≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Av Stefan Forss, kallad ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin

(Stefan Forss är filosofie doktor i fysik och docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors. Han har bland annat koordinerat den uppmärksammade rapporten om rysk militär förmågeutveckling som släpptes 2011, och även författat möjligen den första öppna tekniska rapporten om Iskandersystemet. – Red anm)

…………………………………………………………………………………………………………………………

”The power to hurt can be counted among the most impressive attributes of military force. …The power to hurt is bargaining power. To exploit it is diplomacy – vicious diplomacy, but diplomacy. …it is not the pain and damage itself but its influence on somebody’s behaviour that matters.”
Thomas C. Schelling (From Arms and Influence, Chapter 1, New Haven, Yale University Press, 1966)

Finland och Sverige genomför som bäst omfattande försvarsreformer, vilka i slutändan dikterats av starkt vikande försvarsanslag i ett alltmer trängt ekonomiskt läge. Den svenska reformen är klart mer radikal än den finländska, som ännu håller fast vid traditionella grundbultar, d v s allmän värnplikt, territorialförsvar och allianfrihet. Den finska nya försvarsorganisationen skall vara genomförd före utgången av 2014.

Från finska försvarsmaktens håll har det klargjorts att det rådande upplägget, som alltjämt har starkt stöd bland medborgarna, kan komma att förändras i grunden ifall staten inte fr o m 2015 börjar anslå successivt högre anslag. I riksdagen har en parlamentarisk kommitté börjat utreda just den frågan.

Man skall dock ha klart för sig att de stora geopolitiska förändringarna och den ekonomiska krisen som drabbar Europa hårt, har inte haft någon tydlig inverkan på beslutsfattarna eller allmänna opinionen rörande behovet att stärka försvaret. Försvarsfrågan har även i Finland karaktären av särintresse. Riksdagsledamöterna begriper att det är andra frågor än försvaret som deras väljare prioriterar. De tänker säkert i samma banor som tidigare statsministern Esko Aho, som nyss gjorde följande sammanfattning (Hbl, 24/10): ”Vår levnadsstandard stiger inte längre och bruttonationalprodukten ligger kvar på 2006 års nivå. Välfärden är hotad men få finländare inser hur allvarligt läget är. Situationen är värre i dag än under lågkonjunkturen i början av 1990-talet, varnar Aho.”

Under dylika förhållanden kommer kassakistan att hållas praktiskt taget sluten och försvaret får svälta. I stället kommer politikerna att försöka slinka undan ansvaret genom att upprepa tomma slagord. Ännu för några år sedan läxade finska riksdagsmän upp sina svenska kolleger med argument som byggde på Finlands enastående försvarslösning och landets starka och ”trovärdiga försvar”.

För finska försvarstjänstemän och observatörer var detta oerhört pinsamt. Här hade det varit plats för svenskarna att lämna artigheten och diplomatin åt sidan och säga ifrån. En tidigare hög tjänsteman på försvarsministeriet beklagade faktiskt internt att den finska försvarsinformationen (läs propagandan) varit alltför framgångsrik. Nu skördar vi det som vi själva sått.

För Finland var det starka svenska försvaret under kalla kriget ett kritiskt viktigt ryggstöd. Förlusten av det oroar finländarna mycket. De insiktsfulla i Sverige kanske redan i dag känner en viss oro över att Finland som militär buffert inte håller måttet, kanske borde Sverige i sin försvarsplanering rentav utgå ifrån att det inte finns någon vänligt sinnad buffert i öst. Då vore man åtminstone på säkra sidan.

Sveriges försvarsminister Enström påpekade under debatten om en veckas försvaret i SvD att de nordiska grannarna är på ungefär samma nivå som Sverige visavi försvarsförmågan. Den nyktra markeringen har kanske inte noterats tillräckligt i Finland, där mantrat om det trovärdiga försvaret inte längre är gångbart. Det måste komma något nytt i stället.

Natomedlemskap kunde vara en lösning, men motståndet mot det har länge varit stort bland finska folket. Medlemskapet är över huvud taget inte aktuellt under nuvarande regeringsperiod. Utrikesminister Tuomioja (s), en kompakt Natomotståndare, deklarerade för en tid sedan att det inte är aktuellt ens under nästa regeringsperiod. Han kan mycket väl få rätt, även om det i dagsläget är osäkert om hans parti ens är med i nästa regering. President Niinistö som leder utrikespolitiken tycker det är bekvämt att sitta gränsle över staketet. Han har kritiserats för denna ståndpunkt; i en krissituation är det ingalunda självklart att Finland skulle beviljas medlemskap i brådskande ordning. En långt mer politiskt attraktiv försvarslösning för Finland vore då nordisk. Den skulle bygga på en successiv utveckling av det nordiska försvarssamarbetet.

Dessvärre är de för politikerna acceptabla ’lösningarna’ billiga på mer än ett sätt, eftersom man absolut inte vill att det ska medföra sådana tunga kostnader som utveckling av verklig försvarsförmåga innebär.

Finlands ÖB general Ari Puheloinen gav Helsingin Sanomat en för finska förhållanden frispråkig intervju den 19/10. Han anser att Finland behöver en 230 000 man stark krigstida armé oberoende om Finland är alliansfritt eller anslutet till Nato. Lägre än så kan reserven enligt Puheloinen inte skäras ned, ifall man vill hålla fast vid försvarsmaktens primära uppgift att försvara hela landet. Skulle man klara det med en yrkesarmé, undrade HS-redaktören?

”Den kostar ca 9 miljarder euro om året enbart i personalkostnader”, svarade Puheloinen. ”Vi har gjort beräkningar, inte bedömningar utan beräkningar.”

Nästa års budget är 2,3 miljarder euro och den krymper ännu med tio procent 2015. ”Vi måste vara måna om att inte på något sätt bli föremål för spekulation om hur Finland förmår hantera sin säkerhet, alliansfritt eller som allianspartner”, sade Puheloinen.

Natomedlemskapet räddar inte försvarsbudgeten, menar generalen. Han erinrar om att det i fjolårets säkerhetspolitiska redogörelse krävs, att det inte får uppstå hinder för en alliansanslutning. ”Men hur inverkar det på alliansalternativet om försvarsmakten utifrån sin materiella situation inte förmår fylla sina uppgifter? Idén är ju inte att det internationella samfundet ska ta på sig bördan att sköta ett annat lands försvar inom en allians, utan den ska ha en stödjande roll. Detta är särskilt fallet om det rör sig om ett rikt land likt Finland.”

Puheloinen kommenterade även Natos framtid:
”Efter Afghanistan finns det i Nato föga intresse för deltagande i stora krishanteringsuppgifter. En nyorientering är på gång och Nato understryker betydelsen av artikel 5 d v s försvaret av det egna territoriet. Det syns i beredskapsplaneringen för de baltiska staterna och Polen.”

Puheloinen tror att militärövningarna i Nordeuropa och i Östersjöområdet kommer att öka. ”Åtminstone skulle jag inte förvånas ifall det går så”. Övningsverksamheten visar en ökande trend. Han tillade: ”Det råder fortfarande en konstellation Nato-Ryssland, Ryssland-Nato i Europa, fastän man trodde annat på 1990-talet. Man kan inte tala om motsatsförhållande, men intressena sammanfaller illa.”

”I Ryssland ser man en ökning i militär förmåga och aktivitet”, säger generalen. ”Ett exempel på det är det för två år sedan publicerade materielanskaffningsprogrammet vars storlek är 550 miljarder euro under detta decennium. Även om det förverkligas bara delvis, rör det sig om en betydande satsning. … Med andra ord är en på båda sidor klar förändringsprocess på gång. Man kan ha olika åsikter om hur snabbt och effektivt detta sker, men riktningen är klar.”

Puheloinen kommenterade kort även det nordiska försvarssamarbetet: ”Det kräver tålamod. Det viktigaste är att samarbetet är flexibelt.”

Den kända, inflytelserika ryska påverkaren, prof. Sergej Karaganov talade den 23/10 om ”Russia in World Affairs” vid öppningssessionen av Alexanderinstitutets årliga Rysslandsseminarium i Helsingfors. Han underströk att där Sovjet en gång var en renodlad militär stormakt har Ryssland på den globala arenan blivit en lika renodlad utrikespolitisk stormakt, som spelar en långt större roll än vad BNP och andra parametrar skulle förutsätta.

Samtidigt är det skäl att komma ihåg att den ryska mentalitetens ”dna” är cementerad sedan Peter den store. Han nämnde även bruket av militärt våld i historiskt perspektiv i termer som jag tolkade som själva grunden för deras ‘motanfallsdoktrin’. Ryssland har alltid vunnit sina stora krig (avsåg säkert Karl XII, Napoleon, Hitler). Det sitter i ryssarnas gener att vara främmande för utländska impulser och de har en alldeles särskild misstro mot väst (EU och framför allt USA), även invasionshotet känns närvarande.

Europa är en kontinent på tillbakagång som dessutom har förlorat sin kultur. Så som jag förstod Karaganov, menade han att integrationen kommit av sig och att nationalstaternas betydelse åter är på uppgång. Att det blev ett stopp för Natos östutvidgning är heller inte resultatet av diplomati eller akademiska forskares insatser, utan en följd av att Ryssland med bestämdhet brukade sin järnnäve. (I sin berömda artikel ‘An iron fist to keep NATO expansion at bay’ i januari 2011 sa han ju också att Europa är naket och försvarslöst utan amerikanerna, eftersom det ju inte finns några försvarsmakter där, kanske med undantag för Britannien.)

Det primära ryska säkerhetsintresset ligger i forna Sovjetunionen. Anmärkningsvärt nog gjorde han INTE något undantag för de baltiska staterna, vilket ju var lika väntat som potentiellt olycksbådande. Något tvetydigt tog han också upp frågan om ‘responsibility to protect’, som han ansåg kunna ha direkt kontraproduktiva drag. Men Ryssland har ju definitivt förklarat sig ha rätten, även laglig rätt enligt rysk lag, att försvara ryska medborgares rättigheter utomlands. Det drar Finland rakt in i den ryska intressesfären.

Sammanfattningsvis konstaterade Karaganov, att utvecklingen för rysk del gått oväntat bra efter 1990-talets kaos. ‘So far, so good’, var hans slutbedömning om hur rysk utrikespolitik lyckats under Putin. Underförstått är att ytterligare framgångar är att vänta.

Man kan nog med skäl undra om inte Ryssland nu gör bedömningen att Europas försvar störtar och att även USA inte längre är som förr. Det har öppnat ett gyllene tillfälle för Ryssland. Ett målmedvetet genomdrivande av militärreformen och rustningsprogrammet kan i slutändan ge stor utdelning till rimlig risk.

Även i Norden och närområdet är problemen stora och tyvärr behandlas de ofta på ren nationell basis. Insikten om att det också finns betydande möjligheter om man ser till helhetsbilden, verkar saknas. Det behövs både ledarskap och visioner som sträcker sig långt utöver snäva nationella intressen. I slutändan måste det även till fasta politiska utfästelser. Utan sådana anser man åtminstone i Finland att hela det nordiska samarbetsupplägget är oseriöst. Nordic Security Dialogue tillsammans med USA är ett nytt verktyg som bör användas ansvarsfullt och kreativt. Att Norge och Danmark är villiga att delta här, alltså utanför Natos ram, är en anmärkningsvärd ny vändning. I bakgrunden kan man ana sig till att framtida utmaningar kommer att hanteras än mer i formatet koalitioner av villiga.

I svensk debatt har Gotland fått en pregnant roll. Nu senast har Johan Wiktorin kommenterat Gotlandproblematiken förtjänstfullt.

Överstelöjtnant Stig Rydell och jag gjorde det i KKrVAHT (Nr 4, s. 99, 2012) som följer:
”Gotlands strategiska sårbarhet har ökat då Ryssland förstärker sina militära förmågor i Kaliningrad och området kring St. Petersburg. Om de nordiska flygvapnen skulle öva på Gotland och i dess omgivning vore det en stark signal om att ön fortsättningsvis är viktig för Sverige, för oss och de baltiska länderna och att man avser att försvara den.”

Ett kompani stridsvagnar i lager är naturligtvis en start, men bara en start. Gotland bör inte få bli ett nytt Åland; man kan lätt instämma med de sunda observatörer som anser att ön måste kunna försvaras trovärdigt. Därtill tillkommer att nya vassa ryska vapensystemen, såsom Iskander, kräver motmedel. Ett potent nytt vapensystem är israeliska missilförsvarsroboten David’s Sling. Endast vapen av den kalibern kan skydda viktiga installationer, flygbaser etc.

Det nordiska försvarssamarbetet har särskilt på flygvapenområdet redan lett till goda resultat. Nu vore det önskvärt att utvidga det markant även till de övriga vapengrenarna, särskilt armén. Man borde långsiktigt kunna skapa förnuftiga varaktiga strukturer, kanske någon gemensam utbildnings- och övningscentral uppe i norr.

Helt visst finns det sådana som anser att samarbetsmöjligheterna även har sin begränsning för att man inte vill antagonisera utan inkludera Ryssland. Nato självt har agerat utifrån denna premiss. Ryssland har ofta varit inbjudet till olika övningar i vårt närområde, men inte reagerat på annat sätt än att man sänt spaningsenheter att övervaka övningarna. Ryssland inbjuds säkert även i fortsättningen, men man kan inte ge landet vetorätt. Vi måste själva bestämma vad vi vill och kan göra tillsammans. ”A man’s got to do what a man’s got to do.”

Comments on this entry are closed.

  • Det borde det vara en väckarklocka att Sveriges och Finlands försvarspolitik jämförs med illegala aggressionskrig och terrorism. Det skedde den 3 november i en artikel skriven av den ryske kommentatorn John Robles på websidan Rysslands röst: ”USA/NATO fortsätter sina försök att flytta fram sina intressen med styrkeförmågor och militarisera tidigare neutrala och fredliga länder och regioner som t.ex. de skandinaviska länderna och t.o.m. Arktis. USA/NATO:s försök att flytta in i Arktis är en tydlig strategi att skaffa sig resurser och territorium genom styrkeförmåga. Något som är lika illegalt som deras aggressionskrig och Bushdoktrinens preventiva krig.”

    Sveriges och Finlands ändrade neutralitetspolitik och allt närmare samarbete med Nato har blivit en av utgångspunkterna för varför Ryssland har gjort en stark markering att sluta söka vädja till Nato om samarbete. Det ingår i en rad punkter om hur Nato flyttar fram sina militära styrkor, inklusive Natos robotsköld som snabbt kan omvandlas till en del av Natos strategi att övermanna de ryska kärnvapenstyrkorna. Det jämfördes också direkt med Saudiarabiens hot att störa den kommande olympiaden i Ryssland med islamistiska terrordåd. Detta är ett hot som åtminstone ryssarna ser som aktiverat, sedan de anglosaudiska islamska terroristerna genomfört ett bombdåd mot en buss i den för ryska försvaret symboliska staden Stalingrad, numera Volgograd.

    Enligt Rysslands röst är detta några av utgångspunkterna till att president Putin bestämde sig för att i tysthet att lägga ned den arbetsgrupp med deltagande från flera av ryska regeringens ministerier med uppgift att söka samarbete med Nato. I stället har Ryssland bestämt sig att förlita sig på sin militära förmåga och börja tala klarspråk.

    Samma slutsats har tydligen även Kina dragit, vilket framgick av deras beslut att den 28 oktober för första gången berätta om sina strategiska ubåtar och deras förmåga att med kärnvapen kunna angripa den amerikanska Västkustens befolkningscentra, samtidigt som de landbaserade kinesiska robotarna över nordpolen kan nå den amerikanska Östkustens städer.

    Både Ryssland och Kina känner sig uppenbarligen så hotade att de varnar för att de tänker försvara sig. Den svenska politiken att alltmer lämna den gamla neutraliteten har därmed slagit fullständigt bakut och bidragit till att drastiskt öka krigshotet till randen av ett kärnvapenkrig.

    Läs Robles artikel på engelska: http://voiceofrussia.com/2013_11_03/President-Putin-ends-Russia-NATO-ABM-cooperation-0148/
    http://www.globaltimes.cn/content/820840.shtml#.Unj3dFP9ypq
    http://english.peopledaily.com.cn/90786/8443017.html
    http://larouchepac.com/node/28756
    http://www.larouche.se/node/3589