≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Journalisters kunskap om försvaret, ledningsfrågorna för ett totalt försvar liksom Nord-Koreas kärnvapen var huvudnumren i samband med rubricerad sammankomst.

Akademisammankomsten den 13 september 2017

av Håkan Söderlindh

Den gemensamma sammankomsten inleddes med tankar för dagen. Tankarna – som framfördes av P M Nilsson, politisk redaktör i Dagens Industri – kom i stor utsträckning att kretsa kring mediernas förhållande till Försvarsmakten och i mindre grad om synen på svensk försvarspolitik.

P M Nilsson tecknade en relativt mörk bild vad avser kompetensen hos de reportrar som i dag har till uppgift att granska Försvarsmakten. Tidigare, före de stora reduceringarna av försvaret under 90- och 00-talet, fanns det ett antal kunniga journalister som var väl insatta i aktuella försvarsfrågor. Detta gällde inte enbart inom rikspressen utan även på lokal nivå.

I dag saknas dessa enligt P M Nilsson. Det finns inte längre reportrar med god kunskap om försvaret. Risken är stor att dumheten tar över. En orsak att det blivit så, är att många tidigare kunniga och viktiga nyhetschefer av ekonomiska skäl försvunnit från redaktionerna. En ljuspunkt är dock förekomsten av några ”försvarsbloggare” med god insikt om försvaret.

Nästa punkt under sammankomsten var ett inträdesanförande av överste Patrik Gardesten, avd II, under rubriken ”Förutsättningar för ledning och beslutsfattning under kris eller väpnat angrepp”.

Gardesten inledde med att konstatera att, som en konsekvens av en allt oroligare värld inkluderande ett oberäkneligt Ryssland, terrorhot, krig och katastrofer i vår omvärld, arbetet påbörjats med att åter höja samhällets förmåga att motstå svåra påfrestningar. Antalet myndigheter med särskilt ansvar vid kris är över 20 stycken, förutom regering, länsstyrelser, landsting och kommuner. Frågan som Gardesten ställer sig är om det finns förutsättningar för en fungerande krishanteringsförmåga, när det gäller behovet av ledning och därmed även behovet av beslutsfattning.

Utifrån ett antal kriterier pekade han på några av de utmaningar som föreligger för att kunna utöva ledning och beslutsfattning under en kris eller väpnat angrepp. De kriterier som talaren valt är:

– ansvar och ansvarsfördelning
– krishanteringssystemets grundprinciper
– ledning genom samverkan samt
– rådande geografiska och territoriella indelning.

Gardesten framhöll att dagens komplexa och mångfacetterade säkerhetshot kräver robusta ledningsfunktioner som bygger på en gemensam lägesbild och en beslutskraftig organisation för krishantering. Gränsen mellan fred, kris och krig upplevs allt otydligare, där olika typer av påverkansoperationer, krigföring i cybermiljön tillsammans med militära operationer utgör exempel på modern krigföring. Han beskrev krishanteringssystemets tre vägledande grundprinciper:

– ansvarsprincipen
– likhetsprincipen och
– närhetsprincipen

MSB har dock föreslagit, som en erfarenhet från skogsbranden i Västmanland, att de grundläggande principerna för samhällets krisberedskap ska vara ansvarsprincipen, samverkansprincipen och handlingsprincipen.

Samverkansprincipen innebär att de aktörer som berörs av en kris ska samverka i syfte att säkerställa god samordning och effektivt resursutnyttjande. Gardesten frågade sig om samverkan är den allenarådande metoden för att genomföra samordning. Den kompletterande metoden att samordna genom befäl är för militär beslutsfattning avgörande för att nå ett beslut i rätt tid. Han berörde också den geografiska indelningen och de olika ledningsnivåerna sett till de myndigheter som har att samverka. Som exempel nämndes en operativ transport av ett militärt förband från Göteborg till Mälardalen där flera aktörer behöver samverka och intressen prioriteras relativt varandra.

Anförandet avslutades med att Gardesten redovisade tre slutsatser. Den första slutsatsen är betydelsen av ett fortsatt gemensamt arbete inom kris- och krigsplaneringen som skall stärka samhällets totala förmåga att motstå svåra påfrestningar. Den andra slutsatsen blir att ledningen av totalförsvarsförberedelserna ska utgå från nationell nivå, där myndigheter och organisationer inte självständigt kan fatta beslut om strukturer och organisationer som direkt motverkar samhällets förmåga att krishantera enligt valda principer och ledningsmetoder. Den tredje slutsatsen blir att när samverkan inte når samsyn inför ett beslut är ledning genom samordning, där beslutsrätten är tydligt definierad, en nödvändig och kompletterande metod.

Avslutningsvis ställde Patrik Gardesten frågan rörande vem som skall ha beslutsmandatet i sin hand genom att skissa olika situationer. Vid fullskaligt krig eller väpnat angrepp bör beslutsfattaren vara den militära befattningshavaren, i förekommande fall Överbefälhavaren. Vid en kris upp till en definierad nivå, bör beslutsfattning ske likt dagens ledningsmetod där ansvarsprincipen är styrande. Då utnyttjar samhället den samlade kompetensen hos presumtiva beslutsfattare. Detta talar för att den av MSB föreslagna handlingsprincipen bör ersätta likhetsprincipen.

Sist under den öppna delen talade ledamoten John Rydqvist om ”Nordkoreas kärnvapenprogram – utveckling, säkerhetskonsekvenser och framtidsdiskussion”.

De senaste missilproven över bl a japanskt territorium har ytterligare ökat spänningen i området. Nordkorea fortsätter att göra framsteg i sitt kärnvapen- och missilprogram. Offensiv testverksamhet och provokativa uttalanden från Kim Jong-Un har lett till ökad spänning i området. Frågan alla ställer sig är hur kärnvapenprogrammet framskrider. När ska Nordkorea anses ha en operativt verksam kärnvapenarsenal och därmed räknas som de facto kärnvapenstat? Finns det politiska möjligheter att få Nordkorea att backa? Provstoppsavtalet berördes, varvid redovisades att Nordkorea är det enda land som genomfört kärnvapenprov de senaste 20 åren. Vad beträffar ickespridningsavtalet så lämnade Nordkorea detta regelvidrigt 2003. Dessutom bryter man mot flera artiklar i avtalet.

Ledamoten Rydqvist redovisade också sammanställningar över genomförda missilprov över åren, där de olika räckvidderna framgick. Vidare redovisades kärnladdningsproven. Totalt har det genomförts sex sådana prov, där den senaste laddningen var 6,5 gånger starkare än den förra. Nordkorea har gjort framsteg vad avser framtagandet av kärnvapen. Men det är oklart om landet i dagsläget innehar kärnvapen.

 
Referenten är överste och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.