≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av Jan Leijonhielm

Det finska Försvarsuniversitet har under ledning av akademiledamoten Stefan Forss nyligen publicerat en väldokumenterad och tankeväckande studie-”The Development of Russian Military Policy and Finland”-om rysk militär utveckling och dess innebörd för Finland, som väckt medial uppmärksamhet såväl i Finland som i Sverige. Studien har vissa likheter med de något mer omfattande studier om rysk militär förmåga FOI under bl a författaren gjort sedan 1998, men med skillnaden att den har ett mer uttalat syfte att skapa debatt genom att peka på konsekvenserna för finskt vidkommande.

Den finska studien konstaterar att det ryska återtagandet av militär förmåga nu har startat upp på allvar med målet att fram till 2020 skapa en effektivare och mer flexibel krigsmakt med hög beredskap och utrustning som till 70 procent skall vara modern eller moderniserad. Den offensiva förmågan kommer att påtagligt förstärkas genom avsevärda kvantiteter nya flygplan, stridsvagnar, artilleripjäser, missiler och ubåtar, som beskrivs i detalj. Landstig­nings­kapaciteten beräknas öka påtagligt, liksom luftlandsättnings­förmågan. Personalstyrkan kommer att ligga runt en miljon, varav ca 350 000 kontraktsanställda.

Efter många års haltande reformer har man nu lyckats omstrukturera ledningen, skapa ett brigadsystem och genomfört en ny indelning i militärområden. Moskvas och Leningrads milon bildade således 2010 Västra Militärområdet, vilket enligt studien har fått en större tyngd genom tilldelning av det största antalet brigader i något militärområde, framflyttning av Iskandermissiler, nya helikopterförband och ca hälften av de taktiska kärnvapenförråden. Den nya formen av gemensam ledning av samtliga vapengrenar har övats flera gånger inom militärområdet.

Sannolikt kommer planerna inte att förverkligas i full utsträckning. Korruption, otillräckliga resurser för serietillverkning av nya vapensystem, personalproblem och en osäker ekonomisk framtid underminerar målsättningarna. Hur allvarliga effekterna blir återstår att se. Vad gäller t ex försvarsbudgeten, har såväl Putin som Medvedev i sina skiftande roller garanterat att de ca 4000 miljarderna som är avsatta, kommer att finnas tillgängliga, något som fick den förre ryske finansministern Kudrin att avgå.

Insikten om de egna otillräckligheterna fick den ryska ledningen att börja köpa utländska vapensystem, som t ex helikopterhangarfartyg, något som Putin nu verkar ha satt stopp för. Även om målen inte nås kommer den ryska militära förmågan att öka väsentligt fram till 2020, genom en gradvis förbättring av utrustningen och inte minst genom en tilltagande erfarenhet av övningar på allt högre nivå och i större omfång.

Som bekant baseras en hotbild på en tänkt angripares förmåga och avsikter. Vad gäller avsikter väljer man i studien att anamma Putins egen syn som i sin tur är Bismarcks :”förmåga är allt, avsikter kan förändras över en dag”. Man spekulerar därför inte i framtida politiska utvecklingar, vilket stundtals kan vara klokt. Läsaren kan, misstänker jag, dra sina egna slutsatser efter läsningen.

En slutsats efter att själv under många år brottats med problematiken kring avsikter är att de naturligtvis är oförutsägbara på längre sikt och att en upprustning inte med automatik leder till krigshandlingar, där har Karin Enström helt rätt. Min uppfattning är dock att denna syn måste modifieras. Dels finns en tidsaspekt-någonstans går oftast en gräns, då omvärlden uppfattar att ett angrepp förbereds och dels kan man bilda sig en någorlunda klar uppfattning om intentionerna genom att analysera de sammanvägda indikationerna inom relevanta områden i en statslednings agerande.

Vad gäller tidsaspekten, så visar historien att förberedelser för ett angrepp i många, men inte alla, fall kan uppfattas av omvärlden. Ju närmare man kommer angreppet, desto svårare blir det att dölja förberedelserna. I kriget med Georgien stod det klart för så gott som alla underrättelsetjänster att ett angrepp förestod, en del kunde t o m pricka in rätt dag eller åtminstone vecka. Putin har själv tillstått att förberedelserna började redan 2006. Att provocera Georgien att starta kriget utgjorde inget stort problem.

Exempel på motsatsen, väl dolda förberedelser, är angreppet på Afghanistan 1979. Under de ca 6 månader som ockupationen förbereddes, lyckades man hålla detta helt dolt, en bedrift i sitt slag.

Om vi granskar de faktorer som i den ryska kontexten kan sägas utgöra de tyngsta indikatorerna på avsikterna med den återtagna förmågan: doktriner, utbildning, övningar och anskaffning så kan följande konstateras.

De ryska militärdoktrinerna är i grunden ett politiskt instrument, riktat mot omvärlden, den reella betydelsen i ett skarpt läge kan betvivlas-ryska generaler har upprepade gånger sagt att de avsåg att föra ett ev krig med de medel de ansåg behövdes, sedan kunde politikerna säga vad de ville. I den senaste från 2010 utpekas fortfarande USA och NATO som en fara som kan utvecklas till ett hot. NATOs inträngning i f d Warszawapaktens intressesfär, för att inte tala om Sovjetunionens, utgör i sig ett hot. Denna syn genomsyrar också den militära utbildningen, främst på högre nivåer. Officerare utbildas för att möta storangreppet från väst, i vissa fall ett kinesiskt sådant. Av naturliga skäl övar man också detta, i två större övningar 2009 i Västra militärområdet, varav den ena med vitrysk trupp, i fem mindre eller mellanstora 2012 samt i den kommande övningen 2013, som kommer att bli den största hittills. Övningarnas karaktär har väckt oro i angränsande baltiska stater.

Vad gäller anskaffningen av nya vapen kan konstateras att dessa i princip är av offensiv karaktär, studien går detaljerat igenom samtliga planerade vapensystem.

Detta skall ses mot en bakgrund av ett Ryssland som präglas av tilltagande repression, avdemokratisering, fängelse för oppositionella, en stundtals hätsk retorik mot väst och särskilt USA samt närmande till Kina. Det överdrivna ryska säkerhetstänkandet slår igenom i såväl inrikes- som utrikespolitik. Moskva har visat att man kan använda alla vapen i verktygslådan i sina relationer till omvärlden: politiska påtryckningar, energiutpressning, IT-angrepp och militära medel. Rent formellt har man gett sig rätten till intervention i alla länder, där ryska medborgare utsätts för hot eller fara.

Slutsatsen måste mot denna bakgrund bli att Ryssland än så länge förblir en svårförutsägbar och säkerhetspolitiskt helt dominerande aktör i vårt närområde som stadigt ökar sin militära förmåga.

Vad gäller den ryska relationen till Finland utgår författarna från att landet från och med 2000 i realiteten betraktas som en NATO-allierad. Den ryske generalstabschefen Makarovs uttalanden 2012 om säkerhetszoner som inkluderar Finland och kritik av det finska övningsmönstret bidrar till bilden av ett Ryssland som inte kommer att tolerera en NATO-anslutning utan motåtgärder, vilket också framförts officiellt.

Studien drar slutsatsen att det behövs större välutbildade reserver för att få en avskräckande effekt, något som i det finska historiska perspektivet kan te sig naturligt. Jag är inte säker på att det är den väg Sverige bör gå, men en diskussion om konsekvenserna av den ryska utvecklingen, inte minst nu när vi genom den ensidiga solidaritetsförklaringen i ryska ögon är potentiell krigförande part från dag ett, torde vara oundviklig.

Studier liknande den finska har ett egenvärde genom att de bygger på analyser av erfarna forskare, öppna och verifierbara källor, utgör en secondopinionfunktion till den traditionella underrättelserapporteringen och genom sin tillgänglighet bidrar till en saklig säkerhets- och försvarspolitisk debatt.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.