irak-erfarenheten) en intakt regim är sine qua non för en framgångsrik kampanj mot IS och för att ett sammanhållet Syrien ska ha en chans, samtidigt som anti-IS koalitionens sammanhållning kräver ett amerikanskt fasthållande vid linjen att Assad måste bort.

Framtida efterklokhet kan förväntas ställa allvarliga frågor om huruvida inte just denna senare huvudfråga, som i åratal blockerade FN:s Säkerhetsråd och som så länge präglats av nationella prestigelåsningar, från början hade kunnat hanteras med större visdom, givet det fleråriga inbördeskrigets förödande verkan och ringverkningar. Tydliga spår av internationella missbedömningar, inte minst rörande arabvårens reella möjligheter, IS’ framväxt och Assad-regimens ”staying power”, kantar Syriens tragiska marsch mot avgrunden. Den politiserade otydligheten i distinktionen mellan Assad personligen, Assad-regimen som helhet och den stora grupp människor (främst alewiter och andra minoriteter) som självvalt eller till följd av lägets dynamik och dramatik blivit till liv och lem beroende av Assad-regimens överlevnad i den bittra millitära darwinismen har här spelat in.

Och vad göra militärt, här och nu, mot IS? Särskilt i Paris, men också i Moskva, Washington och Ankara, m fl metropoler, talas nu upprört om behovet av intensifierade militära insatser (”krig”) mot huvudfienden IS, dock i medvetande om att intensifierade bombräder i det numera komplexa och trånga syriska luftrummet (med åtföljande incidentrisker) mot ett IS som håller miljoner syrier (och irakier) som gisslan i Raqqa, Palmyra, Mosul och Ramadi och annorstädes riskerar att få allvarliga humanitära konsekvenser, att skapa ytterligare grogrund för IS-rekrytering och att förorsaka ytterligare flyktingvågor. Att, som Turkiet länge krävt i sin prioritering av PKK-hotet och av kravet på Assad-regimens avlägsnande, gå in för att etablera en No-fly-zone och/eller en skyddzon längs den syrisk-turkiska gränsen inrymmer andra svårigheter, särskilt för USA som behöver ett Ankara på gott humör men inser att båda zonprojekten är ”non-starters” både i Moskva, Teheran och Damaskus, och att skyddszonkravet har udden riktad just mot de kurdiska ”boots on the ground” vars militära framgångar mot IS utgör enda ljusglimt i mörkret.

För tillfället hanterar USA just detta dilemma genom dubbla budskap: att Obama vid G20 i Antalya i tydlig klartext dödförklarar zonidéerna, samtidigt som Kerry i samtal med turkisk motpart talar om gemensamma amerikansk-turkiska rensningsoperationer i det tänkta skyddszonsområdet längs gränsen.

Det finns med andra ord just nu en högst påtaglig diskrepans mellan den retorik som, till följd av IS’ groteska illdåd och flyktingkrisen, talar vitt och brett om behovet av brett koordinerat och intensifierat ”krig” mot IS (och andra jihadistgrupper) i Syrien och Irak – och å andra sidan den militära praktiken, frågorna om hur detta ska ske, givet de komplikationer och restriktioner som finns och de humanitära konsekvenser som akut riskeras, risken att göra ont värre.

Det faktum att det på dessa frågor inte finns några enkla svar, eller svar överhuvudtaget, eftersom det regionalt och internationellt handlar om en ny och okänd och därför skrämmande verklighet i de internationella relationerna (som ju förvisso tyngs också av ett antal andra konflikter och problem) bidrar till slutintrycket att det kommer att ta mycket lång tid innan en stabilisering av regionen och en bemästring av det jihadistiska (m fl) terrorhotet blir en uppnåelig realitet.

———————–

 
Det kan måhända synas i någon mening trösterikt att i dagarna, i Antalya, se presidenterna Obama och Putin sitta samman i djupa bilaterala överläggningar, om Syrien, som om Krim/Ukraina försvunnit under radarn. Och att president Hollande uppges planera resor i närtid till både Moskva och Washington för att samordna ”kriget” mot IS och övrig terrorism. För just president Assad i Damaskus innebär detta en scenförändring mot överlevnad mot alla odds, så att han, med Mark Twain, kan utbrista att ”ryktet om min död är betydligt överdrivet”, alltmedan oppositionsgrupperingar av allehanda kulörer i Syrien kan bittert konstatera avsevärda risker för att åren av strid och umbäranden varit förgäves om slutsumman till sist blir att Assad sitter kvar, om än inte för evärdelig tid och därvid kanske som ledaren i ett mini-Syrien. I så fall en bitterhet som förstås och delas av de stater (Turkiet, Saudiarabien m fl) som i åratal och i ord och handling av olika skäl prioriterat Assad-regimens undanröjande, som sine qua non för allt annat.

Denna text utmynnar således i att ställa den rätt bisarra frågan om huruvida det är tänkbart att den efter Paris-attacken och övriga IS-illdåd senaste månader politiskt och militärt uppgraderade kampen mot IS (och övrig internationell övervägande jihadistisk terrorism) i själva verket ska ses som en stabiliserings- och fredsfaktor i världen i övrigt, i stort. Att vi glider in i en ny säkerhetspolitisk situation med starkt internationellt fokus på terrorismbekämpning och flyktingdramatik, och pragmatiskt samarbete i detta mellan ett stärkt Ryssland, ett försvagat USA (?), ett EU-projekt i gungning och disparata Mellanösternregimer, inklusive Turkiet, att andra konfliktdimensioner kommer i bakgrunden och framstår som relativt sett mindre alarmerande, övergångsvis eller mer långsiktigt. I så fall ett allvarligt memento också för svensk säkerhet och säkerhetspolitik.

Men oavsett hur det blir med detta, reflekterad grund för optimism är i dessa dagar en bristvara. Och för USA på väg in i en presidentvalrörelse finns ju också andra krävande utmaningar på den globala arenan, bland annat utmaningen att undvika att hela Afghanistan-satsningen utmynnar i ett politiskt svårhanterligt nettofiasko.

Och snart är det dags för nästa stora klimatmöte. I Paris, av alla platser.

 
Författaren är Fil dr, tidigare generaldirektör och ambassadör. Michael Sahlin är ledamot av KKrVA.