≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Maktmänniskor

av Christian Braw

På ett hus i Tartu finns en plakett, som talar om att här bodde general Dudajev. Namnet låter ryskt. Varför denna plakett här, i Tartu, i Estland? General Dudajev var chef för den sovjetiska flygbas utanför Tartu, där det bombflyg var baserat, som bl a skulle angripa Sverige. Men general Dudajev var ingalunda ryss, han var tjetjen. Efter Sovjetunionens fall lämnade han flygvapnet och blev president i Tetjenien, som då lydde under Ryssland. Han utropade Tetjeniens självständighet 1991 samtidigt som Estland gjorde sig fritt. Sedan ledde Dudajev en framgångsrik kamp mot ryssarna. Han dödades 1994 vid en rysk missilattack. Nu styrs landet av en brutal quislingregim, stödd på ryska bajonetter.

Kampen om Tetjenien och norra Kaukasus har pågått sedan slutet av 1700-talet. Leo Tolstoj deltog i den som ung rysk officer. På sin ålderdom skildrade han denna kamp i sin roman Hadsji Murat – hjälten från Kaukasus. Hadsji Murat var en av de främsta tjetjenska motståndsledarna men kom i konflikt med Sjamil, imam och överhuvud för tjetjenerna. För att rädda sitt liv flydde Hadsji Murat till ryssarna, men Sjamil lyckades gripa hans familj. I ett misslyckat försök att befria familjen blev Hadsji Murat av misstag dödad av ryssarna.

Romanens starkaste partier är skildringen av de två krigsherrarna, tsar Nikaolaj I och imam Sjamil. De är båda fullt utvecklade maktmänniskor. Tolstojs skildring av dem kan ge hjälp att känna igen maktmänniskan i alla sammanhang.

Sjamil är helt sluten i sig själv. När han vandrar genom sina beundrande anhängarskaror ser han ingen. Till hans egocentricitet bidrar att han kan förvandla verkligheten till sin egen fördel, i sitt eget och andras medvetande. Här förverkligar Marion Gräfin Dönhoffs ord: ”Historien styrs inte av fakta utan av människors föreställningar om fakta.” Ett nederlag i kampen mot ryssarna blir i hans föreställning en seger. Och anhängarna tror honom. Sjamil är helt renons på empati. Hadsji Murats son är hans fånge, och till skillnad från sin far beundrar han Sjamil. Men Sjamil låter sig inte påverkas. Han är beredd att utan vidare döda honom. Som ett särskilt nådebevis kan han tänka sig att endast sticka ut hans ögon.

Tsar Nikolaj är lika inlåst i sig själv. Han är fullständigt övertygad om att han och endast han är den som räddar Ryssland och hela Europa. Han ser sig själv som oumbärlig. Han omger sig uteslutande med ja-sägare, som han hunsar med sin lynnighet. Han vet mycket väl att en del av dem är odugliga, men han anser sig inte kunna undvara dem. Hans blick är utan liv, hans kroppsspråk är massivt och hotfullt. Han är utan all empati. Hans strategi i Kaukasus var densamma som Sovjets: Etappvis angrepp med total överlägsenhet på bred front och förödelse av erövrad terräng. Den strategin gav Estland 1944 en kort respit att utropa den regering, där bl a Arnold Susi ingick. Jaan Kross har skildrat det i romanen Paigallend (1998; sv övers På stället flyg). Arnold Susi mötte i fångenskapen senare Solsjenitsyn och gav honom en bild av vad frihet och demokrati är. I Kaukasus gav den ryska krigföringen endast ytterligare näring åt ett intensivt hat mot allt ryskt.

Utan förbarmande skriver Nikolaj på en dödsdom mot en student, som förgått sig mot en lärare. Fullständigt oberörd ger han order om ödeläggelsen av Kaukasus. Som en tom rutin ber han föreskrivna böner och deltar i gudstjänster, där han förväntas vara på plats, och samtidigt ser han sig fri att ha flera älskarinnor, givetvis utan att älska dem. Allt verkligt liv vissnar i hans närhet. Historikern Mikhail Pogodin har om hans tid sagt: ”Tyst som en kyrkogård, ruttnande och stinkande, både fysiskt och moraliskt.”

Tolstojs bild av två maktmänniskor ger ett sökinstrument för att känna igen dem också idag, i alla sammanhang. Varför skrev han romanen? Han berättar själv att han i ett dike såg en tistel, bruten men vid liv.

 
Författaren är präst i svenska kyrkan.

Comments on this entry are closed.