≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Ingolf Kiesow

Efter det kalla krigets slut kom en period då kärnvapenfrågorna kom att tillmätas mindre betydelse.  Idag präglas världen åter av stormaktsmotsättningar och växande osäkerhet – även om kärnvapnen – särskilt sedan USA har fått en ny president med ett osäkert handlag.

Ny situation på den koreanska halvön

Två händelser har nu inträffat i Korea, som skapar en ny kärnvapendimension. Sydkorea har fått en ny president, Moon Jae-in, som vill försöka föra en mjukare, men ändå bestämd politik mot Nordkorea. Det strider mot den gemensamma hårda attityd mot Nordkorea som drivs av USA och Japan och som de vill att även Sydkorea skall upprätthålla. Genom provskjutningar av missiler med kapacitet att bära kärnvapen har Nordkorea å sin sida visat att man har kommit så långt i sin missilutveckling att man snart kan nå USA:s fastland med kärnvapen.

Sydkoreas nyligen avsatta president, Park Chung-hee, förde en kompromisslös politik och förhandlade med USA om upprättande av ett gemensamt missilförsvar med utplacering av amerikanska Thaad-batterier på Sydkoreas territorium för att bekämpa nordkoreanska missiler. Nordkorea antas kunna rikta angrepp med kärnvapenbärande missiler mot både Sydkorea och USA (närmast baserna i Korea och Japan samt på den amerikanska ökedjan Guam i västra Stilla havet) samt Japan. Såväl till havs (ombord på amerikanska och japanska fartyg) som till lands i Japan finns redan olika slag av missilbekämpningssystem, som är samordnade med varandra. Kina och Ryssland motsätter sig denna utveckling, eftersom den anses rubba kärnvapenbalansen till amerikansk fördel. Missilbekämpningssystemen kan nämligen användas även till upptäckt av och försvar mot inkommande kinesiska och ryska missiler.

Förkortningen Thaad står för Terminal High Altitude Area Defence och avser ett radar-och missilsystem, som kan upptäcka och bekämpa ballistiska missiler i slutfasen av sin bana. Oppositionspartierna i Sydkorea, inklusive Moon Jae-ins parti, motsatte sig detta projekt, som inte bara skulle leda till en militär samordning med USA utan även med Japan. Ett Thaad- batteri hann dock installeras med hjälp av den sydkoreanska armén dagarna innan Sydkorea bytte regering.

I december 2016 beslutade parlamentet att ställa Park Chung-hee inför riksrätt åtalad för korruption. Nyval hölls den 5 maj 2017 och ledde till en förlust för regeringspartiet och en storseger för Moon Jae-in och hans parti.

Sydkoreansk ”solskenspolitik”?

Gentemot Nordkorea vill Moon bedriva en ”solskenspolitik”, och gentemot USA vill han bedriva en betydligt mera självständig politik än sin företrädare. Att Nordkorea under valkampanjen i Sydkorea genomförde flera provskjutningar med missiler gjorde dock att han lade sig vinn om att bygga in brasklappar i sina uttalanden om närmanden till Pyongyang. Dessa innehöll bl a att han är beredd att möta Nordkoreas ledare Kim Jong-un – om detta skulle kunna medföra att Nordkorea avstår från sina kärnvapenambitioner.

Han vill också utveckla det ekonomiska och sociala utbytet med nordkoreanerna. Slutligen vill han verka för ett återupptagande av de så kallade sexnationerssamtalen mellan de båda Korea, USA, Kina, Ryssland och Japan som fördes i början av 2000-talet med syfte att få Nordkorea att avstå från kärnvapen. I det avseendet har han redan fått mothugg från både USA och Japan, som anser att Nordkorea först måste avstå från kärnvapen innan några nya samtal kan föras.

Däremot var han under valkampanjen försiktigare än sina partikamrater ifråga om Thaad. Han har visserligen sagt att man skall ompröva den förra regeringens tillåtelse av utplaceringen av Thaad, men han utesluter inte att omprövningen leder till att man skall behålla systemet.

Nordkorea saknar inte vänner

Det visade sig ha varit förutseende av honom.  Redan en dryg vecka efter hans makttillträde sände nämligen Nordkorea upp den inledningsvis nämnda nya missilen, och denna hade kapacitet att bära kärnvapen omkring 4000 kilometer och kan därmed nå både Sydkorea och Japan samt den amerikanska ökedjan Guam. Den lyckade provskjutningen visade framför allt att Nordkorea mycket snart kommer att kunna nå det amerikanska fastlandet. Den säkerhetspolitiska bilden förändras därmed. Visserligen har nordkoreansk förmåga att nå det amerikanska fastlandet med kärnvapen varit ett möjligt perspektiv rätt länge. Nu framstår det plötsligt som ett konkret och påtagligt faktum (även om det ännu återstår att se om Nordkorea har lyckats med att också montera in någon av sina kärnladdningar i en missil på ett sätt som fungerar).

Även för Kina blev det för mycket. Kina har varit ovilligt att gå med på FN-sanktioner och bara motvilligt och delvis omsatt beslutade sanktioner i praktiken. Under våren 2017 hade Kina dock skärpt tonen mot Nordkorea, minskat sina inköp av kol från Nordkorea och nästan upphört med leveranser av olja till  landet, vilket har fått en kännbar effekt på Nordkoreas näringsliv.

I stället visar rapporter från amerikanska källor att Ryssland har levererat olja och även i övrigt ökat sin handel med Nordkorea med 85 procent under det första kvartalet 2017. Dessutom öppnades i maj en ny färjförbindelse mellan den ryska hamnen i Vladivostok och en nordkoreansk hamn. Rysslands förhållande till USA är redan dåligt och handeln med USA nästa obefintlig, medan Kina för sitt välstånd är starkt beroende av fortsatt handel med USA och därför har funnit det nödvändigt att rätta sig efter USA:s och den övriga världens krav på effektivt tillämpade sanktioner.

Kan Sydkorea lita på USA:s kärnvapenparaply?

En nygammal fråga väcks av Nordkoreas lyckade provskjutningar och regimskiftet i Seoul. Om nu kärnvapen verkligen kan skickas mot storstäderna i USA, är det då troligt att USA:s president skulle våga svara med kärnvapen eller hot om användande av kärnvapen mot nordkoreanska angrepp eller hotelser om angrepp på Sydkorea? Är USA:s avskräckningsförmåga verkligen trovärdig? Dessa farhågor har redan lett till en debatt i Sydkorea om att skaffa sig ytterligare och kraftigare offensiva vapen, exempelvis missiler med kraftiga konventionella stridsspetsar med förmåga att nå hela Nordkorea och med en precision som är god nog för att kunna slå ut de nordkoreanska avskjutningsramperna. Ett sådant projekt är redan under genomförande. Det har också föreslagits att USA bör återinföra kärnvapenbärande missiler till nordkoreanskt territorium. Moon Jae-in har å andra sidan haft på sitt program redan under valkampanjen att befälet över de amerikanska och sydkoreanska styrkorna i Korea på sikt bör överföras till en sydkoreansk general. Det kravet får nu en ny dimension. Befälet kan komma att gälla även över kärnvapenstyrkor.

Debatten går nämligen längre än vad Moon Jae-in själv talar öppet om. På 1970-talet bedrev Sydkorea ett kärnvapenprojekt, men övertalades att avstå och att 1975 underteckna icke-spridningsavtalet NPT. År 2004 konstaterade IAEA att Sydkoreanska forskare hade bedrivit sofistikerade experiment på vapenframställning som stred mot NPT. Sydkorea är en av världens ledande exportörer av kärnkraftsanläggningar och har alla förutsättningar att framställa egna kärnladdningar. Redan 2013 ledde de nordkoreanska kärnvapenambitionerna till att förslag väcktes i Sydkoreas parlament om att skaffa ett eget kärnvapen. Det förkastades, men nu förefaller sådana tankar få aktualitet igen. Enligt amerikanska media skall en majoritet av Sydkoreas befolkning vilja se ett eget kärnvapen. USA.s president Donald Trump har uttalat sympatier för tanken på ett eget sydkoreanskt kärnvapen. Inför ett möte med Kinas president Xi rapporterades att hans stab höll på att granska det policy-alternativet för den händelse att Xi skulle visa fortsatt motvilja mot sanktioner mot Nordkorea.

Japan ställs också inför den nygamla frågan om ett eget kärnvapen

Även för Japans del aktualiseras en nygammal debatt om ett eventuellt eget kärnvapen. Sådana diskussioner förekom under 1980-talet, när förutsättningarna för en mera självständig politik mot USA debatterades. Vid flera säkerhetspolitiska institut var man eniga om att ifall det skulle visa sig att USA såg ut att svikta i beslutsamhet att i enlighet med det amerikansk-japanska försvarsavtalet försvara Japan med kärnvapen borde Japan logiskt sett skaffa sig ett eget sådant. Det psykologiska motståndet mot den tanken ansågs dock vara ett hinder. Det faktum att Japan är det enda land i världen som har varit föremål för kärnvapenangrepp har skapat en svåröverkomlig barriär mot en kärnvapenpolitik. Å andra sidan välkomnas det egna missilförsvaret, och rädslan för de nordkoreanska provskjutningarna är stor. Ingenting är längre självklart. Uttalanden av Donald Trump under valkampanjen om att Japan borde skaffa sig egna avskräckningsmedel i stället för att åka snålskjuts på det amerikanska försvaret har också haft en inverkan.

Potentiell kärnvapenspridning belyser ett europeiskt dilemma

Kärnvapendimensionen har aktualiserats i västra Stilla havet genom Nordkoreas nukleära ambitioner. Samtidigt hårdnar konkurrensen mellan stormakterna. Både att den nye sydkoreanske presidenten vill föra en självständig politik mot USA och att Nordkorea snart kan nå den amerikanska kontinenten med kärnvapen gör läget mera oklart. Nordkoreas provskjutningar av missiler och provsprängningar av kärnvapen har rapporterats utförligt i europeiska media, medan Sydkoreas och Japans reaktioner nästan inte får någon publicitet alls. Debatt om Europas motsvarande behov av egen nukleär avskräckningsförmåga skymtar bara undantagsvis och då i samband med beslut om anslag till nya beståndsdelar av de brittiska och franska kärnvapnen, men inte i belysning av någon förändrad trovärdighet hos det amerikanska kärnvapenparaplyet.

Det kan förändras. Mot bakgrund av Donald Trump´s förklenande uttalanden om NATO:s betydelse under den amerikanska presidentvalskampanjen var förväntningarna stora inför hans första möte med organisationens övriga ledare; skulle han uttala att USA känner sig fortsatt bundet av artikel 5 om att ett angrepp på en medlem av alliansen är ett angrepp på alla? Det gjorde han inte. Dagens Nyheter sammanfattade mötet med att ”I stället läxade han upp sina NATO-allierade om att de inte betalar nog för sin säkerhet.” Att vägra upprepa USA:s åtagande enligt artikel 5 inger oro. Denna oro förstärks av Donald Trumps valspråk ”America First”. Tillämpat på frågan om artikel 5 kan det ju bara innebära en praktfull brasklapp inför en beslutssituation, då en allierad utsätts för kärnvapenhot.

Kärnvapenmakten Storbritannien lämnar EU om två år. Den enda återstående EU-medlemmen med ett eget (litet) kärnvapen är Frankrike. Det är också det land som aktivt förespråkar ett gemensamt EU-försvar. Motståndet är starkt mot det förslaget hos övriga medlemsländer, trots att de saknar ett eget kärnvapen och trots att bara ett fåtal ens har ett eget missilförsvar. USA:s vilja att använda sina kärnvapen för att avskräcka Sovjetunionen var en hörnsten för NATO under det kalla kriget. Dess betydelse minskade dramatiskt, när Sovjetunionen upplöstes – men liksom de amerikanska och ryska kärnvapnen upphörde den inte att finnas.

Ett lösare NATO skapar en mera osäker värld

Inför säkerhetspolitiska debatter i Sydkoreas parlament i samband med beslut om att behålla eller inte behålla det amerikanska Thaad-batteriet sänder Moon Jae-in en emissarie till EU och Tyskland (samt till Kina, Japan, Ryssland och USA). När Sydkoreas emissarie besöker Europa kan det komma att ställas frågor om hur vi själva ser på behovet av ett skydd mot att utsättas för utpressning med hot om kärnvapenanvändning. Den frågan har inte något givet svar. Europa har inte en lika oberäknelig granne som Sydkorea och Japan har i Nordkorea. Å andra sidan väcker Rysslands uppträdande i Georgien, Ukraina och Syrien dock en viss oro. Vilken roll spelar idag kärnvapnens avskräckande förmåga för NATO och övriga Europa – för EU och för den mångomtalade europeiska säkerhetspolitiska arkitekturen? Räcker det för oss att det finns ett missilförsvar i några av länderna i EU? Kan vi vara säkra på det? Varför tror vi oss ha anledning att vara mera säkra på att få hjälp än Sydkorea och Japan? Har USA under Trump verkligen en vilja att försvara oss med kärnvapen, om vi skulle ställas inför rysk utpressning med hot om kärnvapenanvändning? Hans oberäknelighet och en ovilja att ta till sig råd från sina medarbetare, som visades i samband med ett beslut om utträde ur klimatöverenskommelsen i Paris, är också viktiga element. De skapar osäkerhet om hur rationellt han resonerar den dag då han ställs inför ett beslut om att använda kärnvapen för att försvara en allierad.

Frågorna är många, och i Sverige måste vi snart ha en beredskap att besvara dem, när vi ställs inför en debatt inom EU om ett eventuellt gemensamt försvar.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.