≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Nyttan med allianser

av Mats Bergquist

Bild: Patrick Rolands / shutterstock.com

USA behöver allierade för att skapa säkerhetspolitiskt handlingsutrymme. Bild: Patrick Rolands / shutterstock.com

Alltsedan interventionen i Afghanistan 2001, som ju ännu pågår, och kriget mot Saddam Husseins Irak har amerikansk säkerhetspolitik åter karaktäriseras av tendenser till ”retrenchment”, av en vilja att undvika interventioner utomlands. Men positionen som det internationella systemets garant närmast påtvingar USA en roll också i konflikter som man helst skulle vilja undvika. Tendensen har emellertid under Barack Obamas presidentur varit tydlig, både i Libyen och i Syrien. Även om Obama varit mycket uppskattad i Europa vidmakthöll han också samtidigt en viss distans och skapade begreppet ”den asiatiska vändningen”.

Denna tendens har förstärkts påtagligt under Donald Trump som hela tiden betonat ”America First”. Han ifrågasatte t o m under sin valkampanj värdet av NATO och krävde i klara verba mera substantiella bidrag till alliansens gemensamma försvar. Först efter många om och men har Trump offentligt fått ur sig att USA alltfort står bakom NATO:s art 5. Sina allierade i Asien har han gett en örfil när han tidigt efter sitt tillträde aviserade att USA skulle lämna det Trans-Pacific Partnership som den förra administrationen med stor möda förhandlat fram och som var avsett att binda Stilla Havsländerna närmare varandra. Kritiken mot NAFTA-fördraget har också varit stark, ”det sämsta handelsavtal USA någonsin slutit”.

Sett över en längre tidsaxel har skriftningar av detta slag under de senaste hundra åren förekommit i amerikansk säkerhetspolitik, från ökat internationellt engagemang tillbaka till en mera återhållsam position och efter en period igen mera aktivt tillbaka på scenen. Den hållning som Donald Trump intar har denne omfattat under många år. Det är lätt att nu glömma att denne länge rört sig i politikens utmarker och redan långt före 2015 funderat på att ge sig in i kampen om presidentmakten. Han har då och då publicerat helsidesannonser i amerikansk press där han bl a menat att USA:s allierade skott sig på dess bekostnad genom för USA ofördelaktiga handelsavtal och låtit USA ta hand om notan för deras säkerhetspolitik. Således har han hävdat att NATO-länderna är skyldiga USA enorma summor, eftersom de på grund av dess engagemang kunnat nöja sig med mycket måttliga försvarsutgifter.

Det kan mot denna bakgrund av dessa tydliga tendenser till amerikansk isolationism, vara av intresse att läsa en bok av Jacob Grygiel och Wess Mitchell, ”The Unquiet Frontier: Rising Rivals, Vulnerable Allies, and the Crisis of American Power”, utgiven förra året av Princeton University Press. Grygiel är professor vid Johns Hopkins University i Washington. Mitchell, som har varit chef för en tankesmedja med Europainriktning, är nu en av de mycket få nominerade och av senaten godkända högre tjänstemännen i Rex Tillersons State Department, nu som ”Assistant Secretary for European Affairs”. Det intressanta med Grygiels och Mitchells bok är att dess budskap egentligen är svårförenligt med det som Trump ofta för till torgs och snarast skall uppfattas som en plädering för nyttan för en stormakt av politiska och militära allianser. Det skall bli intressant att se hur länge Wess Mitchell kommer att stanna på sin post.

Grygiel och Mitchell erinrar inledningsvis om att isolationismen, eller i Donald Trumps version, ”America First”, har sin bas i en övertygelse om USA:s fördelaktiga geografiska läge, om den teknologiska utvecklingens möjligheter att s a s agera från amerikansk mark, eller om en ideologisk föreställning om USA:s unika historia. I Donald Trumps fall gäller också en medvetenhet om krigströtthet och vikten av att satsa på supermaktens många inrikes problem. Författarna avvisar alla argumentkategorierna. USA är inte längre osårbart, vilket det upplevda hotet från Nordkorea tydligt visar. Att försvära sig åt begrepp som ”hemispheric security” är en farlig illusion och som de skriver med en intressant formulering, ”walls are poor offensive tools”. Eftersom Trump ogärna lär tillgodogöra sig skriftlig information, är väl risken inte så stor att han läst Grygiels och Mitchells bok.

USA har nu, konstaterar de som det förefaller övertygade realisterna Grygiel och Mitchell, att hantera två revisionistiska stormakter, Ryssland och Kina, som båda ägnar sig åt att testa USA. Ryssarna gör det mera påtagligt framför allt i de forna Warszawapaktsländerna, numera NATO-allierade, kineserna mera subtilt, inte minst i sydkinesiska sjön. Att testa den status quo-benägna supermakten USA genom nålstick, eller hot mot dess allierade kan ofta vara ett billigt och – särskilt om föremålet för testandet ligger i närheten av den revisionistiska stormakten – effektivt och mindre riskabelt sätt att inhösta politiska vinster. Man kan på detta sätt så tvivel om alliansers hållbarhet och frammana eftergiftspolitik från hotade staters sida. Man kan dessutom sända en signal till andra stater i regionen eller annorstädes om beskyddarmaktens relativa opålitlighet. För en mindre stat är det inte utan vidare naturligt att söka skydd i en maktbalanspolitik mot en närbelägen stormakt. Det krävs i så fall ofta tydliga incitament från alliansens ledande makt.

Donald Trump har ju kritiserats för att han envist framhållit sin önskan om bättre relationer med Moskva och ibland uttalat beundran för Vladimir Putin. Intressant nog återkom presidenten till detta under en presskonferens i anledning av besöket av den finske presidenten den 28 augusti där Trump hänvisade till Finlands goda relationer med Moskva och uttrycket en förhoppning om att detta också skulle kunna bli en möjlighet för USA. (Det är ganska troligt att Mitchell som har en kort redovisning av finsk försvarspolitik i boken, briefat denne om vårt grannland). Kina var däremot initialt, innan Trump träffade president Xi, fienden med stort F, framför allt därför att Peking enligt Trump lurat USA genom valutamanipulation och orimliga exportöverskott, åstadkomna genom dumping. Bakom detta tänkande rörande Ryssland ligger, förutom möjliga men ännu outredda ekonomiska intressen för Trumps hotellgrupp, en vanlig förhoppning om att det borde vara möjligt göra upp med arvfienden – ett tydligt stormaktsperspektiv. Härigenom skulle man både kunna förvandla fienden till en partner i besvärliga internationella konflikter och minska den internationella spänningen. Men Grygiel och Mitchell är inga anhängare av sådana uppgörelser med revisionistiska stormakter som tenderar att ske på bekostnad av allierade, men där frestelsen ökar med kostnaderna att upprätthålla en effektiv allians. De använder bl a Obamas strävanden att ”socialisera” Iran som exempel och pekar på den oro detta väckt i flertalet arabländer.

Den läsning som författarna till ”The Unquiet Frontier” gör av tendensen till amerikansk ”retrenchment” leder dem ibland till att övertolka politiska reaktioner bland USA:s allierade. Sålunda kan ASEAN och Gulfländernas samarbetsorgan GCC och andra regionala samarbetsmönster uppfattas som uttryck för tvivel om USA:s vilja att uppfylla sin stormaktsroll, vilket rimligen endast är en del av bilden. Men de små nya steg som EU tagit mot ökat försvarssamarbete och tämligen öppenhjärtiga uttalanden av Angela Merkel av innebörd att EU nu måste ta hand om sin egen säkerhet har givetvis ett direkt samband med Donald Trumps redovisade politik. Flera EU-länder har också under senare tid ökat sina försvarsutgifter.

Detta är inte en utveckling som Grygiel och Mitchell bejakar. De menar att man ofta bortser från de risker som denna ovan beskrivna utvecklingen innebär. Även om band med avlägsna och svårförsvarade allierade kan te sig som dåliga investeringar, måste man ha i minnet de strategiska skäl som ligger bakom en allians. Även om USA har enorma militära och ekonomiska resurser räcker de inte till att påverka utvecklingen i den för USA helt centrala eurasiska landmassan. Detta problem kan man lösa på tre olika sätt, menar Grygiel och Mitchell: genom en ”containment”-politik och hålla avsevärda styrkor i eller nära ett utsatt territorium, genom att överflytta styrkor vid behov eller genom allianser. Av dessa tre strategier föredrar de båda författarna klart den tredje. Den första kräver mycket stora ekonomiska och militära resurser. Den andra strategin, som ju tillämpats under såväl första som andra världskriget kan te sig rätt lockande men ger på sikt högre kostnader, både genom nödvändigheten av att vid behov på nytt bygga upp en närvaro och den oundvikliga tidsutdräkten innan man är på plats. Då blir militärallianser den bästa lösningen. De kostnader som dessa medför måste vägas mot möjliga besparingar både i människoliv och finansiella kostnader.

Militärallianser kan för USA ha tre grundläggande geopolitiska fördelar, menar Grygiel och Mitchell: de kan verka krigsavhållande, de kan medverka till begränsningar av andra stormakters ambitioner och de kan vinna anhängare av ett globalt status quo. Författarna målar upp en bild av Rysslands västliga grannar utan NATO, betonar alliansernas balanserande funktion och erinrar om att de utökar supermaktens strategiska optioner. De mindre allierade tar frivilligt på sig risken för konflikter mot ett garanterat stöd mot möjliga hot. Denna senare mening rymmer, som vi framhöll i förra årets rapport om Finland och NATO, den centrala frågeställningen i finsk och svensk säkerhetspolitik. Allianser kan vidare, hävdas det i ”The Unquiet Frontier”, leda till att små länder, som annars kanske skulle välja andra optioner, håller sig till en maktbalanspolitik.

De militära resurser som allierade tillför stormakten skall inte heller underskattas, liksom inte de sätt varpå allianser kan fungera som uttryck för stormaktens ”power projection”, incitament för ekonomiskt samarbete mellan parterna samt skydd för världshandelns transportvägar.

Det är uppenbart att Jacob Grygiels och Wess Mitchells bok renodlar sina argument. Det blir nästan en nödvändighet om man skall märkas i den ständigt pågående akademiska debatten om supermakten USA:s grundläggande strategi. Under senare år har vi t ex kunnat notera inlägg av Michael Mandelbaum, Joseph Nye, Charles Kupchan, Robert Art, Graham Allison, Stephen Walt, Andrew Bacevich och många andra. Dessa inlägg dyker ibland, som givetvis är författarnas förhoppning, upp i politiska kolumnisters alster. Så har fallet varit med ”The Unquiet Frontier”. Ibland resulterar böckerna i en anställning i det nationella säkerhetsrådets stab, i State Department eller Pentagon och en möjlighet att i alla fall på marginalen påverka stormaktens utrikespolitik. Det blev alltså fallet med Wess Mitchell. Också därför förlänar hans och Jacob Grygiels läsvärda bok intresse.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.