≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Bo Hugemark
Bild: Shutterstock.com

Sverige skyddades av det amerikanska kärnvapenparaplyet under det kalla kriget. Är detta lika säkert i dag?

”Bara en person har upplevt hur det är att fatta beslut om kärnvapeninsats, Harry S. Truman och han är inte längre bland oss.” så sade en amerikansk strategisk expert, när vi någon gång under kalla kriget diskuterade sannolikheten för kärnvapenkrig. Underförstått i detta var att ett sådant beslut var ett oerhört steg ut i det okända och att den osäkerheten verkat avhållande sedan dess. Kärnvapenavskräckningen fungerade. Om det var den som också förhindrade konventionella krig mellan maktblocken kan vi inte säga säkert, men det är troligt, likaså att den bidrog till att Sovjetunionen kunde hålla halva Europa förslavat under decennier.

Ett vanligt påstående är att kärnvapen är politiska vapen, inte militära. Det är sant i den meningen att de aldrig använts efter Hiroshima och Nagasaki. Men ett vapen har politisk effekt endast om det kan komma att användas militärt. Som vi fått se efter det kalla krigets slut, fanns det sovjetiska planer på hur en militär storoffensiv mot väst skulle inledas med en massiv kärnvapenstormeld. En sådan storoffensiv skulle enligt den ryska doktrinen startas när regeringen bedömde krig oundvikligt. Och det krävs inte en överdriven fantasi för att kunna föreställa sig hur Sovjetledarna i en kris skulle fatta det beslutet.

Samma sak gällde den strategiska kärnvapenbalansen, i väst byggd på teorin om att ömsesidig säkerställd förstörelseförmåga – Mutual Assured Destruction, MAD – skulle avhålla från krig. Om så var fallet, var ju kärnvapenupprustningen meningslös. Men MAD var aldrig en sovjetisk doktrin. Det berättas att den ryske regeringschefen Kosygin ställde sig helt oförstående till principen att man för att säkerställa MAD inte fick skydda den egna befolkningen.  Den sovjetiska doktrinen var grundad på krigföringsförmåga, War-Fighting Capability, WFC. I praktiken blev det också den amerikanska doktrinen. Och kapprustningen fortsatte.

Idag är det svårt att föreställa sig ett kärnvapenkrig som bryter ut på grund av att någon av de större kärnvapenmakterna ser krig som oundvikligt och överhängande och väljer att slå till först. Farhågorna för kärnvapenkrig knyts främst till kärnvapenmakter i ”tredje världen”. Men det är svårt att se en stat som med berått mod använder kärnvapen som politikens fortsättning med andra medel. Däremot kan man tänka sig att kärnvapen tillgrips när landet eller regimen hotas av förintelse. Det var bakgrunden till det israeliska kärnvapnet.  Ett annat exempel kan vara Nordkorea i ett läge då regimen hotas inifrån och utifrån.

Hot om kärnvapen kan emellertid spela en roll i krig som utkämpas med konventionella stridskrafter. Framför allt som ett medel för vad som jag med ett uttryck från armétaktiken kallar ”försvar av tagen terräng”. Kärnvapenstaten angriper, invaderar och annekterar ett grannlands territorium och hotar med kärnvapen till ”fäderneslandets försvar”. Ett exempel skulle ha kunnat vara Iraks ockupation av Kuwait 1990. Om Saddam Hussein hade haft kärnvapen, skulle FN-alliansen, ledd av USA, ha vågat genomföra den massiva uppladdningen i Saudiarabien och starta Desert Storm?

Ett mindre hypotetiskt och helt aktuellt exempel är en möjlig rysk aggression mot Baltikum, genom ”hybridkrigföring” eller som en blixtoperation.  En västlig insats för att möta hotet eller befria ockuperat område skulle betecknas som hot mot rättmätigt ryskt land, vilket enligt gällande rysk doktrin kan mötas med en kärnvapeninsats.

Skulle hotet om det vara trovärdigt? Kanske, om angriparen skapade ett fait accompli och en befrielseoperation därför skulle kräva samling av stora sårbara styrkor à la Desert Storm. Det är därför angeläget att försvaret av de baltiska staterna blir starkare och mer uthålligt än de nuvarande snubbeltrådsstyrkorna utgör. Sveriges roll att säkra tillförselvägar för förstärkningar är vital. Men den viktigaste faktorn för att minska kärnvapenhotet – och därmed avskräcka från angrepp – är det västliga kärnvapenparaplyet.

Det förhållandet är just det som NATO-motståndarna i den svenska debatten använder som ett argument mot ett svenskt medlemskap, därmed givande kärnvapnens politiska betydelse en ny innebörd. ”Kärnvapenallians”, det låter ju hemskt och olycksbådande. Inte med ett ord nämns att Sverige stod under det amerikanska kärnvapenparaplyet under det kalla kriget och att detta var en förutsättning för att vi avstod från att utveckla egna atomvapen. (Det sammanhanget förklarades för övrigt i denna Akademi i inledningsanförandet av ledamoten Karl Fritiofsson, statssekreterare i försvarsdepartementet.)

Inte heller nämns att de enda kärnvapen stationerade i Östersjöområdet är de ryska och att Ryssland övat insatser med dessa bland annat mot Polen under Zapadövningar och mot Sverige vid ”Ryska påsken” 2013.

NATO-motståndarna fick en gåva när Sverige, i motsats till bl a NATO-länderna och Finland, röstade för FN:s konvention om kärnvapenförbud. Eftersom inte heller Ryssland röstade för konventionen, undrar man hur avtalets tillskyndare i Sverige tänker. Skulle en svensk ratificering göra oss immuna mot hot?

Ytterligare en fråga för NATO-motståndarna att begrunda: Vem löper störst risk att utsättas för kärnvapenhot, en stat som står under ett kärnvapenparaply eller en som inte gör det?

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Comments on this entry are closed.

Next post:

Previous post: