≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Göran Frisk

För närvarande har Sverige ett antal konflikter som vi inte har löst och är långt ifrån att lösa. Här peka på de viktigaste liksom ges några förslag till lösning. I förslagen finns också en del synpunkter på dåligt fungerande organisationer i vårt land.

Konflikterna understöds både inifrån landet av militanta grupper men också från illasinnade stater och organisationer utanför Sverige. Jag prioriterar inte någon eller några konflikter. De hänger ihop på olika sätt, mer eller mindre synligt. Konflikterna är av sådan natur att de bör lösas i närtid. Det existerar inga fördelar med att vänta.

Dagsläget

Det finns ett antal områden i vårt samhälle som är s k ”no-go-zones”. Det är områden i vilka polisen och räddningstjänsten inte ger sig in i utan skydd.

I dessa områden men även inom andra förekommer nästintill dagligen skjutningar och andra våldsdåd, ofta förknippade med uppgörelser mellan kriminella grupper och personer. Det förekommer också våld mot vanliga medborgare särskilt kvinnor och flickor.

En omfattande försäljning av droger förekommer också. Dessa är våldsorsakande. Medborgarna är rädda och går inte ut efter mörkrets inbrott.

Samtidigt säkert växer nazistiska grupper fram med en uttalad våldsideologi. Dessa grupper har visat upp sig bl a under sommaren i Almedalen liksom i samband med bokmässan i Göteborg. Ett stort antal av medlemmarna är straffade för större eller mindre brott.

I samband med nazisternas verksamhet framväxer också olika motståndsgrupper upp. En del av dessa utgörs av militanta vänstergrupper medan andra har medlemmar som kan karakteriseras som ”vanliga medborgare”. I samband med nazisternas verksamhet uppstår ibland motdemonstrationer som resulterar i våld. Också mot polisen.

Sverige tar mot många flyktingar främst från Mellan-Östern och Afrika. Under ”flyktingperioderna” har regler och bestämmelser ändrats med ojämna mellanrum. Detta gäller gränskontroller, asylansökningar, återförening med anhöriga, flyktingarnas boende, skolor och sjukvård etcetera.

Under flykten till Sverige drunknar många i Medelhavet, far illa i usla flyktingläger i Turkiet, Grekland och Italien. I Polen och Ungern jagas de ut ur länderna och misshandlas på olika sätt. I Sverige förekommer våld och motsättningar inom och mellan olika flyktinggrupper och ”vanliga svenskar”. Bilar och skolor bränns.

I tillägg rekryteras medlemmar och stöd ges till IS. Ett mindre antal unga kvinnor åker till stridsområdena i Mellan-Östern. När IS- medlemmar kommer tillbaka till Sverige är de ofta fysiskt och psykiskt skadade.

Samtidigt finns hos en del svenska myndigheter en okunskap och med denna parad likgiltighet för hur hemlig information ska skyddas. I IT–samhället är detta ytterligt allvarligt och skadligt. Detta visades tydligt genom misstagen i Transportstyrelsen. Hur man kan komma på tanken att lägga ut hemlig information utomlands att hanteras på det sätt som skett framstår som totalt obegripligt. Att gå främmande makts ärenden brukade åtminstone tidigare rubriceras som landsförrädisk verksamhet.

En myndighet sticker ut i positiv mening, nämligen Försvarsmakten. Här hanterar man sekretesskyddad information med stor kunskap.

Mot Sverige förekommer aggressiva handlingar som syftar till att skrämma, testa vår beredskap, förbereda väpnade handlingar, utpressning etcetera. Dessa handlingar genomförs av ryska stridsflygplan. De kan innebära förberedelser för anfall mot mål på marken eller störa svenska flygstridskrafters övningar och verksamhet.

De genomförs också under vattenytan av miniubåtar och dykarfarkoster. En av dessa kränkningar har analyserats noggrant av en grupp pensionerade analytiker under ledning av kommendören 1 gr Nils-Ove Jansson som har varit ställföreträdande chef för den Militära Underrättelse och Säkerhetstjänsten (MUST).

Kränkningen skedde i Gävle hamn den 29 juni. Den kränkande farkosten var en rysk dykarfarkost typ Triton NN. Den är en nyutveckling som kan framföras under vattenytan och slussa ut och in attackdykare. Om den vill komma undan snabbt för att kunna docka på en moderubåt eller ett moderfartyg på ytan går den upp i ytläge och förflyttar sig med en fart på över 30 knop.

Sedan har vi kärnvapenhotet. Ett tydligt sådant riktat mot Sverige var ubåten U 137 som gick på grund i Karlskrona skärgård i oktober 1981. Ubåten hade kärnvapentorpeder ombord som kunde förändras till kärnvapenminor med kort varsel.

Motåtgärder med nu tillgängliga resurser

De s k no-go-zones måste göras till go-zones. Eftersom det inte finns några möjligheter att skydda medborgarna och deras egendom med polisens nuvarande resurser måste andra åtgärder vidtas. Vi har inga gendarmeri­förband i Sverige, däremot finns hemvärnsförband i hela landet. Dessa har god lokal- och personkännedom liksom kontakter med kommunala myndigheter. De är utbildade i spanings-, bevaknings-, och skyddsuppgifter. Om kriminella gäng försöker begå brott kan hemvärnsförbandet rapportera till polisen.

Välutbildade bevakningsföretag kan också utnyttjas. De kan samverka med hemvärnsförband och rapportera till polisen.

Våldsanvändning utövas av polisen utom i de fall hemvärnsförband eller personal ur ett bevakningsföretag angrips då de kan tillgripa självförsvar. Polisen har ledningsansvaret.

De nazistiska grupperna hanteras av polisen och säkerhetspolis. Då dessa kan komma att utöva ett direkt hot mot samhällsordningen kan särskilda tvångsåtgärder behöva övervägas mot dessa i väntan på förundersökning och lagföring där gällande lagstiftning bör ses över och skärpas. Nazisternas måltavlor som journalister, politiker, människor med judisk bakgrund liksom muslimer måste få ett väsentligt bättre skydd än f n. Undfallenhet och handlingsförlamning mot de nazistiska ytterlighetsgrupperingarna leder enbart till att dessa tillväxer i antal och styrka. Polisinsatserna i samband med nazist­demonstra­tionerna i Göteborg nyligen förtjänar högsta beröm.

Det är ingen demokratisk rättighet att med odemokratiska metoder försöka att avskaffa den svenska demokratin. Demokratin måste försvaras varje dag med alla till buds stående medel.

Flyktingfrågan är synnerligen komplicerad. De flesta människor i Sverige är villiga till rimliga personliga uppoffringar för att hjälpa flyktingarna. Dessa utgör inte en enhetlig grupp utan har olika behov och önskemål. Här fokuseras på säkerhets och skyddsbehoven. Då det handlar om flera hundratusen människor spridda över hela landet blir säkerhets och skyddsfrågorna svåra.

En lösning är att hemvärn och bevakningsföretag engageras för att skydda människor i flykting­förlägg­ningarna och i övriga områden där flyktingar bor. Detta inkluderar ”no- go-zones”. Man bör här ha i minnet att kriminella gäng och nätverk rekryterar unga pojkar och män ur olika flyktinggrupper till sin brottsliga verksamhet och att detta bl a sker där dessa bor.

Betonas ska att polisen har våldsmonopolet och tillkallas när våldsamma situationer hotar eller redan har utbrutit. I görligaste mån måste också ”föräldrar på stan” engageras för att kunna lugna oroliga situationer liksom vid behov tillkalla bevakningsföretag/ hemvärn/ polis beroende på aktuell hotnivå.

Ett särskilt problemområde utgör flyktingtrafiken över Medelhavet. De europeiska sjönationerna skulle med lätthet kunna patrullera den nordafrikanska kusten för att kunna rädda flyktingar som riskerar att förolyckas i sina undermåliga farkoster. Detta  förutsätter överenskommelser på EU- nivå vilket  borde vara rimligt för länder som har en gemensam uppfattning om människovärdets okränkbarhet.

Likgiltigheten för att skydda hemlig information behöver stävjas. Myndigheter, landsting, länsstyrelser, kommuner, företag m fl som har ärenden, information och kunskaper av hemlig natur måste självfallet skydda denna. Det måste etableras en tydligare insikt om att främmande makter och organisationer vill ha tillgång till den hemliga informationen och kan ha som ambition att vilja skada vårt land. Motåtgärderna är enkla. Säkerhetspolisen och försvarsmakten är de myndigheter som har bäst kunskap i dessa frågor och som också kan utbilda de som behöver öka sina kunskaper. Dessutom är det rimligt att de som bryter mot sekretessbestämmelserna kan lagföras. Som läget nu är från regeringsnivå och nedåt måste aktiva åtgärder genomföras med stor skyndsamhet.

Det får anses ytterligt märkligt att statsministern inte leder verksamheten när det inträffar tillstånd av kris i landet. Denna ledning kan inte delegeras till enskilda fackministrar.

Den militära dimensionen

De kränkningar som riktas mot Sverige i luften, på marken samt på och under vattenytan måste kunna bekämpas. Verksamheten torde logiskt kunna sammankopplas som förberedelser för krig och påtryckningar mot Sverige. Nedrustningen av svenskt försvar behöver ersättas av en skyndsam återuppbyggnad.

Eftersom regeringar och Överbefälhavare avrustat marin förmåga sedan VK II, fokuserar jag på denna.

Vi har så småningom fyra moderna ubåtar, två nybyggda och två moderniserade. Hur någon försvarspolitiker eller försvarsstrateg kan anse detta vara ett rimligt antal är svårbegripligt. Östersjön, Bottniska Viken, Skagerak och Kattegat är bland de bästa ”ubåtsvatten” som finns på vår jordklotet.

Ubåtar som samverkar med attackflyg och ytattack är formidabla slagstyrkor. Ubåtar, attackflyg och ytattackfartyg beväpnade med torpeder, sjö- och markmålsrobotar av kryssningstyp kan ingen mot Sverige aggressiv makt bortse från.

Eftersom en motståndare är lika duktig som vi avseende militärgeografi, marin topografi och hydrografi vill han naturligtvis förstöra flygplan ubåtar och fartyg på deras baser. Därför har angriparen utvecklat system som kan lösa för att lösa dessa uppgifter. Det viktigaste marina systemet för den här typen av uppgifter är miniubåtar och dykarfarkoster. De transporterar spetznazgrupper som löser sabotageuppgifter. Exempelvis att slå ut våra flygstridskrafter, dessas beväpning liksom drivmedelsförråd i anslutning till våra flygbaser. Försvarsmakten har goda kunskaper om detta hot. Vad görs från vår sida som kan hota dessa fientliga stridskrafter?

De stridskrafter som kan utgöra ett allvarligt hot mot miniubåtar och dykarfarkoster är fartygs-, helikopter- och amfibieförband. Vad vi behöver är korvetter, ubåtar, minjaktfartyg, helikopterförband med spaningsutrustningar inklusive vapen av olika slag. Vi har en amfibiebataljon som är utbildad och utrustad för strid i skärgård. De kan bekämpa spetznaz grupper som gömmer sig på öar och på fastlandet.

Situationen kan avsevärt förbättras på kort sikt. Vi har f n fem Visbykorvetter, fyra Göteborgskorvetter varav två ska moderniseras och två ligger i något slags malpåse. Vi har sju minjaktfartyg varav två ligger i malpåse. Vi har nio helikoptrar typ 14 som kan nyttjas för ubåtsjaktverksamhet men de bär inte vapen. Man kan på goda grunder anta att en ubåtschef på en miniubåt eller chefspiloten på en dykarfarkost fruktar vapeninsatser. Under ubåtsjakten på 70- och 80-talen hade helikopter 4 såväl sjunkbomber som trådstyrda torpeder. Ytfartygen hade ELMA- kastare som kunde avfyra ELMA-granater i salvor. En granat räckte för att slå hål i ett ubåtsskrov så att denna började sjunka. Om ubåtschefen med besättning ville överleva var han tvungen att blåsa tankarna och inta ytläge och ge upp.

Helikoptrarna behöver vapen i form av trådstyrda torpeder. Korvetter och minjaktfartyg behöver ELMA-kastare. Våra ubåtar behöver moderna ubåtsjakttorpeder som är mindre känsliga för undervattensmotmedel.

Dessutom kan ytterligare två korvetter och två minjaktfartyg moderniseras. Då får vi inom kort nio ytstridsfartyg och sju minjaktfartyg.

MEN DET STORA BEKYMRET ÄR ATT DET INTE FINNS NÅGRA NYBYGGNADSPLANER FÖR NYA YTSTRIDSFARTYG.

För detta bär regering, politikerna i den senaste försvarsuppgörelsen samt försvarsledningen ansvaret.

De har enligt min mening misskött sitt arbete och felavväger den kommande försvarsmakten. Vi bygger, likaledes enligt min mening, försvaret för det hot från Sovjet som vi ansåg troligt under det kalla kriget, nämligen invasion från havet och från norra landgränsen. Alltså det föregående kriget.

 
Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.