≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Stig Rydell
Vid en ceremoni i Åbo den 9 juli, undertecknade försvarsministrarna Peter Hultqvist och Jussi Niinistö ett samförståndsavtal (Memorandum of Understanding, MoU), rörande det svensk-finska försvarssamarbetet. Foto: Kristina Swaan, Försvarsmakten.

Vid en ceremoni i Åbo den 9 juli, undertecknade försvarsministrarna Peter Hultqvist och Jussi Niinistö ett samförståndsavtal (Memorandum of Understanding, MoU), rörande det svensk-finska försvarssamarbetet. Foto: Kristina Swaan, Försvarsmakten.

Försvarsmakten (FM) fokuserade under ca 20 år på internationella insatser, men har under senare år ändrat inriktning till ”… ett försvar med huvudsakligen nationell tyngdpunkt.”[1]

Inlägget tar upp bakgrunden, en diskussion kring utvecklingen inom några centrala områden och några tankar/erfarenheter att ta med i framtiden.

Bakgrund

I samband med perioden kring murens fall 1989-1991 uppstod snabbt frågor kring den framtida säkerhetspolitiska utvecklingen, frågor som ingen kunde svara på. I Sverige kunde vi inledningsvis inte dra några slutsatser som tilläts påverka den säkerhetspolitiska inriktningen på ett avgörande sätt. Försvarsbeslutet 1992 blev därför, i princip, en prolongering av tidigare beslut och drastiska nedskärningar var ännu inte aktuella. I takt med att utvecklingen blev mer förutsägbar förändrades också underlagen för besluten. Det som skulle bli en era av drastiska förändringar inleddes med Försvarsbeslutet 1996, trots osäkerheter om utvecklingen i Ryssland.

Några år innan dess, 1994 respektive 1995, hade dessutom Sveriges säkerhetspolitiska linje förändrats radikalt. 1994 blev Sverige medlem i Partnerskap för fred, PfP, en helt unik samarbetsform mellan NATO-medlemmarna och länder som stod utanför NATO, även de som tidigare tillhört Warzawapakten. 1995 övergavs, i och med medlemskapet i EU, den traditionella neutralitetspolitiken. Optionen med neutralitet fanns inte längre i praktiken när landet blev medlem i en ekonomisk och politisk allians, däremot behölls den militära alliansfriheten.

1996 års försvarsbeslut lade grunden till en helt förändrad inriktning för Försvarsmakten (FM). Internationella insatser blev vägledande, de nationella uppgifterna tonades ner. Sverige skulle försvaras med deltagande i internationella insatser, ofta långt borta. Hela FM påbörjade en lång, tidvis mödosam, förändring mot den nya inriktningen. Byggstenar som ingick i det nationella försvaret avvecklades successivt, t ex invasionsförsvaret, flygvapnets krigsbaser, planläggning för mobilisering och materielen såldes ut. Motsvarande avveckling skedde för det civila försvaret.

Utgångspunkten för att kunna genomföra internationella insatser var inte alldeles gynnsam. Den övervägande delen personalen var utbildade för nationella uppgifter och materielen var oftast inte kompatibel med utländska motsvarigheter. De inledande analyserna av den nya inriktningen handlade t ex ofta om vilken materiel som kunde användas, behov av nya juridiska ramverk och hur personalen skulle utbildas. Själva utbildningen kunde röra sig om kunskaper i militär engelska och hur en internationell operativ planering skulle gå till.

Utbildningssystemet blev ganska ansträngt under ett antal år och för den operativa nivån började Natos system tillämpas. Publikationen ”GOP”, Guidelines för Operations blev en ”bibel” i sammanhanget, trots att den var något omständlig och inte alltid enkel att tillämpa. Processen inför en internationell insats, med många inblandade aktörer och stora krav på att undvika misstag, blev långsam.

Under de följande åren fortsatte utvecklingen mot internationella insatser. All personal var inledningsvis inte helt övertygade och höll tankemässigt fast vid det traditionella invasionsförsvarets inriktning. Det fanns dock inga tveksamheter, vare sig bland politiker eller FM ledning, och efterhand blev inriktningen mer solid i alla dess aspekter, däremot oftast med begränsade konsekvensanalyser av utvecklingen på sikt.

Försvarsbesluten 2000 och 2004 bekräftade inriktningen mot internationella insatser och avvecklingen av regementen, flottiljer och staber samt materiel fortsatte i hög takt. I samband med försvarsbeslutet 2009 beslutades bl a att den allmänna värnplikten skulle vara vilade i fredstid och ersättas med frivillighet.

Det nu gällande Försvarsbeslutet, från 2015, innebar en återgång till – i huvudsak – nationellt försvar och att värnplikten återaktiverades, dock med betydligt färre värnpliktiga än tidigare.

En utveckling få hade kunnat föreställa sig för 15-20 år sedan!

När de internationella insatserna blev nationella

Uppbyggnaden av förmågan till internationella insatser har skett samtidigt som det nationella försvaret reducerats till mycket låga nivåer.

Vad gör vi nu?

Utgångsläget, jämfört med när internationaliseringen började 1996, är helt och fundamentalt annorlunda. En viktig skillnad är att samverkan med andra aktörer prioriteras högt idag. I praktiken betyder det också att internationella insatser kan genomföras i det omedelbara närområdet samt, om än lite hårdtolkat, inom ramen för det nationella försvaret av Sverige.

Detta genererar också behov av nära samverkan med andra länder/organisationer som inleds i fred och som kan fortsätta till högre konfliktnivåer, under förutsättning att den politiska viljan finns. Detta gäller speciellt samverkan med Finland.

FM har utvecklat internationaliseringen till en mycket hög nivå. Numera är både materiel och personal interoperabla och deltagande i internationella insatser förlöper utmärkt. De internationella insatserna har gett många värdefulla erfarenheter både för planering och genomförande, vilket är mycket viktigt att notera och dra nytta av inför framtiden.

Det inte alldeles enkelt att avgöra vilka av dessa erfarenheter som INTE är direkt och specifikt användbara för den nationella inriktningen. Orsaken är det ändrade utgångsläget, t ex att gränsen mellan rent nationellt försvar respektive i samverkan med andra har vidgats, eller om man så vill, blivit alltmer otydlig. De senare, i praktiken internationella insatser, har flyttats geografiskt och kan börja i närområdet samt i Sverige.

De internationella insatserna kan därför betraktas som en del av det nationella försvaret.

Sverige har successivt tecknat en lång rad samarbetsavtal, t ex med USA, Danmark, Norge, Storbritannien och speciellt fördjupade avtal med Finland. I det senare fallet har t o m utredningar genomförts om legala förutsättningar för militärt stöd i enlighet med internationell rätt[2].

Det finns därför en palett av möjligheter, där samverkan med andra är ett genomgående tema.

I internationella insatser har Natos planeringsmetoder utnyttjats av högst rationella skäl och har bland annat resulterat i mycket detaljerade orderverk. Överförs denna erfarenhet (planeringsmetodik m m) ”rakt av” till Sverige betyder det att orderverken fylls med detaljer, som skall hållas aktuella. Sannolikheten att ett så omfattande innehåll kan hållas aktuellt får betraktas som låg, bl a därför att dagens staber är starkt reducerade både i antal och personal.

På senare år har en svensk modell börjat användas, baserad på Natos motsvarighet.

Oavsett vilken metod som används är det viktigt med enkelhet/snabbhet i hela processen. Förutsättningar måste skapas för att ingående fakta i planer/ordrar ständigt är aktuella, dvs bara med fakta som oundgängligen behövs.

I en snabbt utvecklad konflikts inledningsskede kanske bara nationella resurser finns tillgängliga och där behöver planeringen baseras på enkelhet och snabbhet. Skälet är bl a att den skall medge snabba nationella insatser i ett inledningsskede med egna resurser. Uppdragstaktiken [3]  är då speciellt viktig att tillämpa och med individuellt ledarskap.

I ett senare skede, d v s om samverkan skall ske med andra, bör planeringen baseras på erfarenheter från internationella insatser, t ex förmågan att verka i större internationella förband och att kunna samverka med andra länders stridskrafter. Det helt dominerande språket i internationella sammanhang är engelska. Numera är kunskapsnivån hög i FM och bör bibehållas i syfte att underlätta samverkan med andra nationer, även avseende det nationella försvaret.

Inom vissa delar, t ex inom flygstridskrafterna, är det sannolikt enklare att större delen av planering/genomförande sker på engelska även i fortsättningen. Skälen är bl a att gemensamma övningar, t ex mellan de nordiska länderna, kan ske friktionsfritt och att flernationella insatser kan genomföras snabbt, vid behov.

Under årens lopp har den normala nationella fredsverksamheten detaljreglerats med administrativa bestämmelser, reglementen och certifieringar m m.

Den pågående översynen av styrande dokument bör fortsätta för att dels minska floran, dels så att uppdragstaktik verkligen kan tillämpas under själva genomförandet, så långt som möjligt i fred som under höjd beredskap. Det individuella ledarskapet behöver utvecklas ytterligare inom ramen för uppdragstaktik, så att beslut fattas på rätt nivå och så tidigt som möjligt.

De internationella insatserna har kommit till Sverige som en möjlig del i det nationella försvaret. De allra flesta erfarenheterna är därför direkt användbara i det nationella försvaret och, jämfört med 1996, är dessutom skillnaden minimal i många avseenden.

Det behövs därför ingen stor kursändring, snarare en justering. Vi behöver både en förmåga till nationella och till internationella insatser, en ensidig fokusering på nationella insatser skulle på sikt vara djupt olycklig.

Långt borta har blivit väldigt nära och vi behöver båda förmågorna – garanterat!

 
Författaren är pensionerad överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.

 


Noter
[1] Försvarsberedningens rapport, Ds 2017:66, sid 42
[2] Se tex En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland, SOU 2018:31.
[3] Se Militärstrategisk Doktrin, MSD 16, sid 68.

Comments on this entry are closed.