≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

Referat och egna tankar efter ett vittnesseminarium
av Helge Löfstedt

I MITTEN AV januari år 2012 genomfördes ett intressant vittnesseminarium vid Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola i Flemingsberg, söder om Stockholm. Syftet med seminariet var att låta fyra personer med tidigare framträdande befattningar framföra tankar kring sina insatser i samband med den mycket kraftiga förändring av försvaret som genomfördes kring år 2000.

De fyra personerna var: Björn von Sydow (s), försvarsminister 1997–2002; Anders Svärd (c), ledamot i Försvarsutskottet 1994–1998 och från 1998 ledamot av försvarsberedningen under ett antal år; Owe Wiktorin, överbefälhavare 1994–2000 samt Johan Kihl, chef för Högkvarteret 2002–2004 och dessförinnan inflytelserik på flera befattningar i eller omedelbart under Försvarsmaktens ledning. Seminarieledare var Fredrik Eriksson högskolelektor vid Södertörns högskola samt Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan i Stockholm. I praktiken kom seminariet att avhandla åren 1995 till 2004. Rubriken på seminariet var utmanande nog: ”Förnyelse eller Förfall”.

Försvarets politiska och militära ledning

Det livligaste tankeutbytet under seminariet kom att ägnas åt organisationen av försvarets politiska och militära ledning. Meningsutbytet inleddes med att Anders Svärd redovisade sin åsikt att strategienheten borde föras över till försvarsdepartementet. Strategienheten är den enhet inom Försvarsmaktens centrala ledning som arbetar med långsiktig utveckling av försvarets struktur och som har väsentligt ansvar för underlag som lämnas till den politiska ledningen i samband med fleråriga politiska försvarsbeslut. Johan Kihl anslöt sig senare till tanken att föra strategienheten till departementet.

Ove Wiktorin replikerade att förslag av detta slag med största sannolikhet inom Försvarsmakten kommer att mötas av reaktioner typ ”not invented here”. Även Björn von Sydow var tveksam till denna tanke. Båda förordade ett arbetssätt med gemensamma arbetsgrupper och hänvisade till goda erfarenheter under sin gemensamma tid i respektive ämbete. Anders Svärd var tveksam till omfattande bruk av sådana gemensamma arbetsgrupper med motivet att det är angeläget med en tydlig fördelning av ansvar i sammanhanget.

Min kommentar är här att Svärds invändning säkerligen delas av flera ekonomikunniga. Ett allmänt bruk av blandade arbetsgrupper gör det omöjligt att se var det övergripande ansvaret ligger. Statsmakterna, regering och riksdag måste ta ansvar för de övergripande besluten. Myndigheten måste ta ansvar för beslut som delegerats till myndighetsnivå. Möjligheterna att utkräva ansvar utgör en väsentlig del av en ordnad och effektiv förvaltning.

En lösning med tydlig arbetsuppdelning mellan försvarsdepartementet och Försvarsmakten måste utformas. En sådan lösning måste utgå från verkligheten som den ser ut. Arbetet inom både försvarsdepartementet och Försvarsmaktens högkvarter är präglade av arbetsmiljön i en hög stab. D v s med krav på snabba underlag, hård policystyrning och kraftig personalrotation. Detta försvårar kraftigt djupare kompetensuppbyggnad. Andra försvårande omständigheter är att arbetet oftast kringskärs beroende på vad den aktuella ledningen anser lämpligt samt att det kunskapsunderlag som trots detta utvecklas bara granskas och debatteras i en sluten krets.

Den rimliga lösningen är att i likhet med andra samhällssektorer inrätta en oberoende enhet för forskning kring försvarspolitiska frågor: d v s utformning av försvarsstruktur med hänsyn till ekonomiska och politiska begränsningar och där man på ett normalt vetenskapligt sätt följer med den internationella debatten inom relevanta områden. En sådan enhet kan arbeta fram forskningsrapporter som försvarsdepartementet, försvarsutskottet, myndigheter och även en intresserad allmänhet kan ta del av. Med en samlad information som då kan blir betydligt rikare än vad som nu är fallet utarbetar försvarsdepartementet planeringsdirektiv och Försvarsmakten utarbetar planeringsunderlag som sedan statsmakterna granskar osv.

Problemuppfattning

Seminariet inleddes med att de fyra vittnena redogjorde för om de i efterhand anser sig ha haft rimlig problemuppfattning avseende såväl det säkerhetspolitiska läget som Försvarsmaktens strukturella och ekonomiska läge.

Det framgick att alla fyra hade i stort likartad uppfattning om de problem som försvaret stod inför under senare halvan av 1990-talet. Man såg de stora osäkerheterna efter upplösningen av Warszawapakten samtidigt som det på politisk nivå fanns förhoppningar om att kunna spara på försvarsanslagen. Politikerna kände till den militära uppfattningen om svårigheter att upprätthålla den tekniska moderniteten. I försvarsutskottet och försvarsberedningen hade Anders Swärd redan tidigt deltagit i diskussioner om behovet att minska organisationen för att minska det stora tekniska ersättningsbehovet. Han och hans politiska kollegor hade dock stött på starkt motstånd inom sina politiska partier. Det kommunalpolitiska komplexet motsatte sig starkt de flesta försök till nedläggningar. Till detta kan jag lägga kommentaren att så småningom blev opinionen mogen och de mycket stora neddragningarna som kom under en tioårsperiod kring millennieskiftet kunde genomföras med måttligt motstånd.

Det framkom heller ingen oenighet om att nationellt försvar fortfarande var en viktig uppgift för Försvarsmakten. Detta även om anspråken på deltagande i internationella operationer höjdes redan tidigt på 1990-talet. Den nedprioritering av nationellt försvar som skedde några år in på 2000-talet, var ett verk av nästa generation av politiska och militära aktörer. Man fick också intrycket att alla fyra vittnen hade varit tveksamma till denna.

Sänkta försvarsanslag

Under seminariets gavs flera exempel på positionerandet i budgetspelet mellan Försvarsmakten och försvarets politiska ledning. Både Wiktorin och Kihl framförde vid flera tillfällen, åsikten att den politiska ledningen inte tog sitt ansvar när man vidtog åtgärder som i praktiken ledde till sänkta försvarsanslag. De ansåg också att det var svårt för Försvarsmakten att planera mot en otydlig säkerhetspolitisk inriktning. Tydligt framförde Anders Svärd rakt motsatt åsikt, nämligen att man på politisk nivå gjorde säkerhetspolitiska överväganden. Detta blev för mig en uppvisning av klassiska verbala turer i något som kan uppfattas som en regndans kring försvarets anslag. Politiker är rädda för att komma med uttalanden som är så tydliga att de kan användas som argument för höjning av försvarsanslaget och då till en oacceptabel nivå. Ledande företrädare för Försvarsmakten kräver tydliga och preciserade uppgiftsformuleringar för att kunna göra precis det som politikerna är rädda för. Det hela blir då en skenfäktning.

Avseende försvarets anslagsutveckling menade von Sydow som något slags replik på Wiktorins klagan att urholkningen av försvarsanslaget var måttlig. Detta må vara sant om man inskränker sig till den intrikata sifferexercis som används när det gäller försvarets priskompensation. Jag vill dock hänvisa till de flesta ekonomer som anser att en samhällssektors andel av den samlade samhällsekonomin, d v s andel av BNP, utgör den bästa måttstocken i sammanhanget. Enligt underlag i Military Balance sjönk svenska försvarets andel av BNP från 2,2 % år 2000 till 1,3 % år 2010. Det var då en kraftigare sänkning än under föregående tidsperiod. Företrädare från de flesta sektorerna av samhällsekonomin skulle också anse en motsvarande sänkning som den försvaret fick uppleva som mycket kraftig. Å andra sidan var motsvarande minskningar efter det kalla krigets upphörande vad flera försvarsmakter i omvärlden fick finna sig i.

En intressant fråga är hur de politiska och militära ledningarna lyckades hantera så pass stora neddragningar. Lyckades man förnya Försvarsmakten eller blev det mest förfall? För att få ett svar på frågan, forska vidare. Mitt intryck är tills vidare att den försvarsekonomiska verkningsgraden försämrades genom de åtgärder som vidtogs. D v s Sverige fick allt mindre försvar och dito operativ förmåga inte bara absolut sett utan också i förhållande till de medel som avdelades. Detta beroende på att materiel anskaffades och personal utbildade med delvis andra syften än att åstadkomma förband med god operativ förmåga. Befintlig materiel byttes i högre takt än vad man gjorde i omvärlden. Värnpliktiga nyttjades efter grundutbildning under allt kortare tid i förband med operativ förmåga. När verksamhetens minskade förmådde Försvarsmakten inte genomföra en proportionerlig minskning av antalet anställda.

Materiell förnyelse

Både utfrågare och de fyra utfrågade var som framgår av inledningen inne på att försvaret var i behov av teknisk förnyelse och att detta behov utgjorde en väsentlig bakgrund för de beslut som fattades kring millennieskiftet. Både Wiktorin och Kihl angav att en snabb teknisk utveckling skapade utmaningar när man vill att det svenska försvaret skulle moderniseras materiellt. Den då rådande gynnsamma säkerhetspolitiska situationen ansåg de då utgöra ett ”möjligheternas fönster”. Man hade en tioårsperiod (kallad tio års time out i den interna jargongen) under vilken man kunde ta tillvara den tekniska utvecklingen och kraftigt modernisera Försvarsmakten.

Ovanstående är välbekant för den som är insatt i skeendet under den aktuella tiden. Jag noterade dock två uttalanden som intressanta nyheter. Det ena var von Sydows konstaterade att han såg sig ha fått en tydlig politisk uppgift nämligen att stödja försäljningen av JAS. Det andra var Kihls uttalande att han upplevde en ohelig allians mellan FMV och industrin. Båda uttalanden leder rimligen till slutsatsen att det inte bara var omsorgen om utvecklingen av försvarets operativa förmåga som styrde den politiska och militära försvarsledningens agerande. Industripolitik och tekniskt egenintresse finns också med i bilden. Det reella problemet i sammanhanget är således att balansera industripolitik och tekniskt egenintresse med det som borde vara överordnat d v s utvecklingen av försvarets operativa förmåga.

När man betraktar fakta kommer en annan bild fram än den allmänt kända. Den internationella debatten var bredare än vad som var allmänt känt i de svenska fackkretsarna. Där fanns i utlandet röster som t ex varnade för oproportionerliga satsningar på farkoster och vapenbärare, d v s stridsvagnar, örlogsfartyg och flygplan. Vidare hade (och har fortfarande) all länder materiel av varierande modernitet i sina arsenaler. Det är svårt att finna något land som endast har toppmodern materiel. Det som ibland ironiskt kallas ”bristavvägning” är inte bara vanligt förekommande utan dominerande.

Länder som betraktades som föredömen hade (och har) kombinerade försvarsstrukturer med äldre, halvmodern och toppmodern materiel. Det väsentliga var (och är) helheten. Detta samtidigt som de internationella vapentidskrifterna ägnade oproportionerligt stort utrymme åt den toppmoderna materielen. Många länder hade ett kritiskt förhållningssätt till den information som fanns i dessa tidskrifter och reducerade sina planer på materialanskaffning när det kalla kriget upphört. Man visade förmåga att välja bland de budskap som förmedlades av vapentidskrifterna.

Motiv för många nedläggningar av befintliga svenska militära system synes också ha varit behov av att bereda plats för leveranser av materiel som tidigare beslutats. Det innebar att materiel som avfördes ur organisationen många gånger nyligen hade moderniserats och hade både prestanda och modernitet i övrigt vars motsvarigheter i omvärlden bedömdes användbar och fortfarande (10–15 år senare) gör så. I den svenska försvarsmakten skapades på så sätt luckor i operativ förmåga trots att materielutgifterna var högre än i de flesta eller kanske alla andra länder.

Vad jag hade hoppats på var flera självkritiska reflexioner kring vad det blev av den tekniska moderniseringen. Vad blev det av ”Nätverksbaserat försvar”? Blev förnyelse begränsad till redan befintliga delar av Försvarsmakten på bekostnad av mer angelägen strukturell förnyelse? Kritiker hävdar att utfasning av materiel präglades av ”fort och fel”. Kan det, åtminstone i efterhand, sägas ligga något i denna karakteristik? Vidare efterlyser jag några reflexioner om de luckor i sammansatta operativa försvarssystem som ännu består och som var följden av ”tio års time out”. Blev inslaget av industripolitik och tekniskt särintresse så stort att förnyelsen blev ihålig och att resultatet blev förfall med avseende på operativ förmåga? Här är det således angeläget med fördjupning.

Synen på värnplikt

Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet reducerades värnpliktsuttaget i hög grad genom att färre värnpliktiga inkallades till grundutbildning. På detta sätt förbereddes också övergång till ett nytt system med anställd personal. Till bakgrunden hör då att olika syn på värnplikt och dess tillämpning under flera decennier har varit ett väsentligt inslag i den svenska försvarsdebatten. Under en kort tid gjordes också försök med avkortad värnplikt – syftet var då att spara medel på värnpliktsutbildningen för att kunna öka satsningarna på framför allt armémateriel.

Både von Sydow och, mera förvånande, Wiktorin beklagade att försöken med avkortat utbildning av värnpliktiga för direktplacering i hemvärnet avbröts. Även Wiktorin såg således fördelar med värnplikten, nämligen att försvaret därigenom fick tillgång till kvalitativt lämpad personal.

Svärd försvarade det nya personalförsörjningssystemet med anställda i stället för värnpliktiga. Det politiskt-moraliska problemet med värnplikten är att man straffade några som inte ställde upp till värnpliktstjänstgöring medan andra som vill göra värnplikt inte fick. Denna inkonsekvens innebar att den inre trovärdigheten blev lidande.

Även Kihl kom med, visserligen indirekt men dock, försvar för det nya personalsystemet. Han ansåg att den svenska värnplikten under kalla kriget, d v s före 1990, var unik. Här frågar jag mig vad han menar. Det stämmer inte med vad som kunde observeras. Visserligen hade Storbritannien, USA och flera andra engelskspråkiga länder anställda soldater, men i det kontinentala Europa hade det överväldigande flertalet länder värnplikt. Våra närmaste grannar, Danmark, Finland och Norge, bibehåller också fortfarande någon form av värnplikt.

Däremot är det lätt att se att redan tidigt under 1990-talet många andra länder lämnade värnplikten och övergick till anställd personal. Den yttre trovärdigheten i det svenska värnpliktssystemet började således successivt försvagats efter att det kalla kriget upphört.

Den försvarsekonomiska verkningsgraden försämrades också genom att Försvarsmakten inte förmådde minska sin anställda personal i takt med att verksamheten minskade. Utbildning av värnpliktiga, övningar med förband och operativ stabsverksamhet minskade i snabb takt och det uppstod ett överskott av militär personal.

Sammantaget var det ett intressant seminarium som väcker önskan att gå vidare mot fördjupad analys. Då är det angeläget med systematiska genomgångar för att peka ut vad som var tydlig förnyelse med avseende på operativ förmåga och vilka luckor i operativ förmåga som de facto skapades av ”tio års time out”. De lärdomar som på så sätt kan vinnas är av betydelse för framtiden.

Referenten är tidigare överingenjör vid FOI och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.