≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av Björn Körlof

De ryska påståendena om ukrainska våldsaktioner på Krim leder osökt till två latinska sentenser som stämmer till eftertanke.

Den första lyder ”cui bono?” och brukar översättas med ”vem gynnas?” (underförstått vem gynnas av det som skett”) och innebörden är enkelt den att när något hänt där orsaken är dunkel bör man fråga sig vem som drar nytta av händelsen och där ligger ofta svaret på vem som ligger bakom den. Vad gäller den aktuella händelsen på Krim, om den nu överhuvudtaget har ägt rum, är det svårt att tro att Ukraina med berått mod skulle iscensätta en kraftig våldsaktion mot ryska säkerhetstjänstemän på Krim. Även om det inte kan uteslutas att ukrainska ultranationalistiska krafter varit i rörelse, skulle ukrainska intressen, inte minst i omvärlden vad gäller att söka åstadkomma en fred med Ryssland, självfallet lida svårt av om det uppdagades att Ukraina låg bakom ett våldsdåd mot ryska tjänstemän på Krim. Den som gynnas av att det skulle kunna gå att göra trovärdigt, särskilt för rysk hemmaopinion, att Ukraina genomfört ett våldsdåd mot ryssar på Krim, är naturligtvis Putin och hans pågående hybridkrig mot Ukraina. [läs mer…]

av Mats Bergquist

Under senare års Nato-debatt har motståndare till medlemskap nästan alltid hänvisat till den tvåhundraåriga obrutna tradition av neutralitet eller, numera, alliansfrihet Sverige representerar. En sådan framgångsrik politik överger man inte utan vidare. Anhängarna av medlemskap brukar på motsvarande sätt hävda att denna tradition inte alls är så obruten som det sägs; särskilt refereras då till det samarbete som Sverige under det kalla kriget i hemlighet bedrev med USA och en del Nato-länder och som bl a beskrivits i Mikael Holmströms bok. Alltså är steget till medlemskap inte långt.

I själva verket har ingen av sidorna helt fel. Alliansfriheten har sedan paradigmskiftet 1812 (-1814), då Sverige under Bernadottes ledning efter ett likaså tvåhundraårigt engagemang på kontinenten, drog sig tillbaka från den europeiska scenen, varit huvudlinjen i svensk säkerhetspolitik. Denna har, med en formulering jag använde under ett finsk-svenskt säkerhetspolitiskt seminarium häromveckan på President Niinistös sommarresidens, varit Plan A. Men denna Plan A har ofta, men inte alltid, ackompanjerats av en Plan B, avsedd att fungera för den händelse alliansfriheten skulle kränkas av någon stormakt. Omvärlden skulle kunna utgå från att inga anfallsföretag mot främmande makt skulle utgå från svensk mark – om således svensk alliansfrihet respekterades. Men om Sverige skulle komma med i ett krig i vår del av Europa skulle Plan B kunna medföra politiskt eller militärt stöd från en annan stormakt.  [läs mer…]

Onsdagen den 6 juli genomför projektet KV21 fyra seminarier på Försvarspolitisk arena i Almedalen.

Krigsvetenskapsakademien i Almedalen onsdagen den 6 juli 2016

Sedan år 2014 pågår inom Krigsvetenskapsakademien ett omfattande studie- och forskningsprojekt kallat KV21 (”Det framtida stridsfältet – krigsvetenskap i det 21:a århundradet”). Projektet, som avslutas 2018, har en bred ansats och omfattar bl a omvärldsutveckling, teknisk utveckling och civilt och militärt försvar, allt i ett perspektiv 10-15 år framåt i tiden. Väsentliga delresultat kan redan presenteras.

I samarbete med Försvarsforum och Försvarspolitisk Arena genomför Krigsvetenskapsakademien därför fyra seminarier i Almedalen, som kommer att belysa aktuella frågeställningar i de säkerhets- och försvarspolitiska debatterna.

Se vidare om Försvarspolitisk Arena på www.forsvarspolitiskarena.se. Försvarsforum är ett samarbetsprojekt mellan Allmänna Försvarsföreningen, Försvarsutbildarna och Akademien, som syftar till att informera om och diskutera försvars- och säkerhetspolitiska frågor. [läs mer…]

Professor Bo Huldtav Olof Santesson

Det har mörknat över Europa. För det konstaterande behöver man inte vara historiker och säkerhetspolitisk forskare som akademiens framlidne tidigare styresman, professor Bo Huldt. Hans elegant framförda tankar om var vi idag står, mot bakgrund av tidigare erfarenheter av världen i kris, skulle ändå firat triumfer. Nu fick tidigare medarbetare, kolleger och vänner ta vid i det minnesseminarium med fyrtiotalet deltagare som i den ljusaste årstiden, den 10 juni, hölls i Sverigesalen på Försvarshögskolan, anordnat av skolan och Krigsvetenskapsakademien i närvaro av hans döttrar och vännen på senare år, ledamoten Gunhild Beckman. [läs mer…]

av Yrsa Grüne

Den bedömning av vilka återverkningar ett eventuellt finländskt Natomedlemskap skulle ha för Finland är tydlig på en punkt. Finland och Sverige bör fatta ett gemensamt beslut – om att ansöka om Natomedlemskap eller att stå utanför det.

Det är en önskvärd tanke, åtminstone för dem som betonar det gemensamma mellan de två länderna före olikheterna. Men vad handlar det om? De fyra experterna – Mats Bergquist, François Heisbourg, René Nyberg och Teija Tiilikainen – skrev en bedömning som i själva verket inte innehöll mycket av vad som tidigare har sagts. Det nya är att detta nu är listat på ett och samma ställe. [läs mer…]

av Michael Sahlin

”The security vacuum in the Middle East and North Africa will have long-term negative consequences for the stability of Europe. The offensive of the Islamic State, mass migration, and Russia s attempts to rebuild its influence in opposition to the West in general, and the US and NATO in particular, will intensify new threats for NATO and its partners…”

(W Lorentz, PISM Bulletin, nov 2015)

För svensk del, och i svensk, nordisk och polsk debatt, handlar upptakten och förberedelserna inför Natos kommande toppmöte i Warszawa mest om norra flanken, vårt säkerhetspolitiska närområde, Östersjöområdet och Arktis. Men för Nato som helhet handlar det i hög grad också om den södra flanken, området söder och sydväst om Ryssland, med andra ord Svarta havsområdet som via turkiskt territorium och det extremt komplicerade transkaukasiska området också berör och berörs av de syriska och irakiska konflikthärdarna, med en mängd oklara frågor vad gäller Natos roll i dessa, inte minst som följd av alliansmedlemmen Turkiets läge, anspråk och roll. I detta södra flankområde, hur det nu ska definieras militärgeografiskt (i de officiella Nato-dokumenten tycks ”södra flanken” egentligen täcka hela MENA, Middle East and North Africa), handlar ju det amerikansk-ryska förhållandet om en säregen och ofta svårtolkad mix av samarbete och (potentiell) konflikt, särskilt vad gäller Syrien. Och på den södra flanken är ju antalet aktörer/parter och delkonflikter av helt annan art och grad jämfört med det tydliga motsatsförhållandet uppe i norr, där Natos roll är jämförelsevis  klar och tydlig och aktörsuppställningen begriplig. [läs mer…]

av Lars Holmqvist

Onsdagen den 25 maj förväntas Riksdagen fatta beslut angående ett svenskt Värdlandsavtal med NATO.

Intressant nog har vi den senaste tiden kunnat se flera olika störningar riktade mot vår infrastruktur. En efter en av dessa störningar har i efterhand visat sig vara en följd av handhavandefel eller bristande underhåll.

Senast under lördagen 21 maj visade det sig att en avklippt kabel vid en mast i Tranemo egentligen hade rostat bort, men inom ett par timmar efter att detta blivit känt menade en åklagare i Borås att polisen måste ha blandat ihop masten i Tranemo med något annat ärende. Vi får följa den vidare utvecklingen om orsaken. Däremot kan vi konstatera att masten i Häglared (nära Borås) som rasade den 15 maj 2016 har utsatts för vad som bortom allt rimligt tvivel måste anses vara sabotage.

Under gårdagen lamslogs den svenska flygtrafiken under ett par timmar. Samtidigt gick SJ:s biljettbokning ner. Vi har tidigare i maj sett störningar på SOS Alarm (larmnummer 112). Även SVT har fått känna på att deras sändningar har påverkats, senast igår. [läs mer…]

av Björn Körlof

Vi har på kort tid fått ta del av två viktiga intervjuer med höga företrädare för rysk utrikes- och säkerhetspolitik. Konstantin Kosatjev är ordförande i ryska federationsrådets utrikesutskott och till hör president Putins parti Enade Ryssland. Han intervjuades i SvD den 23 april. Sergej Lavrov, Rysslands utrikesminister, intervjuades i DN den 29 april. Ingenting sker i Ryssland på denna nivå utan att president Putin är informerad och har gett sitt godkännande. Det finns alltså anledning att utgå ifrån att det budskap de bägge gett till Sverige är förberett och sanktionerat av Putin. [läs mer…]

Försvarsmaterielkostnaderna ökar snabbt. Bilden visar korvetten Härnösand. Foto: Jimmie Adamsson, Försvarsmakten.

Försvarsmaterielkostnaderna ökar snabbt. Bilden visar korvetten Härnösand. Foto: Jimmie Adamsson, Försvarsmakten.

av Herman Fältström

Lars Wedin har skrivit en tankeväckande analys av den Nato-debatt som äger rum i Sverige. Jag har svårt att förstå det som debattörerna använder som argument för eller emot en anslutning till Nato. För många av debattörerna borde en historisk tillbakablick råda till eftertanke.

Samma dag som Tyskland invaderat Polen, den 1 september 1939, slog statsminister Per Albin Hansson i ett radiotal fast vad som skulle bli samlingsregeringens primära målsättning under hela kriget:

… att till varje pris hålla Sverige utanför kriget.

Detta mål kom att vara överordnat önskan om att Sverige skulle förhålla sig neutralt enligt folkrätten. Denna hållning har kommit att prägla den svenska utrikes- och försvarspolitiken sedan dess. [läs mer…]

Författaren, generalmajor Berndt Grundevik, t h efter en flygtur med Jas 39 Gripen fört av chefen F 21 överste Carl Johan Edström. Foto: Jan Jönsson/­Försvarsmakten.

Författaren, generalmajor Berndt Grundevik, t h efter en flygtur med Jas 39 Gripen fört av chefen F 21 överste Carl Johan Edström. Foto: Jan Jönsson/Försvarsmakten.

av Berndt Grundevik

I juni 2015 fattade riksdagen beslut om förvarets inriktning för perioden 2016-2020. Alla som verkar i Försvarsmakten måste verka för att genomföra fattat beslut, oavsett vad vi anser om tilldelade ekonomiska resurser eller val av säkerhets- och försvarspolitisk inriktning.

Utöver genomförandet av 2015 års försvarsbeslut behöver Försvarsmakten (FM)  ytterligare blicka framåt och ta fram bra beslutsunderlag inför nästa försvarsbeslut. Utifrån nu gällande försvarsbeslutsperiod så antar jag att ett nytt försvarsbeslut behöver fattas av riksdagen senast i juni 2020 och därefter gälla i tidperioden 2021-2026.

Men det är också viktigt att ha ett tredje tankespår, en parallell planering, en s k omfalls- planering. Utifall omvärldsläget ytterligare skulle försämras och om våra politiker vill att Försvarsmakten skall utvecklas snabbare än tidigare fattade beslut, så måste FM ha en förmåga att snabbt omsätta ett sådant politiskt direktiv. [läs mer…]

av Gunilla Herolf

Folk och Försvars rikskonferens, som i år firade sitt 70-årsjubileum, ägde traditionsenligt rum i Sälen andra veckan i januari. De cirka 350 deltagarna utgjorde ett brett spektrum av säkerhetspolitiskt engagerade i Sverige: representanter för medlemsförbunden, politiker, diplomater, anställda i departement och ämbetsverk, forskare med flera. Bland årets utländska gäster fanns Lettlands president, den finske överbefälhavaren samt chefen för Politiets sikkerhetstjeneste i Norge.  [läs mer…]

av Carl Björeman

Vår nye ÖB Michael Bydén vill göra upp med bilden av att Sveriges försvar inte duger. ”Vi är riktigt bra”, säger han i en intervju på DN.se 2016-01-17.

Som motiv för sin positiva bedömning anför Bydén bland annat följande: [läs mer…]

Av Johan Wiktorin, avdelning I

Vi går fortsatt mot en väpnad konflikt mellan Väst och Ryssland. Vi är nära en reell kris under 2016, om inte utvecklingen kan stoppas. Det är resultatet av min analys nedan.

——————-

Det är dags för del fyra i serien. Hittills har jag redovisat var sjätte månad ungefär, men det händer så mycket att det fick bli redan efter två och en halv månad sedan jag skrev den tredje delen den elfte oktober. [läs mer…]

av Jan Leijonhielm

För den som under en längre tid följt rysk utveckling är det uppenbart att den ryska ledningen bedriver desinformationskampanjer såväl inrikes som utrikes. De är inte synonyma, men starkt relaterade. Det övergripande syftet är att behålla elitens, läs gärna Putins, maktposition. Uppenbarligen är kampanjerna framgångsrika, Putin har i dag ett massivt stöd på över 80 procent för sin politik. I ett historiskt perspektiv kan man också konstatera att stödet är som högst under krig eller oroliga tider, då den ryska propagandaapparaten målar upp en kraftigt ökad, oftast utländsk hotbild.

Denna kampanj beledsagas sedan nära ett decennium av den patriotiska fostran, som regimen med hjälp av den ortodoxa kyrkan bedriver. Den unga generationen får lära sig att andra världskriget slutade i går, men att fascismen lever kvar i t ex Ukraina. Att kriget startade 1939 och att Sovjetunionen angrep Finland, de baltiska staterna och föll Polen i ryggen under det tyska anfallet nämns sällan och då blott i apologetiska termer eller under beteckningen preventiva angrepp för att skydda moderlandet. Det stora fosterländska kriget startade 1941 med det tyska angreppet på Sovjetunionen.

Militärens roll förhärligas, i sann Komsomolanda bör unga utbilda sig i krigstjänst och vara beredda att dö hjältedöden. Dulce et decorum est pro patria mori. Stalin framställs allt oftare som en stor militär ledare. De som vågar kritisera eller nyansera bilden av kriget eller dagens situation, t ex Stalins förakt för förluster, eller annekteringen av Krim, smutskastas som landsförrädare och, om de innehar statliga ämbeten, avskedas och åtalas. Organisationer som bedriver verksamhet av besvärande slag, eller skulle kunna tänkas göra det i framtiden, brännmärks som utländska agenter.

I ett seminarium nyligen kring den ryska informationskrigföringen och dess redskap i Rysslandsprojektet vid FHS, konstaterades att alla media, med betoning på TV, förmedlar bilden av det ärorika kriget med starka drag av hjältedyrkan och nostalgi. Det patriotiska narrativet stärker kraftigt bilden av det belägrade Ryssland som nu åter-tack vare orättvisa sanktioner- måste uthärda svårigheter för att fullborda sin messianska roll i världspolitiken. Huvudmålen är Nato och framför allt USA, men även Sverige får sin dos emellanåt. Nyligen underströks ånyo från officiellt håll att varken Sverige eller Finland längre kommer att betraktas som en neutrala om man sluter det kommande samarbetsavtalet med Nato, även om detta i praktiken saknar betydelse. Sveriges neutralitet har aldrig varit något skydd vid ett krigsutbrott, likaså knappast Finland, som genom VSB-pakten omedelbart skulle tvingas delta på rysk sida.

I sammanhanget kan nämnas att Ryssland och Kina i år slöt ett avtal om samarbete inom säkerhetsrelaterade informationsområden. De båda ländernas säkerhetstjänster, som är huvudpartners inom området, har ökat sina relationer på ett markant sätt under senare år.

I den inhemska ryska påverkansoperationen, vilket torde vara den mest korrekta benämningen på den patriotiska kampanjen, varvas rena lögner med halvsanningar och fakta Kampanjen har metodiskt och gradvis fört in en stor del av befolkningen i en annan värld. Ett belysande exempel är premiärminister Medvedevs påstående i veckan att det pågående elavbrottet till Krim (pga sabotage av okända mot kraftledningarna) är att betrakta som folkmord. Detta skulle då följaktligen i teorin ge Moskva skäl att ingripa för att rädda ryska liv. Orwell hade lett igenkännande, lögn har blivit sanning. Den ryska politologen Lilia Sjevtsova konstaterar att ingen information från statliga myndigheter längre går att lita på-en situation som enligt henne inte ens existerade under sovjettiden.

Men Internet då, säger någon. Jo, där existerar än så länge en möjlighet att orientera sig på ett objektivt sätt. Dock använder sig ännu bara en mycket liten andel av den ryska befolkningen av nätet som nyhetskälla, och även om oppositionella inlägg görs, saknar de uppenbarligen någon som helst politisk betydelse. Dock kan t ex Youtubeinlägg skapa debatt, som i dagarna, när oppositionspolitikern Navalny avslöjat omfattande korruption kring riksåklagaren Tjajka. FSB har idag för övrigt skaffat sig i princip total insyn i all form av kommunikation genom kontrollfunktionen SORM 1-3, och några protester lär knappast bli aktuella, medan självcensuren av naturliga skäl ökar.

Syftet med kampanjen är således uppenbart, och borde öka oron i omvärlden. Ett folk som ständigt uppmuntras i sin xenofobi, alltmer ser väst i form av en hotbild och pådyvlas en falsk bild av historien, kommer sannolikt att bekräfta ledningens aggressiva politik och i förlängningen ett eventuellt krig mot de påstådda onda krafterna.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA

av Lars Holmqvist

På förmiddagen tisdagen den 24 november sköt turkiskt jaktflyg ner ett ryskt jaktplan, en Sukhoi Su-24, i luftrummet över den turk-syriska gränsen.

En allvarlig incident, men flera internationella bedömare drog ändå slutsatsen att vare sig Ryssland eller Turkiet ville att nedskjutningen skulle leda till en militär eskalering.

Samtidigt, ett land med Rysslands självbild skulle förvåna omvärlden om man inte reagerade kraftfullt på händelsen. Ett svar måste komma och vilket har då det ryska svaret blivit?

Den första reaktionen – som kom snabbt – var oväntat hårda ord från Vladimir Putins sida. Händelsen kallades ”…a stab in Russia’s back delivered by terrorist accomplices.” (Itar Tass).

Vid samma tillfälle nämnde Putin att Turkiet – som tidigare samma dag hade vänt sig till Nato för konsultationer – köpte olja från Daesh och därigenom stödde terroristerna. Dessa två omständigheter ledde till frågan: ”So, does this mean that they want NATO to serve the Islamic State?” (Itar Tass).

Jens Stoltenberg gjorde ett uttalande för Natos räkning: ”As we have repeatedly made clear, we stand in solidarity with Turkey and support the territorial integrity of our NATO ally, Turkey,” Sedan lade han till: ”I look forward to further contacts between Ankara and Moscow and call for calm and de-escalation. Diplomacy and de-escalation are important to resolve this situation.” Nato vill använda sitt inflytande för att kyla ner riskerna, men ser gärna att de närmast inblandade själva sköter förhandlingarna.

De följande dagarna kom även andra ryska reaktioner:

  • Ryska myndigheter uppmanade ryska medborgare att ej resa till Turkiet och att de som redan befann sig där borde resa hem
  • Turkiets president Erdogan försökte få till stånd ett personligt möte med sin ryske kollega i samband med klimatmötet i Paris, men möttes med tystnad. På frågan varför, svarade Kremls talesman Juri Ushakov: “We see a lack of readiness from the Turkish side to offer an elementary apology for the incident with the aircraft
  • Från Krim, som bekant under rysk kontroll, kom nyheten att ett antal turkiska investeringsprojekt, värda cirka 500 miljoner USD, skulle frysas
  • Den turkiska ambassaden i Moskva rapporterade om att flera olika incidenter rapporterats där ryska myndigheter ska ha trakasserat turkiska medborgare, studenter och affärsmän, som befunnit sig i landet (aa.tr.com)

Lördagen den 28 november presenterade Ryssland ett paket av sanktioner med anledning av nedskjutningen:

  • Turkiska medborgares visumfrihet vid resa till Ryssland skall upphöra per 1 januari
  • Ryska arbetsgivare förbjuds att anställa turkiska medborgare från 1 januari. Befintliga arbetstillstånd påverkas inte men skall eventuellt ej kunna förlängas när de löper ut
  • Ett antal turkiska organisationer skall bannlysas från att verka i Ryssland
  • Importen av olika turkiska varor skall stoppas. Exakt vilka är i skrivande stund inte klart
  • Charterflyg mellan Turkiet och Ryssland förbjuds
  • Förstärkt säkerhetskontroll vid ryska hamnar i Svarta havet och Azovska sjön, i syfte att hejda vad ryssarna kallar illegal närvaro av turkiska fartyg.

Vad man bör känna till för att förstå kraften i detta sanktionspaket är att Ryssland är Turkiets näst största handelspartner efter Tyskland, landets sjätte största exportmarknad, beroendet av rysk gas är stort och ryssarna utgör, efter tyskarna, den näst största gruppen av utländska turister. Effekterna på den turkiska ekonomin kan bli betydande, beroende på hur omfattande sanktionerna slutligen blir.

Till detta kan nämnas att Ryssland har placerat ut S-400 luftvärnsrobotar vid den ryska flygbasen nära Latakia samt att kryssaren Moskva nu ligger vid Syriens kust och bidrar med ytterligare luftvärnsförmåga. I lördags skrev den ryska rt.com att inga amerikanska eller turkiska flyginsatser gjorts i Syrien efter det att de ryska luftvärnsmissilerna kommit på plats. Detta påstående må vara sant eller osant, hänga samman eller inte, men det ser onekligen ut som om Kreml vill använda sin luftvärnskapacitet för att peka på Natos svaghet och oförmåga i området. Den ryska kränkningen av Israels luftrum under söndagen och den israeliska viljan att tolka det som ett misstag kan vara värt att fundera över i sammanhanget.

Ryssland har dessutom initierat militärt stöd till kurderna, vilket är något som går stick i stäv med vad turkarna eftersträvar. Ändå finns det ytterligare några knappar som Ryssland skulle kunna trycka på:

  • Uppförandet av Turkiets första kärnkraftverk i Akkauyu, som nu bedrivs av det ryska företaget Rosatom, skulle kunna avbrytas
  • Inskränkningar i Rysslands gasleveranser till Turkiet

Den ryske ministern för ekonomisk utveckling Aleksej Ulyukaev har nämnt dessa två som möjliga åtgärder.

Därutöver skulle Moskva kunna initiera:

  • Fortsatta ryska angrepp mot Syrienturkmenerna, en etnisk grupp som står Turkiet och turkarna mycket nära. Turkiet har tidigare kritiserat Ryssland för att man bekämpat dessa, men i nuläget är det svårt att se vad landet skulle kunna göra om ryssarna fortsätter.

Det ryska tempot imponerar. Från tisdagens nedskjutning till lördagens sanktionspaket, inte mycket mer än hundra timmar, har man utan att avlossa ett enda skott ändå uppnått en hel del. Turkiets politiska ledning har hamnat i ett defensivt läge vilket kan leda till en svagare ställning inte bara utrikespolitiskt utan även inom landet. Ekonomin kommer att drabbas hårt inom en rad sektorer, inte minst de för landet så viktiga turismen och livsmedelsexporten. Turkiets politik i Syrien har i ett slag blivit mycket svårare att bedriva. Det turkiska beroendet av rysk gas ligger som ett latent hot. Natos möjligheter att agera i Syrien har försvårats och även om alliansen står bakom sin sydöstliga medlemsstat hade man nog föredragit att nedskjutningen aldrig hade ägt rum.

Efter lördagens sanktionspaket har Ryssland dessutom fortsatt sin verbala offensiv genom att hävda att det turkiska motivet bakom nedskjutningen var att skydda oljehandeln med Daesh. Ett sådant narrativ utgör genom sin blotta existens en ökad tröskel för Nato inför ett beslut att stödja Turkiet. Varje spricka som kan uppstå inom Nato kan leda till ökad relativ styrka för Ryssland.

Egentligen spelar det inte någon roll om turkarna på något sätt har gjort fel eller har handlat helt korrekt ifråga om själva nedskjutningen. En kvalificerad antagonist kan, om denne är tillräckligt väl förberedd och hänsynslös, provocera fram en konstlad konfliktorsak lika väl som man kan reagera på en legitim orsak.

Här finns det lärdomar även för vårt land. Det turkiska drama som nu utvecklar sig framför våra ögon visar hur snabbt ett land kan gå från relativ styrka och stabilitet till något mycket sämre.

Vi gör därför klokt i att noga studera det pågående skedet och reflektera över hur en liknande situation skulle kunna gestalta sig i Östersjöområdet. Några exempel:

  • Vilka delar av vår ekonomi eller vårt civilsamhälle är enklast för en annan stat att påverka? Hur?
  • Vilka delar av vår ekonomi eller vårt civilsamhälle är de mest centrala?
  • Vilka möjligheter har en motpart att skapa eller vidga klyftor mellan Sverige och våra vänner?
  • Föreligger hot eller provokationer riktade mot svenska medborgare?
  • Vilka andra icke-kinetiska hot skulle vi kunna ställas inför och hur kan vi bäst förbereda oss?
  • Hur går vi tillväga om motparten helt enkelt nekar att svara på tilltal?

Samma dag som nedskjutningen ägde rum höll vår regering en presskonferens med anledning av flyktingsituationen i Sverige. Utan att gå in på sakfrågan – rätt eller fel politik – vill jag mena att regeringen då visade att man ytterst är kapabel att ta svåra och obekväma beslut om man upplever att situationen kräver det. Detta är i sig ett positivt besked men även nödvändigt. Nästa kris kan bli långt värre än vad vi hittills har upplevt.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.