≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Ingolf Kiesow

Helsinki, Finland - August 2, 2017: Chinese warships visiting Helsinki, Finland August 1.-4. The picture shows the type 052D destroyer Hefei. Photo: Karis48 / Shutterstock.com

Kinesiska flottan över med Ryssland i Östersjön. Bild: Karis48 / Shutterstock.com

Krisen om Nordkoreas kärnvapenambitioner har visat hur Kinas roll i världspolitiken bara fortsätter att växa i takt med dess ekonomiska styrka. I juli 2017 deltog kinesiska stridsfartyg för första gången i en samövning i Östersjön med den ryska flottan utanför Kaliningrad. Gruppen bestod av den kinesiska flottans nyaste och största robotjagare samt en fregatt och ett underhållsfartyg. Statsminister Löfvén kommenterade den kinesiska närvaron med att säga att ”det är en sak vi får ta upp och fråga om det har någon betydelse och om det är ett nytt intresse, som vi inte vet något om”.

Förmodligen kommer svaret till Sverige att bli detsamma som har uttalats i likalydande artiklar i kinesiska media. Syftet med övningen angavs vara att ”hjälpa dem att handskas med möjliga hot, skydda fartyg och last till sjöss i framtiden i samband med utvecklingen av ”One Belt One Road” samt det tjugonde århundradets maritima sidenväg”.

Betyder detta att Kina i samverkan med Ryssland tänker skydda sina intressen med militära medel från Stilla havet till Atlanten? Det rör sig visserligen om avsikter på lång sikt, men ett sådant uttalande förtjänar ändå omgående uppmärksamhet, eftersom det rör vårt närområde.

Solid grund för rysk-kinesisk samverkan

Det rysk-kinesiska samarbetet kommer inte plötsligt. Ryssland och Kina har flera grundläggande gemensamma intressen.

För det första har de en av världens längsta landgränser mellan sig. Den både skiljer och förenar. Efter åtskilliga år av tvister och till och med väpnade skärmytslingar enades de båda länderna om att både bilägga en tvist om gränsdragningen i Ussuri-floden och att år 2001 tillsammans med övriga grannländer skapa en regional organisation för samverkan och lösande av tvister. Bl  a skall man bekämpa terrorism och separatism hos de många etniska och religiösa minoriteterna i Centralasien, Ryssland och Kina.  Den nya organisationen fick namnet The Shanghai Cooperation Organisation, och inom denna bedrivs bl a regelbundna militära samövningar till lands, till sjöss och i luften.

För det andra delar man en motvilja mot USA:s och övriga västländers dominans i världspolitiken. Tillsammans med Brasilien och Indien skapade man en informell organisation för att verka i detta syfte. Sedan även Sydafrika år 2010 hade anslutit sig fick den namnet BRICS, som är en akronym bildad på den första bokstaven i deltagarländernas namn. Dess uppgift är att ge dem mera inflytande i världspolitiken i allmänhet och FN i synnerhet samt att utveckla ekonomiska och politiska organ som alternativ till FN, världsbanksgruppen och andra institutioner som för närvarande domineras av USA, EU och Japan. Kina har inom ramen för detta arbete spelat en ledande roll för tillkomsten av en internationell  utvecklingsbank, som skall vara ett alternativ till Världsbanken.

För det tredje har båda länderna expansionistiska ambitioner, för Rysslands del bäst illustrerat med kriget mot Georgien och annekteringen av Krim-halvön samt det fortsatta stödet till ukrainska separatiströrelser. För Kinas del kan framhävas de pågående försöken att förvandla Sydkinesiska havet till ett kinesiskt innanhav och de tidvis återkommande kraven på en lejonpart av den indiska delstaten Arunachal Pradesh samt kravet på att Taiwan skall vara en del av Kina. I dessa frågor har Ryssland och Kina stött varandra med officiella uttalanden och röstande i FN:s säkerhetsråd (med undantag för en gränstvist mellan Indien och Kina, där Ryssland anstränger sig att bibehålla sin traditionella vänskap med Indien). Som en illustration till den höga graden av samordning kan nämnas att de båda presidenterna enligt amerikanska källor har haft 20 toppmöten sedan Xi Jinping tillträdde sitt ämbete som Kinas president.

Genom sina expansionssträvanden kommer båda länderna i motsatsställning till grannar, som vill bevara status quo och som stöds av västländer.

 Vad är One Belt One Road?

Syftet med samövningen i Östersjön handlar enligt kinesiska medier främst om ”One Belt One Road”(OBOR). Vad är då detta, som skall föranleda behov av militär närvaro mitt i Europa?

OBOR är en företeelse, som det är svårt att få ett begrepp om. I media och offentliga framträdanden i Kina är det ibland en målsättning, ibland ett projekt och ofta en etikett, som klistrats på ett redan pågående projekt. Det är delvis ett resultat av Kinas ständiga exportöverskott, som har skapat världens största valutareserv (omkring tre biljoner eller tretusen miljarder dollar) vartill kommer mycket stora tillgodohavanden på utlandet av privata företag. Detta är tillgångar, som anses må bättre av få arbeta utomlands än att lagras på konton. Framför allt är det dock uttryck för en ambition hos Kinas ledare att förena de olika delarna av den eurasiska kontinenten (och delar av Afrika) i ekonomiskt hänseende. Som en travestering på uttrycket att ”alla vägar leder till Rom” vill Kinas ledare att Kina skall vara navet i ett ekonomiskt nätverk. Underförstått leder detta i sin tur till politiskt inflytande.

Enorma investeringar

Idéerna om hur målen för OBOR skall förverkligas kom till ett något klarare uttryck under ”The Belt and Road Forum for International Cooperation”. Det är stora belopp, som utlovas. Kina själv skall bidra med gåvobistånd och billiga krediter. Man hoppas på deltagande i finansieringen av delprojekten av privata företag och internationella utvecklingsbanker för att uppnå investeringar på sammanlagt ett tusental miljarder dollar. En schweizisk bankgrupp har med utgångspunkt från floran av offentliga kinesiska uttalanden bedömt att Kina avser att bidra med omkring 500 miljarder dollar i investeringar i 62 länder under fem år – ett belopp som är nästan lika stort som den amerikanska försvarsbudgeten. Andra bedömare talar om dubbelt så stora bidrag.  Mycket av planerna avser fullföljande av redan påbörjade projekt.

Kina bjuder upp till dans

Europa och Afrika är slutdestination för de tilltänkta transportlederna, vilket är en naturlig utveckling som en följd av Kinas sedan länge pågående investerings- och charmoffensiv. År 2016 investerade Kina enligt Financial Times fyra gånger mera i Europa än investeringarna i den andra riktningen och betydligt mera än vad Kina investerade i USA. Den ekonomiska charmoffensiven är visserligen för Europas del uppblandad med kritik av europeiskt inflytande i Afrika och Asien i form av demokratiska och parlamentariska förebilder. Det hindrar inte att president Xi Jinping utnyttjade G-20 mötet sommaren 2017 på ett ganska oblygt sätt och förenade sig med förbundskansler Merkel i deklarationer om stöd för frihandel och kamp mot klimatförändring och global uppvärmning. Det framstod som en utmaning till president Trump´s utspel om ”America First” på handelsområdet och förnekande av människans inverkan på klimatet. Kina försöker splittra den transatlantiska länken och föra Europa närmare sig. Kina vill framstå som försvarare av gemensamma intressen men skyla över de skillnader som faktiskt finns mellan Europa och Kina ifråga om grundläggande värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter.

Två transportleder

Även om One Belt One Road (OBOR) sett som ett allmänt begrepp är ganska nebulöst finns det en rejäl stomme av redan påbörjade eller framförhandlade delprojekt att bygga på.

Till lands skall ”Sidenvägen” bestå av järnvägar, landsvägar och gasledningar genom Centralasien och fram till Polen och Ungern med förlängning till Frankrike respektive Grekland. En helt ny järnväg skall byggas mellan Budapest i Ungern och Belgrad i Serbien. Den anknyter till en redan existerande järnväg mellan Belgrad och Pireus i Grekland, där Kina redan har övertagit driften av stadens hamn. Den avses bli en knutpunkt för sjöfarten på Medelhavet och vidare till Nordeuropas och Afrikas kuster. Från Pireus skall varor också kunna transporteras på järnväg till hela övriga Europa.

Till sjöss innebär Sidenvägen redan pågående och redan gjorda investeringar i en stor importhamn i Gwadar i Pakistan för olja från Mellanöstern. Investeringar förbereds också i en järnväg, en landsväg och en oljeledning från Gwadar till Kashgar i västra Kina. På detta sätt minskar Kina sitt beroende av transporter genom Malacka-sundet, som kan störas av indiska och amerikanska militära operationer.

En annan parallell led skall gå via Malacka-sundet och hamnar i Malaysia som Kina bygger eller investerar i, nämligen Tanjung, Port Klang och Penang. Den leden går sedan vidare ut mot Indiska Oceanen till Hambantota i Sri Lanka, där Kina har köpt en hamn.

Därefter slås de båda delarna samman, och den maritima Sidenvägen går via Gwadar till Djibouti, där Kina både har anlagt en ny hamn och byggt en örlogsstation. Den senare invigdes i juli 2017 under ivriga försäkringar om att den bara skall användas för ”defensiva ändamål”. Kina har också byggt en järnväg från Djibouti till Addis Abeba i Etiopien. Från Djibouti går leden genom Suez-kanalen till sin europeiska slutdestination i Pireus.

Kritik av projektet

OBOR framställs i Kina regelmässigt som Xi Jinpings personliga initiativ och har fått mycket lovord av internationella finansinstitut och biståndsorgan. Det har också kritiserats av afrikanska länder med dåliga erfarenheter av kinesiska investeringar i form av dålig lönsamhet, bristande respekt för lokala behov och uteslutande användning av kinesisk arbetskraft.

Andra berörda länder som Indien, Japan och Australien har uttalat betänkligheter inför kinesisk kontroll över strategiska anläggningar inom transportsektorn och även energisektorn, som därnäst tar emot mest kinesiska investeringar i OBOR-projektet. Dessa tre länder känner sig hotade av Kinas aggressiva uttalanden, växande militära förmåga och kinesisk expansion i Sydkinesiska havet samt för Indiens del av en pågående gränskonflikt, där Kina hotar med att använda vapenmakt.

Inom EU förekommer särskild kritik mot att elva medlemmar, som samtliga har varit sovjetiska satellitstater, deltar i det så kallade 16+1-samarbetet med Kina inom ramen för OBOR. Kina får enligt kritikerna möjlighet till ett splittrande politiskt inflytande. De elvas inflytande sägs ha kommit till uttryck i utformandet av EU:s officiella uttalande om utslaget av skiljedomstolen i Haag 2016 om det Sydkinesiska havet. Det kom att helt sakna kritik av Kina eller ens nämna domstolens ställningstagande. Deklarationerna från 16+1-mötena saknar vidare referenser till EU:s krav på Kina rörande ömsesidighet, transparens samt lika och rättvisa konkurrensvillkor. Kritik riktas mot utförandet av 16+1-projekten, bl a järnvägsbygget mellan Budapest och Belgrad, som kritiseras för att kringgå EU:s regler för offentlig upphandling. De fyra medlemmarna av den så kallade Visegradgruppen av länder inom EU (Polen, Ungern Tjeckien och Slovakien) spelar en ledande roll bland de 16+1. Visegradländerna är mest kända för att driva sina gemensamma kulturella och politiska särintressen inom EU samt sin vägran att efterkomma EU-kommissionens direktiv om mottagande av flyktingar. Inom 16+1 finns alltså flera splittringstendenser inom unionen, som Kina kan utnyttja för sina egna syften.

OBOR ställer Europa inför flera frågor

Det förekommer också betänkligheter inför de kinesiska investeringarna i strategisk infrastruktur i EU. EU-kommissionens hemsida redovisar en hel rad problem rörande de ekonomiska relationerna med Kina (http://ec.europa.eu/trade/policy/countries-and-regions/countries/china/). Kina kräver tillträde till den europeiska marknaden, men vill inte medge konkurrens på lika villkor för europeiska företag i Kina.  Frankrike, Italien och Tyskland lade i februari i år fram ett förslag till EU-kommissionen om att införa en särskild granskningsprocedur för investeringar från länder utanför unionen. Betänkligheterna har bl  a föranletts av kinesiska köp av tyska företag, som producerar strategiskt känsliga varor och IT-teknik. Det finns dock ett motstånd mot en sådan granskningsmekanism från sydeuropeiska länder med svag ekonomi som Grekland och Portugal – där Kina satsat särskilt på investeringar i strategisk infrastruktur. Även de nordiska länderna, inklusive Sverige ställer sig avvisande. EU-kommissionen bearbetar nu förslaget, och dess ordförande väntas komma med ett utlåtande inom kort.

I oktober 2017 möts det kinesiska kommunistpartiets kongress för att utkora ledare för den närmaste femårsperioden. Det mesta talar för att partiet och därmed landet kommer att fortsätta ledas av en grupp under nuvarande president Xi Jinping. Därför får man räkna med att säkerhetspolitiken kommer att fortsätta med nuvarande nationalistiska och militaristiska inriktning under de närmaste fem åren.

Sedan Ryssland samtidigt började utsättas för kännbara ekonomiska sanktioner från västländerna samt effekten av sjunkande oljepriser och europeisk ovilja att fortsätta med sitt beroende av ryska gasleveranser har den ryska utrikespolitiken fört landet allt närmare Kina, som avses ersätta Europa som avnämare av den ryska gasen. Med en travestering av talet under Barack Obama´s tid om USA:s ”omfokusering” av strategiska resurser till Asien talar man både i Ryssland och Kina om ”Putin´s Pivoting to China”. Mängder av ekonomiska och politiska överenskommelser har ingåtts. Ett militärt samarbete har intensifierats. Man utvecklar gemensamt framtida vapensystem och bedriver militära samövningar till lands, till sjöss och i luften.

Slutsatser för Sverige

Mot bakgrund av

– det allt djupare samarbetet med Ryssland på de ekonomiska, politiska och militära områdena,

– Kinas uttalade ambitioner att bli en världsmakt, som kan utmana USA,

– dess ansträngningar att vinna inflytande i Europa samt

– dess fortsatta ekonomiska och militära styrketillväxt

framstår de kinesiska stridsfartygens närvaro i Östersjön som en varning. Kinesisk militär närvaro i samverkan med Ryssland i vårt närområde kan inte uteslutas för all framtid. Därmed finns det också anledning att redan nu anlägga ett totalförsvarsperspektiv på Kinas agerande, särskilt dess förvärv av infrastruktur och företag i Europa och Sverige i synnerhet

Sverige bör sluta att opponera mot det tysk-fransk-italienska initiativet och i stället verka för ett antagande av förslaget om en obligatorisk prövning av försäljningar till länder utanför EU av företag med strategisk betydelse. Ett kinesiskt företag har redan köpt Volvo personbilar. Ericsson samarbetar till exempel med kinesiska företag inom telekommunikation. Skulle ett av dessa försöka ta över Ericsson har vi för närvarande inte någon praktisk möjlighet att motsätta oss detta. En EU-reglering skulle stärka möjligheten att anlägga totalförsvarsaspekter på en sådan beslutssituation. Sverige skulle då kunna hänvisa till EU och inte stå ensamt exponerat inför kinesiska påtryckningar.

Sedan 1989 är vapenexport till Kina förbjuden för EU-länder. Förbudet är inte sanktionerat i någon bindande reglering utan har endast uttalats som ett embargo i en deklaration av ministerrådet. Det har flera gånger väckts förslag om att avskaffa embargot. Det finns anledning att befara att försäljning av vapenteknik till Kina kan resultera i att den tekniken senare återfinns i ryska vapenplattformar. Sverige bör inte medverka till en sådan utveckling. Det kanske inte omedelbart ökar riskerna för vårt eget försvar, men väl för dem som skall rädda oss, d v s NATO.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.