≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K A L E N D A R  I U M
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T
Referat från seminariet den 30 aug 2016 om den framtida officersutbildningen

av Tommy Jeppsson

Som ett uttryck för ämnets betydelse arrangerade Akademien tisdagen 30 augusti ett seminarium med titel som framgår av rubriceringen. Bakgrunden var den utredning som genomförts i samklang mellan Försvarsmakten och Försvarshögskolan och som överlämnade i våras och nu är under beredning. Utredare var brigadgeneral Roland Ekenberg med ledamoten, brigadgeneral Bengt Axelsson som huvudsekreterare .

Förutom ovan nämnda som huvudpresentatörer deltog som expertpanel ledamöterna Claes Tornberg, Karlis Neretnieks och Karl Ydén. Ledamoten Lennart Uller verkade som moderator och glädjande kunde konstateras externt intresse för seminariet genom deltagande från Försvarsdepartementet, Försvarsmakten, Försvarshögskolan, Riksrevisionen samt från officers- respektive reservofficersförbunden.

Utredningen – några huvuddrag

Brigadgeneral Roland Ekenberg inledde  med att påtala att utredningen inte var en revision av nuvarande utbildning. Han betonade den väpnade striden som officersprofessionen kärna och att den akademiska utbildningen måste ske på professionens villkor, varmed Försvarsmaktens inflytande över utbildningen är given samtidigt som det akademiska systemets styrande regelverk är något utredningen haft att förhålla sig till. Tämligen självklart har införandet av ett tvåbefälssystem  ett avgörande inflytande på officersutbildningen även om det betonas att dagens officerare håller hög standard vid en internationell jämförelse.

En avgränsning i utredningen har varit att denna ej hanterat vare sig utbildningens innehåll eller rekryteringsfrågan. De ekonomiska bedömningarna har avgränsats till principiella resonemang och av förslagen noterades bl a följande:

  • Den väpnade striden utgör fundamentet.
  • Förmanskapet/ ledarskapet har avgörande betydelse.
  • Ny högre officersutbildning införs vars två alternativ uppvisar det gemensamma draget att nivån major/ örlogskapten ges en mera kvalificerad utbildning mot bakgrund av ett reducerat behov av överstelöjtnanter/kommendörkaptener. Det första alternativet är en uppdelad utbildning som leder till magisterexamen efter första året och är förberedande mot OF 3, respektive till masterexamen efter andra året för de officerare som går mot OF 4. Det andra alternativet är en sammanhållen tvåårig utbildning mot masternivån.
  • Kopplat till ovan ges stridskraftscheferna ett ökat ansvar för officerarnas kompetensutveckling i perioden mellan officersprogrammet och det högre officersprogrammet.
  • Kompletterande vägar in i systemet ska kunna erbjudas via invalidering av utbildning nationellt och internationellt samt dito erfarenheter i syfte att täcka upp behovet av specialistkompetenser.
  • Reservofficersutbildningen ska bygga på nuvarande former där relevant militär grundutbildning betonades. Här ser utredningen framför sig mera stabsinriktade befattningar för de som är ”renodlat” utbildade reservofficerare och ett fokus på truppförande befattningar för officerare i reserven som tidigare varit heltidstjänstgörande och yrkesväxlat. För att möta framtida behov ska en högre reservofficersutbildning kunna erbjudas.
  • Försvarsmakten har för få disputerade officerare och här ska Försvarsmakten definiera karriärvägar för dessa i syfte att kunna bemanna relevanta befattningar vid bl a HKV, FHS och FMV.
  • En vidgad rekrytering till officersprogrammet ska kunna erbjudas via ett aspirantskolesystem.
  • Ökat inslag av distansutbildning under vissa skeden vilket kräver bra tekniska plattformar för ett bra genomförande.
  • All officersutbildning ska hanteras av en chef i HKV.

Avseende den fortsatta beredningen måste beslut tas innevarande höst om den nya utbildningen ska kunna vara implementerad från höstterminen 2018.

Ledamoten Bengt Axelsson tryckte på att utredningen ej är en personalförsörjningsutredning. Det mesta av faktadelarna utgörs av underlag från HKV. Axelsson anförde vidare att det år 2008 införda flerbefälssystemet fortfarande innehåller frågetecken eftersom Försvarsmakten ej klarlagt hur specialistofficerarna ska användas. Han karakteriserade det nya officerssystemet som ganska identiskt med den tidigare regementsofficerskategorin ( enligt 1972 års befälssystem).

Axelsson tryckte tydligt på vikten att förhålla sig till innebörden av officersprofessionen, där bl a beslutsträning och yrkets etiska och moraliska dimensioner har viktiga kvalitetsaspekter liksom den kontinuerliga utvecklingen av en positiv kåranda med vilket avses en solid gemensam värdegrund. Han karakteriserade det akademiska systemet som strikt regelorienterat men innehållsmässigt ytterligt flexibelt och kopplade detta till en kvalitativt högtstående officerskårs avgörande betydelse för Försvarsmaktens utveckling. Här berördes betydelsen av hög lärarkompetens vid Försvarsmaktens skolor och den betydelse som bred erfarenhet har, m a o ”job rotation”. Sammanfattningsvis en breddning utan att tumma på kärnkompetensen.

Sammandrag av expertkommentarerna

Ledamoten Claes Tornberg hävdade vikten av att officeren behärskar yrkets krav med utgångspunkt i hela konfliktskalan. Detta i ett samhälle där yrket marginaliserats och Tornberg hävdade här att utredningen ej tillgodoser de framtida förändringsbehov som kan förutses. Tornberg framförde vidare:

  • Försvarsmaktens personalförsörjning är i ett allvarligt krisläge.
  • Försvarsmaktens anorektiska volym innebär oavsett nivå få chefsbefattningar och det är få plattformar att utvecklas på.
  • Byråkratiseringen har skapat följsamhet samtidigt som behovet av handlingskraftiga chefer på alla nivåer inte reducerats.
  • Lärarnas kvalitet i skolorna är avgörande för att nå bra resultat och härvid krävs det en hårdhänt styrning.
  • Reservofficerarnas roll betonades starkt, inte mins som ”ambassadörer” i samhället och det amerikanska ROTC systemet framhölls här som en verksam modell där officeren – reservofficeren ses som en grupp med ett flexiblare synsätt avseende tjänstgöring inom och utanför Försvarsmakten.

Ledamoten Karlis Neretnieks pekade på att utredningen haft snäva direktiv samt att den till del präglas av långa resonemang om faktorer som i liten utsträckning kan anses vara styrande för officersutbildningen där det bl a hävdades förekomsten av obegripligheter kopplat till rollfördelningen officer versus reservofficer.

Samtidigt elogerade Neretnieks tydligheten i beskrivningen av vad OF 1 (fänrik och löjtnant) ska kunna samtidigt som han tryckte på de stora krav som plutonchefsnivån innebär där det förekommer underlydande med stor praktisk erfarenhet där det följaktligen ställs krav på chefen att kunna jobbet och där militär allmänbildning inte räcker. Neretnieks lyfte fram alla de andra egenskaper en officer måste ha förutom renodlade kunskaper, mjukvaran som kan sammanfattas med orden bra människa. Han tryckte på att även officeren måste vara specialist i form av stor systemkunskap och ansåg det vara bra att tiden mellan den grundläggande och högre officersutbildningen kortas vilket innebär ett kostnadseffektivare användning av officeren i systemet.

Också Neretnieks betonade betydelsen av kvalificerade militära lärare, vilket gör att de dugligaste officerarna måste beredas tjänstgöring på bl a Försvarshögskolan. Han ansåg att ett aspirantskolesystem kunde vara värdefullt för att ge praktiska kunskaper och att i det armécentrerade perspektivet kunde en armégemensam aspirantskola ha som mål att utbilda verkligt dugliga gruppchefer som kan verka under svåra förhållanden. Vidare betonade han vikten av att den blivande officeren ges en tidig förbandstillhörighet och att Försvarsmakten inom den egna organisationen behöver öka utbildningen i taktik och krigsstabstjänst; denna är i dag otillräcklig för att svara mot krigets krav på hantverkskunnande.

Ledamoten Karl Ydén framförde liknande synpunkter som ledamoten Neretnieks. Han ansåg att vi delvis tillämpar ett motsägelsefullt resonemang; vi gör som många andra nationer samtidigt som vi måste ha en egen modell. Han ställde vidare frågan mot vad utbildningssystemet av officerare ska optimeras; mot Försvarsmakten, mot samhället, mot FHS eller mot vad? Ydén hävdade betydelsen av att högre officerare som bemannar positioner som innebär interaktion med andra samhällseliter verkligen kan hävda sig mot dessa vilket genererar en tydlig urvalsaspekt. Han varnade för överprofessionalisering vars konsekvens är reducerad förmåga att lösa uppgiften.

Karl Ydén pekade också på att utbildningskostnaderna för en officer är 12 gånger högre än för en sjökapten, 1. 300.000 årligen  jämfört med 112.500 per år, varvid han avslutade med att ifrågasätta klokskapen i ett system som lagt en halv miljard på individer som valt att sluta i förtid.

Några diskussionsinlägg

Dagens moderator, ledamoten Uller lyfte fram vikten av att officersyrket har samhällelig attraktionskraft där faktorer som föregångsmannaskapet, skicklighet i problemlösande, allmänbildning och goda språkfärdigheter kan vara några nyckelord bland flera andra som ökar attraktionskraften i officersutbildningen. Han efterfrågade utredarnas syn på möjligheterna att skapa denna officer, varvid brigadgeneral Ekenberg lyfte fram betydelsen av interaktionen mellan teori, praktisk verksamhet och laboration och såg en viktig roll för Akademien som plattform för debatt i dessa frågor.

Ledamoten Axelsson talade därefter över utbildnings- respektive yrkesattraktion. Många slutar och han hävdade att Försvarsmakten överskattat sin attraktionskraft då det gäller att behålla personal bl a officerskategorin men hyste gott hopp om att den nya grundutbildningen skulle bidra till en förbättring samtidigt som det finns utmaningar med att fylla den akademiska utbildningsmodellen med adekvat innehåll.

Ledamoten Jörn Beckman frågade hur vi ska kunna attrahera unga med en avsevärt mindre volym förband och en starkt bantad ledningsstruktur. Axelssons svarade att vi har att förhålla oss till en internationalisering som inneburit interoperabilitet med andra nationer, i sig ett stimuli och en lockelse samtidigt som ledningsnivåerna finns kvar, om än bantade och i många fall med mera avgränsade uppgifter.

Ledamoten Uller ställde frågan om alla majorer/ örlogskaptener ska kunna verka på den operativa nivån där Ekenberg svarade att det sker en kunskapsförskjutning mellan överstelöjtnants/ kommendörkaptensnivån mot majors-/ örlogskaptensnivån i syfte att de senare ska kunna arbeta med taktiska och operativa problemställningar, bl a på HKV-nivån.

Ledamoten Ulf Henricsson argumenterade för att ta bort generalist – och specialistbegreppen. Alla måste specialisera sig oavsett nivå. Likaså sluta upp att tala om nationellt  – internationellt. Väpnad strid förs där den behöver föras och ledamoten Tornberg ansåg att ordet professionalitet är täckande.

Ledamoten Erik Rossander ansåg att vi lever i en felaktig föreställning om officersyrket som ett livstidsyrke. Dagens ungdomar kommer att byta yrke oftare än den tidigare generationen och att detta motiverar ett synsätt som medger en flexibel syn på möjligheterna att växla mellan tjänstgöring i Försvarsmakten och utanför denna. Roland Ekenberg höll med om att vi i stor utsträckning fortfarande ser officersyrket som en livstidsgärning men att utredningen till del tagit hänsyn till de nya förutsättningarna. Ledamoten Tornberg replikerade med att ROTC – systemet just tillgodoser det som Rossander efterlyser.

Ledamoten Neretnieks ansåg att vi inte ska lita för mycket på alla testmetoder i urvalet av blivande officerare. Befälet är nog så skickade att avgöra vilka aspiranter som besitter de rätta kvalifikationerna.

Ledamoten jan Mörtberg hävdade bl a att vi har för lite fokus på förkunskapskraven och att förbandstillhörigheten är viktig för kadetterna varpå ledamoten Claes Bergström, tjänstgörande vid HKV, meddelade att förbandstillhörigheten för kadetterna kommer att vara klar w 41 innevarande år.

Ledamoten Mertil Melin reflekterade över om Försvarsmakten utsatts för större skada än vi själva förstår varvid bifall från ett antal seminariedeltagare kunde registreras.

Ledamoten Claes Tornberg tryckte på vikten av att inte separera officerare som heltidstjänstgör och reservofficerare eftersom ungdomarna ej ser officersyrket längre som ett livstidsyrke. Tornberg hävdade vidare att vi har en personalförsörjningskris i Försvarsmakten vilket ytterligare motiverar en breddad syn på reservofficersfunktionen. Ledamoten Rossander kompletterade Tornberg med att exemplifiera det Schweiziska systemet som i mångt innehåller den flexibilitet som Tornberg efterlyste.

Varmed ett givande seminarium efter tre timmar var slut men med många kvarvarande tankar för framtiden hos deltagarna.

 
Referenten är överstelöjtnant, ledamot av KKrVA och redaktör för dess Handlingar och Tidskrift.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.