≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Professor Bo Huldtav Olof Santesson

Det har mörknat över Europa. För det konstaterande behöver man inte vara historiker och säkerhetspolitisk forskare som akademiens framlidne tidigare styresman, professor Bo Huldt. Hans elegant framförda tankar om var vi idag står, mot bakgrund av tidigare erfarenheter av världen i kris, skulle ändå firat triumfer. Nu fick tidigare medarbetare, kolleger och vänner ta vid i det minnesseminarium med fyrtiotalet deltagare som i den ljusaste årstiden, den 10 juni, hölls i Sverigesalen på Försvarshögskolan, anordnat av skolan och Krigsvetenskapsakademien i närvaro av hans döttrar och vännen på senare år, ledamoten Gunhild Beckman.

Hon och Jan Mörtberg, ledamot av akademin och nyligen avgången chef för Institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap vid FHS, var initiativtagare till den i båda institutionernas historia ovanliga sammankomsten. Mörtberg inledde med sina personliga minnen av Huldt, som han första gången mött när de båda (Huldt som reservofficer) under det kalla kriget tjänstgjorde som stridsledningsofficerare vid 1. fördelningsstaben i Skåne. Han beskrev den samverkan som hade uppstått sedan Claes Tornberg som chef för Militärhögskolan, senare rektor och chef för Försvarshögskolan, knutit till sig Huldt som blev den nya skolans andre professor några år efter avslutad tjänst som direktör för Utrikespolitiska institutet och en kort tid vid det prestigefyllda Institutet för strategiska studier i London.

Det Mörtbergska porträttet visade en man som med sitt ständigt goda humör och sitt rika kontaktnät bland europeiska säkerhetspolitiker blev en tillgång i den högre militära utbildningens tjänst. Särskilt nämnde han samarbetet mellan civila forskare och militärer som ett vinnande koncept. Med en i sammanhanget expressiv bild fick man lyckade ”stridspar” av praktiker och akademiker. Och så var det ju Bo Huldts speciella gåva att under resor, på seminarier och i många skrifter alltid inleda med medryckande strategiska analyser. Den serie av strategiska årsböcker som hans institution gav ut har nog med ålderns rätt hamnat på dammiga hyllor, men hans förord har ett eget liv; de riskerade bara att bli så bra att man inte riktigt tog sig tid med resten.

Egen forskning och föreläsningar i katedern var inte sådana sidor hos föremålet som seminariet hade att ta fasta på. Det hade organiserats på två täter som samtal om för Bo Huldt centrala frågor. I det första, ”Den svenska säkerhetspolitiken efter murens fall och Sovjetunionens upplösning – från kallt krig till kallt krig?” om tiden efter 1989 respektive efter nine-eleven och nu efter Krim, lett av Mörtberg, analyserade ledamoten Krister Andrén delvis från sina Brysselerfarenheter (två tjänstgöringar) det svenska försvarets ”väldigt svåra” läge under åttiotalet innan allt förändrades och man kunde ställa om till ”strategiskt överfall”, innan det också överspelades och blev en parentes. Sen kom EU-medlemskapet med svensk strävan efter en europeisk identitet, och ”interoperabiliteten” som ledordet.

Men hur skulle man i Bryssel förklara Sveriges hållning, både med och utanför Natosamarbetet? Ingvar Carlsson hade en gång antytt att saker skulle klarna om en fem år. Men vem kunde då ha trott att Sverige och Finland skulle stå utanför med baltiska grannar och andra stater inne i Nato?

Ledamoten Jan Hallenberg utgick från en transatlantisk säkerhet med tonvikt på Bill Clintons Natoutvidgning. Och vi? Frågan är hur länge man är intresserad av ett Sverige som fortsätter att stå utanför. Det första belägget för att Putin skulle bryta sig ur en säkerhetsgemenskap hade Hallenberg funnit i dennes tal i München 2007. Ledamoten Kjell Engelbrecht såg förändringen snäppet tidigare och värre i och med utnämningen av Jevgenij Primakov med euro-asiatiska idéer till rysk regeringschef 1998.

Det andra samtalet, ”FN och den internationella utvecklingen – kan världssamfundet hantera de säkerhetspolitiska utmaningarna?” hölls ihop av kallade akademiledamoten Tomas Ries, tidigare chef för Utrikespolitiska institutet och numera docent i säkerhetspolitik vid FHS. Han anknöt för egen del till den nostalgiska stämningen i salen genom att tala om ”lite av en svunnen tid”, fast förstås med något av det bästa i svensk miljö.

Professor Ulrika Mörth utgick från ämnet och aktualiserade skiftande lägen under de tre gånger Sverige suttit i säkerhetsrådet: 1957–58,75–76, 1993–94 – och kanske nu? Hon undrade hur FN skulle klara av att möta motstridiga förväntningar. UI:s nuvarande direktör Mats Karlsson svarade för dagens mest pessimistiska inlägg genom att tala om att ”man var på väg att förlora ankaret”, kanske t o m folkrätten. Viktigast nu blir valet av en ny generalsekreterare.

Ledamoten Katarina Engberg talade om bristande anpassning mellan FN och regionala organ, problem som hon mött i sin egen forskning om internationella insatser, och FN kommer alltid att vara selektivt när det gäller att intervenera. Hon hade inlett med att ta upp minnesvärda erfarenheter av UI och dess bildningstradition.

Den som också anknöt till sin tid vid UI var ledamoten Gunilla Herolf som i seminariets slutanförande konstaterade att Bo Huldt hade fört institutet från EU:s utkanter ”ut i världen”. Framför allt kom UI:s medlemskap i de europeiska nätverken att fungera som en katapult in i de europeiska diskussionerna. Hon hade samarbetat med Huldt om en rad böcker, bland dem kunde hon ha påmint om den som blev hans sista: På egen hand eller tillsammans. Sverige i det nya Europa (Krigsvetenskapsakademien 2013). Hon var också den som gav sig på att karaktärisera vad som varit mest speciellt med kollegan:

Jo, han kunde urskilja det som var viktigt (t ex år 2008 vart Putins Ryssland var på väg) och han hade det historiska perspektivet. Man inspirerades av hans elegans och sätt att framföra sitt budskap. Han lyfte möten så att samtalet blev roligt. Med Bo Huldt blev man gladare – något att i seminariets slut bli påmind om efter mångas noteringar att det säkerhetspolitiska läget inte ter sig direkt ljust.

 
Referenten är ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.