≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av Carl Björeman

Vår nye ÖB Michael Bydén vill göra upp med bilden av att Sveriges försvar inte duger. ”Vi är riktigt bra”, säger han i en intervju på DN.se 2016-01-17.

Som motiv för sin positiva bedömning anför Bydén bland annat följande: [läs mer…]

Av Johan Wiktorin, avdelning I

Vi går fortsatt mot en väpnad konflikt mellan Väst och Ryssland. Vi är nära en reell kris under 2016, om inte utvecklingen kan stoppas. Det är resultatet av min analys nedan.

——————-

Det är dags för del fyra i serien. Hittills har jag redovisat var sjätte månad ungefär, men det händer så mycket att det fick bli redan efter två och en halv månad sedan jag skrev den tredje delen den elfte oktober. [läs mer…]

av Jan Leijonhielm

För den som under en längre tid följt rysk utveckling är det uppenbart att den ryska ledningen bedriver desinformationskampanjer såväl inrikes som utrikes. De är inte synonyma, men starkt relaterade. Det övergripande syftet är att behålla elitens, läs gärna Putins, maktposition. Uppenbarligen är kampanjerna framgångsrika, Putin har i dag ett massivt stöd på över 80 procent för sin politik. I ett historiskt perspektiv kan man också konstatera att stödet är som högst under krig eller oroliga tider, då den ryska propagandaapparaten målar upp en kraftigt ökad, oftast utländsk hotbild.

Denna kampanj beledsagas sedan nära ett decennium av den patriotiska fostran, som regimen med hjälp av den ortodoxa kyrkan bedriver. Den unga generationen får lära sig att andra världskriget slutade i går, men att fascismen lever kvar i t ex Ukraina. Att kriget startade 1939 och att Sovjetunionen angrep Finland, de baltiska staterna och föll Polen i ryggen under det tyska anfallet nämns sällan och då blott i apologetiska termer eller under beteckningen preventiva angrepp för att skydda moderlandet. Det stora fosterländska kriget startade 1941 med det tyska angreppet på Sovjetunionen.

Militärens roll förhärligas, i sann Komsomolanda bör unga utbilda sig i krigstjänst och vara beredda att dö hjältedöden. Dulce et decorum est pro patria mori. Stalin framställs allt oftare som en stor militär ledare. De som vågar kritisera eller nyansera bilden av kriget eller dagens situation, t ex Stalins förakt för förluster, eller annekteringen av Krim, smutskastas som landsförrädare och, om de innehar statliga ämbeten, avskedas och åtalas. Organisationer som bedriver verksamhet av besvärande slag, eller skulle kunna tänkas göra det i framtiden, brännmärks som utländska agenter.

I ett seminarium nyligen kring den ryska informationskrigföringen och dess redskap i Rysslandsprojektet vid FHS, konstaterades att alla media, med betoning på TV, förmedlar bilden av det ärorika kriget med starka drag av hjältedyrkan och nostalgi. Det patriotiska narrativet stärker kraftigt bilden av det belägrade Ryssland som nu åter-tack vare orättvisa sanktioner- måste uthärda svårigheter för att fullborda sin messianska roll i världspolitiken. Huvudmålen är Nato och framför allt USA, men även Sverige får sin dos emellanåt. Nyligen underströks ånyo från officiellt håll att varken Sverige eller Finland längre kommer att betraktas som en neutrala om man sluter det kommande samarbetsavtalet med Nato, även om detta i praktiken saknar betydelse. Sveriges neutralitet har aldrig varit något skydd vid ett krigsutbrott, likaså knappast Finland, som genom VSB-pakten omedelbart skulle tvingas delta på rysk sida.

I sammanhanget kan nämnas att Ryssland och Kina i år slöt ett avtal om samarbete inom säkerhetsrelaterade informationsområden. De båda ländernas säkerhetstjänster, som är huvudpartners inom området, har ökat sina relationer på ett markant sätt under senare år.

I den inhemska ryska påverkansoperationen, vilket torde vara den mest korrekta benämningen på den patriotiska kampanjen, varvas rena lögner med halvsanningar och fakta Kampanjen har metodiskt och gradvis fört in en stor del av befolkningen i en annan värld. Ett belysande exempel är premiärminister Medvedevs påstående i veckan att det pågående elavbrottet till Krim (pga sabotage av okända mot kraftledningarna) är att betrakta som folkmord. Detta skulle då följaktligen i teorin ge Moskva skäl att ingripa för att rädda ryska liv. Orwell hade lett igenkännande, lögn har blivit sanning. Den ryska politologen Lilia Sjevtsova konstaterar att ingen information från statliga myndigheter längre går att lita på-en situation som enligt henne inte ens existerade under sovjettiden.

Men Internet då, säger någon. Jo, där existerar än så länge en möjlighet att orientera sig på ett objektivt sätt. Dock använder sig ännu bara en mycket liten andel av den ryska befolkningen av nätet som nyhetskälla, och även om oppositionella inlägg görs, saknar de uppenbarligen någon som helst politisk betydelse. Dock kan t ex Youtubeinlägg skapa debatt, som i dagarna, när oppositionspolitikern Navalny avslöjat omfattande korruption kring riksåklagaren Tjajka. FSB har idag för övrigt skaffat sig i princip total insyn i all form av kommunikation genom kontrollfunktionen SORM 1-3, och några protester lär knappast bli aktuella, medan självcensuren av naturliga skäl ökar.

Syftet med kampanjen är således uppenbart, och borde öka oron i omvärlden. Ett folk som ständigt uppmuntras i sin xenofobi, alltmer ser väst i form av en hotbild och pådyvlas en falsk bild av historien, kommer sannolikt att bekräfta ledningens aggressiva politik och i förlängningen ett eventuellt krig mot de påstådda onda krafterna.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA

av Lars Holmqvist

På förmiddagen tisdagen den 24 november sköt turkiskt jaktflyg ner ett ryskt jaktplan, en Sukhoi Su-24, i luftrummet över den turk-syriska gränsen.

En allvarlig incident, men flera internationella bedömare drog ändå slutsatsen att vare sig Ryssland eller Turkiet ville att nedskjutningen skulle leda till en militär eskalering.

Samtidigt, ett land med Rysslands självbild skulle förvåna omvärlden om man inte reagerade kraftfullt på händelsen. Ett svar måste komma och vilket har då det ryska svaret blivit?

Den första reaktionen – som kom snabbt – var oväntat hårda ord från Vladimir Putins sida. Händelsen kallades ”…a stab in Russia’s back delivered by terrorist accomplices.” (Itar Tass).

Vid samma tillfälle nämnde Putin att Turkiet – som tidigare samma dag hade vänt sig till Nato för konsultationer – köpte olja från Daesh och därigenom stödde terroristerna. Dessa två omständigheter ledde till frågan: ”So, does this mean that they want NATO to serve the Islamic State?” (Itar Tass).

Jens Stoltenberg gjorde ett uttalande för Natos räkning: ”As we have repeatedly made clear, we stand in solidarity with Turkey and support the territorial integrity of our NATO ally, Turkey,” Sedan lade han till: ”I look forward to further contacts between Ankara and Moscow and call for calm and de-escalation. Diplomacy and de-escalation are important to resolve this situation.” Nato vill använda sitt inflytande för att kyla ner riskerna, men ser gärna att de närmast inblandade själva sköter förhandlingarna.

De följande dagarna kom även andra ryska reaktioner:

  • Ryska myndigheter uppmanade ryska medborgare att ej resa till Turkiet och att de som redan befann sig där borde resa hem
  • Turkiets president Erdogan försökte få till stånd ett personligt möte med sin ryske kollega i samband med klimatmötet i Paris, men möttes med tystnad. På frågan varför, svarade Kremls talesman Juri Ushakov: “We see a lack of readiness from the Turkish side to offer an elementary apology for the incident with the aircraft
  • Från Krim, som bekant under rysk kontroll, kom nyheten att ett antal turkiska investeringsprojekt, värda cirka 500 miljoner USD, skulle frysas
  • Den turkiska ambassaden i Moskva rapporterade om att flera olika incidenter rapporterats där ryska myndigheter ska ha trakasserat turkiska medborgare, studenter och affärsmän, som befunnit sig i landet (aa.tr.com)

Lördagen den 28 november presenterade Ryssland ett paket av sanktioner med anledning av nedskjutningen:

  • Turkiska medborgares visumfrihet vid resa till Ryssland skall upphöra per 1 januari
  • Ryska arbetsgivare förbjuds att anställa turkiska medborgare från 1 januari. Befintliga arbetstillstånd påverkas inte men skall eventuellt ej kunna förlängas när de löper ut
  • Ett antal turkiska organisationer skall bannlysas från att verka i Ryssland
  • Importen av olika turkiska varor skall stoppas. Exakt vilka är i skrivande stund inte klart
  • Charterflyg mellan Turkiet och Ryssland förbjuds
  • Förstärkt säkerhetskontroll vid ryska hamnar i Svarta havet och Azovska sjön, i syfte att hejda vad ryssarna kallar illegal närvaro av turkiska fartyg.

Vad man bör känna till för att förstå kraften i detta sanktionspaket är att Ryssland är Turkiets näst största handelspartner efter Tyskland, landets sjätte största exportmarknad, beroendet av rysk gas är stort och ryssarna utgör, efter tyskarna, den näst största gruppen av utländska turister. Effekterna på den turkiska ekonomin kan bli betydande, beroende på hur omfattande sanktionerna slutligen blir.

Till detta kan nämnas att Ryssland har placerat ut S-400 luftvärnsrobotar vid den ryska flygbasen nära Latakia samt att kryssaren Moskva nu ligger vid Syriens kust och bidrar med ytterligare luftvärnsförmåga. I lördags skrev den ryska rt.com att inga amerikanska eller turkiska flyginsatser gjorts i Syrien efter det att de ryska luftvärnsmissilerna kommit på plats. Detta påstående må vara sant eller osant, hänga samman eller inte, men det ser onekligen ut som om Kreml vill använda sin luftvärnskapacitet för att peka på Natos svaghet och oförmåga i området. Den ryska kränkningen av Israels luftrum under söndagen och den israeliska viljan att tolka det som ett misstag kan vara värt att fundera över i sammanhanget.

Ryssland har dessutom initierat militärt stöd till kurderna, vilket är något som går stick i stäv med vad turkarna eftersträvar. Ändå finns det ytterligare några knappar som Ryssland skulle kunna trycka på:

  • Uppförandet av Turkiets första kärnkraftverk i Akkauyu, som nu bedrivs av det ryska företaget Rosatom, skulle kunna avbrytas
  • Inskränkningar i Rysslands gasleveranser till Turkiet

Den ryske ministern för ekonomisk utveckling Aleksej Ulyukaev har nämnt dessa två som möjliga åtgärder.

Därutöver skulle Moskva kunna initiera:

  • Fortsatta ryska angrepp mot Syrienturkmenerna, en etnisk grupp som står Turkiet och turkarna mycket nära. Turkiet har tidigare kritiserat Ryssland för att man bekämpat dessa, men i nuläget är det svårt att se vad landet skulle kunna göra om ryssarna fortsätter.

Det ryska tempot imponerar. Från tisdagens nedskjutning till lördagens sanktionspaket, inte mycket mer än hundra timmar, har man utan att avlossa ett enda skott ändå uppnått en hel del. Turkiets politiska ledning har hamnat i ett defensivt läge vilket kan leda till en svagare ställning inte bara utrikespolitiskt utan även inom landet. Ekonomin kommer att drabbas hårt inom en rad sektorer, inte minst de för landet så viktiga turismen och livsmedelsexporten. Turkiets politik i Syrien har i ett slag blivit mycket svårare att bedriva. Det turkiska beroendet av rysk gas ligger som ett latent hot. Natos möjligheter att agera i Syrien har försvårats och även om alliansen står bakom sin sydöstliga medlemsstat hade man nog föredragit att nedskjutningen aldrig hade ägt rum.

Efter lördagens sanktionspaket har Ryssland dessutom fortsatt sin verbala offensiv genom att hävda att det turkiska motivet bakom nedskjutningen var att skydda oljehandeln med Daesh. Ett sådant narrativ utgör genom sin blotta existens en ökad tröskel för Nato inför ett beslut att stödja Turkiet. Varje spricka som kan uppstå inom Nato kan leda till ökad relativ styrka för Ryssland.

Egentligen spelar det inte någon roll om turkarna på något sätt har gjort fel eller har handlat helt korrekt ifråga om själva nedskjutningen. En kvalificerad antagonist kan, om denne är tillräckligt väl förberedd och hänsynslös, provocera fram en konstlad konfliktorsak lika väl som man kan reagera på en legitim orsak.

Här finns det lärdomar även för vårt land. Det turkiska drama som nu utvecklar sig framför våra ögon visar hur snabbt ett land kan gå från relativ styrka och stabilitet till något mycket sämre.

Vi gör därför klokt i att noga studera det pågående skedet och reflektera över hur en liknande situation skulle kunna gestalta sig i Östersjöområdet. Några exempel:

  • Vilka delar av vår ekonomi eller vårt civilsamhälle är enklast för en annan stat att påverka? Hur?
  • Vilka delar av vår ekonomi eller vårt civilsamhälle är de mest centrala?
  • Vilka möjligheter har en motpart att skapa eller vidga klyftor mellan Sverige och våra vänner?
  • Föreligger hot eller provokationer riktade mot svenska medborgare?
  • Vilka andra icke-kinetiska hot skulle vi kunna ställas inför och hur kan vi bäst förbereda oss?
  • Hur går vi tillväga om motparten helt enkelt nekar att svara på tilltal?

Samma dag som nedskjutningen ägde rum höll vår regering en presskonferens med anledning av flyktingsituationen i Sverige. Utan att gå in på sakfrågan – rätt eller fel politik – vill jag mena att regeringen då visade att man ytterst är kapabel att ta svåra och obekväma beslut om man upplever att situationen kräver det. Detta är i sig ett positivt besked men även nödvändigt. Nästa kris kan bli långt värre än vad vi hittills har upplevt.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

av Michael Sahlin

Vi som försöker följa utvecklingen i Syrien, med säkerhetspolitisk omnejd, tvingas analytiskt anpassa oss till att det sker ständiga scenförändringar i MÖ- eller MENA-kalejdoskopet, tätt duggande ”game changers”. Nu senast IS-massakern i centrala Paris och resulterande fransk krigsförklaring, med anmodan om EU-solidaritet enligt Lissabon-fördragets artikel 42.7, mot ”Daesh” och intensifierade franska bombningar av mål intill terrorhuvudstaden Raqqa. Dessförinnan var det bombdåden i bl a Beiruth och Ankara och massmordet på ryska semesterfirare över Sinai. Och så tillkommer den syriska, turkiska, jordanska, libanesiska och nu senast den europeiska (resulterande) flyktingkrisen.

I olika internationella fora, som G20 i Antalya nyligen och Wien-mötet om Syrien mellan den syriska krishanteringens globala och regionala huvudspelare, dryftas – nu i tilltagande ”sense of urgency” – dels behovet av internationellt samarbete för att tränga tillbaka och besegra IS/Daesh-hotet (som nu alldeles påtagligt manifesterats internationellt), dels den parallella frågan om vilken kompromiss mellan involverade parter som krävs för att man samtidigt med det eskalerade kriget mot IS ska kunna komma närmare en uppgörelse om det förödande syriska inbördeskriget, Assad-regimen med ryska, iranska och libanesiska uppbackare versus floran av Assad-fientliga rebellgrupper med kakafoniskt stöd i olika variationer av USA/Väst, Turkiet, Saudiarabien, m fl.

Läget nu präglas av en serie (5) IS-dåd utanför Syrien-Irak sedan i juli i år, med preliminärt totalt 532 dödsoffer: Suruc, Turkiet 23 juli (34 offer), Ankara, Turkiet 10 oktober (102), Sinai, Egypten 4 november (224), Beirut, Libanon, 12 november (43) och så Paris, Frankrike, 13 november (129). More to come?

Den stora och synnerligen krävande internationella utmaningen består alltså av att skapa enighet och samling, efter åren av kaotiska agendaoförenligheter, kring dels ett upplägg för att bekämpa IS, dels – men om möjligt separat från IS-saken – kring ett upplägg för att hejda och vända den galopperande krigsutvecklingen i Syrien, byggt på basis av en minsta gemensam nämnare mellan ryska, amerikanska, turkiska, iranska, saudiska, m fl intressen i ”proxy” -kriget. Det handlar således om att militärt och diplomatiskt försöka separera de två problematiskt överlagrade, samtidiga och geografiskt överlappande konflikterna för att undvika fortsatt ömsesidig blockering och möjliggöra aktörsmässig renodling. Samtidigt gäller att varje försök att ensa det internationella samfundet mot IS i praktiken förutsätter ensande i synen på hur det syriska inbördeskriget (där IS också är part) ska hanteras. Hur ska m a o den sekvensering se ut som parterna tänks behöva strategiskt enas om, förutom mål-medel-beskrivningen? Är sequencing f ö alls möjlig?

Fler aspekter finns att väga in, framför allt att Syrien- och Irakkriserna också inrymmer ytterligare en, delvis separat, konfliktdimension, Turkiet versus kurdiska PKK och systerföreteelsen i norra Syrien, PYD med väpnad gren YPG, en konfliktdimension som t.ex. gör det svårt för strateger i Washington och Moskva att hitta takt och ton i det dubbla behovet av å ena sidan samarbete med Turkiet och å andra sidan oumbärliga kurdiska ”boots on the Syrian ground”, samtidigt som Turkiet i öppen väpnad konflikt med sin nemesis PKK kräver att anti-IS koalitionen ska stämpla PYD/YPG i norra Syrien som en terrororganisation. Och så måste man påminna om att parterna i Syrien (kanske klokt nog) ännu inte involverats i nu aktuella Wien-försök att ensa de disparata viljorna och intressena.

Och, nota bene, att kopplingar (främst via libanesiska, Iran-stödda Hezbollah som deltar i det syriska kriget på regimens sida, vid sidan om quasi-reguljära iranska förband) finns mellan de syriska, syrisk-irakiska och israelisk-palestinska konflikterna.  Inte minst Hezbollahs roll i Libanon och Syrien, och länken mellan shiitiska Hezbollah och shiitiska Iran, borgar för potentiell israelisk involvering, samtidigt som IS’ utbredning österut och Irans involvering i den mångdimensionella irakiska maktkampen, i konkurrens med amerikanska intressen (och saudiska m fl reaktioner, bl a i Jemen) gör sitt till för att vidga konfliktområdet österut och söderut. Klyftan inom den islamska och arabisk-islamska världen mellan sunni och shia, och inom sunni mellan wahabistist-salafistiska och mer ”moderata” rörelser, i den identitetsbaserade reaktionen mot modernisering och globalisering, tillför ytterligare ett raster.

Inför all denna överväldigande mångfald sammanfallande, överlagrade konfliktdimensioner må omvärlden bäva och sucka, men flyktingkrisen och det manifesterade internationella IS-hotet  har nu skapat ett nytt internationellt momentum, en ny slags beslutsamhet: ”Vi måste få till en process mot vapenstillestånd och fred i Syrien (medan det eventuellt ännu finns en chans att bibehålla/återskapa ett sammanhållet Syrien – och ett sammanhållet Irak), och vi måste (innan det är alldeles för sent) undanröja IS-hotet. De båda hänger förvisso ihop i komplext orsak-verkan förhållande, så att tydlig ”sequencing” knappast har en chans att fungera i praktiken, men vi måste försöka separera de båda konflikterna och köra parallella spår”.  Detta min läsning, snarare än ett citat av någon. Problemet blir, efter mycket eventuell överenskommelse mellan huvudspelarna i Wien eller Geneve framöver, att sedan även övertala-förmå-tvinga aktörerna på marken att ställa in sig i ledet och gilla läget, oavsett framgångar och motgångar på stridsfältet. Varaktiga vapenvilor i komplexa konfliktmiljöer är en i det internationella fredsarbetet väletablerad bristvara.

Just nu handlar det, bland alla dessa  ”måsten” och prioriterings/omprioriteringsbestyr, om att söka den minsta gemensamma nämnaren mellan i första hand USA, Ryssland, Turkiet, Iran och Saudiarabien om just dessa ”måsten”, m a o om regionens huvudkonflikter var för sig och kopplingen mellan/separationen av dem. Det handlar då också om förutsättningarna (om de alls finns) för att grunda en praktisk politik på den minsta gemensamma nämnaren, och om förutsättningarna för att kunna lägga viktiga oenigheter åt sidan och fokusera på det enande och därvid kunna formulera praktisk politik.

Svårigheterna i detta manifesteras i deklarationerna från senaste Wienmöte som kallats ”historiskt” eftersom också Iran denna gång ”tilläts” delta och eftersom deltagarna tycktes enas om en process som talade om en ”övergångregering”, en förhandlingsprocess (inkluderande Assad-regimen och icke-jihadistiska rebellgrupper!?) för vapenvila och en 18-månadersprocess utmynnande i allmänna val. Men ett rikt mått av s k ”constructive ambiguity” kunde inte dölja att oenigheten kvarstår i de avgörande tvistefrågorna; den minsta gemensamma nämnaren i Wien är ännu långt ifrån att kunna utgöra praktisk politik. Möjligen kan man skymta konturerna till en framväxande kompromiss: att Putin – stolt och glad över att hans Ryssland nu åter framträder som (om än motvilligt) respekterad storspelare i det internationella spelet om fred och säkerhet, nu med fokus långt ifrån Krim/Ukraina – medverkar i en processbeskrivning och låter förstå att en övergångsregim kanske (på sikt) inte behöver inkludera personen Assad, och att USA (med viss grymtande införståddhet från turkisk och saudisk sida) låter förstå att man inte utesluter en övergångslösning där Assad, i varje fall regimen Assad, medges en roll.

Men därifrån och till ett skarpt förhandlingsläge med konkret, politiskt hanterlig, överenskommelse om faktisk rollfördelning i en fredsprocess, och en överenskommelse som de regionala och lokala parterna trovärdigt ställer upp på, efter åren av bittra strider, är steget naturligtvis långt. Synen på Assads och Assad-regimens hittillsvarande och kommande roll, som del av problemet respektive del av lösningen, fortsätter att utgöra en avgörande splittringsfaktor, även om det ryska ingripandet på Assads sida gett regimen politiskt andrum och vissa militära framgångar i den syriska nationens befolkningsmässiga kärnområden, till betydande nackdel för särskilt turkiska men också saudisk-quatariska intentioner.

En annan stötesten i förhandlingarna, svår att gå runt och svår att dölja genom slipad konstruktiv tvetydighet, gäller separationen mellan ”får och getter” i rebellgyttrets menageri, separationen mellan ”moderata” rebellgrupper (Fria Syriska armén och andra) som ses som del av lösningen och som är värda att på olika sätt stödja och å andra sidan floran av mer eller mindre jihadistiska grupper (typ Al Nusra-fronten) som på senare år militärt dominerat kretsen av anti-Assad-grupperingar och även bekämpat IS, som erhållit kraftigt stöd utifrån (Saudi, Quatar, Turkiet, m fl) men som av flertalet i anti-IS koalitionen mer ses som del av problemet och måste bekämpas, parallellt med kampen mot IS. Att förhandla fram åtminstone minimal internationell enighet, med bäring både på definitionen av legitima bombmål och på frågan om legitima deltagare i en framtida fredsprocess, mellan disparata aktörer/intressen som Ryssland, USA/Väst, Iran, Saudi och Turkiet, m fl, får ses som en gigantisk uppförsbacke.

Att reda ut allt detta – om alls möjligt inom överskådlig tid – tar som sagt rimligen alltför lång tid för att det ska vara möjligt att hävda att en effektiv IS-bekämpning förutsätter att övriga syriska (och irakiska) krisfrågor först löses. Till saken hör ju också den turk-kurdiska komplikationen, kopplingen mellan de syriska och irakiska konfliktytorna,  och grannskapet till regionens övriga konfliktdimensioner. För USA och övriga aktörer återstår därmed den rätt oerhörda utmaningen att söka hantera de båda tätt sammantvinnade konflikterna parallellt, det förödande syriska inbördeskriget och den internationella kampen mot IS/ISIS/ISIL/DAESH. Och att det brådskar, i båda fallen, omvittnas av flyktingkatastrofen i närområdet och (numera) i Europa och IS härjningar i sin region och (numera) också i utlandet, inklusive Europa, bådadera med högst påtagliga eskalationsrisker.

Så vad göra? Vad göra diplomatiskt, i det momentum som trots allt uppstått,  för att skapa någon form av globalregional enighet om tagen och stegen för att (om det alls är möjligt) framtvinga ett slut på det syriska inbördeskriget? Jag lämnar den svåra frågan här med att säga att det ska bli intressant att se om fortsatta Wiensamtal ska lyckas komma vidare med att identifiera och successivt utvidga den minsta gemensamma nämnaren, utifrån dagsläget där det stricto senso handlar om ett bisarrt virrvarr av motstående intressen och oförenliga agendor i de olika konfliktlagren.

Och för ett USA på väg in i presidentvalrörelsens malström kvarstår det rätt avgörande dilemmaklustret att inte vilja på nytt dras in i ett kostsamt, ovisst och patenterat svåravslutat markmilitärt äventyr, att inse att utan markinsatser det knappast låter sig göra att besegra IS, att därför vara beroende av befintliga, väsentligen kurdiska ”boots on the ground”, att samtidigt inte ha strategisk råd att komma alltför osams (alltför mycket i otakt) med det allierade Turkiet, att satsningen på att tillsammans med bl a Turkiet utbilda och utrusta nya pålitliga förband utmynnade i fiasko och vanära, och att vara förhindrat att aktivt verka för Assad-regimens kollaps så länge alternativen ter sig sämre och därför oacceptabla och i den mån (jfr Irak-erfarenheten) en intakt regim är sine qua non för en framgångsrik kampanj mot IS och för att ett sammanhållet Syrien ska ha en chans, samtidigt som anti-IS koalitionens sammanhållning kräver ett amerikanskt fasthållande vid linjen att Assad måste bort.

Framtida efterklokhet kan förväntas ställa allvarliga frågor om huruvida inte just denna senare huvudfråga, som i åratal blockerade FN:s Säkerhetsråd och som så länge präglats av nationella prestigelåsningar, från början hade kunnat hanteras med större visdom, givet det fleråriga inbördeskrigets förödande verkan och ringverkningar. Tydliga spår av internationella missbedömningar, inte minst rörande arabvårens reella möjligheter, IS’ framväxt och Assad-regimens ”staying power”, kantar Syriens tragiska marsch mot avgrunden. Den politiserade otydligheten i distinktionen mellan Assad personligen, Assad-regimen som helhet och den stora grupp människor (främst alewiter och andra minoriteter) som självvalt eller till följd av lägets dynamik och dramatik blivit till liv och lem beroende av Assad-regimens överlevnad i den bittra millitära darwinismen har här spelat in.

Och vad göra militärt, här och nu, mot IS? Särskilt i Paris, men också i Moskva, Washington och Ankara, m fl metropoler, talas nu upprört om behovet av intensifierade militära insatser (”krig”) mot huvudfienden IS, dock i medvetande om att intensifierade bombräder i det numera komplexa och trånga syriska luftrummet (med åtföljande incidentrisker) mot ett IS som håller miljoner syrier (och irakier) som gisslan i Raqqa, Palmyra, Mosul och Ramadi och annorstädes riskerar att få allvarliga humanitära konsekvenser, att skapa ytterligare grogrund för IS-rekrytering och att förorsaka ytterligare flyktingvågor. Att, som Turkiet länge krävt i sin prioritering av PKK-hotet och av kravet på Assad-regimens avlägsnande, gå in för att etablera en No-fly-zone och/eller en skyddzon längs den syrisk-turkiska gränsen inrymmer andra svårigheter, särskilt för USA som behöver ett Ankara på gott humör men inser att båda zonprojekten är ”non-starters” både i Moskva, Teheran och Damaskus, och att skyddszonkravet har udden riktad just mot de kurdiska ”boots on the ground” vars militära framgångar mot IS utgör enda ljusglimt i mörkret.

För tillfället hanterar USA just detta dilemma genom dubbla budskap: att Obama vid G20 i Antalya i tydlig klartext dödförklarar zonidéerna, samtidigt som Kerry i samtal med turkisk motpart talar om gemensamma amerikansk-turkiska rensningsoperationer i det tänkta skyddszonsområdet längs gränsen.

Det finns med andra ord just nu en högst påtaglig diskrepans mellan den retorik som, till följd av IS’ groteska illdåd och flyktingkrisen, talar vitt och brett om behovet av brett koordinerat och intensifierat ”krig” mot IS (och andra jihadistgrupper) i Syrien och Irak – och å andra sidan den militära praktiken, frågorna om hur detta ska ske, givet de komplikationer och restriktioner som finns och de humanitära konsekvenser som akut riskeras, risken att göra ont värre.

Det faktum att det på dessa frågor inte finns några enkla svar, eller svar överhuvudtaget, eftersom det regionalt och internationellt handlar om en ny och okänd och därför skrämmande verklighet i de internationella relationerna (som ju förvisso tyngs också av ett antal andra konflikter och problem) bidrar till slutintrycket att det kommer att ta mycket lång tid innan en stabilisering av regionen och en bemästring av det jihadistiska (m fl) terrorhotet blir en uppnåelig realitet.

———————–

 
Det kan måhända synas i någon mening trösterikt att i dagarna, i Antalya, se presidenterna Obama och Putin sitta samman i djupa bilaterala överläggningar, om Syrien, som om Krim/Ukraina försvunnit under radarn. Och att president Hollande uppges planera resor i närtid till både Moskva och Washington för att samordna ”kriget” mot IS och övrig terrorism. För just president Assad i Damaskus innebär detta en scenförändring mot överlevnad mot alla odds, så att han, med Mark Twain, kan utbrista att ”ryktet om min död är betydligt överdrivet”, alltmedan oppositionsgrupperingar av allehanda kulörer i Syrien kan bittert konstatera avsevärda risker för att åren av strid och umbäranden varit förgäves om slutsumman till sist blir att Assad sitter kvar, om än inte för evärdelig tid och därvid kanske som ledaren i ett mini-Syrien. I så fall en bitterhet som förstås och delas av de stater (Turkiet, Saudiarabien m fl) som i åratal och i ord och handling av olika skäl prioriterat Assad-regimens undanröjande, som sine qua non för allt annat.

Denna text utmynnar således i att ställa den rätt bisarra frågan om huruvida det är tänkbart att den efter Paris-attacken och övriga IS-illdåd senaste månader politiskt och militärt uppgraderade kampen mot IS (och övrig internationell övervägande jihadistisk terrorism) i själva verket ska ses som en stabiliserings- och fredsfaktor i världen i övrigt, i stort. Att vi glider in i en ny säkerhetspolitisk situation med starkt internationellt fokus på terrorismbekämpning och flyktingdramatik, och pragmatiskt samarbete i detta mellan ett stärkt Ryssland, ett försvagat USA (?), ett EU-projekt i gungning och disparata Mellanösternregimer, inklusive Turkiet, att andra konfliktdimensioner kommer i bakgrunden och framstår som relativt sett mindre alarmerande, övergångsvis eller mer långsiktigt. I så fall ett allvarligt memento också för svensk säkerhet och säkerhetspolitik.

Men oavsett hur det blir med detta, reflekterad grund för optimism är i dessa dagar en bristvara. Och för USA på väg in i en presidentvalrörelse finns ju också andra krävande utmaningar på den globala arenan, bland annat utmaningen att undvika att hela Afghanistan-satsningen utmynnar i ett politiskt svårhanterligt nettofiasko.

Och snart är det dags för nästa stora klimatmöte. I Paris, av alla platser.

 
Författaren är Fil dr, tidigare generaldirektör och ambassadör. Michael Sahlin är ledamot av KKrVA.
 

av Mats Bergquist

Anhängarna av ett svenskt medlemskap i NATO betonar så gott som alltid att en svensk ansökan bör ske i samråd med Finland eller mera precist tillsammans med Finland. Dessa uttalanden kan emellertid inte dölja att många av dem som gör denna närmast rituella referens har ganska vaga uppfattningar om förutsättningarna för en sådan finsk ansökan och om den finska debatten i ämnet.

Opinionsläget i Finland är mera stabilt försiktigt än i Sverige, vilket reflekterar att en finsk anslutning, som f d utrikesministern Pär Stenbäck påpekar, är ett större geopolitiskt beslut än motsvarande förändring skulle vara för Sverige.  Man hänvisar här till att Finland har angett att ett NATO-medlemskap förblir en option och att den finska regeringen tillsatt en ny NATO-utredning (en sådan gjordes 2007). Detta skulle då visa att Finland har en mindre fördomsfull debatt i saken och implicit att Helsingfors står närmare ett medlemskap än Stockholm. Så är dock knappast fallet. Även Sverige har självfallet, vilket är ett faktiskt konstaterande, en ”option” att söka medlemskap, även om man av inrikespolitiska skäl föredrar att inte diskutera detta för att inte ge intryck av att en ny linje skulle vara nära förestående. Den åberopade nya finska utredningen om NATO, blir en ren tjänstemannauppgift som en del av regeringens säkerhetspolitiska redogörelse till Riksdagen.

I Helsingfors är bilden av den svenska debatten spegelvänd: varje nytt uttalande av en svensk politiker eller förändring i opinionsläget tolkas som att en svensk ansökan kryper närmare. Härvid glömmer man att intet steg vidare kan tas utan att socialdemokratin är med på noterna, hur enig den borgerliga alliansen än är. Någon ändring av den socialdemokratiska politiken kan dock knappast skönjas.

För att få ett perspektiv på Finlands situation idag kan det ha sitt intresse att referera till en drygt tio år gammal avhandling, ”Den bräckliga barriären. Finland i svensk säkerhetspolitik 1948-1962” (2003). Författaren, historikern Olof Kronvall, grupperar sitt material kring fyra frågor som här återges i kortfattad form:

  • Hur påverkas svensk säkerhetspolitik av Finlands säkerhetspolitiska läge?
  • Vilka faktorer påverkar Finlands säkerhetspolitiska läge?
  • Kan och bör Sverige söka påverka Finlands säkerhetspolitiska läge?
  • Bör Sverige agera om Finlands säkerhetspolitiska läge försämras?

Det kan vara fruktbart att, mot bakgrund av Kronvalls frågor, diskutera Sveriges och Finlands relation till NATO. Det är uppenbart att svensk säkerhetspolitik, oavsett om Finland varit en del av det gamla svenska riket, ett autonomt ryskt storfurstendöme eller en självständig stat, påverkas av vårt grannlands säkerhetspolitiska läge. Det räcker med att kasta en blick på kartan. Det motsatta påståendet förekommer aldrig i svensk debatt, helt enkelt därför att det saknar varje trovärdighet.

Vilka faktorer påverkar då Finlands säkerhetspolitiska läge?  Grundläggande är, som både J.K. Paasikivi och Stalin brukade hänvisa till, geografin. Att ha en 1300 km långa gräns mot Ryssland underlättas självfallet av en rimlig bilateral politisk relation med Moskva, vilken också förstärkts av de ekonomiska möjligheter som finsk handel med och investeringar i Ryssland ger. I Sverige är bilden annorlunda. Under de senaste åren har, som ett resultat av den olagliga annekteringen av Krim och den ryska interventionen i östra Ukraina, knappast någon politisk dialog med Moskva förts. De svenska ekonomiska intressena i Ryssland är inte obetydliga men avsevärt mindre än Finlands.

Finland prövade att balansera sin stormaktsgranne med en de facto-allians med Tyskland under inbördeskriget 1918, med den s k randstatspolitiken och allianser med de baltiska staterna och Polen i början av 1920-talet och samarbetet med Tyskland 1940-1944. Till slut gjorde Finland samma erfarenhet som Sverige i det stora nordiska kriget 1700-1721 och än värre i finska kriget 1808-1809, nämligen att obalansen mellan Ryssland och dessa två grannländer blivit alltför markant. Men för Finland förblir ändå dess dyrbara avvärjningsseger sommaren 1944 och vidmakthållna territorialförsvarsmodell en central faktor i den säkerhetspolitiska bilden. Även det förhållandet att Finland behärskar Finska vikens norra stränder är av säkerhetspolitisk betydelse.

Kronvalls tredje fråga om Sverige kan och bör söka påverka Finlands säkerhetspolitiska läge kan endast besvaras jakande i båda leden. Med tanke på den i många stycken gemensamma säkerhetspolitiska sitsen är detta oundvikligt. Om en svensk statsledning ser en finsk politik som man tror skall påverka Finland, och därmed nästan automatiskt Sverige, negativt har man sällan tövat ingripa.

Mellankrigstidens tanke att bädda in Finlands i en nordisk orientering, det mycket omfattande militära och ekonomiska biståndet under vinterkriget, försöken att få Finland ur detta krig liksom fortsättningskriget, observerandet av den s k Finlandsfaktorn under det kalla kriget är alla exempel på politiska riktlinjer som varit ganska okontroversiella i vårt land. Däremot har finska önskemål 1918 och 1939-1940 om svenskt militärt ingripande inte haft något större stöd i vårt land. Det finsk-svenska försvarssamarbete som utvecklas under senare år utgör i detta sammanhang en politisk innovation. De samtal som under mellankrigstiden fördes mellan militärledningarna och planerna på ett gemensamt försvar av Åland stötte till sist på politisk patrull i Stockholm.

Däremot är svaret på Olof Kronvalls fjärde fråga, om Sverige vid en försämring av Finlands säkerhetspolitiska läge borde överväga att ändra sin politik inte lika entydigt. Vid den tid då man kunde frukta att Stalin skulle höja tonen mot Finland och försöka få det att gå samma väg som Tjeckoslovakien i februari 1948, fick dåvarande utrikesministern Undén av en välrenommerad journalist frågan hur Sverige i ett sådant läge skulle agera. Han svarade att detta inte skulle påverka Sveriges neutralitetslinje, och tillade – vilket han säkert sedan hade goda skäl att ångra – att f ö Finland ändå hörde till Sovjets intressesfär. Under den s k notkrisen 1961 då Sovjet åberopade VSB-pakten och, möjligen för att påverka Kekkonens utsikter att 1962 bli omvald, begärde konsultationer om hot mot finsk och sovjetiskt territorium, betonade den svenska regeringen att dess neutralitetspolitik stod fast. Regeringen Erlander ansåg att detta bäst tjänade både svenska och finska intressen samt säkerheten i regionen. Ledande borgerliga tidningar tog dock upp möjligheten av eventuell ansökan om medlemskap i NATO. Detta kunde sedan Kekkonen i sitt samtal med Chrustjov i Novosibirsk samma höst hänvisa till; ett fullföljande av konsultationsförslaget skulle bara leda till oro i Norden.

Idag är ju situationen för Finlands och Nordens del mycket annorlunda. Någon risk för en försämring av specifikt Finlands säkerhetspolitiska läge kan inte skönjas. Men under 2000-talet har däremot hotbilden i Baltikum förändrats, sedan Putin såväl i Georgien 2008 som på Krim och i östra Ukraina 2014 demonstrerat sina aggressiva tendenser. Risken för konflikter mellan Ryssland och en eller flera av de baltiska republikerna, som numera är medlemmar i NATO, åberopas nu som skäl för en svensk omprövning; sådana konflikter kommer, oundvikligen, menar man, att beröra svenskt territorium. NATO ser, säger man, Norden och Baltikum som e n strategisk region.

 
Möjligheten av en ryskinspirerad kris i Baltikum reser samma principiella problem som sovjetiska framstötar mot Finland under det kalla kriget. Tjänar vi stabiliteten i Norden bäst genom att hålla på vår grundlinje, men samtidigt, numera, inte hymla med vårt samarbete med USA och alliansen, eller verka för medlemskap i NATO? Inte minst med tanke på vårt eget otillräckliga försvar anser nu många i det säkerhetspolitiska etablissemanget att svaret är självklart. Det är givetvis en komplicerande faktor att tillståndet i vårt försvar tar lång tid att nödtorftigt rätta till. Men är det så säkert att svaret på frågan om vilken linje vi skall följa nu borde bli principiellt annorlunda än det blivit i de kriser som Sverige upplevt sedan 1808-1809?

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
 

av Lars Wedin

För en tid sedan publicerade en organisation kallad Läkare mot kärnvapen en artikel, som påpekade att i den svenska Nato-debatten saknas frågan om kärnvapen. Detta är ett korrekt påpekande. Resten av artikeln kan vi lämna därhän. Det räcker att påpeka att den ryska propagandapublikationen Sputnik tyckte den var så intressant att man publicerade en engelsk översättning.

Förr eller senare måste emellertid frågan om kärnvapen upp på bordet i den allt intensivare Nato-debatten. Natos säkerhetsgaranti vilar ytterst på kärnvapnen, även om dessa idag har en mindre framträdande roll än under det kalla kriget.

Kärnvapnen är, tyvärr kan man tycka, mer aktuella än på länge. Ryssland har under det senaste året i ett flertal fall hotat bl a  Danmark och de Baltiska staterna med kärnvapen. Sverige har hotats med ”motåtgärder” om vi går in i Nato. Dessa motåtgärder kan mycket väl inbegripa kärnvapen.

Nu skall knappast de ryska utspelen ses som direkta hot utan snarare som påtryckningar som en del i den pågående propagandakampanjen, som syftar till att skapa osäkerhet och rädsla.

Mot denna bakgrund är det egendomligt att det inte förs en strategisk debatt om kärnvapnens roll i dagens säkerhetspolitiska situation. Det är precis som varje sig politiker eller forskare vågar ta i problemet – ett fall av beröringsångest?

Kärnvapenteori

Den enda gång kärnvapen använts reellt var som bekant mot Hiroshima och Nagasaki. I övrigt har kärnvapen endast använts i en virtuell roll – d v s  de har använts – och används – för att hota, avskräcka, manipulera etcetera men inte för att sättas in. I varje fall i Väst är kärnvapen politiska vapen, underställda statsledningen och inte slagfältsvapen.

Kärnvapen har i några fall använts i en offensiv, virtuell roll. Sovjetunionen hotade London och Paris med kärnvapen i samband med Suez-kriget 1956; en strategisk bluff eftersom Sovjet knappast hade den erforderliga förmågan. Nordkorea använder relativt regelbundet kärnvapenhotet för att tilltvinga sig förmåner.

Kärnvapnens huvuduppgift är avskräckning. Efter det kalla krigets slut, då den officiella fienden försvann, har denna uppgift normalt inte varit riktad mot någon specifik stat. Undantag finns. Inför operation Ökenstorm 1990 varnade USA Irak: användning av kemiska eller biologiska vapen skulle leda till en betydande amerikansk reaktion.   USA uteslöt således inte användning av kärnvapen. Israel varnade också Saddam Hussein för att dess reaktion skulle ge ”konsekvenser bortom all kalkyl”.

Avskräckningens trovärdighet vilar på den andraslagsförmåga som garanteras av de strategiska kärnvapenubåtarna (SSBN på engelska, SNLE på franska), som svårligen kan slås ut i ett första slag. Härigenom får avskräckningen stabilitet till skillnad från vad som är fallet för exempelvis Indien, som ännu inte har SSBN. För att hindra ett avväpnande förstaslag från Pakistan eller Kina är man då tvungen att förlita sig på ”launch on warning”, vilket är allvarligt destabiliserande.

Trovärdigheten kräver att motståndaren faktiskt tror att kärnvapen kan komma att användas när så behövs. Detta kräver ständig hög beredskap, en robust kommandokedja, inklusive den högsta politiska ledningen, ständiga skyddsåtgärder och politiska deklarationer.

Inom Nato finns tre kärnvapenmakter. Av dessa vilar Storbritanniens förmåga på ett ben: fyra SSBN. Frankrikes förmåga vilar på två ben: strategiska kärnvapen på sina SNLE och flygburna robotar (ASMP), vilka kan bäras av flygplanet Rafael i såväl land- som hangarfartygsversion. USA har fortfarande en triad: markrobotar samt ubåtsbaserade och flygburna vapen. I Europa har USA omkring 400 B-61, bomber som nu moderniseras. Ingenting hindrar att andra vapen, exempelvis kryssningsrobotar, flygs in – öppet eller dolt – givet att det finns infrastruktur att ta emot dem.

En fråga som ofta diskuterades under det kalla kriget var om USA faktiskt skulle sätta in kärnvapen för att rädda Europa vid ett sovjetiskt storanfall; och härigenom utsätta sig för en sovjetisk ripost.

Natos avskräckningsförmåga bygger emellertid på tanken att Natos Nuclear Planning Group (NPG) disponerar kärnvapen – USAs – som kan användas vid anfall mot ett medlemsland. Trovärdigheten i detta kan naturligtvis diskuteras men innebär ändå en uppenbar risk för den anfallande.

Ett kärnvapenanfall mot en stat som innehar kärnvapen eller som är allierad med en sådan stat medför en mycket hög risk. Denna risk måste uppvägas av en bedömt mycket viktig vinst. I det europeiska perspektivet är det svårt att se i vilket läge förväntad vinst skulle vara avsevärt större än riskerna.

En insats av kärnvapen är ett mycket allvarligt steg i en konflikt. Man skall inte använda dynamit för öppna en kokosnöt (ref. Povel Ramel). En insats kräver därför att motståndarens hot överstiger en viss tröskel – aggressivitetströskeln. Denna tröskel är aldrig exakt definierad i syfte att hålla motståndaren i osäkerhet och försvåra att tröskeln kringgås.

Dessa grundläggande samband gäller även idag. Modern forskning visar emellertid att Sovjet hade en delvis annan syn på kärnvapenfrågan. Stasis (den östtyska säkerhetstjänstens) arkiv visar att Sovjet i början av 1980-talet fruktade att USA hade möjligheter att slå ut landets SSBN och därmed skulle kunna sätta in ett förstaslag. Resultatet blev operation RYaN (Raketno-Yadernoye Napadenie) eller attack med kärnvapenrobot). RyAN var en underrättelseoperation som påbörjades 1981 med syfte att i ett akut skede sätta in ett massivt anfall mot Västeuropa (inklusive Sverige) med bl a kärnvapen. Hur Ryssland idag ser på en sådan ”första användning” är oklart.

Konflikt mellan kärnvapenstat och stat utan kärnvapen

Detta är en högst asymmetrisk konflikt. Kärnvapenstaten kan använda ett brett register av påtryckningar och styrkedemonstrationer som dess motståndare inte kan svara på. Att faktiskt sätta in kärnvapen mot en icke-kärnvapenstat skulle naturligtvis betraktas som oerhört av större delen av världen och är därför inte troligt men inte omöjligt. Frågan är om den kärnvapenfria staten har mod att syna bluffen – som kanske inte är en bluff?

Nu är sannolikt inte hotet formulerat som ”allt eller intet”. Kärnvapenhotet kan hållas i bakgrunden – men kan aktualiseras exempelvis genom styrkedemonstrationer (jämför den så kallade påskincidenten 2013). Men i spelet mot en kärnvapenmakt finns alltid kärnvapnen med i ekvationen.

Kraven kan – speciellt inledningsvis – vara formulerade så att de av en del av opinionen ses som rimliga (propagandan kommer givetvis att hjälpa till här!). Detta kallas för ”kronärtskocksstrategin”. När väl staten börjar ge efter och göra avkall på suveräniteten kommer – förr eller senare – nya krav och nya hot.

Men om den försvarande staten är militärt svag, behöver den offensiva staten inte hota med kärnvapen – de finns, som sagt, ändå i bakgrunden. För trots allt skulle ett kärnvapenhot innebära en politisk kostnad.

I konflikten med en kärnvapenförsedd stormakt har den lilla staten alltså liten handlingsfrihet, speciellt om dess konventionella försvarsförmåga är svag. Här gäller Thukidydes tes från den så kallade Meliska dialogen: den som är svag och inte har starka vänner får finna sig att göra som den starke vill. Den lilla svaga statens enda handlingsmöjlighet är att ingå i en allians med kärnvapenmakter samt att stärka sitt konventionella försvar. Låt oss nu överge teorin och se på nuläget.

Den strategiska situationen

Den strategiska utvecklingen är minst sagt dynamisk. Just nu har Ukraina försvunnit in i bakgrunden för den ytterst komplicerade situationen i Mellersta Östern. Ryssland i koalition med Assad-regimen, Iran och Hizbollah bekämpar de organisationer som gör uppror mot Assad med stöd av Saudiarabien och de övriga arabiska Gulfstaterna. Denna koalition stöds också av USA och Frankrike men i första hand för att bekämpa DAESH (eller islamska staten), vilket också Ryssland (kanske) gör. Härtill kommer ett antal andra aktörer som Turkiet, Israel, Al-Quaida, Irak, Sverige (vi utbildar irakiska soldater att slåss mot DAESH) m.fl.

Risken för en kollision mellan USA och Frankrike å ena sidan och Ryssland å den andra är inte försumbar. Eftersom de alla tre är kärnvapenmakter kommer de emellertid säkert att göra allt för att undvika en öppen konflikt.

Men Rysslands geopolitiska problem i vårt närområde är inte lösta, de har bara kommit i bakgrunden. Enligt den amerikanska tankesmedjan CEPA (Juni 2015) syftar Ryssland till att skapa en yttre strategisk skyddszon med gräns längs en linje Nordnorge (förefaller tveksamt), Åland, Gotland och Bornholm. Sannolikt söker man imitera den kinesiska strategin som (av Pentagon döpts till) A2/AD – Anti-Access/Aera Denial. Därigenom skulle man skapa strategisk handlingsfrihet i Baltikum.

De ryska hoten

Rysslands kärnvapenhot mot Danmark och Baltikum är något kvalitativt nytt; här används kärnvapnen offensivt men virtuellt som ett element i en propaganda- och desinformationskampanj. Den ballistiska roboten 9K720  Iskander  spelar här en viktig roll. Den har (?) stationerats på Krim sannolikt för att visa att Krim är en del av det område som täcks av den ryska avskräckningsförmågan. Den har (?) stationerats i Kaliningrad varifrån den täcker ett område upp t.o.m. Gotland. Roboten kan vara nukleär eller konventionell. Denna osäkerhet ingår med all sannolikhet som en del i strategin. Den ger också extra möjligheter till gestikulering: ”vi monterar in kärnvapenspetsar”/”vi tar bort kärnvapenspetsar”.

Låt oss koncentrera oss på Baltikum. Det nuvarande geopolitiska läget där de Baltiska staterna och Polen är medlemmar av Nato är oförmånligt för Ryssland, givet att Ryssland snarare söker konfrontation i stället för samarbete. Ryssland avser säkerligen inte att invadera någon av de Baltiska staterna. Orsaken är, åtminstone till del, att Nato inkluderande USA har en militär närvaro i området. Och Nato är ytterst kärnvapen.

För Ryssland innebär detta att den strategiska ekvationen ser ut ungefär som följer. Ett kärnvapenanfall mot ett Nato-land kommer med stor sannolikhet att mötas av en, begränsad, kärnvapenattack från Nato, läs USA.

Ett konventionellt anfall mot ett Nato-land kommer att mötas med konventionella styrkor. De tre stormakterna – de enda med verklig militär förmåga – kan inte avskräckas från en sådan insats eftersom de är skyddade av sina andraslagsförmågor.  I fall av direkt stridskontakt mellan ryska och, främst, amerikanska styrkor, finns risk att USA eskalerar till kärnvapeninsats. Av dessa skäl är en attack mot ett Nato-land högst otrolig.

För Ryssland återstår tre handlingsmöjligheter mot exempelvis Baltikum:

  • Genom propaganda och desinformation undergräva befolkningarnas i Nato-länderna stöd för alliansen och dess avskräckningsförmåga. Denna verksamhet pågår.
  • Använda hybridkrigföring för att hålla sig under varje rimlig kärnvapentröskel.
  • Skapa ett fait accompli genom en blixtattack i ett läge där, framför allt, USA är upptaget på annat håll. Givet att Ryssland agerar så att Natos förluster blir mycket små är det knappast troligt att Nato kommer att eskalera till ett fullskaligt krig i detta läge. Men Ryssland kan inte vara säker.

Sverige

Sverige klarade sig ju bra under det kalla kriget utan kärnvapen och trots allianslöshet. Så vad är problemet nu?

Det kalla krigets bipolära världsordning är slut. Dagens värld är väsentligt mer dynamisk. Terrorbalansen har skjutits i bakgrunden, vilket leder till större handlingsfrihet för de viktigaste aktörerna.

Under det kalla kriget hade vi ”ett för våra förhållanden starkt försvar”. Visst blev detta successivt allt ihåligare men försvaret uppfattades trots allt som trovärdigt. Annars hade Statsministern knappast beordrat ÖB att ”hålla gränsen” i samband med U-137 incidenten.

Idag har vi ”ett för våra förhållanden svagt försvar”. Det finns en allmän enighet om att Sverige inte kan försvara sig självt mer än någon vecka. Ett trovärdigt försvar anses ligga bortom varje rimlig nivå på budgeten. Eftersom vi bara satsar 1 % av BNP på försvaret tyder detta knappast på någon större försvarsvilja.

Den svenska statsledningen präglas alltså av defaitism; vi är för svaga för vårt strategiska läge men vi kan/vill inte göra något åt det. Därmed är Sverige vidöppet för påtryckningar. Inledningsvis kommer dessa inte att förefalla så allvarliga att det vore värt att riskera ett krig som vi bara kan förlora. Därmed vore suveräniteten undergrävd och vägen mot undergången anträdd.

Alternativ

Det finns enligt min mening endast tre alternativ:

  • Fortsätta som hittills och vara beroende av en allians som vi inte vill vara medlemmar av.
  • Skapa ett trovärdigt försvar, vilket innebär kraftåtgärder som minst dubblerade försvarsanslag nu.
  • Söka medlemskap i Nato för att därmed omfattas av såväl den konventionella som den nukleära försvarsförmågan.

Det första alternativet innebär maximal osäkerhet. Rysk planering måste utgå från att Sverige implementerar solidaritetsklausulen och upplåter sitt territorium för Nato i samband med en kris i Baltikum, Polen eller Finland. Men det finns ingen garanti att Sverige får hjälp av Nato.

Det andra alternativet är genomförbart om politisk vilja finns. Problemet med risk för kärnvapenhot från Ryssland finns dock kvar; ett konventionellt försvar är aldrig helt trovärdigt i konflikten mot en kärnvapenstat.

Det tredje alternativet kräver också förstärkning av det svenska konventionella försvaret i enlighet med tidigare resonemang. Dessutom vill säkert inte Nato ta ansvar för ett strategiskt tomrum.

Måste då ett Sverige i Nato omfattas av Natos kärnvapenparaply? Nej, vi skulle förmodligen kunna välja att inte delta i NPG. Men då minskar relevansen i Natoanslutningen. Att börja med att begära undantag från Natos doktrin är knappast heller en gångbar strategi.

Måste Sverige ta emot Natos kärnvapen? Nej. Kärnvapen kräver omfattande skyddsåtgärder som kostar pengar. De är dessutom rörliga, en utstationering på svenskt territorium vare sig minskar eller ökar avskräckningens trovärdighet.

Vore det bra med en kärnvapenfri zon i Norden? Nej; det är som sagt inte kärnvapens gruppering som är viktig utan det område som de täcker. En kärnvapenfri zon i Norden måste därför inte bara omfatta Norden utan också Nato, Ryssland och t.o.m. Nordkorea. Knappast realistiskt.

Avslutning

Kärnvapnen är här för att stanna. Det är emellertid högst otroligt att de kommer att användas – i varje fall inte av ansvarskännande stater till vilka även Ryssland måste räknas. Men de fungerar som ett lock på dagens konflikter; direkt konfrontation USA/Nato – Ryssland måste undvikas.

Att gå med i Nato innebär medlemskap i en allians med kärnvapen. Det är inte en nackdel – det är tvärtom den stora fördelen med medlemskapet. Men Sverige måste också ha ett så starkt konventionellt försvar att vår statsledning vågar stå på sig i en konfrontation: ”håll gränsen”. I annat fall utgör vi Alliansens svaga länk.

Nu kommer detta inte att hända. Våra politiker slår sig för bröstet för att försvaret får ett minimalt tillskott i förhållande till behoven, någon omfattande återupprustning kommer inte att ske. Socialdemokraterna kommer aldrig att låta Sverige ansöka om medlemskap i Nato. Allt blir som förut. Detta måste i realismens namn vara utgångspunkten för vår strategiska planering.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études vid Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.
 

av Stefan Forss

USA:s försvarsplanering för Baltikum går längs två spår. Det kommer att direkt påverka Finlands och Sveriges faktiska säkerhetspolitiska status.

I september i fjol upprepade president Obama i Tallinn att USA:s förpliktelse till kollektivt försvar inom försvarsalliansen Nato är ”obrytbar, orubblig och varar för evigt. Estland kommer aldrig att stå ensamt.” Samma starka besked gav han några månader tidigare även till Polen, Rumänien och alla andra östeuropeiska Natomedlemmar som känner sin säkerhet hotad efter Rysslands krigshandlingar i Ukraina.

På Natoskeptiskt håll har man genom åren avfärdat dylika politiska ställningstaganden som tämligen tom retorik. Baltstaterna är så små brickor i USA:s strategiska spel att landet aldrig skulle riskera ett regelrätt krig med Ryssland, som ju dessutom kunde eskalera till ett kärnvapenkrig. Finska marinofficeren Jyrki Berner frågade Henry Kissinger 1997 i Tyskland hur Nato eller väst skulle agera ifall Ryssland ville återta baltstaterna genom att bruka politiska, ekonomiska eller militära hot. Kissinger svarade isande arrogant: ”Kommendörkaptenen kommer från Finland och kan historia. Världsfreden och tio miljoner ungrares öde hängde i vågskålen 1956. Kommendörkaptenen vet svaret. Nästa fråga!”

Det var då det. Baltstaterna stod ännu utanför Nato och USA gjorde seriösa framstötar mot Sverige och Finland att axla ansvaret för deras militära säkerhet. I gengäld skulle vi få någon form av garanti från USA. Dessa utspel ledde ingen vart. I Finland var det kategoriskt uteslutet av flera skäl, såväl politiska som praktiska. Den underfinansierade finska försvarsmakten behövde nog själv alla sina resurser i ett skärpt läge.

Nu är situationen en annan. Av förekommen anledning står Natos trovärdighet som central säkerhetspolitisk aktör på spel. För USA är försvarsalliansen alltjämt ett primärt intresse och man vill till inget pris riskera dess marginalisering. Därför måste också Polen och Baltikum försvaras trovärdigt. Så kallad tripwire räcker alls inte till.

Alltnog, här har USA och Nato en ytterligt svår praktisk militär uppgift att hantera; enligt rätt enstämmiga militära bedömningar kan någon av de tre små länderna ockuperas så snabbt att man knappt hinner höja ett finger. Här är det dock skäl att hålla Rysslands militära förmåga snarare än landets eventuella momentana avsikter i förgrunden.

Rätt länge har man i Nato utgått från premissen att om Baltikum inte kan försvaras så kan det däremot nog återtas. Det har naturligtvis noterats i Moskva och effektiva motmedel har utvecklats. Till den kategorin hör Rysslands exceptionellt ansvarslösa kärnvapenskrammel, som nu blivit en viktig bricka i spelet om säkerheten i närområdet. Avsikten är att intimidera USA och Nato till den grad att eventuella planer på återtagning efter fullbordad ockupation skulle förlora all giltighet.

Ryssland har sakta men säkert återtagit sin överlägsna nukleära dominans på den europeiska arenan från sent 1970-tal i uppenbar avvikelse från INF-avtalets anda. Den utmaningen förmår Nato inte besvara i dag på samma sätt som 1979 då ledarskapet var starkt. Något nytt ”dubbelbeslut” är inte att tänka på.

USA saknar helt vapensystem motsvarande de ryska och har eliminerat de taktiska kärnvapnen från alla vapengrenar förutom flygvapnet, där det ännu finns ett relativt litet antal kvar. En enda moderniserad vapentyp, den fritt fallande men styrda kärnbomben B61-12 är på kommande. Glöm inte president Obamas genuina avsky för kärnvapen och hans vision om en kärnvapenfri värld som gav honom Nobels fredspris. Här följde han bara i de fotspår som företrädarna, börjande med Reagan trampat upp. Men efter att Ryssland avfärdat alla amerikanska inviter om fortsatt kärnvapennedrustning för några år sedan och själv producerar nya kärnvapentyper på löpande band, har USA blivit tvunget att tänka om.

Det är oerhört viktigt att USA och Storbritannien inte viker sig för Ryssland på det substrategiska området. Om de små Natostyrkorna ska kunna genomföra sina försvarsuppgifter i Europa måste de också ha någon form av trovärdig nukleär uppbackning.

Efter att baltstaterna blivit Natomedlemmar tog de för givet att Nato närmast automatiskt skulle göra konkreta beredskapsplaner för dem. Det blev inget av det eftersom hotet ansågs ha gått upp i rök. Först efter kriget i Georgien kom man i Nato 2009 överens om att göra de första konkreta beredskapsplanerna (Operation Eagle Guardian) som även omfattade Polen. Särskilt Tyskland sägs ha ogillat detta. Men de första skisserna om sammanlagt nio amerikanska, brittiska, tyska och polska divisioner är helt orealistiska i dag.

Efter att Rysslands brutalt angrep Ukraina och annekterade Krim – länderna hade ju faktiskt lite tidigare kommit överens om att förlänga Rysslands rätt att hålla sin flottbas i Sevastopol med 25 år till 2042! – skred USA och Nato till militära stödåtgärder. Mindre markstyrkor och flyg sändes till Baltikum. Att det främst handlar om en politisk solidaritetsyttring är klart. Deras militäroperativa signifikans är starkt begränsad. Betydande förstärkningar är nödvändiga, men sådana är svåra att finna, inte minst på kort sikt.

Nu har emellertid den konventionella försvarsplaneringen för Baltikum och Polen inträtt i ett avgörande nytt skede. Militärerna gör fältrekognoscering för att bilda sig en uppfattning om hur dagens materiel fungerar i en mer traditionell europeisk stridsmiljö som är väldigt olik den man upplevt i kriget mot terrorismen. Man utvärderar möjliga logistiska underhållsrutter för transport av förstärkningar från andra sidan Atlanten. Här har man noterat att enda sättet att få in markstyrkor i Polen är genom forna Östtyskland. Men framför allt har man under de senaste månaderna hållit många spel för att i grunden förstå de praktiska problemens omfattning och för att i följande steg kunna föreslå trovärdiga lösningar.

Jag kommenterade dessa frågor flyktigt på SvD:s blogg Säkerhetsrådet (http://www.svd.se/stefan-forss-hur-ska-baltikum-kunna-forsvaras) i slutet av augusti. Därefter har både Foreign Policy (http://foreignpolicy.com/2015/09/18/exclusive-the-pentagon-is-preparing-new-war-plans-for-a-baltic-battle-against-russia/?wp_login_redirect=0) och The Daily Beast (http://www.thedailybeast.com/articles/2015/08/14/pentagon-fears-it-s-not-ready-for-a-war-with-putin.html) skrivit omfattande artiklar om krigsspelens utfall. Tongångarna har varit anmärkningsvärt nedstämda.

Ett betydande osäkerhetsmoment i planeringen är att USA helt klart tvingas köra längs två parallellspår, ett nationellt och ett i Nato. Detta för att ha full visshet om att genomtänkta, konkreta planer finns att tillgå i ett akut läge. En långvarig amerikansk samarbetspartner med god insyn lät sina svenska och finska kolleger förstå att det är ren och skär skam att USA inte kan lita på Nato så mycket att man tvingas till så drastiska beslut för värnet av vissa medlemsländers säkerhet. Det är uppenbart att allianspartner som Sverige och Finland är långt mer pålitliga än flera alliansmedlemmar, av vilka några är centrala för Nato. Det andra spåret handlar explicit om de nordiska ländernas roll.

En sammanfattning av den bild som nu föreligger är att Natos flyg inte kan operera från baltiska baser i en krissituation. Nya ryska missilsystem och långräckviddigt artilleri samt formidabelt luftvärn tvingar USA och Nato att basera sitt flyg utom räckhåll. Sverige är här i nyckelposition, Finland kanske inte lika attraktivt just på grund av Iskander-systemens räckvidd.

Återtagning av förlorad mark, ”retake”, kan inte heller vara grundbulten i försvarskonceptet. Det innebär att förstärkning av markstyrkor från Nato till Baltikum för att skapa ett hyggligt initialt tröskelförsvar blir nödvändigt. Storleksordningen är kanske några brigader i stället för dagens kompanier. Det bör vara överkomligt och medför naturligtvis inte något som helst offensivt hot mot Ryssland.

Den nya försvarsplanen bör emellertid också vara innovativ. Om upplägget är tillräckligt kraftfullt kommer en aggressor att ha skäl att tänka sig för grundligt innan han besluter sig för attack. Det man därför har orsak att fokusera på är att tackla själva invasionsplanen. Konkret kan det innebära att man själv preventivt fjärrbekämpar motståndarens uppladdning innan denne hunnit inleda de egentliga invasionsoperationerna. En av västs fördelar här är att man i Ryssland som regel överdrivit västs förmåga och teknologiska överlägsenhet.

Dessa amerikanska planer blir nu en så stark pådrivande politisk faktor att även Finland och Sverige slutligen måste låta fikonlöven falla. Frågan är om inte Sverige redan gjort det. Sverige har i Peter Hultqvist en väldigt kunnig och även slug försvarsminister. Det är uppenbart att han lyckats övertyga både stats- och utrikesministrarna om fördelarna med Erlanders och Palmes dolda allians. Många av Finlands bästa säkerhetspolitiska experter utgår från att Sverige har återupplivat en de facto allians med USA, som alltså inte längre är särskilt dold.

Självfallet kommer säkerhetsgarantierna med en prislapp. De hårda konkreta beskeden om vad Sverige är berett att göra för balternas säkerhet kan man ännu bara spekulera om, men bland experterna råder visshet om att mycket står att finna redan i KKrVA:s förträffliga bok Till bröders hjälp. Akademien visade minsann sin skärpa och förmåga att stå på framkanten.

Motsvarande diskussion har inte ännu förts i Finland över huvud taget, utan där fortsätter käbblet i gamla spår kring frågan om Natomedlemskapet. Men de signaler som nått oss tyder på att Finland kanske inte alls skulle involveras lika mycket som Sverige i frågan om Baltikums försvar. Tvärtom verkar det som om USA inte skulle behöva Finland som medlem i Nato, inte heller i någon stridande roll utanför landets gränser. Vad man däremot behöver är att finska armén med sin blotta närvaro binder styrkorna bakom Finlands östgräns så att en kraftsamling från den riktningen mot Baltikum skulle te sig som alltför riskfylld.

President Obamas besök i Stockholm för två år sedan var en milstolpe. Då beslöt han och de nordiska kollegerna att upprätta en Nordic Security Dialogue med USA. Den har senare utvidgats till att omfatta även de tre baltstaterna och Polen.

Mötet mellan amerikanska biträdande försvarsministern Bob Work och hans nordiska kolleger i Oslo den 8 september i år kan ses som en ny, definitiv milstolpe. Pentagons pressmeddelande talar för sig självt (http://www.defense.gov/News-Article-View/Article/616619/deputy-defense-secretary-work-nordic-allies-discuss-regions-security-threats).

Redan rubriken är talande i sin pragmatism. Den beskriver visiten som ett möte med nordiska allierade. Works egen bedömning av mötets betydelse är kristallklar:

“[The] High North and the north region are absolutely critical to both European and Trans-Atlantic security,” Work said. “The United States values the partnerships [it has] in this region, both through NATO and bilaterally … The close regional cooperation that I heard this morning between the Nordic countries gives me great, great confidence that we’ll be able to meet any challenge together.”

Uttalandet bekräftar uppfattningen om att USA arbetar längs två parallella spår. Och Natomedlemskapet är inte ett måste. Kan Finland avvika från detta upplägg? Knappast, eftersom det skulle få förfärande kontraproduktiva konsekvenser. Finland skulle åter stå ensam ute i kylan, föraktat för att ha svikit sina solidaritetsförpliktelser i EU. Sverige har redan (?) fattat sitt beslut om att de facto överge alliansfriheten och det kommer precis som beslutet att ansöka om EU-medlemskap att också nu dra med Finland. Med sitt eget sölande får Finland än en gång lov att anpassa sig.

 
Författaren  är professor och kallad ledamot av KKrVA

av Jan Leijonhielm

Under senare tid har såväl Putin som ryska ambassadörer uttalat direkta hot om kärnvapenanvändning mot väst. De har bl a gällt specifikt beredskapen vid ockupationen av Krim eller mer allmänna hot mot Natoutvidgning eller olika länders påstådda aggressivitet mot Ryssland eller ryska intressen.

Den ryska synen på kärnvapen och deras användning uttrycks formellt i säkerhetskonceptet eller militärdoktrinen. Av dessa framgår att Ryssland förbehåller sig rätten till ”first-use” om man upplever att nationen hotas av massförstörelsevapen eller överlägsna konventionella vapen. En tidigare version av doktrinen konstaterade t o m att massiva IT-angrepp skulle kunna utlösa ett kärnvapensvar. Detta gäller även med Ryssland allierade länder. Eftersom tolkningsföreträdet av den aktuella situationen ligger hos Moskva är slutsatsen att den allmänt givna försäkringen i militärdoktrinen av ”no first-use” är värdelös.

En liknande situation rådde under stora delar av det kalla kriget. Befälhavare för de ryska styrkorna i Östtyskland avslöjade efter sammanbrottet att de aldrig hade haft för avsikt att bry sig om några politiska löften om kärnvapen eller oannonserade angrepp på NATO-”vår uppgift var ju att vinna kriget”, som en general uttryckte det.

Historien visar också att WP-staben (helt dominerad av Sovjetunionen) länge planerade massiv användning av kärnvapen vid angrepp västerut bl a mot Danmark – väl dokumenterat från arkiv och forskning. Luftdetonationer på ett halvt megaton över Köpenhamn och mindre laddningar mot en rad danska städer planeradesde flesta militärt betydelselösa, alltså helt civila mål. Att styrkorna i Baltiska och Leningrads milo, som svarade för angreppsplaner mot Finland och Sverige, skulle haft ett annat modus operandi förefaller osannolikt. Avgörande var att med terrorbombningar tvinga motståndarna till snabb underkastelse.

För svenskt vidkommande torde den politiska ledningen mycket snart ha insett att kapitulation var enda sättet att hejda ett förödande förlopp. En tänkt detonation över Köpenhamn hade redan det genom effekter på Malmö utgjort casus belli, alldeles frånsett att man konstaterat förödelsen på andra sidan sundet och dragit den enda tänkbara slutsatsen.

Denna syn på kärnvapen går även i dag som en röd tråd genom ryskt militärt tänkande. Kärnvapen är den nödvändiga stormaktssymbolen, som därför prioriteras i budgeten, och man behåller, trots höga kostnader kärnvapentriaden. Den praktiska användningen av främst taktiska laddningar lärs dessutom ut och övas kontinuerligt vid högre skolor och i större manövrar. Ryssland bedöms ha ca 2000  laddningar i bruk och upp till ca 5000 i reserv, huvuddelen placerade hos flyget, men även markstridskrafterna förfogar över sådana, som sannolikt kan användas av artilleriet. De taktiska kärnvapnen har inte ingått i några nedrustningsavtal, och lagring, utplacering samt säkerhet är i stort okänt, liksom på vilken nivå beslut om användning fattas.

Min slutsats blir att kärnvapentröskeln vid ett eventuellt krigsutbrott för rysk militär alltjämt måste betraktas som oroväckande låg. Den blir inte högre av att den politiska ledningen internationellt retoriskt utnyttjar ett potentiellt hot. Ryssland har i dag en bedömt acceptabel andraslagsförmåga, trots motgångar och förseningar i kärnvapenprogrammet. Man stoltserar med prestanda, utlovar banbrytande ”överraskningar” och prioriterar nya missiler med stor penetrationsförmåga. Fram till 2020 skall 400 nya långdistansmissiler levereras. Strategiskt kärnvapenbärande flyg går åter ut på långa distanser och kränker gränser. Utplacering av Iskander sker eller hotas ske i närområdet. Rysk underrättelsetjänst bedriver åter verksamhet mot svenska militära mål och operativa förhållanden. Förmodat ryska ubåtar går åter in i svenska skärgården.

Uppenbarligen är detta populärt hos ryssen: i en nyligen genomförd opinionsundersökning får Putin sin hittills högsta notering för att han återskapat rysk militär förmåga och inrikespolitisk stabilitet. Putins popularitet är i alla undersökningar starkt knuten till krig eller krigshot. Detta sker trots att han leder landet mot den militariserade polisstaten, för att citera förre finansministern Kudrin. Den slutsats Putin måste dra mot bakgrund av att han riktar in sig mot en lång period på tronen blir enkel och skrämmande.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA

av Lars Holmqvist

Allt sedan invasionen av Krim vintern 2014 har vi kunnat märka ett ökat intresse för ett svenskt psykologiskt försvar. I många olika sammanhang har PsyOps som företeelse – och hur man bäst kan försvara sig mot det – diskuterats. Som exempel genomförde KKrVA ett symposium i maj med rubriken ”Ett modernt psykologiskt försvar”.

Orsaken är given. Sakta har det gått upp för allt fler att den information som vi idag möter i traditionella och digitala medier inte alltid kommer från individer eller organisationer som vill oss väl. Tvärtom arbetar olika aktörer med att pytsa ut uppgifter med syftet att desinformera, att leda såväl beslutsfattare som enskilda människor i riktning mot beslut som inte gynnar Sverige.

Nya tider

Mycket har förändrats i samhället sedan det kalla kriget. Lösningar för ett psykologiskt försvar som tidigare har tjänat oss väl behöver inte vara de bästa i dagens läge, något som för övrigt gäller i många skilda sammanhang. Bland många saker som har betydelse för hur ett modernt psykologiskt försvar bör se ut, vill jag särskilt peka på två:

  • Vi har gått från en värld då ”alla” såg Hylands Hörna på lördagskvällen till dagens fragmentiserade situation med ett oerhört stort utbud av medier. Tanken att från statens sida försöka samla media i försök att påverka allmänheten är idag praktiskt mycket svårt eller rentav omöjligt.
  • Vår uppfattning om auktoriteter har förändrats. Det svenska samhället präglas fortfarande av en betydande intern tillit, men viljan till ifrågasättande är långt större än den var några årtionden tillbaka. Patienten som läser FASS eller fördjupar sig i texter om symptom eller behandlingsmetoder innan läkarbesöket kommer inte att ta läkarens ord för självklara. Bilköparen som läst en rad biltester innan han/hon kommer till bilhallen likaså. Lärare, politiker och tjänstemän är exempel på grupper vilka idag kan räkna med att bli emotsagda långt mer än under det kalla krigets dagar.

Detta leder till frågan om hur ett psykologiskt försvar skulle kunna fungera i det ”nya” samhället. Vid KKrVA:s seminarium i maj uttryckte Anders Lindberg, ledarskribent vid Aftonbladet, följande:

”Det är viktigt att återupprätta kontaktytor och även att skapa nya, men detta måste anpassas till en ny tid. Dagens offentliga kommunikation behöver anpassa sig bättre till det nuvarande samhället med krav på ökad öppenhet i kommunikationen. Det är väldigt viktigt att peka på att hålla en tydlig rågång mellan media och myndigheterna. Fria medier är helt avgörande för trovärdigheten och det bästa sättet att avslöja och bemöta propaganda.”

Tanken är inte logisk. En modell där staten i en eller annan form skulle försöka påverka den allmänna opinionen skulle kunna innebära betydande risk för misstänkliggörande. Både spontant från den allmänhet som så gärna ifrågasätter, men det skulle även kunna utnyttjas av en kunnig och anpassningsbar antagonist med vilja att bedriva psykologiska operationer emot vårt samhälle. Bättre då att staten konsekvent visar prov på öppenhet och ärlighet och därigenom löpande stärker sin egen trovärdighet och att desinformation av olika slag bemöts i öppna, kunniga och kritiska media.

Men nyckelbegreppet här är den allmänna opinionen. Det finns fler aktörer än så att ta hänsyn till i fråga om psykologiskt försvar och för att stödja dessa andra aktörer kan det komma att krävas andra medel. Några exempel på ”andra aktörer” att beakta när det gäller psykologiskt försvar:

  • Beslutsfattare på statliga myndigheter
  • Lokala beslutsfattare på kommunal och landstingskommunal nivå
  • Beslutsfattare och specialister på privata företag

Enligt min mening är det oerhört viktigt att Totalförsvaret (vem det nu är som leder detta) formulerar en tydlig uppfattning om vad man vill att företrädare för dessa grupper ska prestera i ett skymningsläge och vad som krävs i förberedelser för att så skall ske. Denna uppgift spänner över både ekonomi (beredskapslager, alternativa strömkällor och samband, transportresurser, reparationsresurser etc.) och psykologi (viljan att upprätthålla viktiga funktioner under prövande omständigheter).

Antagonisten i ett skymningsläge

  • En antagonist kommer tidigt att identifiera en rad samhällsfunktioner vilka man vill påverka och störa (t ex kontanthantering, elförsörjning, färskvatten). Ju mer oreda i vårt samhälle som antagonisten kan förorsaka med icke konventionella medel, desto enklare blir det att nå uppsatta politiska mål utan bruk (eller endast litet bruk) av kinetiska medel.
  • Man kommer att identifiera vilka åtgärder som krävs för att påverka dessa samhällsfunktioner (var finns de svaga punkterna i elnätet, hur kontaminera vatten för största möjliga spridning, etc.).
  • Dessutom finns risken att man vill störa våra möjligheter att vidta motåtgärder (genom att hindra reparationsgrupper, försvåra kommunens försök att informera om att dricksvattnet inte är tjänligt, etc.).

Punkterna ovan ska ses schematiskt. De är inte ett försök till metodbeskrivning.

Vad betyder detta för oss?

”The Full Spectrum Conflict”, eller hybridkriget, bör inte ses som att en rad fientliga aktiviteter (kinetiska/icke kinetiska, traditionella/icke traditionella) sker parallellt, oberoende av varandra. Vad det handlar om är att motståndaren utifrån sitt valda krigsmål fritt väljer den sammansättning av samverkande och sinsemellan stödjande åtgärder vilka gemensamt leder fram till önskat mål. Tillvägagångssättet ställer krav på hur vi måste organisera vårt Totalförsvar för att kunna värja oss och ett försvar modell stuprörsfunktioner är nog inte rätt metod.

För att säkerställa att de civila delarna av Totalförsvaret fungerar i ett skymningsläge eller en öppen konfliktsituation kommer det att krävas statlig styrning på en helt annan nivå än dagens. Det är inte helt enkelt att här dra en tydlig gräns mellan psykologiskt och ekonomiskt försvar. Kanske bör just detta prägla hur man organiserar sig.

Ett psykologiskt-ekonomiskt försvar?

En ansvarig myndighet måste ha en rad befogenheter för att lyckas med att få denna del av Totalförsvaret att fungera. För var och en av de grupper som ska hanteras (beslutsfattare på statliga myndigheter, lokala beslutsfattare och beslutsfattare på privata företag) kommer man att behöva:

  • Befogenhet att kravställa
    • X-BODA kommun skall kunna hysa minst 0 000 personer i uppvärmda lokaler i ett läge med långvarigt elavbrott och vintertemperaturer
    • ICA-handlaren i Y-BY skall vid var tid lagra minst X kalorier i livsmedel som ej kräver kyl/frysförvaring.
    • Myndigheten Z skall planlägga för fortsatt myndighetsutövande i länet Ö även om sambandet med myndighetens centrala ledning är bruten
  • Befogenhet att inspektera/kontrollera att aktören ifråga lever upp till myndighetens krav
  • Befogenhet att utdöma sanktioner i de fall aktören ej levererar
  • Finansiella medel att bedriva egen verksamhet och för att kompensera berörda aktörer för nytillkomna/ej budgeterade kostnader vilka med säkerhet kommer att uppstå
    • Tanken på att detta skulle kunna bekostas ”inom tilldelad finansiell ram” är inte realistisk.

Att nå denna nivå fullt ut i alla delar av landet skulle antagligen bli mycket kostsamt och jag inser att kostnaderna för detta i så fall måste tas i konkurrens med andra angelägna investeringar inom och utanför Totalförsvaret.

Det hindrar inte att en adekvat statlig organisation på ganska kort tid skulle kunna skapa en struktur och en tydlig målbild – bilden av önskat läge. En sådan bild skulle kunna vara till hjälp i mer förtänksamma organisationer redan innan ett kravställande kan genomföras. Bara genom att tankar börjar tänkas i olika delar av landet innebär i sig en betydelsefull höjning av Totalförsvarets förmåga.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer