≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Robin Häggblom

Flottilj 2020, projekt för utvecklande av den strategiska kapaciteten. Foto: Finska Försvarsministeriet.

Flottilj 2020, projekt för utvecklande av den strategiska kapaciteten. Foto: Finska Försvarsministeriet.

Den svenska Flottan behöver fler ytstridsenheter, och det snabbt! Det här är ett återkommande budskap från såväl Marinchefen, konteramiral Nykvist som ett antal försvarsdebattörer. Den aktuella lösningen för nyproduktion är en modifierad Visby-klass, Visby 2.0, som är längre, har bättre sjöegenskaper, ersätter de bränsleslukande gasturbinerna med dieselmotorer, och inte minst utrustas med luftvärnsrobotar.

“Sakta i backarna!”, ropar vän av Finskt-Svenskt försvarssamarbete. “Visby 2.0 är fortfarande en renodlad pappersprodukt, om vi ska växa snabbt ska vi titta österut på den finska Pohjanmaa-klassen.” Förslaget är inte nytt, och förtjänar utan tvekan att ses på. Den finska projekteringen har hunnit längre än Visby 2.0, och den första Pohjanmaa-korvetten sjösätts 2024. Fartygens storlek har ifrågasatts, men de placerar sig storleksmässigt ganska precis mitt emellan den tyska K130-klassen och de ryska Steregusjtjij-klass korvetterna, två moderna fartygsklasser som visat sig lämpade för Östersjön. Att gå ner i mindre storlekar leder snabbt till antingen sämre sjöegenskaper och/eller att man blir tvungen att ge avkall på uthållighet eller förmåga till strid i alla tre dimensioner. Det senare är ett särskilt stort problem för de finska robotbåtarna som inte kunnat optimeras för både ubåtsjakt och luftförsvar samtidigt. En skrovlängd på 90+ meter ger kraftigt ökad flexibilitet, och gör att den finska Marinen får en strategisk roll då de kan påverka slagfältet i landets södra delar på ett helt nytt sätt.

Mycket uppmärksamhet har också skiftet från aluminium till stålskrov fått, och epitetet “isbrytare” har använts. Det är missvisande, korvetterna kommer att byggas till en standard som motsvarar den civila isklass 1A, vilket medger gång under svåra isförhållande på Östersjön, vid behov assisterade av isbrytare. Det är det vad många fraktfartyg som trafikerar norra Östersjön är klassade som. Det är svårt att se förmågan att operera under svåra isförhållande som något negativt ur svensk synvinkel. Betydelsen av minvapnet lyftes av chefen för 4 sjöstridsflottiljen så sent som 30 januari, och förmågan att lägga betydande minfält med relativt snabbgående enheter som inte behöver eskort av de fåtaliga korvetterna är knappast heller en nackdel även om det inte kravställts på Visby 2.0. Stora mindäck erbjuder dessutom en viss flexibilitet att nyttjas för andra uppgifter om minering inte är aktuell, det handlar ju i praktiken om stora öppna rum inne i skrovet.

Ur en Finländskt-Svenskt perspektiv är det naturligt att om båda flottorna opererar samma fartygsklass skulle det förenkla vissa aspekter. Samtidigt ska inte fördelarna överdrivas.  Den finska skärgården är grund och korvetterna är antagligen mer grundgående är vad som krävs för svenska vatten. Det är å andra sidan knappast till skada, även om skrovformen kanske inte är så optimerad som den kunde vara om större djupgående tillåtits.

Det stora frågetecknet för tillfället är om Saabs 9LV kommer att vara hjärtat i fartygens stridsledningssytem eller inte? Det är svårt att se att en svensk order av Pohjanmaa inte skulle förutsätta 9LV och Robot 15, i tillägg till ett antal andra “försvenskningskrav”. Hur stora förändringar är och vad de skulle kosta är svårt att bedöma i nuläget, men några direkta kopior skulle båtarna knappast vara. En bra jämförelse är antagligen fregatterna i det fransk/italienska FREMM-projektet, som också har ett mycket gott rykte när det kommer till europeiska samprojekt. Och visst skulle en gemensam eskader med systrar ur Pohjanmaa- (Österbotten) och Västerbotten(?)-klasserna vara en stark signal till omvärlden.

I grunden finns ett stort problem. Sverige har korvetter men saknar robotbåtar, Finland har robotbåtar men saknar (ännu) korvetter. I dagsläget står båda flottorna inför utmaningen med snäva budgetar och begränsningar när det kommer till personalförsörjning. För att kunna hålla antalet enheter på en acceptabel nivå krävs det avvägningar, och ett naturligt sätt är att skapa en “high-low”-mix med ett antal mer avancerade (och dyrare) plattformar uppbackade av ett större antal mindre och enklare fartyg. För Finland är det nu dags att köpa stora enheter, för Sverige är det lättare korvetter som faller för åldersstrecket. Ett annat faktum är att även om Pohjanmaa är planerade med reducerad signatur är de inte de till samma grad som Visby, då den mycket höga nivån på Visby kommer med en rejält tilltagen prislapp. Det är inte svårt att tänka sig scenarion där en mixad Visby/Pohjanmaa-eskader har svårt att fullt ut utnyttja Visbys smygförmåga på ett sätt som en Visby/Visby 2.0-eskader inte har några problem med. Den svenska Flottan har målmedvetet under de senaste decennierna strävat efter att själv bestämma när de syns och inte syns, Pohjanmaa skulle markera ett avsteg från den linjen.

I slutändan handlar mycket om politisk vilja. Om svenska politiker beslutar att flottan ska växa här och nu ligger Pohjanmaa bra till. Samma gäller om det politiskt anses värdefullt att markera samarbete med Finland, eller om det plötsligt krävs en rejäl affär för att balansera upp ett finskt köp av Gripen E/F. Om hjulen däremot får rulla på som de gjort känns Visby 2.0 som ett mer logiskt val, eller som konteramiral Nykvist uttryckte det under ett besök i Finland i fjol: stegvis utveckling.

Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com