≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Jan Leijonhielm

Jag bevistade för några dagar sedan ett seminarium med bl a Peter Hultquist, som gav sin syn på vårt säkerhetspolitiska läge. Efter att korrekt och utan att darra på manschetten beskrivit den ryska utvecklingen med ett alltmer hotfullt uppträdande mot omvärlden underströk försvarsministern att Sveriges alliansfria linje låg fast och skulle så förbli. Han möttes därefter av ett antal kritiska frågor bl a kring värdlandsavtalet, och då främst från (s)-sympatisörer, vilka avslöjade en påfallande brist på kunskap om avtalets innebörd – trots de hultquistska bedyrandena. På min fråga varför Sverige inte drog den naturliga slutsatsen att ett Natomedlemskap skulle tjäna oss bäst mot bakgrund av att Moskva hur som helst inte betraktar oss som neutrala blev svaret att regeringen såg bevarandet av stabiliteten i Östersjöområdet som det främsta målet, och att tvära kast i vår säkerhetspolitik kunde riskera denna. Ett närmare samarbete med Nato, Finland och USA skulle vara tillräckligt skydd – med brasklappen att vi inte kan förutse ett kommande scenario bortom fredstida förhållanden. Med andra ord inga överraskningar och med traditionell ologisk argumentation. Vi går med om det hettar till med allt vad det innebär, om vi då överhuvud kan bli medlemmar. En intressant faktor i sammanhanget är naturligtvis frågan om vi fortfarande står under ett amerikanskt kärnvapenparaply, som utlovades under bl a Clintons presidentperiod.

Sannolikt inser Hultquist den bristande logiken i sitt resonemang, men bär på ett tungt socialdemokratiskt arv, som förhindrar en förutsättningslös diskussion. Sanningen är ju den att vi kan berömma oss för alliansfrihet och stabilitetsskapande tills vi blir blåa i vårt kollektiva ansikte, utan att det skulle få någon effekt i ett allvarligt läge. Avgörande är naturligtvis hur Moskva betraktar svensk säkerhetspolitik. Härvidlag finns ett stort antal belägg för att Sverige räknas in i Natolägret, och har gjorts så under lång tid. Mot denna bakgrund förefaller f ö den tidigare socialdemokratiska förhoppningen – nyligen här beskriven av Robert Dalsjö – att Sverige genom hävdad neutralitet vid ett ev krig skulle kunna undgå den inledande sannolikt intensiva kärnvapenfasen, som orealistisk.

Vad gäller stabiliteten i Östersjöområdet vill jag hävda, att en sådan i dag inte existerar. Sveriges metodiska nedmontering av försvarsförmågan har i princip lämnat ett militärt vakuum, och vi utsätts i dag för varierande former av rysk aggression. De baltiska staterna upplever samma sak. Beslutet att placera ambulerande Natostyrkor i de tre länderna uppfattas av Ryssland som ytterligare krigsförberedelser och ökar det politiska trycket mot dem, de må vara hur små och inkapabla till att angripa Ryssland som helst. I Finland tilltar en oro för rysk utveckling, samtidigt som man i ryska västra militärområdet bygger ut den militära förmågan med ett antal nya förband, som – understryks det – skall ha en kärnvapenkapacitet.

I ryska media stegras en nationalistisk/patriotisk kampanj, som stundtals enligt ryska bedömare har en rent krigsförberedande karaktär. Ungdomen uppmanas vara beredd att offra sig för fosterlandet osv. Nato och dess medlöpare förbereder uppenbarligen en slutlig inringning för att krossa Ryssland. Detta må låta befängt i våra öron, men den ryska befolkningen har nu under en längre tid matats med denna bild, och en stor majoritet stöder Putin i hans kamp mot den onda omvärlden.

Nej, någon stabilitet är mycket svår att finna, och en ansökan om Natomedlemskap skulle säkert vålla häftiga reaktioner i Moskva. Dock håller jag med författarna i den i många avseenden utmärkta finska rapporten om konsekvenserna av ett Natomedlemskap – att den ryska reaktionen med tiden skulle övergå till att acceptera det nya läget. Vi har i dag en möjlighet att ansöka, helst ihop med Finland, för att under rimliga former gå samman med den övriga stora majoriteten europeiska demokratier som valt denna form av försvarsförsäkring. I morgon kan det vara försent, den s k stabiliteten till trots.

 
Författaren är tidigare Byråchef och är ledamot av KKrVA.

Comments on this entry are closed.